Saknas kuk?

Alltså vad fan.

De här två kommentarerna – eller snarare påhoppen – som bokbloggaren och författaren Malin Johansson fick av Thomas Salme efter att hon sågat hans bok ”En bluffpilots bekännelser” är ju bara för konstiga, förlåt patetiskt mansgrisiga. Jaså du gillar inte min bok – du kan inte ha fått kuk på länge! Det är alltså inte längre än så vi har kommit år 2012.

Håkan Nessers utfall i fjol mot Nerikes Allehandas recensent i fjol framstår plötsligt som höjden av hövlighet.

Å andra sidan verkar inte boken så där överdrivet kvalitativ heller, att döma av utdragen Malin Johansson publicerat i sin recension. Hur tänkte ni egentligen när ni publicerade det här, Norstedts? Och hur tänker ni nu?

——

UPPDATERING: Sent på fredagseftermiddagen lade Norstedts ut ett blogginlägg där de tog avstånd från Thomas Salmes påhopp mot Malin Johansson. Hon fick även någon sorts ursäkt från Thomas Salme själv i kommentarsfältet till recensionen. Då återstår väl egentligen bara frågan hur det egentligen gick till när den här boken gavs, en fråga som Malin Johansson också ställer sig i ett efterföljande inlägg där hon summerar händelsen.

Vem är ansvarig?

Vem bör ha ansvar för en text? Författaren själv, som i bokvärlden, eller en ansvarig utgivare, som inom tidningsvärlden? Det är en intressant fråga som min hustru ställer i en mycket intressant text som SVT Debatt publicerar i dag. Utgångspunkten är den bok som Anders Behring Breiviks pappa har börjat skriva på och som förlag sägs vara intresserade av.

Och nej, att kommentarsfältet snabbt skulle spåra ur och börja handla om muslimer och antifeminism i stället för sakfrågan var väl ingen högoddsare direkt.

A drive into the gap

Jag är ingen baseballkille – även om jag visserligen gjorde ett minnesvärt besök på Yankee Stadium med Morgan för fyra år sedan – men oj vilken snygg bok som jag hittade via baseballfantasten John Gruber, skriven av författaren Kevin Guilfoile.

Får ju en att önska att e-boksrevolutionen helt kommer av sig.

Boklådor att älska

Jag såg en tweet i går som påminde mig om sajten Flavorwires listning av vad de ansåg vara världens 20 vackraste bokhandlar från tidigare i år. Det i sin tur påminde mig om att jag till Höstens böcker-katalogen skrev om svenska bokhandlares egna favoritbokhandlar runt om i världen. Mycket England blev det.

Texten är ju låst bakom Svensk Bokhandels betalvägg, men här är länken i alla fall, till dem som har ett konto där (eller kan tänka sig att styckeköpa mitt 25 000-teckensepos).

Så här såg ett av uppslagen ut i katalogen, där jag och Tage skymtar på en bild. Även en av mina favoritbilder från min och Johannas resa till San Francisco 2009 letade sig in i reportaget på ett annat uppslag.

It just works?

På tal om det här med den något problematiska e-boken och svårigheten att skapa en sömlös upplevelse som bara fungerar, oavsett när det handlar om hantering av sitt bokbibliotek, sin läsning, sina lån eller köp:

Vi var in hos några bokhandlare under vårt besök i Tromsö. Så här såg det ut i stadens Ark-butik.

Att appen i fråga säljs in med argumentet att den fungerar, säger kanske en del om läget i natione(r)n(a). Det är helt enkelt fortfarande för krångligt.

Är Ark.no-appen något att ha då? Nja, av vad jag kan se så revolutionerar den på intet vis marknaden. Som i så många andra tredjepartsappar (med tredje part menar jag allt utom Apples egna program) går det inte att göra köp i själva appen, utan inhandlandet av böcker måste ske på webben, och därefter laddas de ner till appen per automatik. På detta sätt undviker man att behöva ge 30 procent av försäljningssumman till Apple (och ger kunden en mycket krångligare köpupplevelse). Underligt nog har tillverkarna av Ark.no-appen struntat i att lägga in direktförsäljning ens i Androidversionen, även där måste man gå via hemsidan trots att Google inte tar någon liknande del av kakan på det sätt som Apple gör.

Det gör att – jo, visst fungerar appen, men den hade kunnat fungera bra mycket bättre.

——

Fotnot: Det bör tilläggas att det inte går att köpa e-böcker i de svenska nätbokhandlarnas appar för iPhone/iPad heller, utan man måste göra på samma sätt som hos Ark.no. Men de svenska apparna från Adlibris och Bokus har åtminstone e-boksköp inbyggda i Androidversionen.

Test: Adlibris Letto och biblioteksboken

När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:

Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.

Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.

För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.

Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.

Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare ”Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.

En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.

Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.

Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.

Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

——

UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.

Test: Adlibris Letto

Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.

OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.

När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.

Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.

Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.

E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.

Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.

Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.

Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.

Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.

Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.

Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.

Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.

Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.

Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.

——

Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.

UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.

Arne Dahl, Benny Griessel och hen

Jag håller på och lyssnar på Arne Dahls ”Hela havet stormar” för närvarande, och gillar den mestadels mycket. Två korta saker:

Det är ju oerhört roligt att han låter Deon Meyers ärrade Kapstadenpolis Benny Griessel göra en pyttepytteliten cameo. För det gör han väl? Jag älskar sådana där små detaljer.

Är det den första svenska vuxenboken där pronomet hen dyker upp? Visserligen bara en gång, men ändå.

En ny vår för podcasten

Det är onekligen en handling som ser ut som en tanke, att Apple nu äntligen skapar en fristående app för podcasts, på svenska kallad Podcaster. Efter att ha varit något för de närmast sörjande i många år har ju podcastfenomenet äntligen fått brett fäste i Sverige det senaste året, först genom att Filip & Fredrik populariserade det med sin podcast i Aftonbladets regi vilket gav en rad mer eller mindre lyckade efterföljare, och nu senast genom überhajpade – men mycket välförtjänt uppskattade – Värvet av Kristoffer Triumf.

Appen, som släpptes i går, fyller tveklöst igen ett svårförklarligt hål i Apples programutbud. Sektionen och funktionaliteten för podcasts (okej podcaster) har varit skamligt eftersatta i iTunes i många år, något som är ironiskt med tanke på att iTunes är de facto-samlingsplatsen för världens alla podcaster, en inofficiell hub vars katalog man måste finnas med i för att ha någon chans för spridning. Förfarandet för att få in sin podcast i katalogen har också varit oväntat tekniskt krångligt, något som inte minst Apples egen manual skvallrar om.

Jag hoppas – och tror! – att Podcaster kan vara en början till ändring på det, särskilt eftersom den förenklar handhavandet när det gäller lyssnande via iPhone och iPad. Allt om mac har skrivit en bra genomgång av appen.

När det gäller mitt eget podcastande hoppas jag på bättring inom kort. Försöket med DJtv som ljudpodcast blev ju rätt kortlivat, och jag tror inte att vi orkar ta upp det som en videopodcast igen, även om jag drömmer om det nästan varje dag. För två år sedan, när vi fortfarande var i full gång, var jag med i nu saligen insomnade ”P3 Populär” och pratade podcaster med Hanna Fahl samt killarna bakom Slashat, ett avsnitt som faktiskt fortfarande går att ladda ner och lyssna på, kors i taket. Vill man lyssna på vad vi sa så startar inslaget ungefär fem minuter in. Jag lyssnade igenom det själv nu på morgonen, och tycker att det vi säger fortfarande känns aktuellt och relevant.

Men som sagt, det kommer att bli ändring inom kort gällande mitt eget podcasteri. Jag smider planer!

Belagd med embargo

Ni minns snurrerierna kring den där intervjun på Svensk Bokhandels sajt gällande Tove Lefflers chefredaktörskap? Nu har hon skrivit ett blogginlägg och förklarat vad som hände. Och det var väl ungefär som jag spekulerade, det var i praktiken klart men inte styrelseförhandlat och så lades en text in i systemet för senare publicering och så fuckade den detaljen upp sig.

Förskrivna texter som läggs in i system för automatpublicering vid ett givet tillfälle är för den delen aldrig en helt bra idé. Jag tror inte att den tidningsredaktion existerar som inte lyckats strula till en sådan publicering vid något tillfälle. Själv vill jag minnas att vi fick ett mycket bistert samtal från någon av reklamkanalerna för ett antal år sedan då en segrarintervju med någon vinnare i någon dokusåpa/talangjakt som vi fått i förväg mot publiceringsembargo råkats publiceras för tidigt på webben av någon av tidningarna som abonnerade på TT Spektras material. I vårt fall var det ju extra svårt med embargon eftersom vi inte bara behövde hålla vårt eget publiceringssystem i schack, utan även var tvungna att se till att våra kunder skulle sköta sig i nästa led. Men även om man bara har sig själv att sköta – embargotexter är ett jobbigt gissel.

Amazon vs Apple – läget just nu

Oroa er inte, det här ska inte förvandlas till en blogg som bara handlar om e-böcker, lovar att publicera en bild på Tage i morgon som omväxling, men jag tänkte bara tipsa om den här texten hos Cult of Mac (som i sin tur är baserad på en artikel i The New Yorker) där turerna kring det amerikanska justitiedepartementet, Apple och Amazon reds ut på ett kortfattat sätt.

En summering:

Innan Apple inledde ett samarbete med ett antal av USA:s ledande förlagshus, hade Amazon nästan totalt monopol på den amerikanska e-boksmarknaden. Förlagen tjänade bra med pengar på detta – de fick 15 dollar per sålt exemplar – men Amazon tog bara 10 dollar betalt när deras kunder köpte böckerna i Kindle Store. Det skapade en e-boksmarknad där ekvationen inte gick ihop, man kan säga att Amazon köpte sig till monopolställningen genom att acceptera en förlust på 5 dollar per såld bok.

Apples avtal med förlagen var annorlunda, det byggde på den 70/30-uppdelning Apple har för all försäljning i sina butiker. Såldes en e-bok för 10 dollar i iBookstore fick förlagen 7 dollar och Apple 3. Att förlagen trots att de tjänade mycket mindre på Apples modell valde att samarbeta med dem och även gick med på Apples omdiskuterade most favoured nation-klausul, som innebar att förlagen inte fick sälja sina e-böcker billigare hos någon av Apples konkurrenter, berodde på att de var rädda för vad som skulle hända den dag när Amazon bestämde sig för att de inte längre ville sälja e-böcker med förlust, och helt sonika sa sorry, nu tänker vi inte betala mer än 5 dollar per bok, lev med det, eller något liknande.

Vad Cult of Mac-texten inte tar upp, men som jag tror är viktigt i sammanhanget, är två ytterligare detaljer som bör ha spelat in i de amerikanska förlagens rädsla.

Dels har Amazon börjat visa ambitioner på att själv bli en förläggande enhet, det vill säga att de skapar plattformar för författare att helt gå förbi förlagen och själva sälja böckerna till kund utan annan mellanhand än Amazon själva. I Sverige skrattar än så länge förlagen åt sådana plattformar och initiativ och ser det inte som ett hot, men i USA ser situationen helt annorlunda ut. Förlagen riskerade alltså en situation där de hjälpte Amazon att bygga upp en fungerande infrastruktur för försäljning av böcker, för att sedan riskera att se Amazon segla iväg på egen hand med författarna.

Det andra som var bekymmersamt med Amazons sätt att resonera kring prissättningen av e-böcker var att det helt enkelt inte gick ihop. Det kan väl i och för sig vem som helst se redan i det som beskrivs ovan, men det hade kunnat vara så att de resonerade i form av det vi förlorar på gungorna tar vi igen på karusellerna. Länge sades det till exempel att Apple knappt tjänade något alls på att sälja musik i iTunes store, men att butiken drev försäljningen av iPods, som de i sin tur hade väldigt höga vinstmarginaler på. För Amazon har det aldrig varit så. De är rent generellt ett företag som levererar väldigt låg vinst sett till sin omsättning, och till skillnad från Apple har de ingen hårdvara de tjänar igen pengar på, tvärtom säljer de även sina Kindleläsare med förlust för att få så många som möjligt att köpa dem. Första kvartalet 2012 hade Amazon intäkter på 90 miljarder kronor, men drog bara in en vinst på 900 miljoner kronor, vilket ger en vinstmarginal på ynka en procent. På sikt skulle helt enkelt Amazon vara tvungna att få sin e-boksekvation att gå ihop utan dagens konstgjorda andning, och allra troligast var det förlagen som skulle få betala genom att få kraftigt sänkt ersättning per såld e-bok.

Alltså nappade förlagen på Apples locktoner, trots att de åtminstone i förstaläget skulle tjäna mindre pengar på det. Ett framtidsscenario med Amazon som ensam härskare på e-boksmarknaden sågs som mer otäckt än en marknad med (åtminstone på kort sikt) lägre vinster men fler verksamma aktörer. Och beslutet gav de resultat de önskat, Amazons dominans minskade till en marknadsandel på cirka 60 procent innan det amerikanska justitiedepartementet gick in och stämde Apple och bokförlagen tidigare i år för att ha bildat en priskartell.

Fortsättning följer.

Adlibris gör en nystart med e-boken

Lustigt att jag satt i går kväll och skrev en text till UNT om e-bokens oförmåga att ta fart i Sverige. Som orsak angav jag dels pocketbokens osedvanligt starka ställning i Sverige i ett internationellt perspektiv, samt avsaknaden av ett Amazonliknande koncept hos butikerna där man bygger ett helt ekosystem. Ett av de avslutande styckena löd:

Vem ska ta kommandot? Marknadsledande Adlibris? Hittills har de uppvisat en rätt halvhjärtad inställning till e-boksförsäljning, och frågan är om de ens tillåts satsa hårdare så länge ägaren Bonniers anser det vara mer lönsamt att sälja fysiska böcker.

Och så vaknar man i dag till nyheten att Adlibris gör en 2.0 av sin (rätt misslyckade) Lettosatsning från 2010, en satsning där man nu fullt ut integrerar läsplattan och e-boksbutiken. Även DN har skrivit, men lyckas på något sätt helt missa faktumet att Letto inte är en ny satsning, utan snarare en relansering av en flopp.

Det ska bli väldigt spännande att testa den nya butiken, äntligen kanske det börjar röra på sig!

Man kan också säga dags att skriva om texten som jag hade deadline på för 40 minuter sedan.