Biblioteksersättningen under press

Det blåser upp till strid om biblioteksersättningen. I en debattartikel i DN i helgen uttryckte Författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare sin oro inför de signaler de fått från regeringen, och i går var det ett inslag på Kulturnyheterna, där Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius manade till kamp. Exakt vad regeringen vill förändra är inte känt, och heller inte rent konkret att de ens tänker göra det, men som sagt, av formuleringar och antydningar går det att utläsa åt vilket håll vinden blåser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte gillar ersättningar vars storlek görs upp i slutna rum utan i stället föredrar att bidrag utbetalas, men som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa i gårdagens Kulturnyheterna, ett bidrag kan man ju sänka när det behagar.

Jag får erkänna att jag aldrig har funderat så mycket över den traditionella biblioteksersättningen, eftersom jag personligen ännu inte kommit i kontakt med den. Man måste komma över 2 000 utlån per år innan ersättning kommer i fråga, och den gränsen har mina böcker hittills inte nått. Ersättningen var år 2012 hur som helst 1,37 kronor per utlån, varav 81 öre går direkt till de utlånade författarna och resten går in i Författarfonden och blir till stipendier och pensioner.

Men även om jag inte personligen berörs finner jag regeringens inställning oerhört tröttsam. Dagens system fungerar – även om dagens ersättningsnivå skulle må bra av att höjas – så varför hålla på och fippla med biblioteksersättningen bara för sakens skull? Och jag trodde dessutom att vi hade en borgerlig regering, ska inte en sådan vara emot bidrag rent principiellt? Varför då införa nya?

Johanna L har också skrivit i ämnet på Bokhora i dag.

E-böcker, biblioteken och fysikens lagar

Det här med e-böcker och bibliotek.

I dag har vi en situation där en del av landets bibliotek i perioder känner sig tvingade att stoppa utlånen av e-böcker eller inskränka vilka som får låna dem, eftersom biblioteken betalar 20 kronor varje gång en fil lånas, och bara har budgeterat för ett visst antal utlån. När taket så är nått – stopp för låntagarna.

Det här är en situation som hotar att eskalera i takt med att utlåningen av ökar, eftersom det inte direkt är så att biblioteken får mer pengar att röra sig med över tid. Kontentan blir att bibliotek både vill och inte vill satsa på e-boksformatet, eftersom ju mer de marknadsför och populariserar tjänsten, desto mer gräver de sin egen finansiella grav. Utbudet finns, efterfrågan finns, men ekonomin säger stopp och belägg.

Det här är så klart en ohållbar situation, och omförhandlingar mellan de inblandade parterna sägs pågå. Ett alternativ som det ibland höjs röster för, och som är poppis i USA, är att man helt enkelt låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker. Biblioteken får köpa in ett antal exemplar av varje e-bok, och råkar de tre ”exemplar” som finns av en viss titel vara utlånade, ja då får man snällt ställa sig och köa tills den tidigare låntagaren lämnat tillbaka sin fil (om de därmed även måste lämnas tillbaka rent fysiskt över disk framgår inte).

Genom att blunda för att en fil kan kopieras i all oändliget, kan man alltså komma undan problemet. Att resultatet blir en sorts hittepåvärld där digitaliseringens fördelar göms undan är en annan femma.

Jag är föga förvånande inte så förtjust i den lösningen. Låt mig till och med säga att om den införs så emigrerar jag fan i mig.

Hur ska man då lösa problemet? Jag vet inte exakt. Men en sak jag ofta funderar över är just e-boksersättningens storlek. Vore det verkligen kontroversiellt om den helt enkelt radikalt sänktes? Den ersättning som författare och förlag får dela på för e-böcker är ju närmast gigantisk i jämförelse med den traditionella biblioteksersättningen för pappersböcker?

Ta mig själv som exempel. Varje gång ett fysiskt exemplar av mina romaner lånas ut på ett bibliotek får jag i teorin 76 öre. Jag skriver i teorin, för i verkligheten har jag aldrig fått en krona. Det finns nämligen en popularitetsnivå man måste komma över för att komma i fråga för ersättning, ens böcker måste lånas ut minst 2000 gånger under ett år. E-boksersättningen är dock mer demokratisk och exakt till sin form och kickar in redan vid första lånet, och av de 20 kronor som biblioteken betalar går 10 till förlaget, och Elib tar andra halvan. Därefter är det upp till förlag och författare att bestämma hur fördelningen dem emellan ser ut, jag tror författarna brukar få runt 25 procent.

Om vi bortser från att jag själv äger förlaget som gett ut båda mina e-böcker, och säger att jag hade fått 2,50 kronor per utlån i stället för 10 som nu är fallet, kan vi ställa upp följande räkneexempel:

Om mina fysiska böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 1580 kronor i ersättning.

Om mina e-böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 5 000 kronor i ersättning.

Min fråga är enkel – kan man inte bara skapa en ersättningsmodell för e-böcker som mer ligger i nivå med den för fysiska böcker? Vari ligger logiken att författare och förlag ska få mycket högre ersättningar för utlån av e-böcker? Ja, jag vill minnas att ersättningsmodellen för e-böcker räknades ut på ett sätt som ansågs vara logiskt en gång i tiden (jag har fått den förklarad för mig någon gång har jag för mig), men nu överensstämmer den helt enkelt inte med verkligheten längre.

Så – sänk ersättningen. Ni kan säkert räkna ut någon smart och någorlunda rättvis modell som gör såväl författare, förlag, distributör som bibliotek nöjda. I början lär resultatet bli att författare och förlag får mindre e-boksersättning, men i takt med att e-böckerna tar en större del av den totala utlåningskakan, lär ersättningen ändå öka.

Hellre det än att biblioteken ska behöva tvingas ljuga för sina låntagare och säga att en datorfil bara kan lånas ut åt en person i taget, för att de bara har ett ”exemplar”.