Författare och skribent
Det här udda ”huset” attraherar mig av två orsaker.
1. Minimalistiskt boende fascinerar mig oerhört. Eller ja, minimalism överhuvudtaget. Nu blir det visserligen inte mycket av den varan i praktiken i detta stadie av livet, men i teorin, åh vad jag skulle tycka att det var coolt att försöka leva i ett meterbrett, minimalt hem.
2. Det vore oerhört coolt att spendera en skrivarvecka i Warszawa.
Tummen upp för Keret House!
Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.
Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.
Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.
Även Klas Östergren tar nu sitt pick och pack och kliver över från Albert Bonniers Förlag till Natur & Kultur. Den nye akademiledamoten Östergren säger till DN att det inte finns någon dramatik bakom flytten, utan hänvisar till att hans förläggare Stephen Farran-Lee nyligen gjort samma flytt och att han helt enkelt bara följer med.
Och det stämmer säkert till stora delar, men samtidigt går det inte att blunda för att Klas Östergren varit på Albert Bonniers Förlag sedan debuten med ”Attila” 1975, och Farran-Lee blev förläggare på Bonniers så sent som 2008 då han gick över från Norstedts. Alltså hade Östergren över 30 år av gott Bonnierssamarbete innan Farran-Lee ens kom in i bilden. Men när denne nu lämnat skutan vill Östergren alltså heller inte stanna kvar längre.
Klas Östergren kan nog inte kallas kassako när det kommer till försäljning, men han säljer bra och han har länge varit ett prestigenamn inom den svenska litteraturen och hans ställning har ytterligare stärkts efter beskedet att han blir ledamot av Svenska Akademien i slutet av året. Att en sådan författare lämnar Sveriges största förlag efter nästan 40 år där sänder tveklöst en signal om att något inte står helt rätt till.
Att Kjell Westö tilldelades Sveriges Radios romanpris i dag tycker jag var flott. Läste ”Hägring 38” i somras, en fantastisk Helsingfors- och mellankrigsskildring.
Ser att den inte givits ut i pocket ännu. Hoppas det blir ändring på det nu.
I dag har jag på TVdags skrivit en smula skeptiskt om den kommande ”on demand möter tablå-tv”-satsningen SVT Flow. Detta föranledde att P3 Nyheter ringde upp och intervjuade mig till ett inslag om den nya plattformen. Av det knappt tio minuter långa samtalet blev det två meningar från mig i 17-sändningens slutskede, och en i 18-sändningen, vilket nog får räknas som mitt livs kortaste medieframträdande.
Gällande SVT:s satsning så lyfter jag gärna upp det svar jag skrev i kommentarsfältet till mitt inlägg: Det här är ju egentligen mycket teoretiskt. Ingen har sett Flow än, och heller inte de två program de frontar tjänsten med. Det kanske blir hur bra som helst. Men min spontana känsla är ändå att SVT försöker hitta en lösning på något som inte är ett problem.
Jag håller på och skriver en artikel om wearable tech, det vill säga prylar som Google Glass, Narrative Clip, Samsung Gear och Fitbit.
Men vad ska det kallas på svenska? Bärbar teknik funkar inte, det begreppet finns ju på svenska sedan tidigare och är heller inte en alltigenom korrekt översättning, då borde det kallas carryable tech. Samtidigt översätts verbet wear gärna till bära på svenska, så helt uppåt väggarna vore inte bärbar teknik ändå.
Men frågan what to wear? översätter vi ju till men ååh, vad ska jag ha på mig? eller jag har inget att klä mig i!
Så, kanske … klädbar teknik?
Har vi månne en vinnare?
——
Uppdatering: Fick en kommentar på Facebook från Svenska Dagbladets Josefin Jakobsson som förordade termen kroppsnära teknik, då det både säger något om att prylen i regel bärs nära kroppen, samt i en del fall också mäter kroppsfunktioner. Och det ligger det så klart en hel del i.
Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker att klädbar låter så trevligt och … ja, klädsamt.
För tre veckor sedan skrev Svensk Bokhandel om att Elgiganten börjar satsa på e-böcker. Lars Rambe, en av ägarna till HOI Förlag och själv författare, var entusiastisk i sin bokbranschblogg Building Blocks by Rambe. Det här har vi väntat på kan jag säga, skrev han, och utvecklade att det känns fräscht att en annan spelare kommer in på banan med helt annan affärslogik och kanaler som är väl anpassade för digitala produkter. Och det är jag den förste att skriva under på, i dag har samtliga etablerade aktörer på den svenska e-boksmarknaden (och dit räknar jag Adlibris/Mondo, Bokus/Dito och Bokon) ägare som också äger bokförlag, vilket inte är helt okomplicerat, något jag varit inne på oräkneliga gånger tidigare här i spalterna.
Men.
Än så länge har Elgiganten verkligen inte bevisat något med sin satsning. Nu säger de visserligen i intervjun med Svensk Bokhandel att de ska börja lansera större med kampanjer framåt mars, april eller sommaren, men det ändrar inte det faktum att jag endera är både blind och korkad, eller så går det överhuvudtaget inte att nå Elgigantens e-boksbutik från butikskedjans startsida elgiganten.se, bortsett från om man klickar på annons nummer fyra i reklamsnurran på förstasidan, där det puffas för Bokrea. Ingenstans indikeras dock att rean handlar om e-böcker, utan tvärtom går tanken instinktivt till fysiska böcker eftersom bilderna i annonsen visar inbundna omslag. Vid klick landar man hur som helst på adressen ebooks.elgiganten.se, en i ärlighetens namn mycket trist e-bokssajt utan personlighet där det inte puffas för något utom det extremt förväntade à la Fredrik Backman och Jonas Jonasson.
De har också tagit fram en e-boksläsarapp för iPhone/iPad och Android, anonymt döpt till eböcker och inget mer, som de skriver om i en tillhörande, mycket spartansk blogg som man kommer till om man scrollar längst ner på e-bokssajten och klickar på puffen Nyheter om eböcker.
Jag återkommer gärna till Elgigantens sajt och ger dem en andra chans när de genomfört den utlovade kampanjen, men ska de ha någon som helst chans att slå in en kil på marknaden måste de då erbjuda något betydligt piggare än det de hittills lagt upp.
De två första minuterna till ”Veronica Mars”-långfilmen (som jag Kickstartersponsrat med 2×35 dollar) har lagts upp på nätet. Klippet är inget mer än en mycket pedagogisk introduktion till vad tv-serien handlade om och var i livet Veronica befinner sig när handlingen tar sin början, men ändå – peppen!
Tio dagar kvar till premiär. Can’t wait.
En podcast jag aldrig missar är The talk show med John Gruber, som till vardags driver nätets mest genomtänkta och välrenommerade Appleorienterade blogg – Daring Fireball. Till skillnad från hos majoriteten svenska podcaster tillåts programmen sväva ut, ofta är avsnitten över två timmar, och inte sällan kommer de också bort från huvudspåret och landar i baseboll- eller James Bond-nörderi, Grubers två favoritämnen bortom tekniksfären i allmänhet och macvärlden i synnerhet. Stickspåren skulle kunna irritera, men eftersom han alltid brinner för det han pratar om och sitter på stora kunskaper även på dessa områden, blir det aldrig ointressant trots att jag exempelvis har noll koll på baseboll.
Gästerna tillhör även de toppsegmentet inom den del av teknikvärlden som har Applerelaterade produkter som sitt huvudsakliga bevakningsområde – till de återkommande hör Marco Arment, MG Siegler, John Siracusa, Dan Frommer, Merlin Mann, John Moltz och Guy English. Som ni ser av listan har dock The talk show en stor brist – den rent ut sagt löjliga snedfördelningen när det kommer till kön. Kommen 73 avsnitt in i serien har John Gruber haft en kvinna som gäst 3 gånger.
Det just nu aktuella avsnitt 73 hör som tur är till undantagen. Veckans gäst är Joanna Stern, som var en av grundarna av The Verge och numera huserar på The Wall Street Journal. Hon publicerade för snart två veckor sedan en vida länkad artikel där hon hårdtestat fyra surfplattor med externa tangentbord i rollen som arbetsdator, och hos Gruber utvecklar hon resonemangen, som i korthet går ut på att Microsofts Surface Pro 2 kommer närmast i att vara en fullvärdig ersättare till en bärbar dator, men den är å andra sidan hopplös i rollen som surfplatta, ett område där iPad Air spöar konkurrenterna hårt.
Jag har ju själv testat och skrivit om externa tangentbord till iPad vid några tillfällen, och har flera gånger varit ytterst nära att köpa ett Logitech Ultrathin Keyboard Cover till min iPad Air de senaste månaderna. Men det är ju precis som Stern skriver i sin artikel i säger i programmet, för traditionellt datorarbete är fortfarande den bärbara datorn bäst. Så varför krångla till det?
Tja, en grej för mig skulle kunna vara att min nu tre och ett halvt år gamla Macbook Air bara får ut cirka två och en halv timmes batterianvändning, vilket inte räcker långt om jag ska skriva en hel dag och befinner mig ute på fältet och inte har möjlighet att ladda. Där blir de tio timmar jag kan klämma ur en iPad med externt tangentbord riktigt intressant.
Så – lyssna på senaste The talk show, de har ett väldigt intressant samtal, där de förutom hennes artikel även pratar om skärmstorlekar på mobiler och wearable tech.
Och ska ni bara lyssna en enda vecka är ju denna ypperlig att välja, då det till på köpet råkar vara jämställt.
Så hur går det med det andra nyårslöftet då? Att genomföra 100 träningspass före New York Marathon den 2 november?
Eh, well, så där, får jag väl säga även i detta avseende.
Hittills har jag loggat elva träningspass i Runkeeper, och med tanke på att jag sprang första gången den 5 januari och vi nu skriver den 1 mars i almanackan, så har det tagit 5 dagar mellan träningspassen (55 dagar/11 pass). Med nuvarande takt hinner jag bara 49 träningspass till (245 dagar/5 dagar per pass), och det håller ju inte, att landa på blott 60 totalt är inte ett alternativ.
För att nå 100 måste jag nu alltså höja tempot rejält, det får bara gå 2,75 dagar mellan passen (245 dagar/89 pass).
Närapå en fördubblad träningsfrekvens alltså. Nåväl, bara att sätta igång.
Och på tal om 100. I dag är det första dagen på årets #blogg100-utmaning som ju Fredrik Wass drog igång för två år sedan, och jag kommer att delta även i år. Så räkna med inlägg i dagarna 100 (och att jag när utmaningen går i mål har bockat av ytterligare 36 träningspass (100 dagar/2,75 dagar per pass)). Förhoppningsvis till och med en hel del om mitt skrivande, bokbranschen och författande i stort.
Okay – let’s go!
Jag är ju inte bara föräldraledig utan skriver en del texter när jag hinner. Bortsett från den krönika jag skriver för TT:s featureredaktion varje vecka om nät-/mobil-/app-/teknikvärlden som publiceras lite här och där i landsortspressen runt om i riket – dock ej på webb utan bara på papper av någon anledning – så joxar jag med en del annat också.
Innan vi drog iväg till Florida skrev jag en artikel om Stephen King som gick ut på TT:s kulturlina häromveckan som bland annat Gefle Dagblad publicerade, i tisdags skrev jag om TV4 Plays intåg hos Apples tv-tjänst Apple TV på TVdags (många tv i den satsen) och till i dag har jag recenserat Alexander Paynes nya film ”Nebraska” för UNT.
Det här är ju egentligen mycket fånigt men:
Satt och letade min nästa lyssning hos Storytel. Hamnade framför Per Hagmans debut ”Cigarett”, den var så befriande kort, 2 timmar och 53 minuter. Klickade mig vidare till hans senaste ”Vänner för livet” som jag faktiskt inte läst, och suckade lite över dess långdeckarlängd, 18 timmar och 51 minuter. Blicken föll så på Liknande böcker, och vad skådade mitt öga som första alternativ om inte min egen ”Vi har redan sagt hej då”.
Den 19-årige Daniel, som från pojkrummets horisont i Kungsgården såg Per Hagman mer som ett övermänskligt, degenererat väsen än en människa av kött och blod, skulle ha svimmat, kanske även fallit i koma, om han vetat att något han skrivit skulle liknas vid en Per Hagman-roman. Eller ännu bättre, att en Per Hagman-roman skulle liknas vid min roman.
Och även den 39-årige Daniel tycker att det känns rätt coolt.