Författare och skribent
Jag har tagit mig an att recensera lite tv-piloter från Amazon på TVdags den här veckan. I tisdags skrev jag om Chris ”Arkiv X” Carters nya ”The after”, och i dag har jag en text om den närmast rekordlånga tid det tagit för Michael Connelly att få till stånd en filmatisering baserad på hans Harry Bosch-deckare.
God läsning på er!
Den räcker inte till. Inte ens i närheten.
Så nej, jag skriver inte 1300 tecken per dag just nu, vilket ju var mitt ena nyårslöfte. Men det går framåt, jag skriver. Åtminstone sporadiskt.
Och kanske blir det även bra.
Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.
Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.
Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.
Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.
Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:
Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.
Vi besökte Hemingways hus i går, mycket inspirerande. Konstigt nog var tanken som slog mig när jag såg skrivarlyan på övervåningen i gästhuset att den såg ut som en underdimensionerad variant av det rum Jan Guillou använder för sitt skrivande, om ni sett bilder på det. De 16 katter Hemingway omgav sig med hade i dag vuxit till 45, och till ytan var gården den näst största på hela Key West. Hemingways andra hustru Pauline, som var den som köpte huset, kom från en rik familj.
”Rolig” trivia: Huset kostade 8000 dollar när de införskaffade det, men den swimmingpool som hustrun lät bygga åt maken på gården när hon (helt korrekt) misstänkte att han var på väg att lämna henne för en ny kvinna, kostade 20000 att installera.
På tisdagen var vi vid en fin men stenig strand och brände oss en smula. Ejda vägrade dessutom sova vilket resulterade i ett par rejäla ”humörsvängningar” bland de inblandade.
Men mellan dessa sammanbrott hade vi det väldigt fint, Pejdo och jag.
Damn it, jag missade det med en dag.
I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.
Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:
Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?
Dagarna går, tvivlet består.
Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.
Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.
När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.
De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.
Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.
Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.
Tio år. Tanken svindlar.
I julas släppte Apple en omtalad reklamfilm där en till synes trulig tonårspojke spenderar julen med näsan begravd i sin iPhone i stället för att umgås med familj och släkt. I slutet avslöjas dock att det han gjort är att först filma allt som pågått kring honom, och sedan klippt ihop en film om julfirandet, som blir hans julklapp till familjen.
Riktigt lika tårögt blev det inte i vårt lilla hyrda hus på Duval Street i Key West när jag kopplade in den Apple TV jag tagit med och drog igång trailern jag pysslat med de senaste dagarna på lediga stunder. Smakfull är den inte, inte heller originell eftersom jag helt sonika använde mig av iMovies trailermallar när jag byggde den, men för familj och släkt kan den så klart vara rolig att se.
Och nu har jag föga förvånande fått blodad tand. Och det finns uppåt ett tjog trailermallar att välja mellan. Så räkna med fler klipp, vare sig ni vill eller inte.
Efter ett par dagar i Fort Lauderdale har vi nu tagit oss vidare till Miami Beach, mer specifikt South Beach, där vi ska bo i dagarna fyra innan vi tar en Greyhoundbuss ner till Key West, där vi ska spendera en vecka i ett litet hus jag (förhoppningsvis) lyckades boka i går efter sju sorger och åtta snurriga turer i en bokningsrutin som 1980-talet ringde och ville ha tillbaka.
Jag har faktiskt varit i Fort Lauderdale en gång tidigare, en sista minuten-charter med min dåvarande flickvän min första sommar i Uppsala. Jag kände igen några platser, tror att vi bland annat gick förbi råtthålet till hotell vi bodde på, nu var det dock övergivet eller genomgick en mycket genomgående renovering. Fort Lauderdales turism kändes överlag en smula på dekis.
Miami Beach däremot sprudlar av folkliv. I går gassade solen, men i morse vräkte regnet ner när jag och Johan tog en joggingtur längs strandpromenaden (ute före halv sju!), men det verkar ha lättat nu.
Bäst hittills enligt barnen: Kokosnötterna rakt över gatan från vårt hotell.
Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.
Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.
Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.
Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För då blir det gryningsmayhem kan jag lova.
Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.
Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?
Det här att ha två hem. Eller åtminstone 1,5 – i ärlighetens namn har Stockholm hamnat på sparlåga det senaste året.
Men hur som helst. Nu är vi här, mellanlandning i dagarna två inför USA-semester, och jag finner mig förundras över de små detaljerna. Jag öppnar ett linneskåp, tar fram lakan och örngott, och snurras genast in i nostalgins torktumlare bara av vetskapen att fanimig, det här är ju våra prylar, mina sängkläder, hyllor jag själv bestämt ordningen på en gång men som i Vittangitillvaron helt fallit bort från sinnet. De ligger ju bara här och väntar på att vi ska ta hand om dem.
Sådana där små saker. Som förmår rubba en helt. Åh vad jag gillar det.
Det börjar bli en tradition. För andra året i följd gratulerar Tage (och även Ejda) sin farfar på 65-årsdagen.
Grattis till pensionen!