Kategori: Teknik

Ni lyssnar väl på Bokpodden?

Det slog mig att jag helt glömt att skriva om Johannas och de andra bokhorornas fina bokpodd här i bloggen!

Ja, visst smärtar det mig att min hustru numera poddar med någon annan än mig – vi drev ju med viss framgång vår litteraturvideopodd DJtv i ett antal år – men vad fasiken, tiderna förändras, det finns en tid och en plats för allt, tiden har sin gång och tids nog blir det nog dags för mig att podda loss igen bara tiden finns. Jag vill ju göra det, har till och med någorlunda konkret planerat det, men har inte hunnit/orkat ta tag i det.

Men tills det sker – kolla in Bokpodden, endera via Bokhoras sajt eller via iTunes.

Amazon siktar på Sverige

Så verkar det då sakteliga vara på väg att ske, Amazon jobbar aktivt med att få tillgång till de svenska bokkatalogerna skriver Svensk Bokhandel (betallänk), med troligt fokus initialt på e-böcker.

Det hela kan dock ta tid, Bokrondellen som är den svenska parten i förhandlingarna och sitter på den metadata Amazon initialt vill åt, beskriver Amazons villkorsförslag som extrema, vilket följer mönstret från det amerikanska bolagets tidigare etableringar.

Om Amazon kommer in och sätter fart på den svenska e-boksmarknaden är det naturligtvis spännande ur konsumentavseende, samtidigt kan jag förstå att de svenska aktörerna gärna bromsar emot så mycket de kan. Visserligen har inte Amazon samma starka ställning som nätförsäljare i Sverige som i USA när de sätter igång, men att deras intåg skulle ruska om och möjligen dra undan mattan för Adlibris Letto-satsning och Bokus Dito-dito känns fullt möjligt. Amazon är inte rädda för att genom aggressiv prispolitik lägga marknader under sig även om det leder till förluster – nätjätten går för närvarande back till och med i USA – och en sådan utveckling är knappast Bonniers/Adlibris, KF/Norstedts/Bokus och Natur & Kultur/Bokia intresserade av att delta i.

Men de har kanske inget val.

——

Uppdatering: Lars Schmidt på Svensk Bokhandel har skrivit ett bra blogginlägg där han analyserar effekten av Amazons intåg. Och till skillnad från artiklar är inte SvB:s blogginlägg inlåsta bakom betalvägg. Så alla kan läsa!

Sjuka, Obama och iPad mini

Tittar på Pippi Långstrump med Tage, han är sjuk för tredje och förhoppningsvis sista dagen. Han är så söt i sin ynklighet, så hes att allt kraxas fram, och det är så synd om honom, han kräver att minsta vink befalles till punkt och pricka, annars genast stora, sorgsna tårar som trillar nedför kind.

Ja, euforin från fyra år sedan är borta. Men att Barack Obama sitter kvar är viktigt. Visst, Kina kanske börjar bli viktigare för vår ekonomi, men allt här i livet är inte pengar. USA påverkar oss kulturellt och samhälleligt ofantligt mycket mer än den kinesiska jätten i öster. Att det sitter en person med sunda grundvärderingar som högsta höns i USA är därför fortsatt lika viktigt. Särskilt i dessa tider då olika typer av fanatism är på frammarsch både här och där.

De röstade in en öppet homosexuell kvinna i senaten också. Ryktet om USA:s konservatism kanske måste börja revideras.

iPad mini. Jag älskar den närmast förbehållslöst, tveklöst den bästa iPad jag någonsin testat, en perfekt kombination av storlek och funktionalitet. Synd att Tage tycker detsamma bara. Låt oss kalla oss oense om vem som har rätt till den.

Jag har vänt blad för sista gången

En liten men möjligen epokgörande detalj som presenterades vid Apples iPad mini-presentation i tisdags var möjligheten att i den nya versionen av e-bokläsarprogrammet iBooks välja temat continuous scrolling, eller som det lite sött kallas i den svenska appen – rulla. Vad Apple gjort är alltså att frångå den fysiska världens bladvändande och i stället anammat nätet ändlösa scrollande när man läser e-böcker.

Det är häpnadsväckande att ingen redan infört det här. För om man nu ska läsa e-böcker, är det då inte bättre att anamma ett sätt att ta sig till texten som visat sig fungera oerhört bra på skärm, i stället för att i onödan härma den fysiska världens beteende?

Mig veterligen har ingen annan e-boksapp den här funktionaliteten, men jag skulle tro att de rätt snart tar efter funktionen. För det fungerar väldigt bra, och ger flera fördelar vid praktiskt läsande. Jag läser exempelvis gärna i sängen, och det blir ofta så att iPadens underdel vilar mot bröstet eller magen när jag läser, den är så pass stor att det känns som det bekvämaste sättet att placera den. Att läsa texten längst ner på sidorna blir då en smula ansträngt eftersom jag tvingas böja huvudet i en något onaturlig vinkel, samt att iPaden dessutom ofta vilar mot ett fluffigt täcke som lätt skymmer sikten längst ner. Med rulla-läget försvinner den här problematiken, jag kan i stället alltid ha blicken riktad mot skärmens övre halva och sakta rulla mig framåt i berättelsen med hjälp av ena tummen. Mycket smidigt och bekvämt.

På ett sätt är det lite underligt att just Apple blev de första att implementera detta, de har en förmåga att på ett ofta smaklöst sätt efterhärma den fysiska världen i sina appar, det som på engelska brukar kallas skeuomorphing, det vill säga när man låter en produkt behålla designelement den inte längre behöver av igenkänningsskäl, som Apple gör i sitt kalender-program när de behåller skinnfodralsutseendet, eller i Podcaster-appen som av outgrundlig anledning visar ett gammalt rullband när man spelar upp något. Steve Jobs var sin stilkänsla till trots löjligt förtjust i sådant här krimskrams, utseendet i Kalender – som då hette iCal – inspirerades av de oerhört vräkiga och … ja, fula skinnfåtöljer han hade i sitt privatplan.

Men åter till ämnet. Ni som gärna vill ha kvar sidbläddrandet behöver inte oroa er, det är kvar som standardinställning än så länge. Rulla-läget måste aktivt väljas.

Gör det.

Netflix slår upp portarna

I dag slår Netflix upp portarna i Sverige till en kostnad av 79 kronor i månaden. Jag har ju bloggat en del om det här med Netflix etablering – samt HBO:s – tidigare, och fyller på med lite mer tankar och reflektioner senare, de arrangerar pressträff på Berns i dag, och jag ska dit och hålla låda tänkte jag.

Men som sagt – senare.

UPPDATERING: Det verkar vara ett rätt stort intresse för den svenska Netflixlanseringen bland landets googlare, det rasar formligen in besökare här just nu som söker på frasen netflix utbud. Vad kan jag säga om det helt kort då? Som jag skrev i originalinlägget ovan, den som förväntar sig att Netflix ska vara ett magiskt land där de senaste filmerna och allra purfärskaste avsnitten av de bästa tv-serierna ska finnas tillgängliga blir snabbt besvikna. Såg att någon på Facebook lite nedsättande kallat det för ett museum för gamla filmer och tv-serier, vilket på ett sätt kan sägas vara sant, men jag ser det i sak inte som något negativt. Många är intresserade av att kolla ikapp gamla tv-serier, och det är inte så himla lätt alla gånger att hitta sådant med tre-fyra år på nacken, även om man ger sig ut och letar på illegala nedladdningsvägar. Här finns potential att ha allt samlat på ett enda ställe, till ett bra pris och dessutom textat.

Men lever tjänsten upp till potentialen då? Nja, inte helt. Jag har bara klickat runt lite snabbt bland tv-serierna nu på morgonen, och några exempel – ”Dexter” finns representerat med fyra säsonger (sjunde visas just nu i USA), ”Fringe” två säsonger (femman är på gång i USA), ”How I met your mother” fem (åttan är igång i USA) och så vidare. Mönstret är alltså att de två-tre senaste säsongerna saknas, med all säkerhet av rättighetsskäl. Värt att notera är att inte heller i USA ligger Netflix i fas, det är långtifrån en realtidstjänst, men de ligger snarare en eller möjligen två säsonger efter, inte tre. Kanske är det inte svårare än att rättighetsägarna lever enligt den gamla devisen att amerikanska tv-serier sänds i Sverige ett år efter i USA, något som i sådant fall känns synnerligen förlegat, ofta ligger svenska sändningar bara veckor eller på sin höjd månader efter USA i dag.

Men – och det här är ett viktigt plus för att nå brett genomslag – vad jag kan se är i princip allt svensktextat.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.

Åter till ritbordet

Det här med e-böcker är svårt. Karenstidsförsöken går tydligen inget vidare, kan DN meddela i dag (länk som bara fungerar ett dygn, hej ljuva betalväggsframtid). Jag får erkänna att jag inte var helt övertygad motståndare till karenstidsförslaget, om det hade fungerat så anser jag att det hade varit att föredra före det urlöjliga låt oss låtsas att e-böcker är fysiska böcker-förslaget.

Men det verkar alltså inte vara så. Vad händer härnäst?

Börjar e-boken ta fart i Sverige på riktigt nu?

Jag tror att Adlibris börjar få igång försäljningen av läsplattan Letto rätt ordentligt.

Nu behöver man visserligen inte vara synsk för att förstå att den sålt bra den senaste veckan, det är bara att kika på Adlibris Populärast denna vecka-lista på sajtens startsida för att se att Letton just nu endast är slagen av ”Femtio nyanser av honom”, vilket torde bero på att de kör en läsplattekampanj just nu. Reducerat pris, nyhetsbrevsutskick och stort uppslagen annons i toppen på sajten ger så klart effekt på försäljningen.

Men även om intresset höjts ett antal snäpp till följd av kampanjen, så finns det i min sajtstatistik goda indikationer som säger att intresset har varit rätt stadigt ända sedan starten i juni och därtill ökande över tid. För jösses vad googlingar jag får varje dag på mitt tvådelade test av Adlibris Letto från i somras. Faktum är att de där två testerna har gjort att besöksantalet per dag på min blogg i dag ligger ungefär 50 procent högre än de gjorde i våras. Visst, lite beror det på att jag har en ny bok ute, men på det stora hela skulle jag vilja kalla det Lettoeffekten.

I och med att Adlibris drog igång den nya kampanjen förra veckan har intresset nu blivit närmast extremt. Jag gjorde en koll i mitt statistikprogram Statcounter i helgen, och kollade två dygn bakåt. 66 procent av alla googlesökningar som lett till besök på min blogg under dessa två dygn innehåller ordet Letto. 35 procent av samtliga googlingar består av frasen adlibris letto, 15 procent adlibris letto recension. och därefter kommer mitt eget namn – daniel åberg – på ynka 6 procent av sökningarna innan olika Lettokombinationer tar över igen.

Det här behöver så klart inte betyda något. Men jag tror faktiskt att det gör det. Det är tveklöst väldigt långt kvar innan vi kan börja prata om en Kindleliknande succé – Amazon har pushat för sina Kindleläsare i toppen av sajten i snart fem år – men det ska bli intressant att se om Elib, som otvetydigt är landets dominerande e-boksdistributör, kan tänkas ha märkt av en gryende Lettoeffekt när de presenterar statistik för e-boksförsäljningen nästa gång.

Välkommen till romanbutiken 2.0

Efter att jag gjorde om designen på min sajt förra vintern slutade min lilla webbutik där man kunde köpa mina romaner att fungera som den skulle. Jag har tänkt flera gånger att jag ska ta tag i det, men aldrig kommit mig för. Men så i samband med att Internetworld utsåg Tictail till årets svenska webbentreprenörer, ett företag vars affärsidé just är att låta små rörelser helt kostnadsfritt starta egna och därtill snygga nätbutiker, tänkte jag att nu tusan ska det bli av. Och sagt och gjort, här är den nya butiken!

I min gamla butik gick det enbart att handla mot faktura, en hantering jag själv tog hand om där jag skickade ut fakturan samtidigt med bokförsändelsen och utgick från att folk skulle betala (vilket också alla gjorde). I den nya butiken går det däremot endast att handla med kort. Jag skulle gärna ha haft ett fakturaalternativ även nu, men Tictails fakturalösning kräver ett konto hos Klarna, och även om Klarnas månadsavgift är på blott 300 kronor så är det ändå mer än vad min lilla bokhandel omsatte i medel per månad under den tid den fanns. Så tyvärr, jag tar numera bara Visa, Mastercard och Paypalbetalningar.

Jag kan för den delen varmt rekommendera Tictail. Mycket enkel tjänst att jobba med, snygga mallar att utgå från och minimalt med kodpill – ja inget alls om man inte vill, mitt har inskränkt sig till att plocka bort några menyval jag inte tyckte mig behöva samt översätta några småord till svenska. En toppentjänst helt enkelt.

Okej, nuff said – köp lite böcker nu!

Skämskudde, den nya kontakten och rå prestanda

Har ju inte Applebloggat på evigheter.

Öppningsförfarandet när Apple Store slog upp dörrarna i Täby Centrum i lördags morse. Jösses vilken skämskudde. Jag undrar om Apple inte sköt sig själva i foten när de valde att öppna i superamerikansk pep rally overload-stil. Vad jag förstått är det här en grej de alltid kör när de öppnar nya butiker, men kanske borde de försöka vara lite mer ödmjuka inför olika länders seder, bruk och allmänna kynne. Det hade redan skämtats en del om att Apple valde att begå Sverigepremiär på Fredrik Reinfeldts hemmaplan. Det här bisarra beteendet, fångat på video av Feber, gjorde inte saken bättre. Andra sidan är ni klara? På riktigt?

Andreas Ekströms beska uppgörelse med Apple i Sydsvenskan i helgen gällande deras beslut att byta anslutningskontakt i Iphone 5. Jag tycker att han är snett ute. Apple introducerade den avlånga 30-pinskontakten i april 2003. Är det inte okej att byta kontakt till något mer tidsenligt efter nästan tio år, särskilt när man ser hur en del andra namnkunniga mobiltillverkare dribblat med olika kontaktlösningar under samma tid? Ekström skriver att orsaken till att de bytt kontakt är girighet, att de vill tjäna mer pengar på tillbehör. Och visst, behöver man köpa en adapter för att använda något gammalt tillbehör som kräver 30-pinskontakten så kostar det 30 dollar vilket onekligen är ett överpris, men till skillnad från Andreas Ekström så tror jag att orsaken till att Apple inte ger bort adaptrarna utan sätter priset så här avskräckande högt är att de inte vill att man ska köpa den. Genom prissättningen vill de i så stor utsträckning som möjligt lotsa över användarna till att börja använda de trådlösa tekniker som finns inbyggda i telefonen i stället, det vill säga synka via wifi och streama musik/video via bluetooth eller Airplay.

Apple har en lång historia av att överge teknik de anser vara på väg att bli obsolet – disketter och dvd-spelare är väl de två mest kända exemplen – och prissättningen känns igen. Även då erbjöd de externa diskett- och dvd-spelare till marknadsmässiga överpriser, och som därför endast köptes av dem som verkligen hade behov av dem (och som av någon orsak inte ville köpa billigare tredjeparttillverkares produkter i stället). Prissättningen gav effekten att teknikskiftet gick fortare, de flesta struntade i att köpa de externa tillbehören och upptäckte att deras digitala liv fungerade utmärkt även utan dem. Jag tror att vi kommer att se samma sak nu.

Men visst – har man relativt nyligen köpt en dockningsstation av något slag utan trådlös anslutningsmöjlighet är det onekligen trist. The Verge har kollat med ett antal tillbehörstillverkare hur de ser på läget, och det verkar vara ömsom vin och ömsom vatten.

Och på tal om Iphone 5, det svindlar lite att tänka att en 7,6 millimeter tjock tingest på 112 gram, som även innehåller kamera, gps, mobilantenner, batteri och en massa annat jox, innehåller lika mycket datorkraft som Apples värstingdatorer gjorde år 2004.