Kategori: Livet och sånt

Några tankar från Bastuträsk

På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.

När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.

Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.

Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.

När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.

Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.

Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.

Stockholm och livsfarliga bokhyllor

Ett dygn av resande har passerat, jag åkte ner till Stockholm i går förmiddag för att gå på releasefesten för Peters nya, mycket fina roman Julia & Paul. Trevlig tillställning, även om mitt huvud i dag är lite upprört på Peter eftersom han stack åt mig så fasligt många drinkbiljetter. Inte vad den här kroppen behövde i denna intensiva period där jag gång efter annan verkar behöva skjuta fram deadlinen för Virus 4. Hade utlovat en första leverans till min redaktör i går, och lyckades resandet till trots få ner de 10 000 tecken som saknades för att kunna sända iväg avsnitt 1-7 innan det var dags att dra på sig festkavajen, alltid något.

På tal om böcker, så vaknade tre fjärdedelar av vår familj (Tage sov som en stock) med ett ryck natten till söndagen, om den slitna klyschan tillåts. Bokhyllan i vardagsrummet, som gissningsvis härbärgerade runt 500 volymer, släppte helt enkelt från väggen och rubb och stubb brakade ner i golvet. Vill inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om det hänt på dagtid, golvytan där allt hamnade är en plats där barnen regelbundet leker. Bättre plugg innan den får komma upp igen, på min ära.

Åter i norr nu, har promenerat från flygplatsen ut till E10:an och hoppat på bussen hem.

Bokmässa, löv och en mystisk general

En inte direkt avslappnad helg, men ändå en på det stora hela bra sådan.

In till Kiruna i går morse för medverkan på Kiruna Bokmässa å Norrländska Litteratursällskapets vägnar, vi hade ett bokbord och jag höll ett kort anförande om vår verksamhet ute i cafésalen. När det mycket välbesökta och lyckade arrangemanget stängde vid klockan 16 hade jag och ordförande David (jag är vice ordförande i sällskapet) ett strategimöte eller vad man ska kalla det, och vid 19 när vi var klara styrde jag kosan (bilen) åter mot Vittangi via en storhandling på Coop Forum. Väl hemma blev Ejda speedad galore av att jag åter fanns vid hennes sida, med rejält bökig och utdragen läggning som resultat. Vid klockan 22 kunde jag i alla fall få glida ner i soffan för två avsnitt av Halt and catch fire.

Upp vid halv åtta i morse för frukostbestyr följt av utgång i trädgården, lövräfsning stod på schemat. Knappt fyra timmar och fem fullproppade sopsäckar löv senare fick det vara nog för i år. Eftermiddagen gick i tvättens tecken, två maskiner kördes och hängdes, och jag lyckades även peta in en liten vila när första maskinen snurrade, följt av att jag var tvungen att rasta Ejda, som den senaste veckan mestadels lekt att hon är en hund (hon är mycket förtjust i att leka apport). Därefter bistod jag i att städa undan röran som uppstod när en tvåliters påse med frysta blåbär sprack och hela innehållet rann ut över köksgolvet (hunden Ejda var mycket förtjust, hennes husse och matte inte fullt likaså). Därefter var det dags att hasta iväg till bion på Folkets Hus (Snömannen stod på schemat) och sköta cafét, innan jag gick hem och städade köket och vardagsrummet som vovven Ejda gått bärsärk i. Efter lite trugande accepterade hon sänggång, och nu (klockan 21.45) har hon äntligen trynat in för kvällen. Glöm inte att generalen ska komma i morgon, var det sista hon sa innan hon somnade, ska bli spännande att se vad han har för ärende.

Det som grämer mig är att jag inte har skrivit en rad på Virus i helgen. Hade behövt ta mig åtminstone 10 000 tecken närmare målsnöret för att dämpa det dåliga skrivsamvetet.

9 timmar Sthlm, 11 timmar resa

Måndag i Stockholm. Klockan ringde 04.20, bil till Kiruna flygplats, tog gryningsflyget ner, flygbussen in mot stan, klev av vid Sankt Eriksplan och vandrade söderut, satte mig på Kulturhuset och jobbade lite. Gick vidare ner till Norstedts på Riddarholmen där jag höll i ett seminarium om att skriva med ljudbokspubliken i fokus, höll ett liknande förra veckan. Därefter promenad och buss ut mot Gärdet för lite research vid Kaknästornet, har en spektakulär tanke gällande Virus 4 som jag ville se om den höll i verkligheten (tror den gjorde det), och promenerade sedan längs Djurgårdsbrunnsviken in mot stan för en alkoholfri ölträff (har ju en bilresa Kiruna-Vittangi att klara av innan den här långa dagen når sitt slut) med Peter för att fira att hans nya roman gått till tryck i dag (dock hittar jag den tyvärr inte länkbar på internet ännu) och därefter ny promenad till Cityterminalen och flygbussen. I detta nu passerar vi … Infra City kanske och jag är mosigare än pulvermos i skallen.

Måste försöka skriva lite på flyget, har inte alls hunnit nå dagens kvot ännu.

De två stockholmsbesöken den senaste veckan har varit fina, om än hektiska. Nog saknar jag stadens brus ibland.

Såg för övrigt i morse att gårdagens kvällsflyg var två timmar försenat, och landade först klockan ett på natten i Kiruna. Låt oss alla unisont hoppas att något liknande inte sker i kväll.

Slaktarn

Han är fullständigt hopplös nu, katten Karlsson. Drar in fåglar flera gånger om dagen, dissekerar dem och lämnar ett blodigt spår av fjädrar efter sig. Ofta under sängen i sovrummet medan vi sover i den, annars ofta på den stora skomattan i hallen där det är ett fullständigt hopplöst att få bort resterna. I morse visade det sig att han glufsat i sig en fågel på den stora vita monstermattan som ligger på golvet i barnens rum, med rejäla blodstänk som resultat. Mysigt.

Jag börjar nästan längta efter vintern då kattluckan i källarfönstret stängs och han börjar gå in genom dörren, då går han att stoppa när han försöker ta sig in med en björktrast i gapet.

Samtidigt är han ju mysig, den lilla slaktaren. Aldrig får man vara upprörd i fred.

Sommarliv

Jag tror att det var en vecka sedan jag lyfte locket på datorn senast. Det betyder inte att jag har varit helt sysslolös, men jobbmejlande, reportageanteckningar och … öhm, Instagram och Facebook kan man ju sköta från mobilen också.

Vi drog på bilsemester söderut längs E45:an några dagar, jag ska skriva ett resereportage som ska publiceras först inför nästa sommar, vi stugcampade i Jokkmokk och i Vilhelmina. Jag gillar båda orterna väldigt mycket, om än av olika anledningar. Jokkmokk verkar vara på väg att med avstamp i dels sin starka samiska identitet och dels i känslan av att ha övergetts av staten (hej Vattenfall) karva ut en unik plats i kultur-Sverige som tar sig kulturella uttryck i såväl musik, mode, mat och hantverk. Därtill är den lilla stadskärnan väldigt gullig. Vilhelmina vet jag egentligen inte så mycket om, har bara övernattat där två gånger på bilresa söderut (förra gången var Tage blott ett veckogammalt frö i Johannas mage), men samhället ligger väldigt vackert i en brant sluttning på en smal landremsa mellan Volgsjön och Baksjön, och inger en gemytlig känsla.

Tage vågar språnget ner i Baksjöns vatten i Vilhelmina.

Glädjande var också att Ejda inte uppvisade några åksjuketendenser, troligen tack vare den nya, framåtvända stolen. Hon har i yngre dagar varit en säker kräkare under bilfärder på över tio mil. Nu klarade vi vid ett tillfälle en trettiomilasession utan antydan till illamående. Ganska bra att kunna åka bil obehindrat här uppe. Fint!

I övrigt då? Vi har ett rätt rejält högtryck här uppe, gräsmattan har klippts och ogräs rensats. I går skulle jag laga en punktering på Johannas cykel, men lagningssatsen som jag köpte på OK var så gammal att det självhäftande limmet hade torkat. Kanske köper människor bara nya slangar nu för tiden, jag vet inte. Nytt försök i dag om svärföräldrarna har någon gammal lagningssats med riktig solution liggande.

Ejda lyder – inte – min uppmaning om att le för kameran från Café Utsikten i Storuman.

Tolv timmar kontra en vecka, vad är egentligen skillnaden?

Joanna Stern på Wall Street Journal är en av mina favoritjournalister när det gäller hemelektronik, inte minst för att hon visualiserar sina tester med väldigt roliga och informativa videor. I samband med att det nu i veckan var tio år sedan den första iPhonen släpptes och vände upp och ner på det mesta inom datorvärlden, gav hon sig på projektet att leva med en ur-iPhone i en vecka. Det gick väl sisådär, kan man lugnt påstå.

Själva artikeln är låst bakom betalvägg, men videon är öppen. Knappt fyra minuter lång och mycket sevärd med många aha-upplevelser. Som bonus får man också framåt slutet se den lätt bisarra inspelnings-setup hon använder när hon gör de här videorna.

Ett par stories till kaffet, kanske?

Jag har ju helt glömt att här i spalterna skriva om Stories by Storytel, en gratisapp från Storytel (än så länge bara för iOS) som innehåller korta chattberättelser, som i pressmeddelandet vid lanseringen för några veckor sedan beskrevs som ”dialogdrivna berättelser i kortformat, perfekta att läsa i busskön eller i en paus på jobbet”. Om jag förstått det hela rätt så är det här sedan ett antal år rätt stort i Japan.

Jag fick frågan förra veckan om jag inte ville bidra med en chatt, så jag skrev en sms-dialog som anknyter till Virus, i vilken Nick (som är en viktig birollsfigur i Virus 2) försöker få Stina, en kvinna han haft ett one night stand med några veckor före virusutbrottet, att tro på honom när han oväntat hör av sig och berättar att världen är på väg att gå under och att han vill försöka rädda med sig henne undan smittan. Det går väl så där, kan jag avslöja.

Det finns en del roliga (eller ja, otäcka är kanske ett mer passande ord) berättelser däri. Ladda ner och testa, vetja.

Landat

Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.

Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.

Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.

Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.

Fotograf: Ejda Ögren

Ett par veckor in i New York-vistelsen fick Ejda en present av Tage. Utan att först konsultera mig slog han in min gamla iPhone 5 (som jag tagit med för att ha mitt svenska sim-kort i) i ett paket och gav till Ejda med hälsningen: Varsågod, nu har du en egen iPhone!

Det var inte riktigt läge att neka henne den efter det (hon älskar presenter), så vi införskaffade ett guldglittrigt skal som hon fick välja ut själv, och sedan var telefonen hennes. Därefter började hon ta bilder, och ta bilder, och ta bilder. Då telefonen snart är fem år gammal är bildkvaliteten inte den allra bästa och det var långtifrån alltid hon kom ihåg att först sätta fingret på skärmen där hon ville ha skärpa, men trots detta måste jag säga att jag ofta förvånades över hur flink hon var med kameran.

I dag åker vi hem till Sverige igen, flyget går strax före midnatt svensk tid, och jag tyckte att det kunde vara fint att runda av resan med att visa upp en del av hennes foton. Här har jag valt ut 25 stycken från hennes fotorulle som jag på olika sätt tycker blev fina. Hon är kreativ, den lilla envisa filuren.

Tage tisdag den 16 maj, i full språng längs vår gata Sterling Place, troligen är vi på väg mot tunnelbanan vid Franklin Avenue.
Tunnelbaneperrongen vid Atlantic Avenue/Barclay’s Center, måndag den 8 maj. Vi var rätt ofta vid det stora köpcentrumet här och handlade.
Jag i en tunnelbanevagn någonstans i New York på Norges nationaldag, onsdag den 17 maj. Har troligen precis konkat in sulkyn med Ejda i, och tar en chans att kolla telefonen innan vi rullar iväg och mobiltäckningen försvinner.
Korsningen Franklin Avenue/Saint John’s Place i väntan på grönt (eller rättare sagt vitt) ljus, vi är på väg mot tunnelbanan på Sveriges nationaldag, tisdag den 6 juni. Bagel Pub som skymtar till vänster frekventerade jag ett antal morgnar när jag skrev klar Virus 3. Rätt många av Ejdas foton är tagna från sulkyn jag ofta drog runt henne i, därav den låga vinkeln.
Ejda ser Tage bli insmord inför dagens utflykt, fredag den 2 juni.
Färdiginsmord och på jakt efter nya Pokémons en kvart senare.
Ungefär halvvägs in på resan upptäckte Ejda iPhonens frontkamera. Därefter blev det MÅNGA selfies.
Jag på dinern John’s Pancake Place i Montauk, där vi åt såväl lunch som frukost under vår tvådagarsvistelse i delstaten New Yorks östligaste lilla stad.
Tage väntar på en laddning chicken fingers på ett snabbmatställe i korsningen Nostrand Avenue/Atlantic Avenue, efter att han, jag och Ejda hängt i en lekpark vid Brooklyn’s Children Museum medan Johanna hade möte via Skype. Bortsett från pizza är chicken fingers, eller chicken nuggets som det väl oftare kallas i Sverige, den enda snabbmat våra barn äter. I ett land som är mer eller mindre byggt på hamburgare och strips gjorde det stundtals livet en smula krångligt. Inte ens det allestädes närvarande mac ’n’ cheese gick det att lura i dem. Bilden tagen måndag 5 juni.
Ännu en väntan vid ett övergångsställe, vi är på väg från snabbmatstället på förra bilden. Den upphöjda järnvägen rakt fram är Long Island Rail Road, som vi tog ut till Montauk.
Jag och Tage poserar utanför entrén till FN:s generalförsamlingsbyggnad torsdag den 9 juni. Vi fick en guidad tur av vår kompis Jasmin som jobbar för den svenska FN-delegationen, och var inne såväl i säkerhetsrådets som generalförsamlingens stora salar. Rolig fotnot: Tröjan Tage bär fick han i present av Jasmin och vår kompis Jocke när Tage var fyra år. Den börjar bli lite kort i midjan.
Tage framför FN-skrapan, efter genomförd rundtur.
Senare samma dag. Ejda fångar Johanna i en möjligen spelat förvånad min.
Ejdas leksakslåda och bokhylla i sovrummet i lägenheten, ett rum hon direkt vid ankomst annekterade som sitt eget. Elsa-peruken har fått åka med från Vittangi, hon har även en Elsaklänning som hon gärna klär sig i och dansar till ”Slå dig fri” i trädgården med.
När Ejda själv får välja: Frost-skor, Frost-strumpor, Frost-tajts, regnbågsklänning och rosa huvjacka. Hade hon HELT fått välja skulle nog huvisen ha varit lila, dock, men den är ett ärvt plagg från Tage.
Tunnelbanefärd med familjen Modlitba/Söderlund, som vi hängde en hel del med när de var i stan i maj. Särskilt Tage och Wim, som delar säte på bilden, blev fina polare. Bilden tagen onsdag 17 maj.
Tom Söderlund i vår trädgård, när vi bjöd hem familjen på Taco Friday. Bilden tagen fredag 19 maj.
Ännu en selfie, denna tagen nu i helgen, lördag den 10 juni, när vi promenerade runt i Brooklyn Heights och åt sen lunch på en diner. American pancakes så klart, när Ejda själv fick välja.
Samma tillfälle, men den här gången riktades kameran mot mig.
Johanna när vi åt middag på en trevlig italienare som jag tyvärr glömt namnet på. Den låg i alla fall på Franklin Avenue i vårt grannkvarter. Måndag den 22 maj var dagen, som jag vill minnas var lite regnig.
Tage med sin Pokémonmobil i högsta hugg igen, måndag den 8 maj. Han har lyckats levla upp rätt rejält här, det finns lite större utbud av Pokémons att fånga i New York jämfört med i Vittangi…
Ett konditori vi besökte i Williamsburg. Ejda höll på att få dåndimpen av den långa bakelsedisken, och tog i runda slängar på sig tio minuter att välja ut vad hon skulle ha. Måndag 29 maj.
När vi besökte den stora godisbutiken It’Sugar i Coney Island i fredags, den 9 juni, valde Ejdas till allas stora förvåning att INTE köpa godis, utan ett mjukisdjur som hon raskt döpte till Rainbow Diamond. De sista dagarna följde den med på alla turer. Här låter hon den posera på en parkbänk i Brooklyn Heights.
Ejda verkar här som vanligt ha lämnat frukosten i förtid, och ägnar sig i stället åt fotografi. Det här är en av de första dagarna då hon plåtade, bilden är från söndag 7 maj.
Okej, den här sista bilden har jag tagit, men jag ville visa hur hon har sett ut mest hela tiden. Här står vi och väntar på tunnelbanan för att åka ner till södra Brooklyn och gå Bounce U, ett sorts mecka för dem som gillar hoppborgar och allehanda uppblåsbara studsgrejer. Dagen var måndag 8 maj.

Vatten- och väderleksrapport

Tre dagar kvar. Eller, egentligen bara två, tisdagen blir en lång väntan på avfärd, flyget går klockan 17.20, men vi måste lämna lägenheten redan klockan 11. Med katt, vagn, ett antal resväskor samt två barn i släptåg lär det bli en härlig dag, särskilt med tanke på att väderprognosen säger +34 grader och åska.

Högtrycket har för övrigt lagt sig över staden redan nu. ”Bara” 29 grader som mest i dag dock, en lördag som vi spenderat i lekparker som äntligen dragit igång sektionerna med vattenlek, som ända fram till nu varit stängda, trots temperaturer tidvis upp mot 30 även tidigare. Samma sak med New Yorks offentliga utomhuspooler, de öppnar samtliga för sommarsäsongen först den 29 juni, trots att även juni ofta brukar vara stekande på det där berömda New York-sättet när asfalten i smältdegeln bokstavligen smälter. Vet inte riktigt vilken orsaken till detta är.

Blogg 96

När jag startade årets Blogg 100-utmaning den 1 mars i år, skrev jag att målet i år var att slå fjolårets resultat, som landade på 95 inlägg under 100 dagar. Och i dag när jag räknade igenom månadsstatistiken insåg jag till min glädje att jag med detta avslutande inlägg skulle landa på … 96!

Precis som i fjol får jag väl medge att mängden tunga inlägg är rätt få. Men sällan har väl min blogg varit så bildrik som de senaste månaderna, jag har ju pepprat vardagsinläggen med bilder från New York, och det är väl alltid något.

Intressant också att jag hade full pott i dagliga inlägg så länge jag höll på och skrev Virus 3, men när den var klar och jag inte hade någon orsak att sitta framför datorn varje dag, missade jag genast några dagar. För mycket ledig tid är alltså dåligt för bloggandet.

Jag avslutar väl med att säga som tidigare år – nu håller jag i det här tempot även framöver! Och fortsätter med att skriva – typ i alla fall.

Och sedan följer några månader där jag trots denna utsaga snittar sex, sju inlägg per månad.