Det är mörkt på jorden nu, och på något sätt fanns det väl en symbolik att vi lämnade Montauk nästan i samma stund som Trumps besked kom om att USA lämnar Parisavtalet, det lågt liggande Montauk lär vara en av de platser som ligger risigt till när haven börjar stiga. Jag gjorde det för Amerikas skull, hade han mage att säga. Mörkret inom den mannen känns bottenlöst. Eller så är det bara tomt. Oavsett vilket är resultatet som kommer ut oerhört otäckt att bevittna.
I vardagslivet här märker vi inte av Trump särskilt mycket, en av de få saker vår lägenhet saknade var tv, så vi har endast sporadiskt tagit del av nyhetsflödet den vägen, jag har mest läst de tidningar på nätet och fortsatt följa de flöden jag knarkade på redan innan vi kom hit, även om det så klart är enklare att följa USA-nyheter när man befinner sig på amerikansk öststatstid och inte hemma i Sverige.
Jo, en av gångerna på tvättomaten satt en kvinna och svor framför teven i taket och undrade om jag inte höll med henne om att Trump borde ställas inför riksrätt, och det helst i går.
Möjligen blir det väl så vad det lider, men frågan är om han inte hunnit göra irreparabel skada på det här samhället innan dess. Kanske kan övriga världen på något sätt sluta sig samman och klara klimatet, men kan det här landet överleva den här mannen och komma ut i någorlunda intakt skick på andra sidan? Jag är långtifrån säker på det, han har börjat sätta krafter i rörelse som känns skrämmande svårtyglade.
Montauk bjöd på sol i dag och jag och Tage badade rätt länge i det för dagen blott 13-gradiga vattnet (55 grader Fahrenheit enligt en infotavla uppe vid centrum) när vi före tågavgången hängde på stranden ett par timmar efter hotellutcheckningen. Jo, det var mycket kallt, men eftersom vågorna var för kraftiga för att vi skulle tillåta Tage att bada ensam – och han är som jag väl nämnt förr helt obrydd av kallt badvatten – fick jag ta en för laget. Efter badet åt vi lunch på en rätt avslappnad pizzasylta och köpte en kylskåpsmagnet och en Montauk-tröja. Därefter var det dags att ta farväl.
Jag hade gärna sett mer av Long Islands östliga region. Men nästa gång får det ske med bil, att ta sig fram till fots med barnvagn i en trakt där alla förflyttar sig medelst fyra hjul och motor är inte det bekvämaste.
Om det nu ens är möjligt att resa tillbaka hit om några år.
