Kategori: Livet och sånt

Tvillingtornen

Vi besökte Ground Zero i dag, tittade på monumentet där tvillingtornen stod, hålen som gapar ner i marken, alla namnen på de döda längs dess kanter.

I brist på bättre ord skulle jag vilja kalla platsen både mäktig och respektfull, det fanns en enkelhet i storslagenheten som kändes ovanlig för USA.

Vi försökte beskriva för barnen hur det gick till utan att skrämma dem alltför mycket, få dem att – och oss själva antar jag – förstå skalan på det som skedde, det oerhörda i hur två av världens största byggnader rasade samman.


Overkligheten.

Katt på het bakgård

Vi släppte ut Karlsson utan koppel och lina på bakgården i dag för första gången, den är väl inhägnad på långsidorna, men bakåt är staketet lågt och därtill rätt trasigt, så vi har varit lite skeptiska. Men kopplet har stört honom tydligt, det är som att han inte vågar utforska utan i stället genast vill in igen när han känner att han inte kan röra sig obehindrat, antagligen rädd för att inte kunna fly i full fart om ett hot uppstår i den nya miljön.

Utan kopplet var det dock en helt annan katt som utforskade gården. Och tyvärr får väl erkännas att han uppvisade lite väl mycket entusiasm för det bakre hönsnätstaketet, bakom vilket jag några gånger sett en ekorre när jag varit ute, tur att den inte stack upp nosen i dag, då hade väl vår katt varit long gone.

Nu skulle han troligen med all sannolikhet ha kommit tillbaka ändå, han är rätt hemmakär av sig, är aldrig borta mer än några timmar ens från gården i Vittangi. Men bakgårdsområdet i vårt kvarter är rätt stort, och vi har ingen koll på hur väl inhägnade grannarnas stängsel och staket är.

Så i morgon uppsöker jag nog en Home Depot och införskaffar ett högre hönsnät och kapslar in oss lite mer. Vi vill ju gärna ha med oss katten Karlsson hem igen.

En annan tid

Min ljudbokslyssning för närvarande är min egna Dannyboy & kärleken, den nyligen utgivna versionen inläst av Dag Andersson som jag skrivit om tidigare. Tänkte skriva lite mer om den senare, inläsningen alltså och de förändringar som boken genomgått inför ljudadaptionen, men just nu vill jag bara nämna en sak helt kort.

I går kom jag fram till delarna som utspelar sig under Valborg i Uppsala. Och från min horisont här på västra sidan av Atlanten hade jag då helt glömt bort att det är i dag denna storslagna dag infaller. Men nu ser jag en del firande dyka upp i mitt Facebookflöde och surfade in på UNT:s sajt och läste lite ur deras digra nyhetsrapportering från händelserna som sker i detta nu, och kände nostalgin bita tag i mig.

Det var bara det.

En annan tid, ett annat liv, en något yngre Daniel. Sillunch i Observatorieparken bredvid Ekonomikum i Uppsala 2004.

Blotta förskräckelsen

Vi tog tunnelbanan in till Manhattan igen, besökte Nintendo Store, Lego Store och Disney Store (för andra gången), och kom undan med blotta förskräckelsen utan några egentliga sammanbrott från de små. Ejda ifrågasatte dock varför vi ens gick till Disney Store, när vi fastslagit att hon inte fick handla något där eftersom hon fått köpa ett litet Frost-slott på Lego Store. Vad ska vi då hit att göra? utbrast hon och tappade helt intresset för de prinsessklänningar hon bara för några dagar blev helt nipprig av att se. Fönstershopping är helt klart inte den här damens grej.

I övrigt har det spöregnat delar av dagen och Tage fångade sin första Pikachu i Pokémon på femte avenyn.

Kampen mot klockan

Kampen mot jetlagen har varit temat för dagen, Tage inledde starkt med att kliva upp klockan 02.30, medan Ejda höll ut till lite efter 04.30 (vilket är helt i linje med hur de brukar sova hemma också, Tage vaknar nästan alltid två timmar före sin lillasyster). Seneftermiddagen i dag var därför en plåga, och det blev tidiga sänggångar för båda barnen. Spännande att se vad kommande gryning bjuder på.

I övrigt har dagven ägnats åt administrativa sysslor som att fixa amerikanska sim-kort till mobilerna, vilket Tage tog till vara på genom att så fort vi kom utanför butiken börja jaga Pokémons.

Jag skulle vilja skriva mer, men nu måste jag försöka få iväg dessa rader innan jag sommar med telefonen i handen.

I morgon: Manhattan. 

Crown Heights

Ja herre jösses det blev en lång dag. Vi är framme i Brooklyn i New York, barnen mår bra, vi vuxna mår bra och katten Karlsson mår bra. Förfärligt trötta dock, samtliga utom jag har redan somnat sedan länge. Drygt 20 timmars resa dörr till dörr blev det, bilen rullade ut från gården i Vittangi klockan 04.15 på morgonen och taxin stannade utanför lägenheten i Crown Heights närmare 00.30 svensk tid.

Jag rapporterar mer i morgon. Nu ska även jag sova.

Inte världens bästa pappa

Jag lyckades med konststycket att misstaga starttiden på ett kalas med två timmar i dag, så att vi anlände först när de andra barnen gick hem, och födelsedagsbarnet med familj var på väg bort. Jag var inte så poppis hos sju- och fyraåring efter det. Med all rätta, bör väl tilläggas.

Bara en dag kvar. Därefter en (mycket kort) natt. Börjar jag känna lite resfeber? Absolut.

Stockholm i mitt hjärta

Gud, vad kan man egentligen skriva efter en sådan här eftermiddag? Jag satt och bråkade med en trilskande epub-fil (mer om det en annan dag) de två första tredjedelarna av arbetsdagen, och när jag äntligen fick tid att sätta mig framför Virus-dokumentet hann jag knappt ens leta upp vart jag slutade i går innan första flashen plingade till i mobilen.

Det blev inget mer arbetat efter det.

Som så många andra är jag genuint stolt över hur Stockholm verkar ha reagerat på händelsen. Det kändes konstigt att känna sig delaktig i skeendet, trots att jag var så långt bort och inte har haft staden i min vardag på så länge nu. Men just de där kvarteren, de cirka fyrahundra metrarna mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Åhlénshuset vid Mäster Samuelsgatan, jag nötte ju dem dagligen under tre eller fyra års tid, jag minns inte exakt i skrivande stund vilket år jobbet flyttade till Söder och jag började promenera Odenplan-Slussen tur och retur varje dag, men jag gick ju där, söderut på morgonen, norrut på kvällen. Drottninggatan är under rusningstid knappast ett mysigt ställe den där mest centrala sträckan, men på morgnarna innan butikerna öppnat och folk mest promenerar till sina arbeten och skåp- och lastbilar står och lastar ur varor inför dagens kommers, då tänkte jag faktiskt ofta det, att gatan ändå har en identitet och ett liv bortom faktumet att det Sveriges mest centrala shoppingstråk.

Nu lär man väl aldrig se på varutransporter där på samma sätt. Usch.

Men stockholmarna, med hashtaggen #openstockholm och Facebookkompis efter Facebookkompis som i dyningarna av att människor strandsattes när kollektiv- och regionaltrafiken stängdes bjöd ut sina hem, erbjöd skjuts och i största allmänhet räckte upp sina händer och sa om någon behöver hjälp, bara pinga till eller kom.

Det var väldigt fint att se.

Sju till midnatt

Jag sover för lite. För sent i säng och barn som vaknar för tidigt och för mycket oro i kroppen under dagtid ens för en kort vila mitt på dagen.

Det finns ju en lösning. Sluta försätta mig i situationer där jag ligger sju minuter i tolv och skriver dagens blogginlägg. Lättare skrivet än utfört, dock.

Antal tecken

Skrivardag i Kiruna i dag, en sådan där som inleddes redan på bussen med avgångstid 06.40 och avslutades först vid hemkomsten 17.45, med avrundning för ett kort kvällspass före sänggång då det tänkta tv-tittandet bara blev en tumme när Johanna somnade i soffan och skrivarläge därmed åter uppstod.

Summa: 21 200 tecken när datorn slutligen slogs ihop för dagen (det här skriver jag i mobilen i sängen). Något av ett dagsrekord skulle jag tro. Kanske kan det bli något av den här tredje säsongen också. Kanske.

Sex timmar och åtta minuter tills klockan ringer nu. Min buss avgår klockan 06.40 i morgon också.

Filmtårar

Matinévisning på bion i dag, vi visade nya Smurfarna-filmen, 55 biljetter och en hel förfärlig mängd popcornpåsar sålda, vi skötte cafét som vanligt. Efter filmen – Johanna grät för övrigt en skvätt när Smurfan förvandlades till en lerklump i slutet – städade vi salongen, någon hade spillt ut läsk så Ejda fick moppa golvet i sin prinsessan Anna-klänning.

Jag ska för övrigt inte säga något om tårar, vi såg Insidan ut för andra gången hemma i tv-soffan i går kväll och jag och Tage grät i kapp när Bing Bong … nej, jag ska inte spoila för er som inte sett den, men ni som vet vad jag talar om vet vad jag talar om, den som inte gråter av den scenen saknar ett hjärta.