Efterfest, Skansen och en dröm om ickefest

Bra kväll i går. Efter den mycket välbesökta galan gick vi på efterfest, efter efterfesten gick vi till Stureplan, efter Stureplan gick vi på snabbmatshak och sedan gick jag hem. Då hade klockan hunnit bli fyra på morgonen. Efter vad som kändes som en evighetssovning vaknade jag och kände i hela kroppen att nu måste väl klockan vara minst halv elva. Verkligheten var dock en helt annan – 06.58. Det är då själva fan att det ska vara så omöjligt att sova nu för tiden.

Ägnade dagen – efter ett par fruktlösa morgontimmar då jag försökte somna om – åt att bege mig ut till Skansen för att göra lite research till det som ska komma efter Virus 4 (som för övrigt släpps 27 mars), och som tur var verkade det jag teoretiserat om hålla även i praktiken. Tog därefter Djurgårdsbåten till Slussen och gick till Norstedtshuset för en kaffe med min förläggare Anna, som verkade vara ungefär lika matt i lacken som jag själv. Promenerade sedan upp till Gameshop på Söder och köpte ett födelsedagsspel till Tage, bara för att sedan styra kosan norrut till Kungsholmen och Rådhuset, där jag mötte upp Morgan för en snabb träff innan det var dags att bege sig mot tåget via en snabb middag på Bishops Arms.

Nu ligger jag i en överslaf på nattåget – vi angör just Gävle – och hoppas att orden som kvinnan på våningen under yttrade det första hon sa när hon klev in i kupén – Jag hoppas att det är okej att vi har lite fest här i kväll? – ska visa sig vara blott ett grymt skämt.

På väg på vift

Flyger ner till Stockholm i morgon förmiddag, ska gå på galan för Stora Ljudbokspriset på Vasateatern på kvällen och ge mig ut och göra research för nästa bok på tisdag innan jag tar nattåget norrut igen på kvällen.

Självklart ska det bli roligt att komma iväg, men tyvärr blir min separationsångest när jag ska åka iväg från barnen värre för varje gång jag lämnar dem. I förväg, när resorna bestäms, känner jag bara förväntan, men ju närmare avresan kommer, desto mer tvivlar jag på om det verkligen är värt det. Och helgen efter nästa drar jag iväg igen för Umeå och Littfest, då dessutom i tre nätter och i princip fyra hela dagar. Hualigen!

Nåväl, det brukar släppa när jag väl kommit iväg. Och nu får jag ju det att låta som att jag sticker stup i kvarten, när det i verkligheten var ganska exakt tre månader sedan jag reste bort senast, då också ljudboksrelaterat när jag åkte ner för Storytels julmingel och lite möten.

Nej, nu ljög jag, senast var ju förra månadsskiftet när jag skulle ner på begravning men fick ge upp halvvägs på grund av snöstormen, då var jag borta en natt.

Hoppas på bättre tur denna gång.

Inget Blogg 100? Jag puttrar på ändå.

I år arrangeras om jag inte missat något inte den årliga bloggutmaningen Blogg 100, som den gode Fredrik Wass drog igång i bloggvärldens barndom i slutet av 1800-talet.

Jag har dock beslutat mig för att köra ett eget rejs, och bloggar från och med i dag den 1 mars som traditionen tidigare bjudit i dagarna 100. Det vore helt enkelt en katastrof för den här bloggens årsstatistik om jag inte piskade mig själv att skriva dagligen åtminstone dryga tre av årets tolv månader.

Nej, det är inte bara därför, i grund och botten handlar det om att jag älskar det här lilla hörnet av internet, jag har för bövelen skrivit i den här spalten i elva och ett halvt år vid det här laget, det vill säga mer än en fjärdedel av mitt liv (27 procent om iPhonens kalkylator räknat rätt).

Men det skadar ju inte att ha en morot för att hålla uppe tempot. Så häng med!

Bara för det så glömmer jag väl redan i morgon.

Fiktionen behövs för att förstå allvaret i klimathotet

Slet sent i går kväll med de sista formuleringarna för att i tid få in min litteraturkrönika som ska gå i morgondagens Västerbottens-Kuriren. Här är den förra, som publicerades i VK i slutet av januari (ja, jag vet att jag har länkat till den tidigare, men ärligt talat är det rätt få som klickar på länkar).

——

Fiktionen behövs för att förstå allvaret

Jag har på sistone kommit att fundera över klimathotets frånvaro i den breda, svenska skönlitteraturen. Är det inte ett givet ämne att ta sig an med avstamp i de dystra rubriker vi närmast dagligen ser om de miljökatastrofer världens forskare med enig röst säger att vi är på väg mot?

Jo, självklart är det så. Och ändå är det så tyst.

I den engelskspråkiga världen med sitt större befolkningsunderlag är situationen lite annorlunda, här finns begreppet cli-fi, en förkortning av climate fiction, sprunget ur den större och närbesläktade genren sci-fi, science fiction.

Men även här saknas den riktiga braksuccén – den stora, brett anslagna romanen med potential att göra det här ämnet till det vi pratar om mest, en sådan framgång att det sedan blir en Hollywoodfilm som gör frågan än mer omdiskuterad och lyft.

Jag är knappast den första att fundera över varför det inte verkar ske. I en artikel i Sydsvenskan i november 2016 ställde skribenten Daniel Rydén ungefär samma fråga – kan romanförfattare få oss att rädda klimatet genom att skriva den stora berättelsen som får alla människor att börja bry sig? Han fann inget definitivt svar men hittade tre forskare vid Lunds universitet som då inlett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om just den här frågan (som i skrivande stund fortfarande pågår).

En sak som forskarna pekade på bör nog inte underskattas – den som ger sig på att skriva cli-fi måste veta vad hen skriver om, klimatet är komplicerat och det krävs rejäl research för att på ett någorlunda korrekt sätt skildra dess sammanbrott. Jag har själv flera gånger knutit nävarna och tänkt att vad fasiken, jag är ju författare och skulle inget hellre vilja än att skriva en drabbande, spännande och samtidigt viktig roman och tänkt att det är väl bara att sätta i gång, men sedan blivit alldeles kallsvettig av tanken på den inhämtning av vetenskaplig fakta som måste föregå skrivandet och därför låtit tanken bero.

En som inte skyggat tillbaka och som jag just nu sätter i princip allt hopp till är den skellefteåbördige författaren Mats Söderlund, som i dagarna ger ut romanen Hotet, första delen i en planerad trilogi kallad Ättlingarna som på papperet – jag har inte hunnit börjat läsa den än – ser ut att vara både ambitiös och spännande.

Den saluförs som en ”drabbande klimatfantasy” och utspelar sig i norra Sverige i en snar framtid där klimatförändringarna fått vatten att bli en bristvara. Visserligen är målgruppen unga vuxna så risken finns att många fyrtioplussare missar den, men å andra sidan är det ju inom YA-genren (young adult) som flera av de mest läsvärda svenska romanerna kommit ut på sistone – som Sara Bergmarks Elfgrens utmärkta Norra Latin strax före jul – så det är bara att hoppas att Söderlund lyckats med något lika infångande.

Hur vi ska agera när vi möter den stundande katastrofen verkar enklare att sätta på pränt, de senaste månaderna har åtminstone två faktaböcker med snarlikt tema getts ut – journalisten Anna-Maria Stawrebergs Prepping – att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta och folkbildaren Herman Geijers Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Strawrebergs bok är mer praktisk med gott om punktlistor över exempelvis vilka konserver som är bäst att lagra och instruktioner om hur man gör en enkel kompass av nål och tråd och tar sina första steg inom självförsörjning, medan Geijer i större utsträckning tacklar psykologin och försöker visa hur vi människor fungerar i pressade situationer, såväl som individer samt i grupp.

Men praktiska och mentala förberedelser i all ära – vi kan nog alla skriva under på att det bästa vore om vi aldrig hamnade i det där katastrofscenariot. Och då tror jag paradoxalt nog att verkligheten behöver ta fiktionen till hjälp, för att vi på allvar ska förstå vad som annars väntar.

——

Mats Söderlunds Hotet har för övrigt mötts av oerhört fina recensioner, och precis i dag släpps den som ljudbok hos Storytel. Jag har lagt den överst i min lyssnalista.

Arbetstakt, Rotary och filmutbud

Har väl denna vecka åtminstone någorlunda fått upp farten på det som ska komma efter Virus 4. Inte helt säker på vilken väg berättelsen ska ta ännu, men det brukar jag ju sällan ha när jag sätter igång, så det stör mig inte så mycket. Men jag skulle verkligen behöva få upp antal tecken per dag-räknaren mot 10 000 nu, deadlinen är satt till sista april och pengarna räcker väl inte ens så långt egentligen. Då funkar det inte att ligga och skvalpa på 5 000-7 000.

Arbetsveckan i övrigt, då? Tja, har grejat med lite saker å Norrländska Litteratursällskapets vägnar gällande stipendier och årets sommarmöte samt har hållit ett anförande om mitt författande och yrkesliv hos Rotary i Kiruna. Hade satt ihop en anspråkslös men ändå rätt fin Keynotepresentation, men efter inkoppling och testkörning med felfri teknik slog jag igen datorn i väntan på start, och när locket sedan öppnades igen var kopplingen till projektorn stendöd, inte ens Scandic Ferrums tekniker kunde få fart på den igen.

Projektorteknik, alltid lika roligt. Nåväl, här är ett par av slajdsen, en tänkt att illustrera vår flytt till Vittangi och livet där och en om Virus.

Medverkade med ett par citat i en artikel hos Dagens ETC om filmutbudet hos svenska streamingtjänster i början av veckan. Jag var tyvärr lite otydlig i det avslutande citatet, vad jag menade var så här (den fetade meningen är vad jag borde ha sagt):

Att det fortfarande oftast kostar 39 kronor att hyra en film – trots att bolagen inte längre har kostnader för fysisk distribution – tycker Daniel Åberg ändå är rimligt.

– Priset på hyrfilm har i princip legat still sedan mitten av 90-talet, samtidigt som priset för en biobiljett nästan dubblats. Och bild- och ljudkvaliteten på de digitala hyrfilmerna vi har i dag går ju inte att jämföra med en sönderkollad VHS-kassett.

Snöknockad

Självklart fick jag stryk av vädergudarna. Vid tvåtiden stannade tåget i Vännäs, och där står det kvar än, efter att Trafikverket gett nya direktiv om att även trafik på inlandsspåret via Ånge ska stoppas åtminstone fram till fredag lunch. I och med detta har jag ingen möjlighet att hinna ner till begravningen. Trist.

Så jag får vända blicken norrut igen, och hoppas att Norrtåg står mig bi. Deras facit är inte direkt lysande när det kommer till inställda avgångar, men här uppe är vädret relativt fint och temperaturen måttliga -15, så förutsättningarna finns att turerna Vännäs-Umeå, Umeå-Boden och Boden-Kiruna ska gå enligt tidtabell så jag är åter vid Kiruna station och kan ratta bilen hemåt vid klockan halv tre.

Håll tummarna.

End of the line.

Snösmockan

Så jag trotsade vädergudarna, åker nattåg ner mot Gästrikland, rakt genom stormens öga, för att gå på begravning i Hofors i morgon.

Eller, inte riktigt i ögat, tåg och bussar har ju portats längs kusten i Västernorrlands län och norra Gävleborg såväl i dag som i morgon. Vi ska tydligen ta en väg genom inlandet, snirkla oss fram längs ovädrets utkanter och smyga ner via Sollefteå, Ånge, Ljusdal, Bollnäs och Ockelbo innan vi når mitt slutmål i Gävle, förhoppningsvis någorlunda i tid.

Sedan samma väg fast omvänt på kvällen när jag ska upp igen, antar jag.

Än så länge har vi dock inte ens nått ner till Boden, och nederbörden lyser med sin frånvaro. I avsaknad av ruskväder bjuder jag på en bild från min skidtur i går hemma i Vittangi i stället.

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Året i bloggen 2017

Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.

Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.

Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).

Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del ”skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.

Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.

Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?

2017 års mest lästa inlägg:
1. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
2. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
5. Min nya bok: Virus (juni 2016)
6. Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljen – typ (augusti 2017)
7. Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa “svenska” läsplattan hittills (december 2017)
8. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
9. Författande är bara ren matematik (november 2008)
10. Slumpen kontra ödet (oktober 2006)

Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.

Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.

Försenad start

Minerna är väl något mindre muntra nu, med tanke på att nattåget vi färdats på från är drygt tre timmar försenat, i skrivande stund skulle vi egentligen ha varit framme i Gävle för en halvtimme sedan men vi har ännu bara nått Sundsvall. Stoppet inträffade redan i Gällivare, ett fallet träd som kapat en elledning, kändes lite snopet att tvingas stå still och vänta i princip på hemmaplan.

Hur som helst – sex dagar i söderled väntar, Gästrikland till på torsdag och därefter Stockholm till måndag förmiddag innan vardagen är åter. Najs!

Och schackpartiet där ovan, Tage vann det, den jäkeln.

Hej då 2017

Summerade likt de flesta andra året på Instagram genom Best nine. Borde väl egentligen göra som några andra jag sett och verkligen gå igenom flödet manuellt och välja de nio personliga favoriterna och inte bara låta en tjänst plocka ut de nio som fått flest likes, men frågan är om jag hinner innan året är slut.

Men de nio som valdes ut speglar ändå året som gått. Lite Vittangi genom bilden på renarna på vift mitt i byn (min enda bild som passerat 100 likes, om nu det är en bedrift), glädjen i att nästan lyckas göra en strike i en bowlinghall på en tvärgata till Broadway, avresan från Arlanda till New York, förvåningen när vi fann en Fem myror-affisch på väggen i en random asiatisk sylta på Lower East Side, den inslagna mekaniska hästen som nu – uppackad – förgyllt Ejdas liv i en vecka, ett halvt konferensrum som Storytel döpt till Virus efter min serie, en brinnande middagshimmel under en joggingrunda strax före jul, en väldekorerad tårta när jag fyllde 42 och en av de fina (och många) promenaderna längs pirerna nedanför Brooklyn Heights, och som jag minns det var det här den första, en helgdag när det fortfarande fanns lite aprilkyla i luften.

Just tiden i New York sammanfattas väl dock bäst av Ejdas egen bildserie, som blev ett mycket uppskattat blogginlägg i samband med att vi skulle resa hem igen i juni.

Gott nytt år! Ses på andra sidan.