Kategori: Litteraturvärlden

E-böcker, biblioteken och fysikens lagar

Det här med e-böcker och bibliotek.

I dag har vi en situation där en del av landets bibliotek i perioder känner sig tvingade att stoppa utlånen av e-böcker eller inskränka vilka som får låna dem, eftersom biblioteken betalar 20 kronor varje gång en fil lånas, och bara har budgeterat för ett visst antal utlån. När taket så är nått – stopp för låntagarna.

Det här är en situation som hotar att eskalera i takt med att utlåningen av ökar, eftersom det inte direkt är så att biblioteken får mer pengar att röra sig med över tid. Kontentan blir att bibliotek både vill och inte vill satsa på e-boksformatet, eftersom ju mer de marknadsför och populariserar tjänsten, desto mer gräver de sin egen finansiella grav. Utbudet finns, efterfrågan finns, men ekonomin säger stopp och belägg.

Det här är så klart en ohållbar situation, och omförhandlingar mellan de inblandade parterna sägs pågå. Ett alternativ som det ibland höjs röster för, och som är poppis i USA, är att man helt enkelt låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker. Biblioteken får köpa in ett antal exemplar av varje e-bok, och råkar de tre ”exemplar” som finns av en viss titel vara utlånade, ja då får man snällt ställa sig och köa tills den tidigare låntagaren lämnat tillbaka sin fil (om de därmed även måste lämnas tillbaka rent fysiskt över disk framgår inte).

Genom att blunda för att en fil kan kopieras i all oändliget, kan man alltså komma undan problemet. Att resultatet blir en sorts hittepåvärld där digitaliseringens fördelar göms undan är en annan femma.

Jag är föga förvånande inte så förtjust i den lösningen. Låt mig till och med säga att om den införs så emigrerar jag fan i mig.

Hur ska man då lösa problemet? Jag vet inte exakt. Men en sak jag ofta funderar över är just e-boksersättningens storlek. Vore det verkligen kontroversiellt om den helt enkelt radikalt sänktes? Den ersättning som författare och förlag får dela på för e-böcker är ju närmast gigantisk i jämförelse med den traditionella biblioteksersättningen för pappersböcker?

Ta mig själv som exempel. Varje gång ett fysiskt exemplar av mina romaner lånas ut på ett bibliotek får jag i teorin 76 öre. Jag skriver i teorin, för i verkligheten har jag aldrig fått en krona. Det finns nämligen en popularitetsnivå man måste komma över för att komma i fråga för ersättning, ens böcker måste lånas ut minst 2000 gånger under ett år. E-boksersättningen är dock mer demokratisk och exakt till sin form och kickar in redan vid första lånet, och av de 20 kronor som biblioteken betalar går 10 till förlaget, och Elib tar andra halvan. Därefter är det upp till förlag och författare att bestämma hur fördelningen dem emellan ser ut, jag tror författarna brukar få runt 25 procent.

Om vi bortser från att jag själv äger förlaget som gett ut båda mina e-böcker, och säger att jag hade fått 2,50 kronor per utlån i stället för 10 som nu är fallet, kan vi ställa upp följande räkneexempel:

Om mina fysiska böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 1580 kronor i ersättning.

Om mina e-böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 5 000 kronor i ersättning.

Min fråga är enkel – kan man inte bara skapa en ersättningsmodell för e-böcker som mer ligger i nivå med den för fysiska böcker? Vari ligger logiken att författare och förlag ska få mycket högre ersättningar för utlån av e-böcker? Ja, jag vill minnas att ersättningsmodellen för e-böcker räknades ut på ett sätt som ansågs vara logiskt en gång i tiden (jag har fått den förklarad för mig någon gång har jag för mig), men nu överensstämmer den helt enkelt inte med verkligheten längre.

Så – sänk ersättningen. Ni kan säkert räkna ut någon smart och någorlunda rättvis modell som gör såväl författare, förlag, distributör som bibliotek nöjda. I början lär resultatet bli att författare och förlag får mindre e-boksersättning, men i takt med att e-böckerna tar en större del av den totala utlåningskakan, lär ersättningen ändå öka.

Hellre det än att biblioteken ska behöva tvingas ljuga för sina låntagare och säga att en datorfil bara kan lånas ut åt en person i taget, för att de bara har ett ”exemplar”.

Fångad på bild

I och med att ”Vi har redan sagt hej då” snart kommer i en finfin pocketutgåva tänkte jag att det var bäst att skaffa lite nya pressbilder, jag förväntar mig stor täckning på den här utgivningen i media.

Nej, det gör jag nu inte, pocketutgivningar går det tretton på dussinet, men jag ville ändå skaffa några nya, mer professionella pressbilder i samband med utgivningen. Och dessutom – även om jag är snudd på evigt ung så började de gamla kännas en smula nattståndna, tagna år 2005 på Kanarieöarna samt 2006 på Snotty som de är.

Och nu är framtiden här – uppladdad och redo på pressidan! Fotografen är den fantastiskt duktiga och trevliga Sara Arnald, som kom hem till oss en tidig lördagsmorgon härom veckan och plåtade mig dels framför den tredje upplagan av vår smått berömda (somliga skulle säga ökända) färgsorterade bokhylla, dels mot den vita väggen i Tages rum samt på gatan utanför.

Okej, slut på meddelandet. Låt nedladdningarna börja.

Siktat på Pocketshop: Författarego

Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.

Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.

Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.

Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?

Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.

Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.

Ridå.

Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.

Amazon och Apple redo att äta hela kakan

Amazon har länge ryktats ha en pekdator/tablet/surfplatta//ipaddödare/kalladetvadfanduvill på gång, och en lansering i höst har varit en riktig lågoddsare. Nu verkar det dock som att den kommande plattan blir en sorts hybrid mellan en ”traditionell” surfplatta (i den mån en bransch som i praktiken funnits bara i ett och ett halvt år sedan den första iPaden släpptes kan kallas traditionell) och en läsplatta, det vill säga deras egen Kindle. De senaste uppgifterna säger sju tums skärm och en gammal och rätt hårt ommodifierad version av Android under huven, som inte blir så särskilt kompatibel med den övriga, redan rätt fragmenterade Androidvärlden. Det blir helt enkelt den nya generationens Kindle, för en lite dyrare penning.

Det här kommer nog i första hand inte att innebära ett hot mot Apples flaggskeppsprodukt, utan generellt en breddning av Kindlens kundbas. Det lär dessutom betyda att det blir än svårare för andra tillverkare att ta sig in på pekdatormarknaden, eftersom Apple och Amazon om de här uppgifterna stämmer har en ypperlig chans att dela upp marknaden mellan sig. Amazon tar bottensegmentet – surfplatte-Kindlen sägs landa på 250 dollar – och Apple tar toppsegmentet (iPaden kostar från 400 dollar och uppåt i dag).

Vad som blir kvar åt de övriga? Not so much skulle jag tro.

Rena sandlådenivån

Minglade på Bokhoras femårskalas i går. Dels kom någon fram och sade att vi för mänsklighetens väl och ve bör komma igång med DJtv igen, men fick även via ombud höra att det på ett av landets större bokförlag ansågs att min blogg var bra att läsa för att jag hade så bra branschbevakning.

Roligt att höra att mina ytterst sporadiska iakttagelser från sandlådan, bokstavligt talat, fortfarande är uppskattade. Ska försöka höja frekvensen lite.

Och när det gäller DJtv så är svaret egentligen detsamma. Vi ska, mellan besöken i lekparken, göra vårt bästa.

När papper byts mot skärm

Åldern på användarna stiger och kvinnorna är i kapp och har till och med redan gått om när det gäller e-boksläsandet i USA, skriver Lasse Winkler på Svensk Bokhandel i ett intressant inlägg i deras blogg. Det trodde ni inte! är rubriken på inlägget, men jojojo, det trodde jag faktiskt visst det! vill jag säga, jag skrev det ju till och med i den här texten i Upsala Nya Tidning redan i vintras, på ett ungefär. Eller åtminstone att det var ditåt utvecklingen var på väg, och att det var först då det skedde som marknaden skulle bli intressant på allvar. Alltså det som i detta nu verkar realiseras i USA.

I Sverige är vi långtifrån där ännu. Men i dagens UNT har jag en text om e-böcker där jag försöker sia en smula om i vilken riktning läsningen går när vi byter papper mot skärm. Några definitiva svar har jag inte, men läs den ändå vetja!

Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade.

Jag har varit kund hos ljudbokstjänsten Audible i tre år. För 15 dollar i månaden får man en ”credit” att ladda ner valfri ljudbok för, det finns även ett konto som ger tillgång för  Jag har dock snittat lite knappt en bok i månaden, vilket gett att jag samlat på mig en del credits under årens lopp, i går kväll hade jag fem outnyttjade credits att använda.

Efter en tids vånda bestämde jag mig för att handla upp dem och därefter säga tack och adjö.

Missförstå mig inte, jag älskar i grunden Audible, det är en jättebra tjänst och deras katalog består i nuläget av över 75 000 titlar, att jämföra med de svenskspråkiga alternativen Laudio och Storytel som har färre än 2 000.

Men bara för att katalogen är på 75 000, betyder ju inte det att alla de titlarna finns tillgängliga i Sverige för köp.

Problemet är – som vanligt – att mitt konto är kopplat till ett svenskt kreditkort och därmed kan jag inte kan få tillåtelse att köpa exempelvis Stephen Kings snart två år gamla ”Under the dome” eller Cormac McCarthys ”All the pretty horses”, två titlar jag varit sugen att lyssna på en längre tid. Varför? Ja men dessa förbannade jävla upphovsrättsbegränsningar så klart!

Nej, jag är inte motståndare till upphovsrätt per se, det har jag aldrig varit. Jag vill bara att den ska fungera med någon sorts sans och måtta. Och jag kan inte för mitt liv begripa vari logiken ligger att jag ska tillåtas köpa Cormac McCarthys andra böcker, eller Stephen Kings för den delen, men inte just dessa. Rent juridiskt kan jag visserligen se att det i McCarthys fall troligen beror på faktumet att just ”All the pretty horses” är utgiven av ett annat ljudboksförlag än hans andra titlar, men för mig som konsument spelar det noll roll om jag kan se och förstå juridiken bakom restriktionen, jag vill kunna handla de titlar som erbjuds, punkt slut. I fallet med King finns ingen som helst logik, ljudboksversionen av ”Under the dome” är precis som de titlar som är tillgängliga för köp i Sverige utgiven av Simon & Schuster.

Summa summarum: Bye bye Audible. Jag skulle gärna ha fortsatt, men eftersom världen är värdelös har jag ingen större glädje av er.

Sista beställningen såg för den delen ut så här:

PS. Ja, det finns säkert något sätt att komma runt det här precis som man kan göra på iTunes där det går att skapa ett amerikanskt konto och via halvskumma sajter köpa digitala presentkort som man sedan kopplar till USA-kontot och därefter får full tillgång till alla filmer och tv-serier i den amerikanska butiken, men det är inte poängen här. Poängen är att det är ett idiotiskt system som bygger på att man slår upp imaginära murar vars enda resultat är att den illegala nedladdningen ökar. DS.

Det som hamnar på internet stannar på internet. Eller inte.

På tal om recensioner för den delen. Ni vet den där myten som säger att om något hamnat på internet så stannar det där för evigt? Pöh, säger jag bara.

I går behövde jag fräscha upp minnet angående en grej i Roslund & Hellströms ”Edward Finnigans upprättelse”. Titelinfon hos nätbokhandlarna gav inte så mycket, så jag tänkte att jag kollar recensionerna av den, och begav mig till Svensk Bokhandels sajt som har en bra tjänst där länkar till recensioner av böcker som ges ut på svenska samlas.

”Edward Finnigans upprättelse”, som gavs ut hösten 2006, har nio recensionslänkar till olika svenska dagstidningar samlade hos SvB. I dag knappt fem år senare fungerar bara en av dessa nio länkar. Övriga åtta tidningar har endera raderat texten från sina nätarkiv, eller ändrat i sina publiceringssystem så att de gamla länkarna inte längre fungerar.

Det är banne mig inget annat än bedrövligt.

Det här med att kritisera kritik

Det har blivit en nyhet att Håkan Nesser härsknade till mot en kritiker som inte uppskattade slutet i hans ”Himmel över London”, och mejlade recensenten och ställde henne till svars. Svensk Bokhandel har nu pratat med Nesser, och han säger att han anser att han borde ha rätt att tycka att recensenten hade fel, även om han är medveten om att man ju inte ska göra på det här viset som författare, det anses inte vara fint.

Jag kan hålla med Nesser i sak, jag tycker absolut att man som författare ska få gå i svaromål och ge sin syn på saken gällande recensioner – en recensent måste ju kunna tåla kritik lika mycket som en författare. Jag gjorde ju själv något liknande när ”Vi har redan sagt hej då” gavs ut, jag listade både positiva och negativa recensioner här i bloggen, kommenterade dem och försökte resonera kring en del punkter och förklarade hur jag tänkt när jag skrev, som en del i att redovisa alla aspekter av utgivningsprojektet. Inte heller mitt tilltag uppskattades dock fullt ut på alla tidningssidor.

Dock tycker jag tyvärr inte att Håkan Nesser i det här fallet går i svaromål. I sina två första mejl till recensenten på Nerikes Allehanda är han tvärtom rätt hård och oförskämd, det är först i mejl tre och fyra som det uppstår något som kan liknas vid en diskussion och där han resonerar kring sitt skrivande. Och det känns ju inte särskilt konstruktivt och givande.

Och ja, även jag recenserade ju Håkan Nessers ”Himmel över London”, inte utan en del reservationer.

Himmel över London

Jag är rent generellt ett stort fan av Håkan Nesser. Hans senaste roman ”Himmel över London” hör dock inte till mina favoriter. Här är min recension i Upsala Nya Tidning, som publicerades i fredags.

Uppdatering: Ser för övrigt att jag och Göran Greider, som recenserat i dag i DN, i det närmaste helt ense. Ett gott betyg för mig själv som alltid gillat Greider.

Egenutgivaren som tog sig hela vägen

Jag har en spaningstext om e-boken och dess framtid i Sverige som ligger i pipelinen på UNT och väntar på publicering. En av författarna som jag nämner i artikeln är Kaj Karlsson, vars egenutgivna spänningsroman ”Operation Nordvind” nu tagit sig ända till förstaplatsen på Adlibris e-bokslista, en sorts Amanda Hocking i svensk miniatyr, med andra ord. Dagens Nyheter har en kortare intervju med Karlsson i dagens tidning.

Miniatyr var det ja. För det är det här man måste ha i åtanke när man pratar om den svenska bokmarknaden i allmänhet och e-boksmarknaden i synnerhet – vilket oändligt liten marknad vi rör oss på. I USA har Amanda Hocking lyckats sälja för 100 000 dollar per månad i Amazons Kindle Store av sina egenutgivna fantasyböcker, eller i medel 9 000 exemplar per dag enligt Wikipedia. I Sverige har Kaj Karlsson sedan utgivningen för ett par månader sedan sålt totalt 154 exemplar av ”Operation Nordvind” som e-bok hos Adlibris. Det säger en del om nivån vi befinner oss på i Sverige.

Med det sagt vill jag på intet sätt förringa Kaj Karlssons insats. Det är tveklöst imponerande, och en smula historiskt i det lilla, att en egenutgivande debutant tar sig ända upp till förstaplatsen på en topplista.

Fotnot: I dag onsdag är inte längre ”Operation Nordvind” etta på e-boklistan utan tvåa efter Jens Lapidus, men den låg överst i går, jag lovar.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsning på Pottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.