Granen står så grön och grann i stugan

Det har varit den stora julgransdagen. Först studsade Ejda av glädje av beskedet att vi skulle klä den i dag, sedan studsade hon av glädje när vi klädde den, och därefter fortsatte hon att studsa över faktumet att den var klädd.

Den … är … MAKALÖS! Se … här … vår … MAKALÖSA … gran! Så har fraseringen gått, samtidigt som hon med teatrala gester sprungit runt och förevigat underverket för resten av familjen, som hade vi inte varit med och klätt den utan upptäckt den först nu.

Nu har hon precis avslutat en session där hon tvingade mig att ta bilder med systemkameran när hon poserar på olika sätt framför granen. Nedanstående var typ den enda där hon satt still.

Notera i kalendern: Virus 2 släpps tisdag 24 januari!

I går skickade Storytel ut ett pressmeddelande gällande säsong två av Virus och Svart stjärna. Svart stjärna släpptes på luciadagen (vilket så klart får mig att tänka på den gamla härliga och mycket pretentiösa psykothrillerklassikern Svart lucia med Tova Magnusson-Norling i huvudrollen och manus av Carina Rydberg, jag fattar inte varför de inte gjorde något av den ”kopplingen” vid lanseringen).

Men här i spalterna bryr vi oss så klart först och främst om datumet gällande Virus 2, eller VIRUS:2 som det står på omslaget. Tisdag den 24 januari smäller det!

Vad har då lyssnarna och läsarna att vänta? Jag har lovat att formulera ihop en baksidestext under veckan men har inte hunnit till det på att göra-listan ännu, men bered er i alla fall på ett dygn – för jo, säsong två utspelar sig under en oerhört koncentrerad tidsrymd – så ansträngande att till och med Jack Bauer hade kroknat under sina mest intensiva 24-dygn. När jag frågade min förläggare vad hon tyckte fick jag svaret: Jag tycker att det var riktigt spännande och bra. Det var jobbigt att vara på kontoret när jag läste avsnittet där XXXXXX för jag ville egentligen släppa på tårkranen men fick hålla tillbaka. Snyft!

Att överleva civilisationens undergång var bara början. Sorg, glädje och tio timmar andlös spänning utlovas. Enjoy! (om tre veckor)

UPPDATERING: Ursprungligen angavs 3 januari som utgivningsdatum i det här inlägget, men datumet har skjutits fram.

Lucia

Luciafiranden i dag. Ejda hann ändra sig från tomte till att inte vilja vara med till att vara Lucia innan vi hann fram till dagis, och till sist tågade hon också med ljuskrona och linne och allt. Det var nog tur att vi var ute i sista sekunden, hon hann aldrig känna efter vid ankomst, utan puttades utan pardon in i ledet och fick traska ut. Väl på plats sjöng hon med handen för munnen alla fem sångerna, för hon ville gärna sjunga, men ville inte att någon skulle se att hon gjorde det, förklarade hon för mig efteråt. Älskade lilla unge.

Även vår estradör till son verkade för en gångs skull tagen av stundens allvar när det var hans tur en timme senare. Förskoleklassen lussade med ettorna och tvåorna i skolans matsal, och han satt lugnt och stilla hela tiden under sångerna (av någon anledning jag inte riktigt förstår placeras ju tomtarna ofta sittande på golvet medan övriga får stå). Tage hade i förväg instruerat oss noga om var vi skulle sätta oss för att se honom bäst, och det visade sig så klart stämma till punkt och pricka, jag hade till och med fri sikt med systemkameran.

Därefter skyndade jag hem och tog bilen in till Kiruna, där jag besökte den samiske konsthantverkaren Fredrik Prosts verkstad för en intervju. Jag hade ärende in till staden också i går samt även i morgon, något jag aldrig tror har hänt tidigare under de snart fyra år vi bott här.

Nomineringarna till Stora Ljudbokspriset klara

I dag blev det klart vilka böcker som nominerats till årets upplaga av Stora Ljudbokspriset, som arrangeras i Storytels regi. Personligen hade jag så klart gärna sett att Virus varit med, men det är ändå roligt att se att två Storytel Original-titlar klarat nålsögat, i form av Leffe Grimwalkers Tick Tack (inläst av Oscar Skagerberg) i spänningsklassen och Maskeradstaden av Maria Monciu (inläst av Alexander Salzberger) i den skönlitterära klassen.

Här är hela nomineringslistan:

Barn
Pestan av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Inläsare: Morgan Alling
Livet – en handbok av Farsad Farzaneh. Inläsare: Farsad Farzaneh
Nyckeln till Hinsides av Albin Alvtegen och Karin Alvtegen. Inläsare: Karin Alvtegen
Kom Alfons före sig själv av Gunilla Bergström Inläsare: Gunilla Bergström
Warriors – Ut i det vilda av Erin Hunter. Inläsare: Mattias Linderoth

Ungdom
Kraften av Siri Pettersen. Inläsare: Sonja Lindblom
Som Zlatan fast bättre av Nicklas Christoffer. Inläsare: Emil Rehnström
Fjärilarnas stad av Ingrid Remwall. Inläsare: Viktoria Flodström
Pojkarna av Jessica Schiefauer. Inläsare: Jessica Schiefauer
Disa av Denise Rudberg. Inläsare: Callin Öhrvall Delmar

Spänning
Där inga ögon ser av Dag Öhrlund. Inläsare: Stefan Sauk
Tick Tack av Leffe Grimwalker. Inläsare: Oscar Skagerberg
Midnattsflickor av Jonas Moström. Inläsare: Marie Richardson
Prio ett av Emelie Schepp. Inläsare: Katarina Ewerlöf
Kaninjägaren av Lars Kepler. Inläsare: Jonas Malmsjö

Skönlitteratur
Stjärndamm av Lars Wilderäng. Inläsare: Jonas Holmberg
Maskeradstaden Maria Monciu. Inläsare: Alexander Salzberger
Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Inläsare: Martina Haag
Som ett brev på posten av Birgitta Bergin. Inläsare: Anna Maria Käll
Glöm mig av Alex Schulman. Inläsare: Alex Schulman

Vinnarna presenteras den 6 mars, då det arrangeras ljudboksgala i Stockholm.

Vilka vinner då? Tja, Dag Öhrlunds Där inga ögon ser är ju ingen högoddsare i spänningsklassen eftersom den har Stefan Sauk som inläsare, och han har gått hem från galan med ett pris tre av de fyra senaste åren, och i den skönlitterära klassen skulle jag säga att Martina Haag ligger bra till, hennes bok har blivit väldigt älskad och det är klart att den personliga inläsningen gör sitt till (samt att hennes bok ligger tvåa på Storytels mest lästa någonsin-lista). Nu är det visserligen en utvald jury som utser vinnarna och inte lyssnarna själva, men det är klart att det ger Haag ett väldigt bra startläge. I barn- respektive ungdomsklassen (det är första gången de separerats åt, när jag satt i barn- och ungdomsjuryn för två år sedan fanns bara en klass), får jag erkänna att jag inte har så bra koll, så där vågar jag mig inte på att gissa någon vinnare.

Jag är inte trött!

Ni som gör era besök hit via en datorwebbläsare och inte via mobilen har redan sett detta i mitt Instagramflöde i högerspalten men:

Denna bild. Av en fullt alert Ejda Ögren, klockan 22.45-ish i går kväll, ätandes pepparkaka och kollandes Daniel Tigers Kvarter på Netflix. Hennes standardfras efter klockan halv åtta på kvällen är visserligen det närmast förvånade Men, jag är inte trött! (som i takt med att vi upprepar uppmaningen att det är sängdags övergår till att bli allt mer frustrerat) men i går tog hon det till hittills oanade höjder när hon gick och lade sig först när jag gjorde det, strax före halv tolv på kvällen, och till och med då krävdes det att hon fick ligga på min mage för att hon skulle kunna somna. Så kallat kul.

Och den som då hade drömt om att hon kanske skulle sova länge i morse, tji fick han. 07.45 steg hon upp (visserligen hade hennes storebror varit uppe i två timmar redan då, men ändå).

I detta nu, tio över sju på söndagskvällen? Hon studsar omkring i vardagsrummet i bara mässingen, svingandes tröjan hon slitit av sig runt runt runt, och tjoar: Kolla på mitt coola trick! Men kolla då, kolla! Mitt BÄSTA trick!

Ack den ungdomen.

Den 10 december 2009

På tal om romanen som aldrig verkar säga hej då:

I går var det alltså exakt sju år sedan jag presenterade romanprojektet för världen. I dag är det i stället exakt sju år sedan romanen inleds. Så här står det ett par sidor in, när huvudpersonen Filip står och väntar på Iris vid Sankt Eriksplan inför deras första dejt:

I en annan del av staden har Nobelmiddagen precis inletts och minusgrader har för första gången denna vinter lagt sig över Stockholm.

Jag minns inte om det fanns någon medveten tanke kring det här när jag skickade ut pressmeddelandet om boken och skrev mitt blogginlägg, men med tanke på hur mycket jag gillar den typen av detaljer håller jag det inte för otroligt. Först presentation, sedan drar genast historien igång.

Nu är det visserligen inte här berättelsen egentligen startar, ni som läst romanen kommer kanske ihåg att kapitlen inte kommer i ordning, boken startar med kapitel sex. Och där är det, precis som i dag, den 10 december.

Romanen som aldrig verkar säga hej då

Via Facebooks ”Den här dagen”-funktion upptäckte jag att det i dag är exakt sju år sedan jag presenterade mina planer på att ge ut min andra roman Vi har redan sagt hej då själv som ett egenutgivningsexperiment. Här är blogginlägget där det presenterades.

Sju år! Sett i backspegeln är det hisnande att se både hur mycket och hur lite som har hänt sedan den där decemberdagen 2009 gällande ljudböcker och e-böcker, som ju var minst lika viktiga beståndsdelar som pappersboken i mitt projekt. De är dessutom de format som utan tvekan fortfarande är mest livskraftiga (även om det går utmärkt att köpa originalutgåvan i mjukband i min egen lilla bokhandel!).

E-boken tog aldrig Sverige med den storm som jag och många andra trodde, åtminstone inte med den fart vi hade förutspått. E-boken växer visserligen stadigt, men jämfört med USA är vi fortfarande ljusår efter. Däremot har den digitala ljudboken, till stor del beroende på mina vänner på Storytel, gjort en resa jag knappast själv ens kunde drömma om. Och sett i backspegeln är nog den egenproducerade ljudboken den del i Vi har redan sagt hej då-projektet som jag är mest stolt över rent produktionsmässigt. Det var extremt utmattande att ro den biten i hand, särskilt redigeringen. Men så spräckte jag också deadlinen gällande ljudboken med ett halvår, haha.

Print

Ångrar jag att jag gav ut romanen själv och inte försökte få något traditionellt förlag att nappa? Nej, det var en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja ha ogjord, även om jag med facit med hand troligen var lite tidigt ute, det var först några år senare som en del egenutgivande författare lyckades slå igenom och bli riktigt stora i Sverige. Kanske var heller inte en rätt så avig och mörk relationsroman den rätta sortens bok att leda vägen, det har mest varit mer renodlad genrelitteratur som har nått stora egenutgivna upplagor.

Men jo, jag är glad att jag gjorde det! Dessutom ledde det där projektet mig dit jag är i dag. De av er som är minnesgoda kommer ihåg att det senare var det då relativt nystartade Massolit Förlag som i slutändan gav ut Vi har redan sagt hej då i pocket, och det förlaget gick senare samman med Storytel och hade det inte funnits människor på Massolit som jag fortsatt hålla kontakten med hade de med all sannolikhet inte kontaktat mig och frågat om jag var intresserad av att skriva något för deras Storytel Original-satsning, det som kom att bli Virus.

Så det löste sig i slutänden fint ändå, trots den skepsis som de i min närhet (och även jag själv) initialt kände.

Boktipset version 2.0 snart redo

Relanseringen av Adlibrisägda communitysajten Boktipset är nära förestående, skriver Svensk Bokhandel i dag. Den nya versionen innebär den första omgörningen sedan premiären för snart åtta år sedan, och för någon som gillar det avskalade finns anledning att glädjas: Boktipset version 2.0 kommer att innehålla mindre funktionalitet än föregångaren.

– Boktipset byggdes i en tid när forum och bloggar var nya och det gör att den i dag har väl många funktioner, säger Cajsa Malm som är affärsområdeschef för Adlibris Next till Svensk Bokhandel.

Fokus kommer nu att ligga helt på att leverera bra och relevanta boktips, och från boktitlarna kommer det att finnas köplänkar till Adlibris. De bloggare som fortfarande använt sig av tjänstens bloggfunktionalitet verkar ha fått beskedet att dessa nu kommer att raderas.

Anledningen till att Boktipset alls ens kom upp på medieradarn igen i våras var att det avslöjades att det förekommit försök att via fejkade konton manipulera betyg och att förlag skrev positiva recensioner av sina egna böcker, något jag bloggade utförligt om här. Detta ska nu stävjas dels genom att proceduren att starta ett konto blir något krångligare samt att en redaktör aktivt kommer att jobba med sajten och övervaka aktiviteterna som sker där.

Så fort den nya versionen kommit igång ska jag ta och sätta mig in i den och skriva någon form av recension av förändringarna, tänker jag mig. Stay tuned!

0,92 kilo datorkärlek

Har jag för den delen nämnt vad som hände i den eviga följetongen gällande mitt datorliv? Nej, tror inte det.

I mars i fjol skrev jag storstilat här i spalterna att min långa ökenvandring nu äntligen var över – jag skulle köpa en MacBook när de släpptes. Det gjorde jag aldrig, i stället höll jag i min gamla MacBook Air ytterligare ett år (sex år med samma datormodell!), i väntan på de nya MacBook Pro:s som väntades komma i år. Så jag väntade, och väntade, och väntade. Och så släpptes de förra månaden och jag … köpte fjolårets MacBook. Alltså inte den något processorupphottade modell som släpptes i april i år med exakt samma utseende, utan fjolårets original i fullmaxat utförande, som jag hittade till ett kraftigt rabatterat pris hos (den danska) återförsäljaren Proshop (18 000 någonting när den var ny i fjol, 12 000 nu).

På ett sätt kändes det en aning snopet, jag hade verkligen sett fram emot de nya modellerna, och till skillnad från de sedvanliga ”Apple is doomed”-klagarna tror jag verkligen att jag skulle ha gillat den nya touchbar-funktionaliteten, men 21 600 kronor för grundmodellen till följd av den usla dollarkursen – nej, så kul ska vi inte ha det.

img_0022

Så nu sitter jag här med den lättaste datorn jag någonsin ägt i knät, 0,92 kilo, och jag är som vana läsare minns mycket viktintresserad när det kommer till mina datorer. Jag hade faktiskt tänkt strunta i det just den här gången, jag lever trots allt inte ett särskilt mobilt liv just nu utan jobbar mest hemifrån, men det kändes trots allt som det rätta valet. Och kommen en månad in i dess levnad ser jag ingen anledning att ångra mitt beslut utan vi stortrivs tillsammans, MacBook och jag. Nej, det är knappast datormarknadens snabbaste dator, men den är mycket snabbare än min förra, och fyller mer än väl de dagliga behov jag har. Och skulle jag behöva en arbetshäst så har vi en stationär iMac i arbetsrummet som trots att den har snart tre år på nacken trycker ut imponerande benchmark-siffror om man gillar sådant.

Och det lär väl bara bli värre

Barnen barnen barnen.

Man bråkar med dem, tar ifrån dem ipadar när de vägrar borsta tänderna och gå till sängs vilket får himlen att falla ner och sedan ligger man ändå där en halvtimme senare och håller om dem och sjunger Bockarna Bruse-sången åtta gånger i rad för att de ska somna och tycker att de är det finaste som någonsin skapats – för jo, det är de ju – och det dåliga samvetet för att man blev arg gnager därinne.

Lätt att vara förälder är det ju inte.