Författare, skribent och bokbranschnörd
Det visade sig vara planeringsdag för personalen på förskolan i dag. Det hade vi helt lyckats missa. Så det blev bara att dra Ejda hem igen med ogjort ärende, och låta hemmadagen börja. Så här slutade den, ett tag efter att Tage kommit hem från skolan:
Förklaringen: Vi skulle ju bara bygga ett tåg.
Nåväl. Det mesta går ju att städa.
Vadan detta – blogginlägg fyra dagar i rad! Ja, jag tänkte att jag i avsaknad av julkalendersliknande utmaningar i dagarna 24 (som jag ägnat mig åt ett par år) bara i all enkelhet skulle få ur mig ett inlägg om dagen fram till jul.
Vi visade Arrival på bion i kväll. Maken till drabbande avslutning har jag sällan skådat. När jag kom hem sov Tage sin vana trogen sedan länge i soffan men Ejda skulle absolut inte gå till sängs. En vanlig kväll hade jag troligen blivit irriterad på henne när försökte sig på vartenda trick som finns i boken för att inte behöva somna och tappert stretade emot ända till klockan tio.
Jag ville bara ha henne nära, tillåtas insupa varje möjlig stund av hennes liv som jag kan få mig till del.
Filmen är baserad på Ted Chiangs kortroman Story of your life, och även om jag nu vet vari sorgen ligger, måste jag nog läsa den.
När jag sent omsider landade i Kiruna i går vid halv tolv på kvällen och kom till långtidsparkeringen, var bilen först så nedisad att jag inte höll på att få upp dörrarna, bara för att sedan mötas av ett tvärdött batteri när jag väl tagit mig in. Jag fick gå tillbaka och prata med flygplatspersonalen, och när de avslutat sina sysslor ute vid landningsbanan körde en kille ut och hjälpte mig med någon sorts laddbooster för att få bilen att hosta igång. Klockan var därför närmare halv två när jag rullade in på gården hemma i Vittangi. Livet kändes lagom härligt de där två timmarna.
I dag har kylan fortsatt att hålla sitt grepp om oss, kvicksilvret var nere på –34 när vi körde skogsvägen hem från mommon och moppon tidigare i kväll. Vår egen väderstation här hemma ligger dock och knastrar stadigt strax under 30-strecket. Eller blir det ovanför när man talar om minusgrader? –29,6 i detta nu i alla fall.
Åkte ner till Stockholm en kort sväng, gick på Storytels julmingel i går kväll och är således mycket matt i lacken i dag. Hann trots denna omständighet få in inte mindre än tre möten i dag, bara för att därefter genast löpa mot flygbussen. Kanske inte min smartaste idé i livet att i rusningstid en fredagseftermiddag tänka att det är bra marginal att välja en buss som enligt tidtabell ska ankomma 40 minuter före flygets avgång.
Om vi säger så här: När min buss efter megaköer på E4:an stannade utanför terminal 4 klockan 17.33 var det 12 minuter kvar till avgång och det stod ”final call” sedan länge i Swedavias app. Men skam den som ger sig, klockan 17.41 satt jag i mitt säte i flygplanskabinen, med rejält söndersprungna lungor.
Nu mellanlandning ett par timmar i en mycket öde avgångshall i Umeå, det blev billigare att resa så. Med facit i hand hade jag gärna bytt de hundralapparna mot möjligheten att ta en tupplur.
Det här året har inneburit en del förändringar i mitt skrivande liv. För första gången har jag kunnat lägga merparten av min tid på att skriva skönlitterärt, utan att för den sakens skull behöva göra avkall på mina månatliga inkomster. Mitt författande har tidigare alltid varit en ren hobbyverksamhet som dragit in löjliga summor sett till hur mycket tid jag lagt ner på det, men med de två säsongerna av Virus har det förändrats.
Kontraktet jag har skrivit med Storytel är belagt med viss sekretess så några exakta summor kan jag inte delge, men de två böckerna/säsongerna har hur som helst gett mig möjlighet att skriva på heltid i ungefär sex månader. Hade jag varit mer disciplinerad i hur jag arbetar och kombinerat med att ha ett jämnt journalistiskt frilansflöde som motsvarar ungefär 25 procents arbetstid, hade jag kanske kunnat dryga ut det ytterligare 2-3 månader.
Med traditionella bokkontrakt får författaren i regel inte en krona förrän ett färdigt manus har lämnats in till förlaget (förskottet eller garantihonoraret som det kallas ses då som ett ej återbetalningsskyldigt förskott på framtida försäljning och inte som en ersättning för arbetet som lagts ner under skapandets gång), men här har jag kunnat fakturera kontinuerligt samtidigt som jag skrivit, vilket inneburit en enorm lättnad ur monetär synpunkt. Förskottet har dessutom varit rejält mycket större än vad traditionella förskott brukar vara (en normal debut- eller mid list-roman får man vara glad om man får ett förskott på 40 000 kronor för, och det är pengar man sedan måste skatta och betala sociala avgifter på själv, så räkna bort åtminstone hälften).
Med de större pengarna följer även att Storytel har större rättigheter till Virus än vad som är brukligt i branschen, något de fått en del kritik för. Jag höjde också på ögonbrynen gällande ett par saker i kontraktet när jag fick det tillsänt mig, men kom fram till att möjligheten att faktiskt få betalt för tiden jag lägger ner vägde rejält mycket tyngre. Och som en parentes kan nämnas att Storytel en tid efter att jag skrivit på avtalet återkom och bad mig riva det ursprungliga kontraktet och därefter sände ut ett nytt, där ett par detaljer gällande rättigheterna hade ändrats till min fördel.
Men visst, skulle någon vilja göra actiondockor av Amanda och Iris, då är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren och inte jag. Den chansen bedömer jag dock som rätt liten.
Vad jag vill säga är att jag gillar den här skrivartillvaron betydligt mer än den tidigare. Visst är det till viss del frustrerande att det jag skrivit ligger bundet hos en specifik tjänst och inte är allmänt tillgängligt, men återigen – för mig bleknar nackdelarna i det här fallet eftersom det faktiskt ger mig lön för mödan. Dessutom är Virus, trots att Storytel ”bara” har cirka 220 000 svenska abonnenter, redan den av mina böcker som har nått flest lyssnare/läsare.
Och det om något är väl ett skäl att känna sig nöjd.