Författare, skribent och bokbranschnörd
Sju månader och fyra dagar efter att den första snön föll smälte den sista snöhögen bort på vår gård i dag. Det krävdes en tillfällig värmebölja med t-shirtväder för att det skulle ske. Jag tog en bild på den sorgliga tingesten under dess sista levnadstimmar.
Då återstår med andra ord fem månader tills det börjar snöa igen.
Jag har haft en fin helg i Stockholm, med många bra och roliga punkter avbockade från att träffa och göra-listan.
Men att komma hem igen och få tränga till sig lite plats i sängen bredvid Pejdo Po, som sussar på tvären som vanligt, det slår allt.
Ska också försöka minnas dessa ömma känslor när hon vaknar vid halv tre i natt och tycker att det är hög tid att stiga upp.
Jag spenderar helgen med att gå på Författarförbundets årsstämma, men då den fria skrivtiden i vardagen är kort, smet jag från möjligheterna till att vara social på lunchen och gick och satte mig på min eviga käpphäst Café String och skrev några rader.
Stämman hålls för övrigt på Ersta konferens, på vars gräsmatta det står ett antal parkbänkar med vidunderlig utsikt mot Stockholms ström, Gamla stan och Djurgården. På en av dessa parkbänkar utspelar sig en nyckelscen i Dannyboy & kärleken, och innan dagen är slut hoppas jag kunna testsitta den en aning och tänka på tider som flytt, något jag senast gjorde 2007 när jag och Morgan genomförde Dannyboyrundan på Dannyboydagen (som infaller om exakt en vecka).
Sitter och väntar på att det ska bli dags att lyfta för att flyga till Stockholm. Efter Johannas mycket fina inlägg i går, där hon bland annat beskrev hur hon drabbades av fatalism under en flygning och förberedde ett hej då-sms om de skulle börja störta, känner jag mig tvungen att nu göra något liknande.
Ejda och Tage, ni är de mest fantastiska personer jag någonsin träffat. Jösses vad jag älskar er och är stolt över att ha varit med och skapat er. Och dig också Johanna (älskar alltså, inte skapat)!
Med det sagt, dags att stänga av ett tag.
Och att Norwegian håller fast i att mobilen måste stängas av vid start och landning för den delen, vad är grejen med det?
——
Uppdatering: Kom ner igen hel och ren. Nu på pendeln mot stan.
Fredrik Wass skriver ett intressant inlägg på Intellecta Corporates blogg om e-boksprojektet The Underwriting, en roman av amerikanskan Michelle Miller om ”Wall Street, Silicon Valley and urban life in the digital age” som finansieras med intäkter både från läsare som betalar för nedladdningar, men också från sponsorer som läsarna får rabatt hos när de betalar för att ladda ner innehåll, enligt Fredriks inlägg. Varje vecka släpps också extramaterial i form av bland annat en spellista som ska passa för lyssning under läsningen av veckans avsnitt. Att läsa det just nu aktuella kapitlet (eller lyssna på ljudboksversionen av det) är gratis, men har man missat tidigare veckor så får man betala för att ta del av dem, och man kan också köpa en prenumeration på hela boken.
Som jag skrev till Fredrik på Facebook efter att han pingat mig angående inlägget, så var jag faktiskt inblandad i ett projekt som till vissa delar påminner om The Underwriting för några år sedan, en sorts prenumerationsplattform för kreativa näringar som skulle startas upp och där tanken var att mitt bidrag skulle vara att skriva en roman som man fick prenumerera på, med ett nytt kapitel per vecka. Jag hoppade dock av på grund av tidsbrist under uppstartsfasen, och sedan tror jag att plattformen aldrig kom igång – eller åtminstone inte har kommit igång ännu vad jag vet – men den innehöll också liknande idéer om möjlighet till kringmaterial vill jag minnas. Hur som helst så är det en spännande modell, som kanske inte innebär någon revolution, men ändå visar på ett av alla möjliga stigar på väg mot litteraturens framtid.
Eller som Fredrik Wass skriver: Initiativet pekar ut en riktning som blir mer och mer tydlig både när det bäller medie- och litteraturbranschens finansiella framtid; Det behöver inte handla om att hitta en enda lösning eller modell som ersätter den gamla, utan istället kan en mångfald av intäktsströmmar och metoder att finansiera sitt innehåll vara en väg framåt.
På tal om besöksstatistik. Sedan Sverigedemokraternas förfärliga EU-valaffischer om ”organiserat tiggeri” kom upp i tunnelbanan i Stockholm har en del som sökt om information i ämnet hamnat på min blogg, närmare bestämt på det här inlägget, från när Dagens Nyheter i fjol drog igång sin utmärkta artikelserie om den bistra verklighet som tiggarna lever i.
Jag ska till Stockholm i helgen. Jag känner ärligt talat reellt obehag inför tanken på att gå ner i tunnelbanan och möta de där bilderna. Gud vad jag hoppas att SD:s gräsliga kampanj slår tillbaka mot dem själva.
Hade tänkt blogga något meningslöst om min dag, men så såg jag precis att filmaren och Searching for Sugar Man-regissören Malik Bendjelloul hittats död, blott 36 år gammal. Mycket tragiskt.
Min vardag får anstå till en annan dag.
Var med i PP3 i P3 på eftermiddagen och pratade upfronts, det vill säga den konferensliknande sak som de stora amerikanska tv-nätverken ägnar den här veckan åt i New York när de presenterar sina hösttablåer för media och annonsörer. Det blev en smula sagt om själva fenomenet, dess något dalande betydelse, huruvida GW Perssons Backstrom skulle få premiär redan i höst eller tvingas vänta till våren som midseasonserie (min gissning på det senare visade sig stämma), lite Gotham (som jag är småpepp på får jag erkänna) och slutligen dabbade jag mig när jag inte hade koll på vad Katherine Heigls nya serie heter (State of affairs var svaret).
Hur som helst – bortsett från att jag kände mig en smula svamlig var det roligt att vara med och förhoppningsvis även någorlunda informativt för P3-lyssnarna.
Som kuriosa kan nämnas att min medverkan föregicks av småbarnssdribbel på slak lina. Jag hade meddelat att jag kunde vara med tidigast klockan 15.15 eftersom det är tiden då Johanna senast brukar vara hemma när hon tar den tidiga bussen från jobbet på Icehotel. Klockan 15.12 ringde programledaren Linnea Wikblad upp, och när jag frågade hur lång tid det var tills jag skulle vara med blev svaret 1.50 minuter. I samma stund såg jag genom vardagsrumsfönstret Johanna komma gående borta vid korsningen in mot vår gata. När hon klev in genom dörren återstod 15 sekunder tills låten som spelades var slut, så jag placerade utan pardon Ejda i hennes famn och sprang själv nedför trapporna till källaren och hann precis få in headsetet i öra och lur tills det var dags att bli påad.
Vill man lyssna så avsnittet inbäddat nedan. Jag dyker upp cirka 75 minuter in i programmet.
——
Och på tal om tv. Jag skrev om Parenthood på TVdags i dag.
Även i dessa tider av ständigt förenklade processer för egenutgivning verkar det inte råda någon nedgång i intresset för att få sitt romanmanus utgivet av ett etablerat förlag. Varje gång jag kollar i min besöksstatistik och undersöker vilka inlägg som folk nosat sig fram till via googlingar, så är inlägget där jag publicerade följebrevet jag sände till Forum gällande Dannyboy & kärleken ständigt populärt.
Att jag publicerade följebrevet kom sig av att Mattias Boström på Piratförlaget skrev i sin blogg om hur han och hans förlag såg på följebrev och vad de bör och inte bör innehålla. Våra respektive inlägg i ämnet blir fyra år gamla om ett par veckor, men jag skulle tro att innehållet i det vi skrev fortfarande gäller.
Som tillägg kan nämnas att Wahlström & Widstrands förlagschef Åsa Selling i en intervju som Svensk Bokhandel gjorde nyligen sa bland annat så här gällande följebrev: På vår hemsida står det att man ska skicka sitt manus med några raders introduktion, det är ganska bra sammanfattat. Ett råd är att inte skriva för långa personliga brev om att man har barn eller katt. Men det kan vara bra att ta med saker som är relevanta för ens skrivande: utbildningar man har gått, om man har blivit publicerad tidigare eller har annan erfarenhet av skrivande. Hon sa vidare att hon inte tycker att det är så lyckat när folk skickar med bild på sig själv – särskilt inte lättklädda sådana.
Jösses! I all denna schlageryra har jag ju alldeles glömt bort dagens #blogg100-inlägg! Nåväl, två minuter kvar, lugna puckar.
Några för många låga poäng för att jag tror att det ska räcka hela vägen för Sanna Nielsen. Men det blir nog förlust på håret. Eller möjligen skägget.
I dag har vi haft vad jag skulle vilja klassa som den första riktiga vårdagen. Solsken, vindstilla och genuin värme i luften.
Jag, Tage och Ejda hängde ute större delen av dagen, och det enda smolket i glädjebägaren var att jag insåg att jag på grund av total nybörjaridioti har sett till att den största högen snö som finns på gården är placerad exakt ovanför barnens sandlåda. Så om jag inte tar mig an att skotta så blir det ingen sandlek på ännu en vecka, trots att ungefär halva gården redan i dag är snöfri.
Tur då att grannen mittemot har lite större rutin på snöskottarområdet så att vi kunde gå dit och leka lite i deras sandlåda.
En intressant regional medienyhet: Po Tidholm, som jag ju nämnt ett par gånger här i bloggen den senaste veckan i anslutning till Norrlandspodden, presenteras i dag som superkrönikör av Dagens Media då han en gång i månaden ska skriva en krönika (med Norrlandstema antar jag) i elva norrländska dagstidningar.
I dessa tider av regionala mediehuskonglomerat är det visserligen inget unikt i sig att en text publiceras i flera tidningar, men här rör det sig om att texten ska publiceras i tidningar med olika ägare. Det är visserligen rejäl slagsida för dagstidningar ägda av Mittmedia – Allehanda, Arbetarbladet, Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan, Söderhamns-Kuriren, Sundsvalls Tidning, Tidningen Ångermanland samt Östersunds-Posten, men även fristående Norra Västerbotten samt Västerbottens-Kuriren ska publicera krönikorna.
Synd att de inte har fått med NSD eller Kuriren på noterna ännu, hade varit roligt att läsa på papper. Men men, jag har ju Arbetarbladets kulturflöde i min rss-läsare, så det ska väl lösa sig ändå.
Spännande att Norrland som ämne lyfts, även om det i detta fall sker enbart i själva Norrland.
Och regional medienyhet för den delen, det handlar trots allt om mer än halva Sveriges yta. Kanske jag borde fundera över min vokabulär.