20 snabba bokfrågor

Jag tar och hakar på den här 20 snabba-enkäten som florerar bland bokbloggarna just nu.

Snabbläsare eller långsamläsare? I jämförelse med min hustru är jag en extrem långsamläsare, men med normala mått mätt skulle jag klassa mig som just normalsnabb. Dessa dagar då jag lider av lätt kronisk sömnbrist är jag dock långsam så till vida att jag somnar redan efter några sidor av normalsnabbt läsande.

Tegelstenar eller tunnisar? I teorin gillar jag tegelstenar, men i praktiken får jag ont i magen av dem dessa dagar eftersom … ja, omständigheterna jag beskriver ovan gör att tegelstenar tar oändlig tid att läsa färdiga just nu.

Bibliotek eller bokhandel? Eftersom jag börjat läsa en hel del e-böcker har mitt bibliotekslånande fått ett uppsving, finns titeln i biblioteksbeståndet så lånar jag den, annars köper jag. Därtill besöker jag Vittangi bibliotek i princip varje tisdag eftermiddag (det är den dagen de har öppet) med Tage och Ejda.

Ljudbok eller e-bok: Missförstå mig inte nu, jag gillar ju e-böcker och läser mestadels i det formatet numera av bekvämlighetsskäl, men jag kan ju lika gärna läsa fysiska böcker också. Ljudböcker skulle jag dock ha svårt att klara mig utan, har oftast någon titel från Storytel igång här hemma om dagarna när jag pysslar runt med Ejda. I detta nu Fredrik T Ohlssons förhandshajpade deckare ”Slutet på kedjan”.

Inbunden eller pocket? Älskar pocketformatet. Lätt, behändigt, tillgängligt.

Vampyrer eller spöken? Jag är i grund och botten en stor älskare av övernaturligheter. Har i vuxen ålder varit rätt dålig på att låta det blomma ut i litteraturen dock, men jobbar på att bättra mig.

En i taget eller slalomläsning? Jag är en man av ordning, och tar så långt det är möjligt en sak i taget.

Nytt eller gammalt? Skulle nog helst vilja fetmarkera båda alternativen, men måste jag välja en så tar jag gammalt.

Bokmärke eller hundöra? Skulle aldrig komma på tanken att vika ett hörn i en bok.

Snacks eller godis? Jag föredrar popcorn före godis alla dagar i veckan.

Biografier eller memoarer? Är dock överlag rätt dålig på att ta mig an något bortom traditionell skönlitteratur.

Skräck eller chicklit? Jag jobbar som sagt på att bli bättre på övernaturligheter och allmänna hemskheter.

Soffan eller sängen? Sänggåendet är dessa dagar den enda tidpunkt jag har för nöjesläsning. Och som sagt, den blir ack så kort varje kväll.

Inne eller ute? När det kommer till läsning är jag en innekatt.

Boken eller filmen? Svårt att säga helt kategoriskt dock, jag är överlag absolut en anhängare av bokfilmatiseringar.

Twitter eller Facebook? Mitt Twitterflöde var det första jag mer eller mindre gav upp när tiden började tryta på allvar efter att Ejda fötts.

Goodreads eller Boktipset? Använder ingen av dem aktivt, men Goodreads har jag knappt varit inne på. Erkänner att jag med några månaders mellanrum brukar gå in på Boktipset för att kolla om det inkommit några nya betyg på mina böcker. Det sker dock allt mer sällan nu, vet inte om det ska tolkas som att mina böcker sakteliga faller i glömska eller om sajten gör det.

Kokbok eller bakbok? Här får jag erkänna att det är extremt låg användning av båda arterna. Jag tycker verkligen att jag och Johanna på många sätt har ett jämställt förhållande, men i köket har vi en väldigt traditionell uppdelning – hon lagar och bakar, jag diskar och sanerar.

Te eller kaffe? Inleder dagen med en stor kopp te, men därefter är det kaffe som gäller hela dagen.

Nobelpriset eller Augustpriset? Augustvinnaren brukar jag se till att läsa varje år, Nobelpristagaren brukar jag dock slarva en del med mellan varven.

Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Att vara författare

Romanen romanen romanen. Åh den svåra tredje romanen.

Fast nej, den är inte svårare än de andra. Det är bara det att jag försöker skriva den under svårare förhållanden. Mina första två romaner tillkom under perioder då jag var ensamstående, eller nja, sista tredjedelen av Vi har redan sagt hej då skrevs efter att jag träffat Johanna, men ändå. Jag hade inget mer än ett arbete och en liten hyreslägenhet att sköta, med eoner av fritid. När jag skrev Dannyboy & kärleken arbetade jag dessutom enligt ett skiftschema som gjorde att jag vartannat veckoslut hade fyra respektive fem dagars sammanhängande ledighet, och mina arbetsdagar började i regel klockan två på eftermiddagen. Eoner av ledig, skrivbar tid.

Och ändå tog det mig även då löjligt lång tid att få ihop böckerna.

Så att jag nu tragglar på i sakta mak och låter i princip allt annat komma före är egentligen inget annat än normalt förfarande. Och den här gången har jag ju också betydligt bättre laga förfall – hustru, två barn, villa och Volvo. En familj.

Villan och Volvon räknar jag väl dock inte till familjen, ska medges.

Men ändå stör det mig mer att det går långsamt den här gången. Som att jag känner att tiden är knapp. Inte så att jag tror att livet är på väg att rinna mig mellan fingrarna, men jag skulle ändå gärna vilja etablera mig som författare innan jag blir medelålders. Inte nödvändigtvis så att det börjar bära sig ekonomiskt att författa, det har jag inga direkta förhoppningar om, men så att jag kanske inför mig själv kan börja känna mig bekväm vid att definiera mig som författare lika väl som journalist. I dag skriver jag visserligen oftast att jag är både i presentationer, men jag känner mig inte som författare. Jag har mer att bevisa för mig själv innan jag når dit.

Det skulle jag vilja kunna göra. Och för att så ska ske måste nog den där förbannade tredje romanen bli klar.

Någon dag.

May the fourth be with you

I dag firas tydligen Star wars-dagen.

Det är lustigt att Star wars för Tage enbart är ett Angry birds-spel. Han tror att Darth Vader är en ondskefull gris, och för honom är det bästa sättet att göra sig av med Storm troopers att skjuta fåglar på dem med en slangbella modell större. Och han gör det också med den äran. Tage är på allvar rätt vass på Angry birds.

Eftersom jag själv är betydligt mer lagd åt Star trek-hållet finner jag detta mycket underhållande.

Drömmen om sjusoveriet

En sak med Appleprylar kopplade till ens iCloudkonto är att det sparas en hel del jox och inställningar som ärvs vidare när man byter telefon. Jag upptäckte exempelvis just att jag under min tid som iPhoneägare, det blir väl fem år till hösten om minnet står mig bi, har lagt in 13 olika larmtider för uppstigning bara mellan klockan 03-06.

Att de larmtider jag därefter lagt in för timmarna 06-09 går att räkna på ena handens fingrar säger en del om hur min livssituation sett ut under större delen av tiden som iPhoneägare.

Blåbärssuccén

Kletiga barn är tydligen grejen. Min bild från i går, med den i blåbär insmorda Ejda som jag länge tvekade inför att ens lägga ut, är nu mitt mest lajkade foto på Instagram någonsin. 63 hjärtan i detta nu, vilket är sex fler än den förra rekordhållaren drog in.

Att jag ens minns vilken bild det var beror på omständigheterna. Jag lade ut ett kort på den då blott timsgamla Ejdas pyttesmå fötter när de stack ut ur en landstingshandduk, och vips hade fossingarna fått 57 lajks. Det officiella födelsefotot lyckades bara nå 56.

Kladd trumfar alltså nedkomst. Bra att veta.

Livet är en fest

Glädjen i att efter en lång dag, som bland annat bjudit på två kalastillställningar, få gå all in på en blåbärspaj med vaniljsås bör inte underskattas.

När jag efter detta ohämmade tabberas tvingades spola av henne i duschen var hon dock inte fullt så nöjd.

——

Och som jag skrev på Instagram: Jag är egentligen inte så förtjust i att publicera bilder på mina barn där de är nedkletade med mat (vilket de i ärlighetens namn är rätt ofta), men det var något i den totalt ohämmade förtjusning som Ejda tog sig an Johannas fina paj med som gjorde bilden närmast oemotståndlig att såväl ta som att publicera.