Efter den första, Albert Bonniers förlag-fokuserade texten om ljudböckernas framfart härom veckan har DN:s Kristofer Ahlström till den här lördagen gjort ett bredare reportage på samma ämne, med en betydligt mindre alarmistisk ton än de farhågor som luftades från Bonnierförläggare i den äldre texten. Det tre sidor långa nya reportaget är med mina glasögon sett såväl nyanserat som intressant och låter såväl förhoppningar som oro lyftas fram utan att falla för några billiga poänger.
Jag är en av dem som intervjuas i reportaget, jag fick ett helt sjok frågor på mejl i mitten av veckan och ett par av mina svar kom med. Många av frågorna som i artikeln besvaras av andra ställdes även till mig, och kanske kan även de synpunkter jag hade på en del av spörsmålen vara intressanta att se, så jag publicerar dem här nedan.
Vad krävs av en författare för att skriva en bra ljudbok?
– Det viktigaste har nog egentligen inte med ljudboken som sådan att göra, utan kanske snarare plattformen som ljudböckerna i regel finns på – det vill säga streamingtjänsten som man abonnerar på och som erbjuder ett gigantiskt buffébord man kan plocka fritt från så länge man betalar. Det gör att författaren måste ha en förmåga att fånga mottagarens uppmärksamhet tidigt, annars väljer de något annat i stället. Det där är både en förbannelse och välsignelse, för lika mycket som man snabbt kan ratas, är lyssnarens motstånd inför att testa ett okänt författarskap mindre – det kostar ju inget extra i plånboken att ge en bok man aldrig hört talas om en chans.
Fick du några ingångsvärden från Storytel för hur du skulle skriva för att funka i formatet?
– Jag var ju en av premiärförfattarna på Storytel Original, och ingångsvärdena de pratade om vid start var egentligen rätt enkla – en önskan om ett bra framåtdriv i berättelsen, tydliga rollfigurer som lyssnaren skulle fastna för och … ja, det var väl främst det, som jag minns det.
Kände du generellt om ljudformatet styrde innehållet på något sätt?
– Nej, egentligen inte. Man får ju inte glömma att det trots allt finns massvis av ”vanliga” romaner som fungerar jättebra som ljudböcker och når stora framgångar. I grunden tycker jag att de saker som ljudboksförläggarna på Storytel efterfrågar är sådant som majoriteten av dem som skriver i dag – åtminstone de som skriver genrelitteratur – redan tänker på.
När du skriver för ljudboksformatet, läser du även texten högt då för att få en känsla för hur det funkar i högläst format? Tänker du överlag mycket på uppläsaren, till exempel för hur långa eller lättlästa meningarna ska vara?
– Ja, jag läser ofta högt för mig själv, särskilt i redigeringsfasen, och försöker aktivt tänka hur meningarna faller för att de ska fungera när de läses upp. Men det är å andra sidan ett beteende som jag alltid har haft, det har inte kommit efter att jag börjat skriva Virus för Storytel Original. Jag tycker i grunden att hela den här diskussionen om att skriva för ljud har hamnat lite snett, det känns som att den utgår ifrån att det aldrig tidigare varit viktigt hur en text låter, men det är ju helt fel. Att texter ska kunna läsas högt har alltid varit viktigt, och det är mig veterligt något som den bokläsande publiken alltid efterfrågat – författare uppmanas i princip alltid att läsa högt ur sina verk när de framträder.
– Jag kastar mig alltid över de färdiga inläsningarna av mina böcker också, för att jag vill lyssna och lära mig att bli bättre till nästa gång. Håller för fullt på och lyssnar igenom Virus 4 nu, som gavs ut i veckan.
– När det gäller att tänka på inläsaren specifikt så när jag en dröm om att man skulle kunna lägga in en sorts anvisningar i manuset, lite så som det fungerar när man skriver filmmanus, för det är så klart hopplöst för en inläsare att fatta hur jag som författare har hört ett specifikt stycke läsas upp i min egen skalle. Men det har ännu inte funnits tid till det. Däremot har jag mer aktivt börjat jobba med att lägga in kursiveringar, för att åtminstone till viss del kunna styra betoningar.
Hur tänker du kring sådant som inte nödvändigtvis bär berättelsen framåt, så som beskrivningar av miljöer och karaktärer?
– Jag har alltid varit sparsmakad med att beskriva sådant i mina romaner, så det är egentligen ingenting nytt för mig, och jag har heller aldrig fått någon kommentar tidigare om att det jag skriver skulle vara fattigt för att miljöer eller personers utseende inte beskrivs i detalj. Jag försöker ta med det jag tycker är relevant för min berättelse, och lämnar resten därhän.
Att skriva episodiskt, hur måste man tänka annorlunda då gentemot att skriva en vanlig bok? Är inte bokkapitel i sig episoder?
– Jag har i ärlighetens namn inte varit jättenoga med att tänka på att varje enskilt, timslångt avsnitt i min serie Virus ska ha en egen dramaturgisk båge med början, mitt och slut så som det brukar läras ut på författarskolor, men däremot skriver jag medvetet avsnitten fram mot ett crescendo som trycker lyssnaren in i nästa avsnitt. Storytel vill att alla avsnitt ska avslutas med en cliffhanger, men jag jobbar lite mer som Dan Brown, mina avsnitt har fem eller sex kapitel vardera och alla har en liten cliffhanger som vänligt puttar lyssnaren framåt. Sedan byter jag putten mot en rejäl knuff när avsnitten tar slut.
Hur gjorde du i valet av berättarperspektiv, kronologi, karaktärsgalleri – fanns det något i formatet som inverkade på de aspekterna av berättelsens utformning?
– Jag försöker vara tydlig i berättandet så till vida att tiden hela tiden går framåt, det ska aldrig råda någon tvekan om var i tiden lyssnaren befinner sig, kapitlen utspelar sig alltid efter varandra kronologiskt även om jag så klart har flera parallella handlingstrådar. När det gäller mina rollfigurer så försöker jag vara tydlig även där, men inte mer än att det ska kännas naturligt.
Är det viktigare med tydlighet när man skriver för ljudböcker, eftersom lyssnaren inte har samma överblick som man får i fysiskt bokformat?
– Ja, till viss del tror jag. Det går inte att komma ifrån att det för de flesta av oss sitter i ryggmärgen sedan barnsben hur man hanterar tryckt text, vi kan snabbt bläddra bakåt för att minnas en detalj, skumma oss igenom partier som verkar oviktiga och skärpa fokuset när det bränner till, utan att vi ens tänker på att det sker. Sådant är svårare att hantera när det gäller ljudböcker, och då är det viktigare att det blir rätt från början, och att man kanske håller lyssnaren lite extra hårt i handen, eller vad man ska säga.
Tror du att det här kommer påverka ditt sätt att skriva framöver, dvs även när du inte skriver direkt för ett ljudformat?
– Ja, det hoppas jag! Jag tycker själv att jag har utvecklats mycket i min förmåga att driva en historia framåt och att fokusera på det i min berättelse som är viktigt.
Om det finns förhållningsregler eller tydliga markörer för hur man ska skriva ljudböcker, tror du att det finns en risk att berättelserna blir likriktade?
– Finns det en risk att berättelser blir likriktade när tusentals människor går skrivarutbildningar och lär sig att skriva berättelser efter en dramaturgisk mall? Självklart finns det risker med alla förhållningsregler, men jag tror publiken rätt snabbt ratar det som känns medvetet konstruerat. Det har alltid funnits ramar att förhålla sig till när man skriver, och det har alltid funnits författare som följt dem till punkt och pricka och författare som brutit hej vilt mot dem. Jag tror inte att det kommer att förändras.
Kan du säga något om dina erfarenheter från när du berättat att du skriver ljudbok, vilka reaktioner du har fått på det?
– Tyvärr upplever jag att många litterärt intresserade är rätt ignoranta när det kommer till ljudböcker, en del verkar avfärda formatet som sådant och strunta helt i vad som läses upp, bara faktumet att det sker får dem att bli blanka i blicken. Nu har ju de första två säsongerna av Virus kommit ut som pocketbok också, men innan det var det inte ovanligt att jag fick frågor från bekanta om jag inte kunde skicka en pdf till dem, eftersom de inte var intresserade av att lyssna men ville se vad det är jag skriver på. Även författarbekanta som själva varit intresserade av att börja skriva för Storytel Original har mejlat och ställt samma fråga, vilket jag finner oerhört ironiskt.
Kritiken mot ljudböcker man sett från författare är att de menar att ljudboken kommer slå ut den vanliga boken. Men handlar det kanske om olika sätt att berätta, det vill säga kompletterande sätt att konsumera litteratur? Som att litteraturens kostym ”växer” snarare än byts ut?
– Det är åtminstone exakt det jag hoppas på, och ljudbokstjänsternas explosion i popularitet har ju delvis kommit ur att de lyckats få ”nya” människor att börja lyssna på ljudböcker, eller att de fått människor att börja lyssna under den tid då de tidigare kanske gjorde annat – själv lyssnar jag exempelvis betydligt mindre på musik och radio än jag gjorde innan jag blev en ljudbokslyssnare för tio år sedan, men jag har inte ersatt min ögonläsning med öronläsning.
– Men det är klart att man till sist når en nivå när viss ljudbokslyssning ersätter pappersboksläsning, och det är väl på det sättet man måste se den här oron ni skrev om på Albert Bonniers förlag, att deras mest säljande författare nu ser sina pappersupplagor sjunka, samtidigt som deras ljudbokslyssningar kraftigt stiger. Problemet för förlaget är ju att de tjänar mindre på en lyssnad GW Persson eller Kepler än på en såld inbunden pappersbok. Och då går ju inte riktigt den där berömda gungor och karuseller-ekvationen ihop, storsäljarnas intäkter klarar inte av att hålla den smalaste litteraturen under armarna på samma sätt. Samtidigt kan det inte i grund och botten vara fel att vi i dag troligen har fler människor än på mycket länge som tar del av litteratur, även om det råkar ske med hjälp av öronen.
– Jag tycker överlag att det är lite hela havet stormar nu och överreaktioner åt alla håll, jag tror att de som klarar av att sitta ner i båten tills det mojnar lite är de som kommer att klara sig bäst. Jag vägrar tro att ljudboksutvecklingen kommer att leda till att den smala litteraturen slås ut, det är en utveckling som inte någon är intresserad av.
Man tycker ju att jag som garvad gammal nyhetsbjyråjournalist borde veta bättre än att skriva saker som i går eller i morgon eller liknande i en text som man inte har en aning om när den kommer att publiceras eller läsas, men uppenbarligen inte.
Vadan detta? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de extra månader som förflutit mellan säsong tre och fyra jämfört med de tidigare utgivningarna – som skett med cirka sex månaders mellanrum jämfört med nio nu – arbetat i dess favör. Fler har helt enkelt hunnit lyssna ikapp än tidigare och därmed kunnat kasta sig över säsong fyra redan de första dagarna.