Etikett: ljudböcker

Bokus satsar på ljudboksstreaming – men har de något att vinna?

Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.

Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.

Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.

Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.

Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.

I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.

Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.

Kopplingsschemat till mitt litterära universum

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.

Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.

Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

——

(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).

Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

Inskickad! Och färdigplogad.

Det tog ju minst sagt sin runda stund – ursprungligen tror jag att jag hade sagt till min förläggare att manuset skulle vara klart vid september månads utgång, men i dag instagrammade jag hur som helst ut följande bild:

Nu innebär ju inte detta att det nödvändigtvis är klart, exempelvis är manusets längd ganska exakt ett avsnitt för långt (Storytel Original-manus ska enligt kontraktet ligga på 10 x 50 000 tecken, vilket ska resultera i tio timslånga avsnitt vid inläsning). Jag hoppas dock att min förläggare ska låta det passera, de lyssnare/läsare som tagit sig ända till säsong fyra orkar nog med att få lite extragodis i skålen. Jag hade helt enkelt så himla mycket jag ville få in.

Nu då? Tja, först ska jag ta mig an några journalistiska grejer jag bokat upp mig på, sedan får vi se. Jag har ju dels ett annat romanmanus som ligger och väntar på hårddisken, och sedan har jag börjat försöka få fatt i en tanke jag ibland leker med, som har med miljöförstöringen att göra och dess konsekvenser i närområdet. Extremt oprecist oformulerat ännu, men ändå, en begynnande tanke.

Och snöskottningen jag firade med? Två timmar och en kvart tog det att ploga hela gården. Bra träningspass antar jag, men låt det nu vara uppehåll ett tag, tack.

Boken som Årets julklapp? Låt oss i alla fall drömma

I morgon bitti presenterar HUI Research vad som blir Årets julklapp 2017. Händelsen till ära skrev jag i min litteraturkrönika på Västerbottens-Kurirens kultursida i helgen om bokens chanser att välsignas med utmärkelsen.

Jag har inte haft för vana att publicera mina krönikor här i bloggen tidigare (jag skriver dem var tredje lördag), men eftersom den här med stor sannolikhet blir inaktuell om mindre än ett dygn, så gör jag ett undantag. Håll till godo!

Kan boken få bli årets julklapp?

Kan det äntligen få bli dags att med Handelns Utredningsinstituts officiella välsignelse lägga en bok under granen i år? På tisdag den 21 november presenterar HUI Research, som institutet numera heter, Årets julklapp 2017. Vore det inte härligt om vi i dessa digitala tider kunde få något så analogt som en enkel bok att drämma till med?

Chansen är tyvärr liten, kriterierna som ska uppfyllas är bland annat att det ska vara en nyhet (eller ha fått ett nyväckt intresse under året som gått) samt representera den tid vi lever i, och frågan är väl på vilket sätt pappersboken passar in där, med sina tusenåriga anor som en black om foten. Inte ens om vi snävar in begreppet ”bok” till ”en roman” kan det bli tal om nyhetens behag, romanformen som vi känner den började ju populariseras redan för 250 år sedan.

Å andra sidan är ett annat kriterium att produkten ska ha ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Och nog har man ibland stått i bokhandeln och svurit över att en volym man vill åt är alldeles för dyr, och ingen kan ju säga att exempelvis Camilla Läckberg, David Lagercrantz eller Dan Brown inte säljer i stora antal. Så helt hopplös är tanken inte.

Historien talar dock emot även utöver att boken som konstform är gammal. För ”Boken” har faktiskt blivit Årets julklapp, år 1999 ansågs den av någon anledning vara särskilt nyhetsvärdig och fick HUI:s utmärkelse, ett faktum som ledde till vissa problem tre år senare när momsen på pappersböcker sänktes från 25 till 6 procent och boken för ett tag blev het på riktigt. För att undkomma nesan att tvingas utse den igen valde man då mellanvägen att para ihop boken med de då så populära tv-kockarna, och utsåg ”Kokboken” till Årets julklapp.

Men om vi inte kan få den fysiska boken, hur ser det då ut med exempelvis ljudböcker, som är så i ropet? Tja, just ”Ljudboken” blev faktiskt utsedd år 2006 i samband med att intresset för inlästa böcker på cd-skivor började växa. De digitala app-tjänster vi i dag nästan uteslutande använder för att lyssna på litteratur har däremot inte prisats och skulle kanske kunna vara en kandidat, men frågan är om de inte faller på att de är så knöliga att rubricera. För vad skulle man kalla det – ”En tjänst för streamad ljudbokslyssning”? Inte så rubrikvänligt. Möjligen skulle ”En streamingtjänst” kunna komma på tal, men då skulle nog tv- och filmtjänster som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stjäla rampljuset, och de svenska ljudboksaktörerna hamna ohjälpligt i skuggan.

E-boken då, eller läsplattan? Det senare är inte helt omöjligt eftersom utredningsinsitutet gillar att premiera fysiska objekt – och gärna inom hemelektroniksektorn.

Men tyvärr finns väl inget som talar för att just 2017 skulle vara året då en läsplatta lyfts fram. Visserligen har Sveriges ledande läsplatteförsäljare Adlibris lanserat en ny version av sin Letto-platta under hösten som är rätt mysig med ett greppvänligt, inbjudande gummihölje, men den har fört en relativt anonym tillvaro till och med på Adlibris egen sajt, så jag skulle inte satsa pengar på det. Dessutom blev ”Surfplattan” utsedd till Årets julklapp i Sverige redan år 2010 (och fick även elektronikbranschens alternativa Årets julklapp-utmärkelse 2011, 2013 och 2014) så även det tåget har nog gått, även om en läsplatta i mina ögon inte riktigt är samma sak som en surfplatta – en läsplatta är en pryl utvecklad särskilt för läsning och inget annat.

Det är nog bara att inse faktum – inte i någon form blir boken Årets julklapp. En tröst är dock att HUI:s utmärkelse sällan speglar vad som verkligen hamnar under julgranen. För vad tror ni vid en jämförelse – vad sålde bäst av VR-glasögon och böcker under fjolårets julhandel?

Knappast den av de två som utsågs till Årets julklapp.

9 timmar Sthlm, 11 timmar resa

Måndag i Stockholm. Klockan ringde 04.20, bil till Kiruna flygplats, tog gryningsflyget ner, flygbussen in mot stan, klev av vid Sankt Eriksplan och vandrade söderut, satte mig på Kulturhuset och jobbade lite. Gick vidare ner till Norstedts på Riddarholmen där jag höll i ett seminarium om att skriva med ljudbokspubliken i fokus, höll ett liknande förra veckan. Därefter promenad och buss ut mot Gärdet för lite research vid Kaknästornet, har en spektakulär tanke gällande Virus 4 som jag ville se om den höll i verkligheten (tror den gjorde det), och promenerade sedan längs Djurgårdsbrunnsviken in mot stan för en alkoholfri ölträff (har ju en bilresa Kiruna-Vittangi att klara av innan den här långa dagen når sitt slut) med Peter för att fira att hans nya roman gått till tryck i dag (dock hittar jag den tyvärr inte länkbar på internet ännu) och därefter ny promenad till Cityterminalen och flygbussen. I detta nu passerar vi … Infra City kanske och jag är mosigare än pulvermos i skallen.

Måste försöka skriva lite på flyget, har inte alls hunnit nå dagens kvot ännu.

De två stockholmsbesöken den senaste veckan har varit fina, om än hektiska. Nog saknar jag stadens brus ibland.

Såg för övrigt i morse att gårdagens kvällsflyg var två timmar försenat, och landade först klockan ett på natten i Kiruna. Låt oss alla unisont hoppas att något liknande inte sker i kväll.

Fast krönikör i Västerbottens-Kuriren

Jag är från och med i dag litteraturkrönikör i Västerbottens-Kuriren var tredje lördag, ett hedersuppdrag då jag tycker att VK har en av de absolut bästa kultursidorna i landet på regionalnivå.

De två eller tre texter jag skrivit tidigare för deras kultursida har handlat om det pågående digitala skiftet inom litteraturen, och jag tror att det är litegrann för att skriva den typen av texter jag rekryterats. Min premiärkrönika tar avstamp i förlagshusens nya digitala satsningar (som Bonnier Bookery och Norstedts alldeles färska projekt Tiden), och ställer frågan huruvida dessa hjälper eller stjälper förlagens traditionella verksamhet på lite sikt.

Krönikan ligger bakom betalvägg, men jag lägger nog upp den även i de här spalterna vad det lider.

Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljer – åtminstone delvis

I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:

Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin ”Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.

Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.

Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:

I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.

Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.

Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.

Om ljudböcker (och Virus) i Göteborgs-Posten

Lång och intressant artikel om ljudbokens stigande popularitet och vilka effekter det får på litteraturen i Göteborgs-Posten i helgen, en text som tar avstamp i av Virus första säsong.

Med andan i halsen ögnade jag först snabbt igenom texten innan jag långsammare läste den på allvar, ivrig efter att se om det fanns någon värdering av mitt verk i den – jag skulle oerhört gärna läsa en dagstidningsrecension av pocketutgåvan, även om den skulle råka vara negativ. Men jag vet inte, det närmaste jag hittade var detta: En rak och tydlig historia som befinner sig i konstant rörelse. Språket är okomplicerat, händelserna sker i presens och prosans tempo tickar på som om den vore skriven med metronom.

Kanske bör det där sista om metronomen inte läsas som beröm, åtminstone för det min egen tanke till något som gränsar till automatisering, men kanske bör det heller inte överanalyseras utan endast tolkas som att jag lyckats med ansatsen att hålla tempot genomgående högt. Självklart är det dock en generalisering, det finns toppar och dalar i tempot och om något är nog hastigheten i första säsongen lägre än i tvåan och trean, men men – jag förstår poängen.

Hur som helst, ett intressant reportage där såväl förlags- som forskarröster kommer till tals. In och läs!

500-procentiga ringar på vattnet

På tal om den långa svansen, som jag nämnde i inlägget Peak Virus på topplistan, så har inte bara Virus tidigare säsonger stigit i popularitet till följd av att tredje säsongen kom ut, utan Virus som helhet har lett till att min förra roman Vi har redan sagt hej då har skjutit i höjden gällande lyssningar hos Storytel. Visserligen från ytterst modesta nivåer till normalt modesta nivåer, men ändå.

Jag gjorde ju en egen inläsning av den romanen och gav ut den själv hösten 2010, och våren 2012 kontaktade jag Storytel och fick in den i deras ljudbokskatalog. Efter att ha fått ett par hundra lyssningar de första två åren, sjönk den rätt brant nedåt i statistiken med start 2015. Så här såg antalet lyssningar ut då:

Halvår 1 2015: 23
Halvår 2 2015: 13
Halvår 1 2016: 11

Några dagar in på andra halvåret 2016 kom dock Virus första säsong ut, följt av tvåan i januari i år. Och då såg plötsligt siffrorna ut så här:

Halvår 2 2016: 47
Halvår 1 2017: 68

Som sagt, nivåerna är låga, men visst går det att konstatera en klar ”viruseffekt” – ökningen i antalet lyssningar av Vi har redan sagt hej då mellan första halvåret 2016 och första halvåret 2017 ligger på drygt 500 procent. Inte så illa!

Peak Virus på topplistan

Dags för den numera traditionsenliga summeringen av hur Virus agerar på Storytels topplista. Precis som för tidigare säsonger så nåddes peaken när Virus 3 fick en full vecka på listan (som alltså uppdateras varje dag och baseras på sju senaste dagarnas lyssningar). Glädjande nog nådde min bok även denna gång topp tio under ett par dagar, men det var med en hårsmån!

Storytel topp 10 onsdag 5 juli:

1. Uppståndelsen – Dan Buthler & Dag Öhrlund
2. Bakom din rygg – Sofie Sarenbrant
3. Top dogg – Jens Lapidus
4. Den lilla bokhandeln runt hörnet – Jenny Colgan
5. Annebelle – Lina Bengtsdotter
5. Det förlovade landet – Mari Jungstedt
7. Häxan – Camilla Läckberg
8. Vit syrén – Cecilia Sahlström
9. Heroine – Mons Kallentoft & Markus Lutteman
10. Virus 3 – Daniel Åberg

Första säsongen av Virus peakade på plats sex och säsong två låg som bäst fyra. Hur bör man resonera kring att säsong tre ”bara” blev tia? Om jag tillåts göra en någorlunda välkvalificerad fri spekulation, så tror jag det ligger till så här:

I och med att säsongerna i Virus inte är fristående utan kräver att man har lyssnat på de tidigare för att man ska hänga med, är det naturligt att publiken minskar något för varje säsong, nya lyssnare måste börja från början och självklart finns det några som kliver av längs vägen. Avsnitt ett av säsong ett kommer alltid att förbli seriens mest lyssnade, och första säsongen kommer alltid att vara den säsong som har flest lyssningar totalt. På samma sätt kommer säsong tre att få ett antal färre lyssningar än säsong två, även om jag tror att tappet är som störst mellan första och andra säsongen, har man investerat tid och lyssnat på två säsonger är man nog att betrakta som ett fan som fortsätter lyssna.

Det till synes ologiska i att säsong två kunde hamna högre på topplistan än säsong ett trots att fler lyssnat på säsong ett är egentligen rätt logiskt: När tvåan kom hade ettan haft ett halvår på sig att bygga upp ett publikintresse för den, och många högg direkt när den kom, vilket gav en rejäl boost i starten och skjutsade upp säsong två till de allra högsta regionerna. Samma effekt har säkerligen inträffat nu, men säsong tre har släppts mitt i sommaren till skillnad från i slutet av januari, och sommaren är speciell på flera sätt. I semestertider håller färre full koll på sina flöden och upptäcker kanske inte nyutgivningen lika tidigt, och därtill befinner vi oss mitt i högsäsongen för den typ av böcker som Virus kämpar mot på topplistan – lata dagar är genre- och spänningslitteraturens högtid. I andra änden av spektrat så är slutet av januari en rätt lugn period på topplistorna, det är lågsäsong för utgivning av kioskvältare i dynerna av julruschen och i upptakten inför bokrean i slutet av februari, och möjligheterna att nå högt är därmed lite bättre.

Ytterligare en faktor som bör tas med i beräkningen är att Storytel fortsätter att växa kraftigt i användarantal, förra sommaren då första säsongen kom hade Storytel drygt 190 000 svenska abonnenter, denna sommar har de drygt 250 000. Så även om Virus-publiken är intakt i faktisk storlek, så blir den procentuellt mindre sett till tjänstens totala abonnentantal.

Okej, slut på sifferspekulation.

En intressant förändring som hänt de senaste månaderna är att Storytel numera endast låter första delen av sina egenproducerade serier medverka på listan. Det kan alltså inte längre bli som i exempelvis februari, då Virus 2 under några dagar ockuperade 10 platser på Storytels topp 20. Jag bloggade om det här som ett potentiellt problem redan förra sommaren i inlägget Topplistans betydelse som inkastare, där jag bland annat lyfte fram risken i att egenproduktionerna ”skymde” det övriga utbudet på topplistan och att användarna då får svårare att hitta det övriga utbudet och ser ett mindre värde i att abonnera på tjänsten. Av vad jag har hört ryktas var en del förlag heller inte så nöjda med att deras titlar till synes drunknade bland alla serieavsnitt. Och även om jag personligen så klart fann en njutning i att se mina egna alster radas upp som ett pärlband på listan, så är den här lösningen tveklöst bättre för användarna som helhet.

En annan sak som är rolig att se är att de äldre säsongerna lyfter när en ny ges ut. När säsong två gavs ut klättrade första säsongen upp till någonstans runt plats 80 igen har jag för mig, och även denna gång stiger den, och ligger nu precis på ”fel” sida av topp 100-strecket. Jag har inte orkat scrolla ner så långt att jag ser var säsong två befinner sig, men sorterar man en topplista enbart på Storytel Original-serier så är det lätt att notera att även den avancerar på grund av trean.

Chris Andersons decenniegamla teori om den långa svansen inom näthandel har uppenbarligen ännu en del liv i sig.

Matigt test av svensk bokstreaming

Sajten 99mac.se har publicerat ett utförligt test av den svenska streamingmarknaden för litteratur, där Bookbeat, Mofibo, Nextory och Storytel ställs mot varandra och även amerikanska Audible slängs in som en joker i leken.

Genomgången är väl värd att läsa i sin helhet, men som summering kan nämnas att Amanda Reventlid som gjort testet landar i att Storytel vinner i utbud och funktionalitet, men hon känner samtidigt ett större lässug när hon använder Bookbeat då de serverar fyndigare och mer lekfulla kategorier. Minst entusiasm känner hon inför Nextory.

Slutligen konstaterar hon att det är trist att bokbranschen ännu helt missat det tåg som streamingbranschen inom musik och film/tv klivit ombord på – familjeabonnemang som möjliggör att fler än en person använder tjänsten samtidigt.

Här kan jag inte annat än att hålla med. I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.