Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan!

Spännande med Linnea Axelssons Aednan som årets skönlitterära bok! Jag trodde faktiskt inte att Augustprisjuryn skulle välja en så pass i sammanhanget udda titel, diktsamlingar har ju blott en gång i Augustprisets 30-åriga historia rosats, och det var Tomas Tranströmers Sorgegondolen 1996. Hög tid, med andra ord.

Nu ska det bli spännande att se om Albert Bonniers förlag ger sig i kast med att göra en ljudbok av det mäktiga verket. Jag tror faktiskt att det skulle kunna bli hur bra som helst med rätt inläsare. Gör de en grej av det och försöker pusha lite för den när utgåvan kommer, skulle det också kunna bli en titel som banar väg för lyriken eller den lyriska prosan – som väl kanske Aednan mer bör kallas – i ljudbokstjänsterna. Poesi lämpar ju sig faktiskt många gånger utmärkt för uppläsning.

Nej, jag tror inte att vi snackar höga topplisteplaceringar, men jag tror det skulle kunna bli en fin framgång. Och Aednan har redan brutit ny mark genom Augustpriset, så varför inte låta den göra det ytterligare en gång och försöka visa att den här typen av litteratur inte behöver underprestera digitalt, för att citera ett numera bevingat uttalande.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Aednans Linnea Axelsson i förgrunden.

Och Magnus Västerbros Svälten som jag skrev om i går fick ta emot fackbokspriset. Kul det också! En väldigt fin bok som sagt, som redan finns som ljudbok inläst av Tomas Bolme.

Augustpriset fortfarande inga ljudböcker har

När årets mottagare av Augustpriset presenteras i kväll är chansen precis som i fjol liten att publiken kan lyssna på dem som ljudböcker. Faktum är att läget är ännu värre än förra året – endast tre av totalt arton nominerade finns i denna stund utgivna som ljudböcker, en i varje kategori (i fjol var det fyra av arton).

Visserligen hör dessa tre – Karin Smirnoffs Jag for ner till bror i skönlitterära klassen, Magnus Västerbros Svälten i fackboksklassen samt Jenny Jägerfelds Comedy Queen i barn- och ungdomsklassen – till de titlar som nämnts som favoriter i år, så helt kört för ljudbokspubliken är det inte. Samtidigt finns det i alla tre kategorierna åtminstone en bok som det talats mer om som favorit – Sami Saids Människan är den vackraste staden, Jens Liljestrands Mannen i skogen samt Emma Adbåges Gropen – så det kan lika gärna bli noll ”ljudboksvinnare”.

De tre nominerade titlar som dagen för Augustgalan finns utgivna som ljudböcker.

Skillnaden från i fjol är alltså liten, men visst går det att se detta faktum utifrån att juryn i den skönlitterära klassen i år fått en del kritik gällande att de valt oväntat smala titlar (och smalt brukar ju sägas funka dåligt i ljudbokstjänsterna). Av de tre romaner som oftast nämnts som förbigångna i årets nomineringsfält – Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Jonas Gardells Till minne av villkorslös kärlek och Theodor Kallifatides Slaget om Troja – finns de två förstnämnda utgivna som ljudböcker och den tredje är under produktion och ska komma ut i januari.

En intressant detalj i sammanhanget är att en av de saker som nämnts som en nackdel när det kommer till vinstchanserna för Karin Smirnoffs nominerade debutroman Jag for ner till bror är att den är en aning experimentellt skriven, texten saknar helt kommatecken och alla personnamn skrivs ihop med genomgående gemener. Visserligen är det något man vid läsningen snabbt kommer förbi och inte längre tänker på – jag läser romanen själv just nu som e-bok – men det lustiga är att i ljudboksversionen märks inte de här språkliga egenheterna alls, när Lo Kauppi läser skapar hon små naturliga andningspauser som fungerar som en kommatering och likaså studsar man inte alls på de udda utskrivna personnamnen när man som lyssnare bara hör och inte ser dem (när vi säger en persons namn med för- och efternamn pausar vi normalt inte mellan namnen, det låter helt enkelt i princip likadant att säga eskilbrännström som Eskil Brännström, för att ta ett exempel från boken).

Det som eventuellt alltså ligger hennes skrivna text i fatet när juryn fäller avgörandet hade alltså inte alls varit något de reflekterat över om de lyssnat på boken. I det här sidospåret med text kontra ljud finns en helt annan diskussion man skulle kunna lyfta, men det får bli en annan gång.

Lo Kauppis inläsning av Jag for ner till bror är för övrigt jättefin, jag har växellyssnat lite under läsningen av boken. Likaså lyssnade jag redan innan Augustnomineringen på Magnus Västerbros Svälten i Tomas Bolmes inläsning, en oerhört fascinerande berättelse om Sveriges senaste hungerkatastrof åren 1867-1869.

Black Friday hos Storytel och Bookbeat

Jag är kluven till Black Friday, tycker visserligen att det kan vara smart att kolla om de julklappar jag tänkt köpa går att hitta billigare just denna dag (drog iväg en beställning på Marvel’s Spiderman till PS4 nu på morgonen av just den anledningen, över 600 kronor överallt förra veckan, 299 hos flera återförsäljare de senaste dagarna), men den bisarra mängden av mejl som kommit med Black Friday-erbjudanden den senaste veckan – herreminjävlajösses. Att kommersialismens kvarnar ohejdat maler på – och till och med ökar takten känns det som – trots att vi borde ha lagt i backen för länge sedan ger onekligen en fadd smak i munnen.

Vilket så klart gör det här inlägget såväl bakvänt som hycklande, eftersom jag tänker tipsa om Storytels Black Friday-erbjudande på läsplattan Storytel Reader. Köper man den just i dag för 999 kronor, får man med ett presentkort som ger sex månaders fri lyssning och läsning på Storytel, vilket i reda pengar blir 1 014 kronor (169 x 6). Har man redan i dag ett Storytelabonnemang och planerar att fortsätta ha det det närmaste halvåret, kan man alltså beställa en Reader och i realiteten få den ”gratis”, eftersom man sedan matar in värdekoden på sitt presentkort och inte behöver betala för sitt Storytelabonnemang igen förrän framåt sommaren.

Är man helt ointresserad av e-böcker tycker jag visserligen inte att man ska hoppa på erbjudandet, men är man i dag exempelvis en Storytelabonnent som även äger en Adlibris Letto-platta och brukar låna e-böcker från bibblan till den och tycker att det är bökigt med hanteringen när de måste synkas över via sladd från datorn, så kan en Storytel Reader absolut förenkla tillvaron. Är man inne i Storytelvärlden och gillar e-böcker är den extremt praktisk, det går inte att komma ifrån. Dess enda nackdel enligt mig är att den är så extremt hårt knuten till Storytel att den inte ens går att använda utan ett aktivt Storytelabonnemang. Det tycker jag rent ut sagt är dåligt.

Det ska bli intressant att se om dagens erbjudande är en one shot, eller om vi kommer att få se fler liknande erbjudanden framöver. I min utförliga recension av Storytel Reader i somras skrev jag att jag trodde att vi framöver skulle få se abonnemangserbjudanden från Storytel där man i utbyte mot att binda upp sig för en viss tid skulle få en läsplatta på köpet (enligt klassisk mobiloperatörsmodell). Det här är ju i praktiken samma sak, även om Storytel väljer att lösa det hela med värdekoder.

Bland de svenska digitala boktjänsterna är det inte bara Storytel som har ett specialerbjudande i dag, konkurrenten Bookbeat drar till med en Black Weekend-kampanj där de sänker priserna på sina abonnemangspresentkort med 30 procent. För den som ändå tänkt slå till på ett sådant presentkort exempelvis som julklapp kan ju det vara ett alternativ.

Men en sak står klart – det verkar vara presentkort som allt snurrar kring hos de svenska digitala boktjänsterna.

Om ljud, Virus och Smittad på Eyvind 1 december

Har ni vägarna förbi nedre Norrbotten om två helger? I sånt fall tycker jag ni ska komma till litteraturfestivalen Eyvind i Boden lördag 1 december, där jag deltar i en programpunkt då jag ska intervjuas av Eivor Bryngelsson om mitt skrivande med fokus på ljud och Virus och Smittad. Läs mer om min programpunkt här.

Jag tror det blir en fin litteratur- och berättarfestival! Det är tredje året den arrangeras, och de jobbar hårt med att etablera den som ett norrbottniskt litteraturnav, de delar ut Eyvind Johnson-priset och ser ut att ha försökt hitta aktuella författare med stark nordlig koppling. Förutom jag – som av någon outgrundlig anledning fått äran att sitta i ”vänsterkrysset” på festivalbilagans framsida – deltar bland andra Anna Jörgensdotter, Andrea Lundgren, Mats Söderlund, Jenny Rogneby, Bengt Pohjanen, Kerstin Wixe, Hynek Pallas, Bernt Hermele, Elin Jäderström, Alfred Ruth och Mia Öström, som likt Anna Jörgensdotter tilldelades ”vårt” Norrlands litteraturpris tidigare i år (jag är ju vice ordförande i det utdelande Norrländska litteratursällskapet).

Min partner in crime där David Väyrynen (som förutom att vara en grym poet även är ordförande i sällskapet) deltar också i en programpunkt på söndagen som kretsar kring P1-klassikern Tankar för dagen. Det ryktas även om att David och jag under lördagskvällens festligheter ska reprisera den uppskattade läsning vi gjorde ihop på Kirunas bokmässa, när vi presenterade senaste numret av vår tidskrift Provins.

Intervju i Norrbottens-Kuriren och läslovsfestival

Intervjuad i Norrbottens-Kuriren i dag om Smittad och Virus. Fin text! Kuriren (och konkurrenten NSD, som även den ägs av NTM Media) ligger till stora delar bakom betalvägg, men det brukar gå att läsa oinloggad om det är ens första läsning av en artikel hos dem på ett tag. Så prova i alla fall att klicka, vetja.

Och (nästan) på tal om Storytel, så anordnar de tillsammans med sina förlag Rabén & Sjögren och B Wahlströms i dag och i morgon lördag Riddarholmens läslovsfestival i lokalerna i Norstedtshuset i Stockholm, med en hel drös fina barn- och ungdomsförfattare på plats. Hade jag varit där nere hade jag lätt gått dit med kidsen. Tips!

I radion och hos Boktugg om Smittad

Lite av en mediedag i dag, jag var med i P4 Norrbotten vid kvart över sju i morse och pratade Smittad, fem rätt trivsamma minuter i all sin enkelhet, bäddar in klippet längst ner, det bör starta ganska så exakt vid rätt tillfälle.

Intervjuades därefter av branschsajten Boktugg, vilket resulterade i ett rätt långt reportage som behandlade bland annat hur det är att skriva exklusivt för en abonnemangsplattform, vad jag försöker tänka på när ljud är det primära forumet och hur det går med översättningarna av Virus till andra språk (överlag rätt så bra, med vissa irriterande undantag).

Har därefter spenderat större delen av en timme i telefon med ytterligare en intervju, länkar även till den när artikeln publicerats.

Boktugg hade för övrigt en bra analystext i går om det här med bokbranschens väg framåt när det gäller just abonnemangstjänster som Storytel. In och läs.

Nu tar Smittad över från Virus

Inledande anmärkning: Smittad 1 och Smittad 2 döptes i ett senare skede om till Virus 5 respektive Virus 6. Namnet Smittad är alltså numera inaktuellt.

——

(Nedanstående pressmeddelande från Storytel innehåller spoilers gällande Virus)

NU TAR SMITTAD VIRUS VIDARE

Nu ger författaren Daniel Åberg, som skrivit ljudbokssuccén Virus, ut den fristående fortsättningen Smittad. Efter fyra säsonger av dystopisk spänning i Storytel Originals långkörare möter lyssnarna i den nya trilogin såväl nya som bekanta karaktärer när hotet mot mänskligheten når nästa nivå.

Virus har sedan den första säsongen gavs ut sommaren 2016 blivit en av Storytel Originals främsta framgångssagor. Det är en filmiskt berättad historia om civilisationens sammanbrott med ständigt halsbrytande cliffhangers. Till dags dato har över 450 000 avsnitt lyssnats på och serien är under översättning på sju språk hos Storytel – arabiska, engelska, finska, hindi, italienska, ryska och turkiska. Del ett och två har också getts ut i pocketformat och serien har väckt intresse hos film och tv-bolag även utanför Sveriges gränser.

Smittad tar vid tre månader efter att samhället inom loppet av några heta sommardagar slogs ut av det muterade, luftburna Marburgviruset.

I Stockholmsområdet byggs nu två läger upp för de få som ännu lever – ett för de ännu osmittade och ett för de immuna som bär på viruset i sitt blod och kan smitta andra. Runt staden Kiruna, som vid virusutbrottet isolerades med våld av en militär gruppering och klarade sig undan smittans härjningar, reses tjocka stängsel och beväpnade gränspatruller håller dem som kan tänkas vara virussmittade borta.

Men inte bara höstens intåg förmörkar himlen. Okända militära transportplan har setts gå in för landning mot Stockholm och nordligaste Sverige – plan som innan någon hunnit fram till dem har tömts på personal och utrustning. Vart har de mystiska besökarna tagit vägen? Vad planerar de? Och varför finner man det enda spåret av dem utanför säkerhetslaboratoriet vid Karolinska institutet i Solna, platsen som var “ground zero” för sommarens virusutbrott?

När eldar en sen kväll lyser upp Stockholms natthimmel och en till synes vettlös attack samtidigt genomförs mot Kirunas södra gränszon är de senaste månadernas skenbara lugn över. Den slutliga kampen för mänsklighetens framtid kan börja.

I Virus gick världen under. I Smittad går livet vidare, men mardrömmen består.

Om författaren
Daniel Åberg är född 1975 i Sandviken. Han är bosatt i Vittangi utanför Kiruna efter många år i Stockholm. Han har tidigare gett ut romanerna Dannyboy & kärleken och Vi har redan sagt hej då samt föräldraboken När två blev tre tillsammans med sin fru Johanna Ögren. Han är också verksam som kulturjournalist.

– Att på drygt tre år skriva fyra väldigt svettiga säsonger av Virus och tre säsonger av Smittad är tveklöst det mest dåraktiga jag gjort som författare. Men det är också oerhört roligt, och jag älskar att utsätta mina rollfigurer för till synes omöjliga cliffhangers som de måste krångla sig ur, säger Daniel Åberg.

– Hela Virus-kvartetten utspelade sig inom loppet av två väldigt intensiva sommarveckor i en tajt krets av människor. I Smittad får jag chansen att vidga perspektivet och utforska vad som sker efter den första, mest akuta fasen. Men tyvärr visar det ju sig rätt snabbt att det akuta hotet aldrig försvann, det bara vilade sig lite inför en hejdundrande final, fortsätter Daniel Åberg.

Handlingen i korthet
I Smittad får vi följa såväl nya rollfigurer som gamla bekanta i den värld av isolering, sjukdom och död som målades upp i Virus. De små kolonier av människor som återstår i världen ställs inför ett nytt, ännu större hot samtidigt som de försöker förstå varför mänskligheten så när utplånades.

Utöver det ursprungliga persongalleriet med överlevarna Amanda, Iris, Dano och Ursula möter lyssnarna i Smittad ett antal nya ansikten. Jenny brottas med vetskapen att hon var den avgörande brickan i spelet som ledde till samhällets undergång. Risten arbetar som vakt vid gränszonen i Kiruna, och en kväll ställs hon inför en omöjlig uppgift när en immun, smittbärande och höggravid kvinna närmar sig stängslet. Patrik har varit ensam överlevare i Ramsjö i Hälsingland sedan utbrottet. När inte bara en utan två besökare på kort tid kommer i hans väg ser han först möjligheten till en ny, möjligen ljusare framtid i Stockholm. Snart inser han dock att han valts ut som bondeoffer på ett schackbräde han saknar möjlighet att stiga av.

Om inläsaren
Philomène Grandin är skådespelare inom film, tv och teater. Hon jobbar även som programledare och röstskådespelare för ljudböcker, dubbning och voiceover.

Om ljudboksserien
Titel: Smittad
Författare: Daniel Åberg
Inläsare: Philomène Grandin
Förlag: Storytel Original
Releasedatum: 2018-10-23. Säsong 2 och 3 ges ut vår respektive höst 2019.
Ljudbok: 9789178155927
E-bok: 9789178156023
Länk: Smittad

——

Återigen – hurra! Och nu åter till textdokumentet. Har ju en säsong två och tre att färdigställa också.

Numera även berättarbattle-champion

Jag har ju helt glömt bort att meddela utfallet av mitt deltagande i Storytels berättarbattle på bokmässan. Men jodå, mitt lag vann (så klart!), och visst blev det en rejäl dos av det ekivoka, vår berättelse som rörde sig inom genren medical erotica kom till sist att handla om en mycket ensam läkare som gick igång på pony play och samtidigt som ett dödligt gift spred sig genom hans kropp desperat sökte en själsfrände för att få till stånd sin såväl första som sista betäckning. Vi läste en del var, och jag fick finalen som innehöll de mest ekivoka delarna, kändes mycket avslappnat. Men vad fasiken, det var bara att bita ihop (vilket för övrigt även vår hjälte gjorde kring bettet på sin grimma) och hålla god min inför publiken, allt för showen. Och det var en rolig erfarenhet, jag och mina lagkamrater Anna Bågstam Ryltenius, Felicia Welander och Magnus Abrahamsson fick öva skrattmusklerna mest hela dagen när vi spånade fram och skrev storyn. Och de kunskaper som Ejda gett mig i My Little Pony-världen om skillnaden mellan obevingade och bevingade hästar med horn (det vill säga unicorns kontra alicorns) kom att bli vår berättelses stora finalvändning.

Hade för övrigt chokladmedaljen som var ett av priserna vi fick på mig runt halsen lite för länge på fredagskvällen, värmen från mitt bröst fick den att börja smälta och skapade en chokladring på tröjan och kanterna av kavajslaget. Classy.

I övriga delar var det också en fin mässa, jag stod en del i den monter som Norrländska Litteratursällskapets tidskrift Provins delade med Teg Publishing, och på lördagens förmiddag höll jag även i ett författarsamtal på den lilla monterscenen där, jag talade med Alfred Ruth om hans roman Fermis filter – en anledning att finnas, som jag ju även skrivit en krönika om till Västerbottens-Kuriren.

Lite om det här med Storytel, Bonniers och ersättningen

Svensk Bokhandel drar stort i dag på att Bonniers har ett avsevärt mycket bättre ersättningsavtal med Storytel jämfört med andra aktörer på marknaden, det verkar röra sig om att de fått ungefär dubbelt upp jämfört med Storytels standardavtal.

Nivån förvånar även mig och det är klart att det sticker i ögonen på mindre förlag – en del av dem väldigt framgångsrika bland Storytels användare – att de och deras författare bara får hälften av vad jätten Bonniers får. Men det som också förvånar mig är att det här utifrån vad en del (anonyma) förlagsföreträdare säger i artikeln samt vad Svensk Bokhandels chefredaktör Per PeKå Englund skriver i en kommentar, verkar slå ner som en blixt från klar himmel. Jag trodde i min enfald att det var allmänt känt, även om detaljerna inte varit kända – och egentligen inte är det nu heller på grund av sekretessklausuler som gör att varken Storytel eller Bonniers får säga vad som står i kontrakten, oavsett om de skulle vilja göra det eller inte.

Branschkonkurrenten Boktugg har i alla fall varit inne på det här några gånger, så sent som i augusti skrev de i en artikel om Storytels ersättningsnivåer att ”alla förlag har inte identiska avtal eftersom Storytel har förändrat innehållet i sina avtal genom åren och dessutom har vissa förlag i kraft av sin storlek vid vissa tillfällen kunnat förhandla fram bättre avtal”. I deras rewrite på Svensk Bokhandels artikel i dag skriver de att den ”officiella hemligheten” nu är ute.

Och är det något förlag som kunnat förhandla fram ett mer gynnsamt avtal i kraft av sin storlek och tunga författarportfölj, så är det så klart Bonniers.

Men även om jag ställer mig förvånad till yrvakenheten, så kan jag absolut förstå de förlag som blir förbannade på det här, inte minst eftersom en del av dessa förlag varit snabbfotade och alerta på ljudboksmarknaden och i stor grad bidragit till Storytels framgångar, och trots detta får sämre betalt för sina pionjärinsatser än den mer tröga jätten. Det hotar så klart leda till att det blir ”som vanligt”, det vill säga att precis som på den traditionella bokmarknaden så kommer författare att vilja söka sig bort från de mindre aktörerna för att i stället få chansen att hamna på Bonnier Audio, eftersom det ger dem bättre betalt.

Norstedtshuset på Riddarholmen. Foto från Wikimedia Commons.

En pikant detalj i sammanhanget är att det här borde betyda att Storytel betalar betydligt högre ersättning till huvudkonkurrenten Bonniers än till de egna förlag Storytel äger och delar kontorslokaler med, som Norstedts, Rabén & Sjögren och det rena ljudboksförlaget Storyside.

Upplagt för dålig stämning vid kaffeautomaten på Riddarholmen.

En sedelärande (?) historia om mening. EN mening, noga räknat.

Det började med att jag för ett par dagar sedan bara skulle läsa igenom de sista kapitlen av Smittad, jag behövde fräscha upp minnet lite inför skrivandet av uppföljaren (ja, klart det blir en uppföljare, antagligen till och med två). Jag upptäckte då att jag missat en detalj som på intet sätt var superviktig för handlingen i stort, men som ändå bar viss betydelse för att man fullt ut skulle förstå varför två av huvudpersonerna tvingas utföra en rätt ödesdiger handling i slutet av berättelsen.

Så jag lade till den där detaljen – den bestod av exakt en mening och placerades i slutet av ett längre citat – och mejlade ett nytt dokument till min förläggare. Jag var medveten om att tåget egentligen redan gått, dagen innan hade min redaktör mejlat mig ett par sista frågor gällande två andra detaljer hon upptäckt vid en sista genomläsning inför att manuset skulle göras inläsningsklart, men jag tänkte att det nog skulle gå.

Jag fick ett MEN GAAAAH! till svar, åtminstone antar jag att det var så min förläggare lät när hon läste mitt mejl (det är tyvärr inte första gången jag skickar henne sådana där sista minuten-grejer), dock formulerade hon sitt svar betydligt trevligare. Det gick att fortfarande ändra, men i stället för att ta emot dokumentet jag skickat henne sände hon mig manusversionen som under dagen hade iordningställts med inläsningskommentarer så att jag kunde lägga in ändringen själv direkt där – men nåde mig om det flödade om!

Jag svor att så inte skulle ske. För att i dokumentet hon sänt mig snabbt hitta det där stället jag skulle lägga till en mening på sökte jag efter frasen eller hur?, som jag mindes yttrades i slutet av det där citatet jag nu skulle förlänga.

Till min förskräckelse upptäckte jag nu att detta tydligen blivit mitt nya skriv-tic, manushelvetet var nerlusat med människor som slängde ur sig eller hur? i slutet av sina citat – pannkakor och förbannelse också!

Ett nytt mejl gick iväg. Ehm, det blir visst några fler ändringar pudlade jag, för det där måste ju verkligen bort – eller hur? Jo, ja, gör så, blev svaret, men flöda inte om texten!

Nej då. Det gjorde jag inte, och precis innan jag skulle gå till dagis och fritids för att hämta avkommorna var drygt hälften av de där onödiga eller huren bortsuddade eller utbytta mot något likvärdigt elegant som exempelvis visst då?

Jag skulle precis sända tillbaka manuset, när en ny tanke tog fäste. I pocketupplagan av Virus 1 hade personen på förlaget som satte inlagan (det vill säga layoutade texten så att den blev snygg på boksidorna) kommit på genidraget att i stället för att skriva kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3 och så vidare valt att stryka nuffrorna och i stället sätta namnet på personen som förde berättelsens talan som rubrik (det växlar mellan varje kapitel), så att det i stället stod Amanda, Iris, Dano, Iris, Dano, Iris, Amanda, Sigrid, Iris, Dano och så vidare. Jag gillade det greppet skarpt (och grät närapå blod när pocketen av tvåan kom och jag bedrövat upptäckte att den nya person som satte den inlagan inte hade tittat hur de gjort i ettan utan bara satt dit kapitelnumren som stod i manusförlagan).

Vore det inte snyggt – och därtill faktiskt pedagogiskt – om vi nu i Smittad gjorde så redan från början? Jo, banne mig, tänkte jag. Eftersom arbetsdagen vid det här laget var slut – hämtning, matlagning, disk och dylikt hade hunnit emellan – drog jag inte bara iväg ett mejl till min förläggare för att fråga utan även ett sms, för att vara helt säker på att hon inte skulle kunna få någon ro från arbetet. Som den goda chef hon är var hon genast på hugget, läste min propå och gav okej – men nåde mig om det flödade om!

Nej då, tok heller lovade jag, utan att berätta att jag upptäckt att det skulle krävas korrigeringar av den första och i vissa fall andra meningen i cirka två tredjedelar av manusets totalt 57 kapitel, eftersom jag i en iver att vara tydlig med vem som för berättelsens talan väldigt ofta hade valt att inleda kapitlen med namnet på personen som just då stod i fokus. Med samma personnamn som rubrik på kapitlet skulle det bli kaka på kaka, inläsaren skulle tvingas säga namnet två gånger i följd, något jag inbillade mig skulle låta smått idiotiskt.

Nåväl, det skulle väl inte ta så lång tid, tänkte jag vid 19.30-tiden och satte mig vid datorn.

Ha! Klockan 23.46 mejlade jag över manuset – utan omflödningar, nota bene – till förläggar-Anna, med löfte om att det nu var HELT klart, jag svor vid gud och Storytel, bara att börja läsa in.

Det höll till klockan 09.39 dagen därpå, då jag upptäckte en detalj jag tyckte lät illa i bokens allra första stycke. Eftersom first impressions last ändrade jag raskt även det och sände över ännu en version. Vis av erfarenhet hade min förläggare inte lagt in midnattsversionen i systemet ännu, hon anade väl vad som komma skulle på mejlen. Men nu fick jag inte ändra mer.

Däremot, meddelade hon, behövde nu alla de här ändringarna jag ägnat mig åt sedan gårdagens eftermiddag även infogas i originalmanuset de utgått ifrån när de skapade ljudbokssättningen, originalet användes ju till att skapa e-boksversionen. Och … tja, eftersom allt varit frid och fröjd tills jag började tjorva, var det väl inte mer än rätt att jag fixade till originalmanuset och sände över det också?

Jag kunde inte förneka det logiska i det resonemanget.

Tyvärr visade sig inte heller det vara helt okomplicerat. Av bitter erfarenhet från Vi har redan sagt hej då-eran då jag skapade e-boksversionen själv vet jag att en textfil som ska omvandlas till en ePub bör vara rentvättad för att funka bra, och är det något en Microsoft Word-fil som skrivits på och redigerats kors och tvärs på ett gäng olika datorer under ett antal månader inte är, så är det just det. Dessutom vågade jag inte lita på att jag kom ihåg exakt var jag gjort alla ändringarna i inläsningsmanuset, och det är viktigt att ljudboks- och e-boksversionerna är identiska för att synkningen mellan formaten ska fungera i Storytels app.

Lösningen blev att ta en kopia på det färdiga inläsningsmanuset, tvätta kopian fullständigt från formateringar och skapa en ren textfil, som därefter hälldes in i ett fräscht Worddokument där jag sedan manuellt tog bort alla ljudboksspecifika noteringar och formaterade in avsnittsbrytningar, rubriker, nollindrag och kursiveringar från scratch. Just det sista blev det jobbigaste eftersom jag har börjat jobba mer och mer med kursiveringar för att styra hur inläsaren ska betona vissa meningar. Som tur är går det att söka i Word efter kursiverade ord, så jag kunde ha det satta ljudboksmanuset öppet på en dator och klicka fram kursivering efter kursivering, och lägga in dem en efter en på en andra dator där jag hade det rena dokumentet framme.

Var jag verkligen tvungen att använda två datorer? Ja, jag tror det, jag lyckades i alla fall inte på något annat vis, Word klarar inte av att söka i två olika dokument samtidigt, och jag behövde ju parallellt söka fram de totalt 189 ställen där det skulle in en kursivering i det nya dokumentet också.

Klockan 14.44 i går sände jag så över det tillfixade originalmanuset – som alltså i verkligheten var en helt ny men till utseendet identisk Wordfil.

Hur var det nu Mikael Wiehe sjöng – det började som en skakning på nedre däck? Här började det som en mening i kapitel 55, innan jag fjorton arbetstimmar senare äntligen var klar.

Var det värt det? Jag skulle vilja säga såväl självklart inte som självklart. Nittiofem procent av de som med start någon gång i höst lyssnar på eller läser Smittad hade antagligen inte hakat upp sig på de saker jag i trettonde timmen rättade till.

Men de sista fem procenten hade gjort det, och i slutänden är det väl dessa personer som en författare bör ha som målsättning att övertyga. Därtill hade det grämt mig oerhört personligen om jag visste att jag inte gjort exakt allt som stod i min egen makt för att göra slutresultatet så bra som möjligt.

Nu har jag i alla fall försökt. Hoppas det kommer märkas.

——

Fotnot: Möjligen intressant detalj – Wordfilen jag utgick ifrån när jag genomförde den där avslutande tvättningen var 390 kb stor. Den färdigtvättade och nyformaterade filen landade på 255 kb, den tappade alltså 35 procent av storleken trots att innehållet för ögonen såg identiskt ut. Det fastnar mycket skit i xml-taggarna i Word.

Varför ignorerar kritikerna ljudboken?

Nedanstående text publicerades ursprungligen i DN Kultur i slutet av april.

——

Spänning, feelgood och romantik. Har man följt debatten i Dagens Nyheter under våren om ljudbokens utbredning får man lätt bilden av att endast den lättuggade för stunden-prosan, ”barnlitteratur för vuxna” som Aase Berg uttryckte det, har en plats.

Men det stämmer inte. Bakom topplistorna och de breda indragstitlar som tjänster som Storytel och Bookbeat frontar med, finns en rik flora av inläst litteratur. Kritikerfavoriten Agnes Lidbecks senaste roman Förlåten? Jodå, fint inläst av Livia Millhagen. Doften av en man av Agneta Pleijel, som hyllades vid det som kom att bli Sara Danius avskedskväll från Svenska Akademien? Absolut, inläst av Pleijel själv. Fenomenet Elena Ferrante? Ja, inte bara Neapelkvartetten, utan även hennes äldre produktion.

Ett lika stort utbud i ljudform som i pappersform lär vi aldrig få, produktionen är dyr och de stöd som finns att söka för att ge ut smal, tryckt litteratur saknas för den publika ljudboken. Men så illa som diskussionen ger sken av är det inte. Så varför framstår det så?

Delvis är ljudbokstjänsterna själva att skylla, de marknadsför medvetet ljudböcker som något man kan ägna sig åt när man gör annat – motionera, laga mat eller städa – vilket premierar underhållningslitteratur. Men det finns så klart inget som säger att vi enbart får lyssna samtidigt som vi diskar, att fullt koncentrerad ge sig hän åt en inlevelsefull inläsning av en storslagen roman är fantastiskt, bara inte lika lätt att visualisera i en annons.

Men den tyngre, inlästa litteraturen drabbas också av att det saknas en vardaglig, löpande rapportering om lyssnad litteratur i medierna. Visst skrivs det om ljudböcker, men bara när de vållar turbulens i bokbranschen.

Nu menar jag inte att ljudböcker ska recenseras på kultursidorna i stället för pappersböcker, men kunde man åtminstone inte medge deras existens? Jag nämnde tidigare Förlåten av Agnes Lidbeck, skulle inte faktanoten ”Roman, Norstedts, 220 sidor” som ackompanjerade DN:s recension ha kunnat utökas med ”Finns även som ljudbok, inläst av Livia Millhagen”?

Enkel information, som skulle uppskattas av såväl tidningsläsare som förlag som i dag ser ljudbokssatsningar mötas med tystnad.

När Kazuo Ishiguro tilldelades litteraturpriset i fjol fanns hans böcker inte i ljudform i Sverige, något Bonnier Audio snabbt ändrade på och efter bara en månad fanns Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte inlästa av Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman. En nyhet kan tyckas, det gällde trots allt en nybliven Nobelpristagare. Men bortsett från en TT-notis som en del landsortstidningar plockade upp, passerade initiativet ljudlöst. Kanske inte så konstigt att de underpresterar digitalt, Nobelpristagarna?

Sanningen verkar vara att de som bevakar litteratur är helt ointresserade. Som DN Kulturs egen Jonas Thente skrev: ”Ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur”.

Sedan jag själv för två år sedan började skriva en ljudboksserie för satsningen Storytel Original har jag mött otaliga varianter av det här bland bekanta i de mer litterära skikten. Problemet är sällan innehållet, utan att det ska in via öronen.

Innan min serie även gavs ut som pocket kontaktades jag några gånger av författarkollegor – de ville själva testa att skriva för ljud, kunde jag möjligen mejla över min text så de kunde läsa? Inte ens då kunde de förmå sig att lyssna.

I dag finns fler än 400 000 ljudboksabonnemang i Sverige, och siffran stiger. En så stor publik bör inte ignoreras, de förtjänar en vettig bevakning av sin litteratur. Särskilt den som skyms bakom topplistornas dominans.

Läsplattan Storytel Reader får ljudboksstöd innan årets slut

Något som många tidiga köpare av läsplattan Storytel Reader efterfrågat är stödet för ljudböcker, som från Storytel antytts ska komma utan att något exakt skrivits i ämnet. Men i dag på förmiddagen blev det ändring på det – på företagets Instagramkonto skrivs nu följande:

Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps.

Info om detta har senare även dykt upp på produktsidan för Storytel Reader.

Precis som de skriver är det så klart en glädjande nyhet, men jag fruktar ändå att det jag skrev i mitt test av Storytel Reader förra månaden alltjämt gäller – den här funktionaliteten kan i praktiken komma att lämna många besvikna, då hårdvaran i sådana här läsplattor är ljusår ifrån det vi är vana vid i våra moderna smartphones.

Dessutom hoppas jag att de fått ordning på batteriförbrukningen innan den här mjukvaruuppdateringen kommer, för ska det spelas upp ljudböcker på läsplattan kan den inte tillåtas sluka så mycket batteri som den redan gör i dag när den enbart hanterar e-böcker. Batteritiden är väldigt mycket sämre i Storytel Reader jämfört med exempelvis en Adlibris Letto Frontlight, och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför så är fallet.