Något som många tidiga köpare av läsplattan Storytel Reader efterfrågat är stödet för ljudböcker, som från Storytel antytts ska komma utan att något exakt skrivits i ämnet. Men i dag på förmiddagen blev det ändring på det – på företagets Instagramkonto skrivs nu följande:
Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps.
Info om detta har senare även dykt upp på produktsidan för Storytel Reader.
Precis som de skriver är det så klart en glädjande nyhet, men jag fruktar ändå att det jag skrev i mitt test av Storytel Reader förra månaden alltjämt gäller – den här funktionaliteten kan i praktiken komma att lämna många besvikna, då hårdvaran i sådana här läsplattor är ljusår ifrån det vi är vana vid i våra moderna smartphones.
Dessutom hoppas jag att de fått ordning på batteriförbrukningen innan den här mjukvaruuppdateringen kommer, för ska det spelas upp ljudböcker på läsplattan kan den inte tillåtas sluka så mycket batteri som den redan gör i dag när den enbart hanterar e-böcker. Batteritiden är väldigt mycket sämre i Storytel Reader jämfört med exempelvis en Adlibris Letto Frontlight, och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför så är fallet.
Storytels vd Jonas Tellander skriver en debattext hos Boktugg och Svensk Bokhandel i dag om hur de tänker gällande royaltyersättningen till förlag i framtiden. Då Storytel vuxit till en viktig inkomstkälla för många förlag – för några troligen till och med den enskilt viktigaste – är den förändring i utbetalningsmodellen som de tänkt sig med start nästa år något som direkt kan komma att påverka i vilken form de ger ut ljudböcker i framtiden.
Jag är ärligt talat inte tillräckligt insatt i förlagsekonomi för att ha en klar åsikt i frågan – mer än att jag principiellt så klart tycker att författare och förlag ska få vettigt betalt för sina produktioner, och jag känner inte att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om ifall Storytels modell är bättre eller sämre än de varianter som övriga streamingtjänster använder. Boktugg har en kompletterande artikel med en del (anonyma) förlagsröster där ersättningsmodellernas för- och nackdelar gås igenom.
Dock fångar en detalj mitt intresse – att Storytel från och med 2019 kommer att förändra penningmodellen på ett sätt som premierar längre böcker på bekostnad av kortare sådana, exempelvis ”episodbaserade berättelser och barnböcker”, skriver Tellander i texten.
Det där är intressant av två anledningar, tycker jag. Dels kan man se det som ett svar på en detalj i DN:s långa artikel från i mars som drog igång vårens ljudboksdebatt, där den tidigare Albert Bonniers-förläggaren Gunnar Nirstedt förutspår att det inte kommer att ges ut några sexhundrasidiga thrillers i framtiden eftersom han menar att ljudbokstjänsterna premierar kortare böcker, och dels att Storytel verkar vilja minska antalet böcker som ges ut i ett episodformat liknande deras egna Storytel Original-titlar, något som blivit betydligt vanligare de senaste två åren.
Trist dock att det här eventuellt kommer att slå mot litteraturen riktad mot barn och ungdomar, som redan i dag ofta kämpar i motvind. Visserligen skriver Tellander att barnböcker i snitt lyssnas på två gånger per kund, ”vilket säkerställer rimlig ersättning per titel”, men redan i dag borde ju detta gälla – att barnböcker ofta lyssnas på mer än en gång alltså – vilket de facto borde innebära att de med start nästa år kommer att generera mindre pengar. Har barnboksförfattare enligt Storytels sätt att se det tidigare varit överbetalda?
För personlig del tror jag inte att de här förändringarna påverkar mig i nuläget, Storytel Original-avtalen ser annorlunda ut än vanliga ljudbokskontrakt. Däremot är det väl inte omöjligt att de kan komma att förändras i framtiden, antar jag.
Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.
Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.
Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.
Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).
Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.
Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.
Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.
Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.
Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.
Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.
Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).
Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.
Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.
Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – ”Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.
En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.
Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.
Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.
Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.
Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.
Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?
Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.
Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).
Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.
Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.
Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.
Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.
Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.
Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.
Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.
Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)
Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.
(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)
Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.
Nåväl. Mina egna bryderier så:
Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.
Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.
Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.
Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.
Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.
Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.
Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.
I lördagens pappersversion av Dagens Nyheter (tror det gick ut på webben redan i går) finns en stor tipsartikel om ljudböcker i kulturdelen. Redaktionen har samlat ihop vad de menar är sommarens 33 bästa ljudböcker, som presenteras i kort notisform, och kulturchefen Björn Wiman har skrivit en krönika där han kommer ut som ljudbokslyssnare sedan fyra år tillbaka. Det senare tycker jag faktiskt inte ska förringas – det behövs fler offentliga ljudboksälskare på den litterära parnassen.
MEN. För det är klart att det kommer ett sådant, jag är ju sällan helt nöjd med tillvaron. Jag hoppas inte att det här är ett sätt för DN att känna att de nu gjort sitt när det gäller ljudböckerna, ett ”jahapp, nu har vi tipsat om sjyst sommarlyssning, bocka av ljudböckerna från att göra-listan nu”. I den debattartikel jag skrev i DN i april om ljudböckernas ställning efterlyste jag en kontinuerlig, vardaglig bevakning av det här området, och det är inte den här artikeln ett exempel på. Snarare tvärtom, faktiskt.
Med det sagt är det en bra lista de knåpat ihop med 33 kvalitativa titlar. Om jag får komma med ytterligare en invändning är det att den är väldigt traditionell i urvalet, det är uteslutande böcker som redan i tryckt form gjort avtryck på ett eller annat sätt, här återfinns inte en enda titel inom det område som lite svävande skulle kunna kallas ljudboksfenomen, det vill säga den växande flora av titlar som går oerhört bra i ljudboksform, men som gör nästintill noll avtryck i pappersform.
I konsekvensens namn bör jag erkänna att jag i min debattartikel delvis efterlyste just det DN nu gjort – nämligen att kulturredaktioner borde börja lyfta fram att en hel del kvalitativ litteratur faktiskt blir ljudböcker och att det inte bara är spänning och feelgood som kan lyssnas på. Av de tre exempel jag lyfte fram på detta i min text återfinns nu två i DN:s sommarlista (Agnes Lidbeck och Elena Ferrante). Så på det sättet är den här listan en bra ögonöppnare, den kommer säkert att bidra till att en del DN-läsare tänker jaha, finns den som ljudbok, intressant!
Men jag tycker också att ljudboksfenomenen – som exempelvis Mikael Ressem, Susan Casserfelt, Anne-Lise Boge eller Jenny Colgan – hade kunnat beredas plats på listan.
Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.
Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.
I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.
Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.
Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.
Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.
Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.
Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.
Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.
Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.
Det här med familjeabonnemangens vara eller inte vara är en ständigt småvarm potatis bland streamingtjänsterna för ljud- och e-böcker – mitt inlägg från i augusti i fjol om att Storytel införde ett familjeabonnemang light genom att tillåta att vuxen- och barnmaterial tillåts lyssnas på parallellt är alltjämt välbesökt via googleträffar.
Nu skriver Boktugg att konkurrenten Bookbeat lanserar ett riktigt familjeabonnemang och samtidigt sänker grundpriset för en användare med 20 kronor per månad. Abonnemanget kostar alltså 149 kronor för en person, och sedan kan man lägga på ytterligare familjemedlemmar, som får egna profiler, för 49 kronor/månad per person.
Konkurrenten Nextory har redan sedan tidigare ett familjeabonnemang, där upp till fyra personer kan lyssna eller läsa samtidigt för 199 kronor per månad. Fyra familjelyssnare hos Bookbeat landar alltså på 296 kronor. Frågan är dock om det är särskilt vanligt med fler än två användare i de flesta familjer, och då blir kostnaden i princip densamma hos de två tjänsterna.
Kommer Storytel att kontra på något sätt, eller tycker de sig kunna sitta still i båten? Svårt att säga, jag skulle nästan gissa att det här med Bookbeats prissänkning till 149 kronor irriterar mer än familjeabonnemanget, tidigare har de ju kostat exakt lika mycket.
Som fotnot kan inflikas att det i praktiken fortfarande verkar vara lite si och så med att endast en person kan nyttja ett Storytelabonnemang åt gången. Jag tycker mig se relativt ofta när den här frågan kommer upp i olika Facebookgrupper att många fortfarande påstår sig kunna lyssna fler än en samtidigt (på vuxenmaterial), även om det inte ska fungera.
De senaste två åren har Storytel haft en ljudkalender i december, en Storytel Original-serie i 24 halvtimmeslånga avsnitt som publicerats ett avsnitt per dag till skillnad från standarden med 10 entimmesavsnitt som alla släpps samtidigt. Fjolårets kalender Dalagatan 14 av författarduon Karina Berg Johansson och Magnus Nordin lyssnade jag på dag efter dag, och tyckte att det var en rätt trevlig mordhistoria med vissa övernaturliga inslag.
Nu rapporterar Boktugg att Storytel i år tar konceptet ett steg längre och skapar ett writers room där fyra författare som sedan tidigare skrivit Original-serier tillsammans ska utveckla och skriva serien utifrån en grundberättelse som Storytelredaktionen själva föreslagit, alltså mer liknande den metod som ofta används när manus till tv-serier skrivs. Författarna är Karin Janson (Byvalla), Felicia Welander (Önskebrunnen), Carl V Andersson (Deadline) och Magnus Abrahamsson (pod-såpan Livet x 3 åt Storyside).
Min förläggare Anna Öqvist Ragnar intervjuas i artikeln, och säger följande om författarna: – Vi har jobbat med dem tidigare och de har visat att de är bra på att samarbeta, hålla deadlines, har en gnistrande fantasi och en förmåga att hålla ihop en historia, att tänka i både korta och långa bågar samt att de skriver med mottagaren i bakhuvudet hela tiden.
Personligen inbillar jag mig att jag skulle ha oerhört svårt att skriva i grupp, jag tycker det är jobbigt att överhuvudtaget diskutera min text med någon innan den är klar (jag klarar ju inte ens av att be om hjälp gällande research), men det ska bli väldigt spännande att ta del av resultatet i december. Och roligt att de vågar tänka nytt!
Eftersom Tage alltid tycker att det är spännande att tänka på att det finns en hel del klipp på Youtube där jag och Johanna är med (han sitter ibland och tittar på gamla avsnitt av vår saligen insomnade litteraturkanal DJtv), är det väl lika bra att jag publicerar inspelningen av det där framträdandet jag gjorde på Berättarfestivalen i Skellefteå förra månaden. Visserligen brukar han ju inte läsa min blogg, men jag kan ju tipsa honom.
Jag hade förberett föreläsningen dagen innan på datorn, bara för att finna denna tvärdöd på morgonen (en effekt av att jag tappade en hel kaffekopp ner i tangentbordet under New York-vistelsen i fjol, men till skillnad från tidigare gånger när den vaknat igen efter någon timme eller dag var den denna gång tvärdöd för evigt). Situationen räddades i sista stund av att en av de andra föreläsarna hade en lightning till hdmi-adapter med sig som jag fick låna, så jag kunde koppla in min iPhone och dra igång Keynote på den efter att ha fiskat upp själva filen från iCloud Drive. Rent visuellt märkte alltså publiken ingen skillnad, men att jag inte kunde se skärmen med mina punkter på samtidigt som jag talade (lite svårare att snegla ner på en 4,7-tumsskärm jämfört med en på 12), gjorde att jag hamnade lite snett några gånger. Tyckte jag själv i stunden i alla fall.
MEN. Nu när jag tittat ett par minuter här och där under den dryga halvtimmen föredraget håller på känns det inte så farligt. Och alltid kan väl snacket intressera någon (mer än Tage). Så – här kommer det, under den klatschiga rubriken ”Digital värld – Hur påverkas språket i en roman främst avsedd att lyssnas på och inte läsas?”:
När ljudbokstjänsten Bokus Play lanserades tidigare i våras skrev jag ihop ett litet snabbtest, men har i ärlighetens namn därefter inte återvänt till tjänsten. Någon som däremot gett den en rejäl genomkörare är Marcus Stenberg på Bokhora, han publicerade för några dagar sedan ett utförligt test i sin sedvanligt roliga och stundtals bitska stil.
Han har en del gott att säga, men det onda väger tyvärr över, och mycket verkar handla om buggar. Följande stycke sammanfattar recensionen rätt väl:
Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.
VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.
Storytel meddelade i dag på morgonen väldigt överraskande att de lanserar en egen läsplatta före sommarsemestrarna. Plattan Storytel Reader ska till en början enbart vara en e-boksläsare, det går alltså inte att lyssna på Storytels ljudböcker i den, ”men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, enligt pressmeddelandet.
Plattan är bakgrundsbelyst, har en sextumsskärm, väger under 200 gram, kopplas upp via wifi och kommer att kosta 999 kronor i Sverige (den ska också säljas i Danmark och Finland), men där slutar också de tekniska detaljerna som presenteras. I pressmeddelandet står enbart att man loggar in på sitt Storytelkonto och därefter kan läsa de e-bokstitlar som finns i Storytels utbud (och ladda ner dessa offline om man ska läsa bortom sin wifiuppkoppling) men inget står att läsa om ifall plattan fungerar med ePub-filer och om man alltså kan ha sitt ”vanliga” e-boksbibliotek på den också parallellt, men det räknar jag med att bokbranschsajterna frågar om när de ringer Storytel om det här i dag, något annat vore tjänstefel. Likaså vore det spännande att höra vad för sorts platta det i grunden är, jag har svårt att se att Storytel byggt den själva.
I pressmeddelandet säger Storytels vd Jonas Tellander: – Vår målsättning är att få e-boksläsandet i Sverige att ta fart på riktigt. Kombinationen av Storytel-tjänsten och Storytel Reader är en riktig höjdare för alla som är trötta på att binge- watcha tv-serier i sovrummet. Nu kan folk återigen läsa vid läggdags, precis som som folk gjorde före tv-streamingtjänsternas intåg.
Avsaknaden av blygsamhet är det inget fel på, att ge sken av att det aldrig tidigare funnits något vettigt alternativ för e-boksläsning i Sverige vid läggdags är kanske något Adlibris som med den mångåriga satsningen på Letto skulle vilja protestera mot, men onekligen kommer det att bli lättare för den som är Storytelkund att krypa till sängs med en Storytel Reader. Redan i dag antar jag att en del växlar över till e-boksläget i Storytelappen och läser boken de lyssnar på vid sänggång, men långtifrån alla är bekväma med att läsa i telefonen och så är det ju det där med de distraktioner som den inbjuder till som vi alla är medvetna om. Med Storytel Reader försvinner det, samtidigt som man har fördelen av att fortfarande vara inloggad på sitt konto.
Det är ju just detta som Storytel är ute efter, antar jag. Att man aldrig ska behöva lämna deras ekosystem, oavsett om man lyssnar eller läser. Det upplevda värdet av att betala 169 kronor per månad för tjänsten ökar, även om det läsplattan egentligen bara gör är att bättre belysa en redan existerande del av abonnemanget. Räkna även med att Storytel Reader längre fram kommer att användas i införsäljningen av deras tjänst – teckna upp dig för ett år och få en Reader på köpet, eller liknande. För jag har extremt svårt att tänka mig att plattan i fråga, som verkar vara rätt basic till form och funktion, är särskilt dyr i inköp.
Att Storytel Reader saknar krusiduller tror jag snarast är en fördel om man siktar brett, folk i gemen vill ha något enkelt som bara fungerar. Och där passar en avskalad platta hårt knuten till ett slutet ekosystem som handen i handsken. Att de är så sparsamma med de tekniska detaljerna kring plattan i pressmeddelandet är i det sammanhanget helt logiskt, produkten riktar inte in sig på dem som undrar hur hög upplösningen är i skärmen, hur stort inbyggt minne den har eller vilket operativsystem den i grunden jobbar med.
Den stora förloraren på det här torde vara Storytels konkurrent Nextory, som försökt profilera sig i kampen om ljudbokslyssnarna som alternativet för dem som också gillar e-böcker. Nu tar Storytel udden av deras marknadsföring och erbjuder något jag har svårt att se att de skulle kunna ha muskler att själva erbjuda. Även Bookbeat tar så klart stryk av det här, för även om de precis som Storytel också erbjudit e-böcker i sitt abonnemang tidigare så har de likt hos Storytel hamnat i skymundan. Nu ökar trycket på dem att också lyfta fram e-böckerna. Nya Bokus Play, som inte ens har e-böcker i sitt erbjudande, får det därmed ännu svårare nu.
Om man ändå ska göra en liten jämförelse utifrån det som är känt, så kan nämnas att ”under 200 gram” är vad Adlibris äldre Letto Frontlight-platta väger (190 gram), medan den nya Letto Frontlight 2 med silikonskal som inte går att ta bort är betydligt tyngre (315 gram). Inte heller Letto-plattorna har någon mobil uppkopplingsmöjlighet (vilket lejonparten av Amazons Kindleläsare har, exempelvis).
Hur som helst – jag ska självklart se till att skaffa mig en Storytel Reader så fort den kommer, och ge ett omdöme.
Det grämer mig lite att jag hade missat litteraturforskaren Alexandra Borgs fina understreckare i Svenska Dagbladet i lördags kallad Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung, som delvis handlar om det jag skrev om i min debattext som DN publicerade i går tisdag. Flera av sakerna hon tar upp är desamma, även om hon med sin forskning som bas – och det större utrymme som understreckarna erbjuder – går betydligt djupare än jag gjorde (och ens skulle ha kunnat, hon besitter betydligt större akademisk kunskap i ämnet än jag gör).
Fast på ett sätt är jag ändå glad att jag upptäckte hennes text först i går, för hade jag sett den redan helgen som gick, hade jag också gått omkring och svurit över att min egen text genom att den ännu låg opublicerad hos DN förlorade en del av sin fräschör.
Nåja. Och en del av sakerna hon nämner är faktiskt sådant som jag var inne på när jag intervjuades till DN-reportaget om ljudböcker för några veckor sedan (ett reportage som Alexandra Borg också var intervjuad i), som det här med att det knappast är en ny företeelse att lyssna på litteratur, utan snarare så att det som i dag framhävs som den sanna litteraturupplevelsen – den tysta, koncentrerade läsningen – är ett relativt nytt påfund.
Jag kunde inte riktigt hålla mig. När jag var på väg hem från Skellefteå för ett par veckor och satt på bussen mot Bastuträsk för byte till tåg mot Boden och senare Kiruna, drog jag iväg ett mejl till DN och frågade om de kunde tänka sig vara sugna på en till debattext om det här med ljudboken. Min tes var att utbudet för ljudböcker inte är så illa som det framställs, och att orsaken till varför den här bilden finns dels står att finna hos ljudboksaktörerna själva, men kanske allra främst i den ignorans för formatet som sådant som jag ofta tycker mig ha mött i mer litterära kretsar.
Och en sådan text ville de absolut ha, vilket jag tycker hedrar dem, kritiken handlar ju delvis om deras egen redaktion. Texten sändes in redan på morgonen förra måndagen, men under veckan nådde ju Nobelspektaklet sitt crescendo och sedan kom Aviciis tragiska bortgång, två händelser som möblerade om tidningsspalterna rejält, så jag tror att texten legat några dagar längre än det ursprungligen var tänkt. Därför står det också förra veckan på ett ställe där det med facit i hand borde ha stått häromveckan.
Man tycker ju att jag som garvad gammal nyhetsbjyråjournalist borde veta bättre än att skriva saker som i går eller i morgon eller liknande i en text som man inte har en aning om när den kommer att publiceras eller läsas, men uppenbarligen inte.
Hur som helst, texten kom i dagens tidning och hade fått rubriken Varför ignorerar kritikerna ljudboken?, vilket i ärlighetens namn kanske inte riktigt är det jag menar då det för tankarna till att jag skulle vilja att de ska recensera ljudböcker, och det är inte vad jag efterlyser i texten. Men okej, rubriken jag har satt på det här inlägget – som mer speglar det jag verkligen efterfrågar – är rätt så omständlig och föga braskande.
MEN. För det är klart att det kommer ett sådant, jag är ju sällan helt nöjd med tillvaron. Jag hoppas inte att det här är ett sätt för DN att känna att de nu gjort sitt när det gäller ljudböckerna, ett ”jahapp, nu har vi tipsat om sjyst sommarlyssning, bocka av ljudböckerna från att göra-listan nu”. 
Man tycker ju att jag som garvad gammal nyhetsbjyråjournalist borde veta bättre än att skriva saker som i går eller i morgon eller liknande i en text som man inte har en aning om när den kommer att publiceras eller läsas, men uppenbarligen inte.