Intressant krönika av Sölve Dahlgren i helgen hos Boktugg, om det sneda i att många tycker att ett ljudboksabonnemang på 169 kronor i månaden är för dyrt, samtidigt som man är villig att lägga minst det dubbla eller till och med tredubbla varje månad för att få tillgång till sport som Premier League-fotboll eller SHL-hockey.
En annan sak han tar upp som jag faktiskt inte själv hade tänkt på: När det gäller abonnemang hos exempelvis en musiktjänst som Spotify, en ljudbokstjänst som Storytel eller en film och tv-tjänst som Netflix tar vi det närapå för givet att vi ska få en tvåveckors- eller månadslång prova på-period innan vi börjar betala. Inom sportabonnemangens värld existerar inte dessa prövoperioder, där är det betalning från dag ett som gäller.
Virus – eller jag menar Вирус – finns nu även på ryska! Det skedde inte ens i år, utan redan i december, jag hade bara helt missat det trots att jag varit in ett par gånger på Storytels ryska sajt och letat (visste att det var på gång), dock är det ju lite svårt när man varken hajar språket eller bokstäverna …
Det som ytterligare ställde till det var att de gjort egna omslag – tio stycken olika dessutom, ett för varje avsnitt! – som jag inte kände igen. Men när jag väl insåg vad det var jag tittade på – wow! Kalassnygga. Eller ja, ”kalas” är väl kanske fel ord i sammanhanget, de är ju rätt otäcka. Men fina!
Det innebär att Virus nu finns utgiven på sju av Storytels marknader: Sverige, Finland, Spanien, Mexiko, Turkiet, Förenade Arabemiraten och Ryssland, dock bara på sex språk än så länge – Spanien och Mexiko har ju samma. Några till är på gång som jag vet om, och än är väl inte kranen avstängd, Storytel finns vad jag minns i femton länder totalt hittills, och de har väl inga ambitioner att sluta expandera, vad jag vet.
SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.
Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.
Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.
Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!
(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).
Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?
Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.
Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.
Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?
Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.
Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:
Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.
Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.
Nu har även Bookbeat gått samma väg som Storytel och lanserat ett barnläge i sin app, så att familjens yngre medlemmar slipper de vuxnas böcker (och vice versa!) i sina bokhyllor och rekommendationspuffar i appen.
För oss har barnläget hos Storytel – eller ”Kids mode” som de kallar det – blivit en superhit, jag kör in till ridskolan i Kiruna varje onsdag eftermiddag med Ejda (dags om ett par timmar!), och det som tidigare var en rätt trist resa för henne har nu blivit en högtidsstund i stället, hon lyssnar i nuläget på de totalt sjutton Pelle Svanslös-inläsningar som finns hos Storytel gång på gång på gång och stämningen i bilen har blivit mycket högre.
Jag har inget aktivt Bookbeatkonto just nu, så jag kan inte kolla funktionaliteten, men jag hoppas att de har fixat en grej som Storytel inte har ordnat ännu i sitt Kids mode, nämligen möjligheten att på ett enkelt sätt starta om en bok från början igen när man lyssnat klart på den. Det här är ju något som vuxna inte särskilt ofta gör, men som åtminstone vår femåring ägnar sig åt HELA TIDEN. Som det är nu måste man ”scrubba” sig tillbaka till start via tidslinjen, och den där tidslinjen har en bisarr tröghet när man drar med fingret, som gör att man måste scrubba i det oändliga för att få tillbaka en bok till början. Det finns också någon konstig funktionalitet när man i stället ska dra fingret nedåt över skärmen för att spola bakåt snabbare som jag ärligt talat aldrig ens förstått hur den fungerar, trots att jag ändå tycker mig vara rätt haj på gränssnittslösningar.
Nåväl, det var en utvikning (och ett tips till Storytel om att fixa det där pronto).
Kul att Bookbeat satsar mer på barnen också, hur som helst! Dock kan det vara värt att poängtera att man hos dem måste ha ett familjekonto om en vuxen och ett barn ska kunna använda appen samtidigt, medan man hos Storytel får Kids mode ”på köpet” i grundabonnemanget så att en vuxen och ett barn kan använda det samtidigt (dock är Storytels grundabonnemang tjugo kronor dyrare än Bookbeats).
Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.
Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.
När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin ”Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin ”Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.
Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!
Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.
Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.
Nu är det klart vilka totalt tjugo titlar som nominerats till Storytel Awards, det som tidigare hette Stora Ljudbokspriset. Listan ser ut som följer:
Årets roman:
• Blå Längtan av Elisabet Nemert. Inläsare: Anna Maria Käll. Förlag: Bonnier Audio
• Ett oväntat besök av Åsa Hellberg. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Bonnier Audio
• Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Inläsare: Jonas Gardell. Förlag: Norstedts
• 1793 av Niklas Natt och Dag. Inläsare: Martin Wallström. Förlag: Bonnier Audio
• En andra chans av Jojo Moyes. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Printz Publishing
Årets spänning:
• Kejsaren av Dan Buthler, Dag Öhrlund Inläsare: Stefan Sauk Förlag: Lind & Co
• Nådastöten av Christina Larsson Inläsare: Katarina Ewerlöf Förlag: Word Audio Publishing
• Höstregn av Lars Wilderäng Inläsare: Niklas Engdahl Förlag: Massolit förlag
• Spårlöst av Lotta Luxenburg Inläsare: Maria Lyckow Förlag: Lind & Co
• Lazarus av Lars Kepler Inläsare: Jonas Malmsjö Förlag: Bonnier Audio
Årets ungdom:
• Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo Inläsare: Lisa Bjärbo Förlag: Rabén & Sjögren
• Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström Inläsare: Martin Wallström Förlag: B Wahlströms Bokförlag
• #walkwithme av Katarina Wilk Inläsare: Lisa Jonsson Förlag: Saga Egmont
• Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren Inläsare: Asta Kamma August Förlag: Saga Egmont
• Himlen börjar här av Jandy Nelson Inläsare: Malin Molin Förlag: Word Audio Publishing
Årets barn:
• Ödesryttarna – Jorvik kallar av Helena Dahlgren Inläsare: Matilda Källström Förlag: Bonnier Audio
• Kaj lär sig simma av Katarina Ekstedt Inläsare: Markus Granseth Förlag: Storyside
• Handbok för superhjältar Del 1: Handboken av Elias Våhlund Inläsare: Frida Hallgren Förlag: Rabén & Sjögren
• Phantom – en sista chans av Belinda Rapley Inläsare: Callin Öhrvall Delmar Förlag: Lind & Co
• Fislandet av Cecilia Forss Inläsare: Cecilia Forss Förlag: Rabén & Sjögren
De enda som har chans att plocka hem ett pris för andra året i rad är Lars Wilderäng och hans inläsare Niklas Engdahl, Höstregn som Wilderäng nominerats för i år är fortsättning på fjolårets vinnare Höstsol, som också var inläst av Engdahl.
Bland inläsarna har Gunilla Leining, som de senaste åren seglat upp som en av de allra mest populära ljudboksinläsarna, dubbla chanser att plocka hem en statyett, hon har läst in två av titlarna i romanklassen. Även Martin Wallström som har läst in såväl 1793 i romanklassen samt Finns det björkar i Sarajevo? i ungdomsklassen har två vinstchanser. Dubbla chanser är dock långtifrån någon garanti för att vinna, fjol hade ”min” inläsare Philomène Grandin (som läser in Smittad) två nomineringar, men fick tyvärr gå hem från galan utan pris.
Två författare har nominerats för sina egna inläsningar – Jonas Gardell i romanklassen och Lisa Bjärbo i ungdomsklassen. Utgår ifrån att dessa vid vinst alltså får gå hem med två statyetter vardera. Eller?
Bland förlagen dominerar Bonnier Audio bland vuxentitlarna med fyra av tio titlar i roman- och spänningsklassen. Storytelkoncernen har tre genom nomineringar för Norstedts, Massolit och Printz och hårt ljudbokssatsande Lind & Co har två (samt en i barnklassen). På barn- och ungdomssidan dominerar Storytelförlagen kraftigt, de har fem av tio nomineringar genom Rabén & Sjögren, B Wahlströms och Storyside. Här är Saga Egmont tvåa med två nomineringar. Kanske börjar bli dags även för Storytel att likt Bonniers samla sin flora under ett och samma ljudboksförlagsnamn?
Dessa tjugo nominerade har röstats fram av ljudbokslyssnare (över 20 000 röster inkom, vilket tydligen är rekord), och nu tar fyra expertjuryer vid (jag satt själv i en av jurygrupperna 2015, det var skoj!). Prisgalan arrangeras 4 april i Stockholm, och jag ska absolut gå dit.
Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.
Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.
Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.
Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.
Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.
UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.
——
Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.
Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!
När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.
Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.
Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.
Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.
Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen ”vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.
Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?
Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.
Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:
1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.
2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den ”vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?
3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.
Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.
Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.
Viruset fortsätter sprida sig – nu har första säsongen av Virus även getts ut på arabiska hos Storytel i Förenade Arabemiraten, inläst av den jordanska tv-presentatören och röstskådespelerskan Marleen Shakeeb. Roligt!
Jag visste att den arabiska översättningen var på gång, men hade inte koll på att den var klar. Jag fick veta det på ett lite udda sätt, någon som hade lyssnat på den nere i något av de sju emiraten hade googlat mig, hittat ett av mina och Johannas gamla DJtv-avsnitt på Youtube, och kommenterat där att han gillade den arabiska versionen av min ljudbok. När jag då gick in på den lokala Storytelsajten och sökte på mitt namn – voila, där låg den!
En möjligen intressant detalj i sammanhanget är att rollfiguren Dano är ju är syrisk flykting och således arabisktalande, och det arabiska språket fyller faktiskt en viktig funktion gällande en vändning i handlingen i slutet av säsong två. Skam att säga det har jag bara googlat mig fram i det fallet, och det ska bli spännande att se om översättaren inkommer med någon kommentar gällande hur jag behandlat den där detaljen.
Å andra sidan är jag rätt övertygad om att ett antal människor som lyssnat på det svenska originalet också behärskar arabiska, och ingen har klagat på den där grejen hittills, så antagligen har jag inte dabbat mig.
Första gången jag skrev här i bloggen om bokbranschens ambition att få ner den digitala bokmomsen från 25 procent till samma nivå som den för fysiska böcker på 6 procent var – om jag har sökt rätt i mitt arkiv – den 20 februari år 2009. Många inlägg i ämnet har därefter flutit under broarna.
Nu verkar det, nio år och tio månader senare, som att det faktiskt är på gång. Boktugg skriver, med grund i TT:s rapportering, att finansdepartementet i dag föreslagit att förändringen ska träda i kraft den 1 juli 2019.
Ett problem som jag har skrivit om flera gånger, bland annat här i ett inlägg från 2015 då jag även var med i P1:s Kulturnytt och dryftade frågan, är det här med gränsdragningen – vad är egentligen en digital bok, och vad är det inte? Så här väljer nu finansdepartementet att definiera vad som ska omfattas av den sexprocentiga momsen:
Skattesatsen ska sänkas på produkter som tillhandhålls på elektronisk väg och som motsvarar böcker, tidningar och tidskrifter samt andra liknande produkter som i dag beskattas med 6 procent. Produkter som helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam eller helt eller huvudsakligen består av rörlig bild eller hörbar musik ska inte omfattas.
Nu återstår bara för riksdagen att godkänna det hela, så är det klart. Bara att hoppas att det blir av den här gången då.
I går kväll dök ljudboksuppdateringen för läsplattan Storytel Reader upp, vilket innebär att plattan numera fungerar såväl för e-boksläsning som ljudbokslyssning.
Hur fungerar det då? Tja, ungefär som förväntat, skulle jag säga. I min recension av Storytel Reader i somras nämnde jag mina farhågor om att användarvänligheten kanske skulle bli lite sisådär jämfört med vad vi är vana vid från våra mobiltelefoner, hårdvaran i en dedikerad läsplatta av den här arten är helt enkelt väldigt basic jämfört med den som sitter i en modern mobiltelefon eller surfplatta à la iPad.
Blev det som jag förutspått? Ja, det tycker jag nog. Jag tänker inte bli långrandig och jag har heller inte testat funktionaliteten mer än under cirka en halvtimme i går kväll, men jag tycker att man bör vara medveten om vad man får respektive inte får, jämfört med om man tidigare lyssnat på sina ljudböcker via mobilen/surfplattan.
Streaming fungerar inte, böcker måste laddas ner i sin helhet först. Det finns ingen inbyggd högtalare i Storytel Reader och heller ingen bluetoothkapacitet, så du kan bara lyssna med hjälp av sladd, endera hörlurar eller om du kopplar Readern till en extern högtalare. Vad jag märkt kan man heller inte styra uppspelningen på något sätt via hörlurarna, du kan inte pausa/starta eller ändra volym via ”minifjärrisen” på hörlurssladden.
När du lyssnar, kan du till skillnad från i mobilen/surfplattan inte använda Storytel Reader till något annat bortsett från att styra uppspelningen – försöker du exempelvis backa tillbaka till biblioteket för att leta efter en annan titel under lyssningen bryts uppspelningen direkt. Enbart full koncentration som gäller, alltså. (Å andra sidan kan man väl kanske argumentera för att det är så en dedikerad läsplatta fungerar när man läser med ögonen också – backar man tillbaka till biblioteket ser man ju inte längre e-bokstexten man läste.) Styrningen av läsningen är inte heller lika utbyggd som på andra plattformar, det du kan göra är att pausa, hoppa 15 sekunder framåt eller bakåt, ändra volym samt skärmstyrka och ställa in sömntimern. De som gillar att ändra lyssningshastigheten går bet, ingen sådan funktion verkar finnas, åtminstone inte ännu. Du kan heller inte snabbspola dig framåt eller bakåt i boken längre stycken genom att ”scrubba” på tidslinjen. Vill du ta dig mer än 15 sekunder framåt eller bakåt gäller det alltså att trycka, trycka och trycka tills du nått din önskade position.
Ljudboksspelaren hos Storytel Reader. Just nu lyssnar jag på årets ljudkalender ”Centralgången”.
Kommer jag att använda min Storytel Reader som ljudboksuppspelare? Absolut inte, jag vill kunna bära med mig min ljudbokslyssning var jag än går om det så är att jag står i köket, beger mig ner i källaren och hänger tvätt eller kör bil. Jag växlar dessutom ganska friskt mellan att lyssna dels i bluetoothlurar och dels genom den inbyggda högtalaren på min iPhone SE. Den fyller helt enkelt inte mina behov, och det förväntade jag mig heller inte att den skulle göra, det är inte därför jag har en Storytel Reader.
Jag såg däremot i går kväll i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker att flera som laddat ner uppdateringen till läsaren (det måste man göra innan ljudboksfunktionaliteten börjar fungera) verkade nöjda, och då antar jag att det är människor som redan i dag främst lyssnar i hemmet och då kanske under rätt ordnade former, med sin mobil eller surfplatta inkopplad via tråd i exempelvis en extern högtalare. Och för dem som vill ha en dedikerad ljudboksuppspelare kan det här vara ett lockande alternativ. Däremot verkade en del besvikna över att de inte kunde ändra uppspelningshastigheten, tydligen ägnar sig ganska många åt ”speeda upp” lyssningen till exempelvis 1,25 eller 1,5 gånger originalhastigheten, vilket jag själv aldrig gör.
Batteritiden då? Jodå, den verkar inte dränera batteriet – Storytel Reader har överlag blivit mycket bättre på den här fronten genom mjukvaruuppdateringar under hösten, i början var dränage dess enskilt största problem upplevde jag, men numera tänker jag aldrig ens på det.
Summa summarum: En enkel ljudboksuppspelare utan några krusiduller där en hel del funktionalitet vi vant oss vid från den vanliga Storytelappen saknas. Men det fungerar, och sett till hårdvaran de har att utgå ifrån, fungerar det till och med helt okej.
I dag lanserade Storytel sin nya familjelösning – dels ett par dyrare flerkontoabonnemang, och dels ett helt nytt barnläge (kids mode på nysvengelska) som även förbättrar grundabonnemanget rejält för den som har barn som använder tjänsten.
Så här beskrivs de nya kontovarianterna i Storytels eget pressmeddelande:
Storytel har tidigare haft en abonnemangsform men med nya familjelösningen adderas två nya abonnemang. Storytel Unlimited Family kostar 209 SEK i månaden och ger användaren två konton med tillgång till hela biblioteket och två barnströmmar med tillgång till barnböckerna. Storytel Unlimited Family Plus kostar 259 SEK i månaden och ger tre konton och tre barnströmmar. Storytel Unlimited kostar 169 SEK i månaden och ger ett konto samt från och med idag, även en barnström med tillgång till barnutbudet i Storytels bibliotek.
Startsidan i nya barnläget i Storytel-appen, eller ”kids mode” som det kallas.
En rak jämförelse med konkurrenterna låter sig inte helt lätt göras eftersom varken Bookbeat eller Nextory har något särskilt barnläge (och den tredje konkurrenten Bokus Play har inget familjeabonnemang överhuvudtaget). Är man två vuxna utan barn som vill ha separata profiler och bokhyllor kostar det 198 kronor hos Bookbeat, 199 hos Nextory och 209 hos Storytel. Men är man en familj med två vuxna och två barn som alla vill ha separata bokhyllor kostar det 209 kronor hos Storytel, samtidigt som priset hos Nextory stiger till 279 kronor och Bookbeat 296 kronor.
Detta förutsatt att de två barnen i Storytels fall nöjer sig med barnutbudet vill säga, kids mode innehåller böcker för barn upp till tolv år, vill man ha tre vuxenprofiler och en barnprofil hos Storytel blir priset 259 kronor. Värt att ha i åtanke kan också vara att man hos Storytel inte kan ha mer än tre vuxenprofiler på ett konto, medan Nextory och Bookbeat har ytterligare steg i sin abonnemangstrappa – hos Nextory kan man ha fyra (279 kronor/månad) och hos Bookbeat fem (345 kronor/månad).
Personligen är jag är mest upphetsad över det förbättrade barnläget, att min åttaåring Tage nu kan ha en Storytelapp på sin telefon som bara visar ljud- och e-böcker han är intresserad av är en klar förbättring – och att jag dessutom slipper få hans bibliotek uppblandat med mitt eget, som fallet varit hittills.
Vad som återstår att se är huruvida Storytel i och med det här kommer att göra det svårare för de vuxna som i dag ”tjuvlyssnar” två stycken på ett konto, något som officiellt inte ska fungera men i praktiken ändå gjort det. Om den kranen nu vrids åt på ett mer effektivt sätt ökar kostnaderna för dessa från 169 till 209 kronor i månaden vilket säkert kan irritera en del, men å andra sidan får de nu förbättrad funktionalitet med separata konton och bokhyllor.
