Etikett: litteratur

Akademibokhandeln bojkottar Dag Öhrlunds nya Truut-deckare

Intressant sak som lyftes i nya avsnittet av Förlagspodden som kom i morse. Lasse Winkler och Kristoffer Lind börjar med att prata om Bonniers och Storytels pågående konflikt, och övergår sedan till att diskutera det exklusivitetsavtal som Lind & Co slutit med Storytel gällande streaming av Dag Öhrlunds senaste deckare Ingen lämnas kvar (något som i sig blev en nyhet i bokbranschmedierna förra veckan), den femte delen i hans framgångsrika deckarserie om kriminalaren Ewert Oswald Truut.

Twisten som avslöjas i podden har dock inte rapporterats någonstans ännu – att Akademibokhandeln med följd av detta enligt Kristoffer Lind helt valt att bojkotta Öhrlunds bok, det vill säga såväl i de fysiska Akademibokhandelsbutikerna samt hos nätbokhandlaren Bokus. Inte så att de inte lyfter fram den, utan de vägrar helt enkelt sälja den som en följd av att de inte får tillgång till den i sin egen streamingtjänst Bokus Play. Söker man på Dag Öhrlund hos Bokus dyker Ingen lämnas kvar helt enkelt inte upp.

Jag kan hålla med om att exklusiva avtal är av ondo och något branschen bör försöka undvika, men det här känns som en överreaktion av Akademibokhandeln – särskilt när det bara för ett par veckor sedan kom en nyhet om att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag som ger Akademibokhandeln ensam försäljningsrätt för en ny barnboksserie i ett halvår, vilket är samma tid som streamingexklusiviteten mellan Lind & Co och Storytel gäller.

Det här är en twist som ingen riktigt hade förutspått, tror jag. Kan man se en framtid där en annan jätte i Bokhandelssverige – det vill säga Bonnierägda Adlibris – också börjar flexa sina muskler på liknande sätt för att deras streamingtjänst Bookbeat inte får tillgång till alla titlar? Då har vi ett öppet och mycket olyckligt krig inom bokbranschen.

Ja, jag vet att jag kastar lite sten i glashus i den här frågan i och med att jag skriver en ljudboksserie som i digital form endast finns hos Storytel. Men jag tycker ändå att det finns en viss nyansskillnad – de är såväl mitt förlag som min distributör. Men visst, Virus och Smittad är till liten del med och driver den här utvecklingen, det går inte att förneka.

Hur som helst, ska bli intressant att följa utvecklingen. Sista ordet i frågan är antagligen inte sagt.

——

UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Nu har Svensk Bokhandel skrivit en artikel, där de intervjuat Akademibokhandelns vd Maria Edsman. Däremot verkar SvB inte ha frågat hur bojkotten till följd av ett exklusivitetsavtal går ihop med att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag. Det avslutande svaret från Edsman blir därför väldigt märkligt:

Är du orolig för att exklusiva avtal kommer att bli vanligare i framtiden?
– Ja, det finns en viss oro för det. Jag tänker främst att det ur konsumentperspektiv är olyckligt.

En helt rimlig hållning, det ÄR olyckligt ur konsumentperspektiv. Men den hållningen borde gälla dem själva också.

Samtal avklarat

Det blev ett bra samtal på biblioteket inne i Kiruna i går tror jag, snacket flöt på fint och publiken var på alerten och ställde frågor. Fick till och med signera några pocketar innan det var dags att ratta hemåt. Kul!

Provins redaktör Carl Åkerlund, jag själv och Mats Söderlund. Benen i kors och sneakers gånger tre.

Förlagsstriden pekar mot en ny bokbransch

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 maj:

——

Går vi inom litteraturen mot en framtid där vi måste vända oss till olika butiker för att få tag i olika böcker? Med start i de senaste veckornas strid mellan förlagsjättarna Bonniers och Storytel, känns det som att så kanske blir fallet, åtminstone digitalt.

En liten bakgrund: Sedan 1 april har Bonniers stängt kranen för nya ljud- och e-böcker till Storytel, som är den största abonnemangstjänsten för digital litteratur i Sverige. Hittills har det fått resultatet att Storytels prenumeranter inte fått tillgång till bland annat Jonas Karlssons, Camilla Läckbergs och Fredrik Backmans nya böcker.

Konflikten handlar som så ofta om pengar. I höstas avslöjade branschtidningen Svensk Bokhandel att Bonniers länge haft ett guldkantat avtal med Storytel – i kraft av sin storlek hade de lyckats förhandla till sig ungefär dubbelt så hög ersättning per lyssnad bok än andra förlag – och omförhandlingarna verkar ha kört fast rejält.

Bonniers äldre titlar finns fortfarande kvar hos Storytel, men som svar på Bonniers agerande har Storytel valt att dölja dessa böcker i sina tips- och kategorilistor, man måste helt enkelt använda sökrutan och leta sig fram för att hitta Bonnierböckerna.

Positionerna verkar låsta. I en artikel hos Svensk Bokhandel i slutet av april sa visserligen en representant från Bonniers att förhandlingar pågår, men kommentaren från Storytel var mer negativ: ”Det är något besynnerligt om Bonniers påstår att det pågår samtal just nu”, sa företagets kommunikationschef.

Frågan är därmed om vi är på väg mot en situation lik den i film- och tv-världen, där streamingtjänster som Netflix, Viaplay, HBO Nordic och C More satsar stora summor på att producera eget material som ska locka abonnenterna att välja just dem, och där det ”allmänna” materialet, som långfilmer som gjorts för vanlig biovisning, säljs av filmdistributörer i olika så kallade visningsfönster så att de först finns på exempelvis Viaplay i några månader, och därefter flyttar över till Netflix eller vice versa.

Till viss del har det här börjat ske även inom bokvärlden, Storytel har försökt profilera sig genom att skapa en stor mängd eget material som bara finns hos dem i form av ljudboksserier, kortare faktaböcker och dokumentärliknande ljudböcker (och här bör det för transparensens skull nämnas att jag är en av författarna som skrivit en ljudboksserie för Storytel).

Däremot är det här det första fallet då toppsäljande författare ur det ”vanliga” bokbeståndet – det vill säga det som ges ut av ett traditionellt förlag och är ämnat för såväl pappers- som digitalutgivning – stoppas från att finnas i en särskild tjänst.

Om det här är början på en större trend eller bara ett undantagsfall är tidigt att sia om. Bonniers äger Storytelkonkurrenten Bookbeat, och där har man än så länge varit tydliga med att man inte är intresserad av att kontraktera författare för att skriva böcker som bara ska finnas hos dem. Hittills har dock det i praktiken varit en närmast akademisk fråga, eftersom de varit så små i jämförelse med Storytel och antagligen inte ens hade kunnat locka någon av sina storförfattare för ett sådant upplägg ens om de velat. Men i takt med att tjänsten växer – för det gör den – blir kanske läget ett annat.

Säg så här: I nuläget handlar det här bara om den dåliga relationen mellan Bonniers och Storytel, Bonniers släpper fortfarande sina nya titlar till de andra två streamingtjänsterna på marknaden – Nextory och Bokus Play. Men om Bookbeat fortsätter plocka andelar, kan de då tänka om och också börja satsa på exklusivt material? Det tror jag absolut.

Vad svarar Storytel med då? Tja, de äger förlaget Norstedts, som också har en del av Sveriges största författare i sitt stall. Kanske blir de då Storytelexklusiva.

Då har vi plötsligt en helt annan bokbransch i Sverige. Jag hoppas vi slipper det.

Grattis Alva Fureman från Östersund!

Jag har alltid sett poesi som min litterära akilleshäl. Jag läser inte särskilt mycket lyrik privat, och har aldrig … ja, lärt mig hur god diktning bör se ut (nej, jag vet så klart att det inte är en exakt vetenskap som kan mätas och vägas, men jag tror att ni förstår vad jag menar).

Därför var det med viss bävan jag i vintras gick med på att ställa upp som jurymedlem i skrivtävlingen Jag skriver i dina ord, som är riktad till gymnasieelever och arrangeras årligen. Jag skulle vara en av tre medlemmar i juryn för Författarcentrum Norrs upptagningsområde, där jag ju är vice ordförande då denna organisation och Norrländska Litteratursällskapet sitter ihop.

Jag och de andra två jurymedlemmarna i norr fördelade de inkomna bidragen mellan oss, och valde därefter ut tre kandidater vardera som samtliga tre i vår jury läste. Därefter valde vi ut två finalister till riksfinalen, som skulle få tampas mot finalbidrag från Författarcentrums Öst-, Väst- och Sydregion.

Det bidrag i min ursprungliga hög som jag föll allra mest för var en dikt kallad Fjäll som hämtat inspiration från Säkerts låt Arktiska Oceanen. Jag tyckte det var ett otroligt vackert och välfångat stycke poesi som skapade något helt eget med avstamp i känslan i Annika Norlins text, som jag för övrigt får erkänna att jag tycker var fjolårets bästa svenska popmusikstycke.

Men så var det ju det här med min osäkerhet inför lyriken. Var det bra på riktigt? Jag var ärligt talat jätteosäker, tänk om mina jurykollegor skulle vrida sig som maskar när vi hade vårt jurysamtal över Skype och jag skulle försöka sätta ord på varför jag gillade den här texten? Men vad fasiken, jag gillade ju den mest, klart den skulle få vara med, låt dem skratta åt mig då!

Och tur var väl det. För inte bara höll mina jurykollegor, som var Anna Sundström Lindmark och Lina Stoltz, med om att det verkligen var en jättefin dikt som förtjänade en av de två finalplatserna från norregionen – den gick även hem hos riksjuryn med sådan emfas att den vann hela konkarongen vid den stora finalen nere i Göteborg i veckan!

Vinnaren Alva Fureman i mitten, flankerad av tvåorna Josefina Fjordell och Nora Holand. Foto lånat från tävlingens hemsida. Foto: Jarmo Väyrynen

Så – stort grattis Alva Fureman från Östersund, som visade sig vara författaren till Fjäll (bidragen var anonyma när vi läste dem). Hoppas du fortsätter skriva, och blir såväl en finfin prosaist som lyriker.

Här kan man läsa dikten i fråga, och även läsa en intervju med författaren.

Undergången är nära!

Jag har nog glömt att nämna det här i spalterna, men i morgon om två veckor, det vill säga torsdag den 23 maj, pratar jag och författaren Mats Söderlund om vattenbrist, gruvdrift, virus och klimatkris på Kiruna bibliotek i ett samtal lett av Provins redaktör Carl Åkerlund. Undergången är nära! är titeln på samtalskvällen, som är en del i det större Provins-arrangemanget Barndomsland, som pågår under hela 2019.

Kul ska det bli! Mats Söderlund är aktuell med en romantrilogi med samlingsnamnet Ättlingarna, Sveriges första stora så kallade cli-fi, climate fiction, de två första delarna har kommit, (jag har själv ännu bara läst den första som heter Hotet – och som är riktigt bra!) och den tredje ges ut nästa år. I senaste numret av Provins finns en specialskriven novell kallad Pojken Strål 1524 som utspelar sig i Ättlingarna-världen, och som nu inför vårt samtal även tillgängliggjorts på Provins hemsida. Kolla in, och kom sedan till Kiruna 23 maj!

Den norrländska litteraturens mittpunkt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 mars.

——

Vi reser med tåget mot norr på väg hem från Littfest, min vän och kollega David Väyrynen och jag. Försöker summera årets upplaga, och samtidigt finna något i våra upplevelser som vi på varsin kammare kan sätta på pränt i efterhand, han för en krönika till Norrländska Socialdemokraten, jag för denna spalt.

Han har deltagit i panelen i ett seminarium om kulturpolitik och dess eventuella politisering och funderar i de banorna. Det är ett aktuellt ämne i Norrbotten efter fjolårets val, det nya regionstyret har skickat upp testballongar och känt sig för – hur kraftigt kan man skära i kulturanslagen utan att det blir (alltför mycket) bråk?

Själv lyckades jag inte ens komma in på seminariet i fråga, ”fullsatt”-skylten satt redan på dörren när jag anlände fjorton minuter före start så intresset för frågan finns onekligen, och jag är säker på att det blir en fin krönika.

Men för mig personligen handlar Littfest främst om att försöka fånga det norrländska. Uppvuxen som jag är i Norrlands sydligaste kommun Sandviken var min blick oftast riktad söderut under uppväxten, det var i Uppsala tolv mil längre ner som man skulle studera och därefter hägrade huvudstaden ytterligare sju mil nedåt. Vad skulle jag med Norrland till?

Livet skulle dock via kringelikrokar med tiden ta mig till dess nordligaste kommun Kiruna, där jag nu lever i byn Vittangi sedan sex år och rotar mina barn. Redan innan dess, under de många åren i Stockholm, började jag dock blicka norrut igen, som för så många andra växte intresset för hembygden och ursprunget i takt med att jag blev äldre.

Väl på plats i nordligaste norr steg intresset ytterligare, jag ville förstå regionen jag kommit till men också kanske lära mig något om var jag kommer ifrån och hur det präglat mig. Trots att de ligger diematralt åtskilda i landsdelen Norrland, delar Kiruna och Sandviken rätt mycket. Båda är orter från 1800-talets slut födda ur malmen och stålet och även om ordet som definierar städerna skiljer sig åt – ”gruvan” i Kiruna och ”bruket” i Sandviken – så betyder de i mångt och mycket samma sak.

Samtidigt finns så klart stora skillnader och dessa vill jag få korn på, helst genom litteraturen. Ovan nämnda David har gett mig oerhörd kunskap om människors kynne här uppe kring Malmfälten genom sitt fina poesiverk Marken, jag har bättrat min historiska bas och försökt förstå Tornedalen genom att läsa Gunnar Kieri och även hittat den mytomspunna ”modernisten från Vittangi” Elsa Forsgren genom en text i ett äldre nummer av Provins, författad av Littfest-koordinatorn Erik Jonsson.

Och en av de saker som Littfest gör så bra är just att värn om det norrländska. Trots att festivalen vuxit till en nationell angelägenhet, så slarvas aldrig placeringen i Norrlands mitt bort. Tittar man på årets program och medräknar smygstarten på torsdagen där temat var ”Röster från norr – Sápmi och Tornedalen” landar man i att ett femtontal programpunkter bär norrländsk prägel, och även när jag studerar enbart fredagens och lördagens huvudprogram hittar jag åtta seminarier som fördjupar bilden av den region vi lever i.

När jag och David sitter i kupén på söndagseftermiddagen och rullar upp genom Västerbotten och Norrbotten med Gällivare och Vittangi som mål tänker jag på hur bekanta från litteraturvärlden i Stockholm alltid hajar till när jag säger att jag rest ”ner” till Littfest. I deras begreppsvärld är en resa till Umeå som att besöka litteraturvärldens tak, man slår i skallen och kan väl inte möjligen ta sig längre norrut?

Även om just sådana besökare antagligen inte springer benen av sig för att få plats på samtalen som dissekerar Norrland, älskar jag att denna prägel vidhålls av arrangörerna.

Må det så förbli.

Kärlek och varma tankar räddar inte bokhandeln

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 februari.

——

Det är inte lätt att vara bokhandlare i dag. De senaste två veckorna har beskeden om boklådor som läggs ner i Sverige följt på varandra – i Halmstad, Katrineholm och Ronneby har butiker tvingats meddela att de slår igen inom kort till följd av bristande lönsamhet.

Även i lärdomssäten med starka bokköpartraditioner blåser det snålt – sent i höstas kom nyheten att anrika Studentbokhandeln i Uppsala tvingas lägga ner, en stängning som satte igång en kedjereaktion då närliggande (och tillika krisande) Drottninggatans bokhandel köpte butiken och flyttar över sin verksamhet dit under det nya namnet Uppsala bokhandel, och i stället låter sin gamla butik läggas ner.

Och på tal om starka traditioner – landets kanske mest anrika bokhandel Hedengrens på Stureplan i Stockholm har de senaste åren tvingats gå ut i media och raggat donationer två gånger för att överleva. Första gången sommaren 2015 var gensvaret från bokälskare översvallande, andra gången 2017 betydligt svalare. Frågan är om ens ett tredje försök är värt att göra om behovet åter skulle uppstå, eller om ägarna då kastar in handduken direkt.

I den färska årsrapporten om den svenska bokmarknaden – med den fräsiga titeln ”Bokförsäljningsstatistiken helåret 2018” – ser man att bokhandlarnas kris inte uppstår ur ett vakuum. 2018 minskade den fysiska bokhandeln i Sverige sin försäljning med 5,2 procent jämfört med 2017, som i sig var en minskning på 4,5 procent från 2016, som i sin tur var en minskning om 4,9 procent från 2015. Vilken riktning det svagt men stadigt lutar åt är inte direkt raketforskning, om anglicismen tillåts.

Sanningen är att bara en dryg tredjedel av totalsumman bokbranschen sålde för förra året kom till genom köp över kassadiskar – resterande nära två tredjedelar kom från nätbokhandeln och de inkomster som den kraftigt växande digitala streamingmarknaden för främst ljudböcker ger.

Faktum är att bokbranschen som helhet går någorlunda okej, den digitala ökningen får helheten att göra ett litet plus, trots de fysiska butikernas kräftgång.

Är det alltså dags att säga adjö till bokhandelsbutikerna? Nej, åtminstone inte ännu, men de svunna tiderna kommer aldrig åter och vi lär tvingas läsa om betydligt fler konkurser framöver. De senaste fem åren har Svenska Bokhandelsföreningen tappat 50 av sina medlemsbutiker (det finns 280 kvar), och inget tyder på att patienten börjar tillfriskna, snarare tvärtom.

Det finns en ironi i detta, eftersom den klassiska bilden av en boklåda – som gärna ska drivas under samma tak som ett mysigt café – för många är själva sinnebilden av den perfekta butiken, ingen annan typ av affärsrörelse omhuldas av samma grad av romantik.

Problemet är bara att vi kan älska dessa pittoreska drömbutiker härifrån till månen – så länge vi inte går in och faktiskt handlar i dem går de inte att driva, kärlek och varma tankar betalar varken lön eller hyra.

Jag är verkligen inget föredöme här. I Kiruna där jag bor (eller ja, Vittangi sju och en halv mil österut, men det är ju nästgårds) har vi sedan sex år en fin lokal bokhandel kallad just Kiruna Bokhandel, med bra sortiment och kunnig och entusiastisk personal. Jag skulle verkligen vilja kunna påstå att det är där jag köper alla mina böcker, men faktum är att jag hittills gjort noll inköp där i år, men däremot vandrat två gånger till en gudsförgäten servicebutik strax norr om stadskärnan där Adlibris har sitt utlämningsställe för de böcker man beställer med deras gratisfrakt. Jag har varit in i bokhandeln en gång efter nyår, men bara för att insupa atmosfären och prata en stund med de trevliga personer som jobbar där.

Med sådana vänner behöver den fysiska bokhandeln inga fiender.

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Ett dyk ner i Wattpads parallella verklighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 31 januari.

———

De senaste tjugo årens digitalisering har vänt upp och ner på många branscher. Sättet vi upptäcker och tar till oss musik, film och tv förändrats till följd av att de här medieformerna passat ypperligt att förvandla till digitala filer som blivit direkt tillgängliga för oss via tjänster som Spotify och Netflix.

Bokbranschen har inte ställts på huvudet på samma dramatiska sätt, skiftet från analog till digital textläsning innebär en större förändring – att bläddra i en fysisk bok är ganska annorlunda jämfört med att läsa på en skärm, samtidigt som det för örat spelar mindre roll om musiken vi hör kommer från en cd-skiva eller Spotify. Även inom litteraturen pågår så klart ett skifte, men pappersboken stretar emot mer än många förutspått.

Men motståndet finns främst bland oss som är vuxna och har ett mångårigt inlärt beteende gällande hur vi tar till oss text. Bland de unga, som saknar vårt inlärda beteende, har nya sätt att ta till sig det skrivna ordet de senaste åren tagit fart på allvar.

Det mest kända – och okända! – exemplet är nog Wattpad, en från början kanadensisk nätplattform som sedan starten i slutet av 00-talet vuxit till en enorm läsar- och skrivarcommunity bland främst tonåringar, som i dag har över 70 miljoner användare som skriver, läser, hissar, dissar och tipsar om andras berättelser.

Och de gör det nästan uteslutande i sina mobiler via Wattpad-appen.

I Sverige har det rapporterats sporadiskt i branschmedier om Wattpad, men mest som nätfenomen bland unga, och som vanligt när det gäller sådana blir det tillfälliga nedslag, ett snabbt tådopp i en subkultur som beskrivs som en lustig kuriositet innan man återvänder till mer traditionella bevakningsområden.

Branschboksajten Boktugg är väl det enda svenska exemplet på någon som kontinuerligt skrivit om Wattpad, och redan hösten 2016 rapporterade de att Wattpad registrerade 120 000 unika besökare från Sverige varje månad, en siffra som med all säkerhet fortsatt växa i takt med att plattformen som helhet gjort det (2016 hade Wattpad ”bara” 45 miljoner användare).

Att dyka ner i Wattpad är att upptäcka en parallell verklighet. Författarnamnen vi är vana vid från den ”riktiga” litteraturvärlden syns ingenstans – de flesta som publicerar sig på Wattpad använder nätalias, många skriver fanfiction som spinner vidare på kända bok- eller filmfigurer och det finns kategorier för närapå allt – en bok jag snubblade över marknadsfördes med att den legat etta på varulvslistan i december 2017.

En del svenska användare skriver på engelska för att nå ut globalt, men många nöjer sig med svenska, och även dessa kan nå långt. Det finns svenskspråkiga böcker med över en halv miljon läsningar, men eftersom de flesta skriver och publicerar kapitelvis och varje kapitel räknas som en läsning, är det svårt att översätta statistiken till de siffror bokbranschen brukar använda sig av.

Framgångarna för en del Wattpadförfattare har inte gått nöjes- och kulturbranschen helt förbi – amerikanska Anna Todd är det mest kända exemplet, när hennes bokserie After växte till ett fenomen på plattformen 2013 – med totalt 1,5 miljarder läsningar till dags dato – plockades hon raskt upp av förlagsvärlden och i Sverige har After-serien getts ut av Norstedts och filmversionen kommer senare i år.

Men enstaka exempel åsido – Wattpad och andra tjänster som fanfiction.net är svåra för etablerade aktörer att förhålla sig till, eftersom innehållet är skapat av amatörer, därtill unga sådana, vars beteende inte låter sig enkelt översättas till hur kommersiellt drivna branscher fungerar.

Men en sak kan slås fast: Läser gör Wattpadanvändarna i massor, och de gör det på sina skärmar. Det kommer de knappast att sluta med när de så småningom blir vuxna.

Stordalen plockar stjärnor från Bokförlaget Forum

Onekligen intressant utveckling i dag när den norske affärsmannen Petter Stordalen, som i fjol började vända upp och ner på den norska bokbranschen, nu på allvar ger sig in i Sverige med sin förlagsgrupp Strawberry Publishing genom att rekrytera tre av bokförlaget Forums mest välprofilerade förläggare och medarbetare i form av Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren.

Särskilt Karin Linge Nordh är i dag förläggare till en hel drös storsäljande författare hos Forum som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Mons Kallentoft, Lina Bengtsdotter, Ninni Schulman och Mattias Edvardsson, och det finns väl en uppenbar risk att det nu sker ett visst dränage från detta Bonnierägda förlag till Strawberry Publishing, eller att hon som ny förlagschef där lyckas locka över en del andra välkända, storsäljande namn.

Jag började ju faktiskt själv som författare till Linge Nordh en gång i tiden, det var hon som antog Dannyboy & kärleken till Forum. Med ekonomiskt facit i hand skulle jag kanske efter debuten ha följt hennes råd och tagit mitt författarskap i en lite mer kommersiell riktning, men det stämde helt enkelt illa med det jag ville skriva då, så jag gick min egen väg i stället med Vi har redan sagt hej då. Och resten är historia!

Eller, öhm – ja, kanske inte.

Men strunt i mig – ett spännande drag är det! De flesta branschbedömare har bara spekulerat i vilka svenska förlag Stordalen eventuellt kunde tänkas komma att köpa upp. I ärlighetens namn kan det så klart fortfarande också ske, enligt det senaste avsnittet av Förlagspodden finns det fyra svenska förlag av varierande storlek och form som norrmannen mest intresserat sig för.

Med tanke på att främst Albert Bonniers förlag plockat till sig en hel del författarnamn från andra förlag de senaste åren och ökat sin makt över branschen, känns det som att Stordalen kan komma in och förändra balansen en aning. Spännande, som sagt!

Svensk Bokhandel har skrivit flera artiklar i ämnet i dag på förmiddagen, så in och läs, det är åtminstone inte ännu låst bakom betalväggen.

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris

I dag offentliggörs vilka som har chansen att plocka hem Norrlands litteraturpris 2019. De totalt tio nominerade är:

Vuxenlitteratur:
Aednan av Linnea Axelsson (Albert Bonniers förlag)
Allting växer av Lyra Koli (Modernista)
Mördarens mamma av Ida Linde (Norstedts)
Nordisk fauna av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Robert Smith och jag av Peo Rask (Black Island Books)

Barn- & ungdomslitteratur:
Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark (Wibom Books)
Jag heter Beata av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Vilma och skolan/Vilma ja koulu av Lina Stoltz (Barents Publisher)
Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark (Natur & Kultur)
Ättlingarna – Hotet av Mats Söderlund (Rabén & Sjögren)

Titlarna har tagits fram av en särskild nomineringsjury, och nu är det upp till oss i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet att läsa, bedöma och rangordna individuellt så att vi i slutänden kan nå ett gemensamt konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets stora sommarmöte, som i år arrangeras på Hola Folkhögskola i Ångermanland mellan 5-7 juli.

Kul att läsa ska det bli! Ett par av titlarna hade jag redan tagit mig an tidigare, och nu är det bara att gå loss på resten.