Författare och skribent
Grillandet fortsätter. I dag i stugan i Rovasuando.
Fast okej, att kalla även detta inlägg för grillvantar är att segla under falsk flagg.
Jag har ordnat mina deklarationer också, med en dag tillgodo, och momsdeklarerat med nio dagar tillgodo. Så välordnad att det gör ont.
Fint nog verkar mina återuppståndna magproblem ha varit en endagshistoria. Så nu pratar vi inte mer om det.
Vi rullade fram grillen från sin vinterdvala i garaget i dag. Vårvädret vägrar dock till stora delar att infinna sig, i går föll en knapp decimeter snö som visserligen mestadels töade bort i dag men ändå, vi har rätt stora snömängder kvar på gården, och de här +3-dagarna gör inte mycket för att ändra på situationen.
Började känna mig kymig redan på morgonen, och vid lunchtid eskalerade det. Magjäveln. Samma visa som i Mexiko, samma mönster i symptomen, samma frekvens i magsmärtan, samma totala utslagenhet däremellan.
Hoppas vid alla högre makter jag inte tror på att det tar kortare tid än efter Mexiko att tillfriskna. Där var jag återställd rent kroppsligt efter fyra-fem dagar så till vida att jag kände mig pigg, men magen återfick sin normala funktion först efter två veckor.
Orka det en gång till.
Det går inte att komma ifrån att det suger lite i Valborgstarmen på mig den här dagen, när jag ser Uppsalakompisar posta bilder från firandet i mitt Facebookflöde. Det är mer städat nu för tiden, av vad jag kan se rätt stillsamma sillunchpicknickar flankerade av barnvagnar och tultande småbarn, en naturlig utveckling jag ibland kan önska att jag ännu var en del av.
Själv har jag dock en rätt intensiv arbetsdag, tre intervjuer som ska bockas av, två gjorda före lunch, en lite senare om telefonlinjen mellan Vittangi och Kina håller. I kväll går vi och fikar vid hembygdsgården i Suupalo och kollar brasan som tänds nere vid Torne älv. Fint det också.
Men det spöar ju inte traditionellt sista april-firande i Uppsala med studentmössan på svaj, så klart.
Två texter på TVdags från mina fingrar de senaste dagarna – i måndags om premiären av TV4:s Svenska fall för FBI – som jag tyckte var ett rätt problematiskt program på flera sätt – och så skrev jag om Netflix tittarsiffror, eller kanske snarare brist på tittarsiffror, i dag.
Jag skar i mina streamingprenumerationstjänster av olika slag i dag, situationen tenderade att bli ohållbar och jag är inte gjord av pengar. Film- och tv-tjänsten Filmnet rök, e-boksprenumerationstjänsten Mofibo likaså och även ljudbokstjänsten Audible (för andra gången). Frågan är om jag inte egentligen borde göra mig av med tidskriftstjänsten Readly också, jag gillar den i teorin men kommer på mig själv ungefär en gång varannan månad med att öppna appen och skumma igenom ett par tidningar, vilket knappast gör det värt hundringen det kostar varje månad. Men den får vara kvar en betalning till i alla fall, sedan gör jag en ny utvärdering.
Audible smärtar mig egentligen mest, men det är som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, det håller inte att ha två ljudbokstjänster i längden, de kostar trots allt tillsammans 320 kronor i månaden. Audibles engelskspråkiga utbud är visserligen så klart helt överlägset det som svenska Storytel kan erbjuda, men å andra sidan tycker jag i grund och botten att det är viktigare för mig att hålla koll på den svenska utgivningen, och därmed får Audible stryka på foten. Jag använde min sista credit till att förhandsboka Stephen Kings kommande Finders Keepers, som ges ut 2 juni. Jag har The Martian olyssnad också, ska ta mig an den så fort jag avslutat Anna Lihammers Än skyddar natten. Jag gillar verkligen hennes hittills två historiska deckare, 1930-talet alltså, mycket fascinerande årtionde med massor av mörker att ösa ur.
Jag har för övrigt gjort en del grattisintervjuer å TT:s vägnar de senaste månaderna. Ni vet sådana där som publiceras på familjesidorna i tidningarna, jubilartexter när någon känd person fyller jämnt. Långtifrån någon skjutjärnsjournalistik, men rätt trivsamma att göra och de får stor spridning runt om i landet.
Den senaste var Ulrika Knape Lindberg inför hennes 60-årsdag helgen som gick, och tidigare i år har jag gjort Thomas Östros inför 50-årsdagen, 80-årsjubilerande Mona Malm, Aris Fioretos 55-årsdag och Åsa-Maria Kraft inför 50-årsdagen.
Tidigt under min journalistiska bana, i slutet av 1990-talet, gjorde jag en hel del jubilarintervjuer för UNT, men där var det i regel ”vanliga” människor eller på sin höjd lokala profiler som uppmärksammades, människor man oftast inte visste så mycket om i förväg. Det var på sätt och vis en större utmaning än att prata med någon man oftast redan har en del förkunskap om, eller lätt kan googla in sig på.
Mitt #blogg100-bloggande har som någon kanske noterat gått lite knackigt på sistone, jag missade tre dagar förra veckan om jag räknat rätt. Och jag tror att jag sackar efter någon dag ytterligare sedan tidigare.
Nåväl. Jag kör vidare ändå, och siktar på att hämta in de förlorade dagarna längs vägen – 100 inlägg ska vara skrivna när de 100 dagarna gått.
Och på tal om förlorade dagar. Den här arbetsdagen blev en hemmadag med den här lilla febriga typen i stället, som tyvärr inte har vett att ligga still i soffan och vara sjuk bara för att de yttre omständigheterna säger att hon är det.
Fixar- och badarhelg. Vi har satt upp stringhyllor, byggt ihop klädförvaringssystem, tokfastnat med stövlarna i lera på gården (vissa av familjens yngre medlemmar i alla fall) samt åkt in till Kiruna för att äta brunch på Spis samt gå på badhuset. Tage hoppade från ettans trampolin säkert femton gånger, och när jag skulle stajla för honom och göra ett dyk med rejäl svikt missbedömde jag nedslaget och fick lårplask, om ett sådant ord kan tänkas finnas.
Avslutade helgen med att gå på bybion och se Avengers: Age of Ultron, samt att kolla TV4:s Svenska fall för FBI, som jag ska recensera åt TVdags i morgon.
Och just det ja, Tage har bestämt att vi ska ha en Lego Chima-affisch i köket. Jippi.
E-boken har nått en symbolisk milstolpe i Stockholm, i går onsdag lånades den miljonte e-boken ut av biblioteket. Titeln som lånades ut var Annika Thors ungdomsroman En ö i havet från år 1996, i vilken två judiska systrar kommer till Sverige under andra världskriget efter att ha tvingats lämna det av nazisterna annekterade Österrike.
Stockholms stadsbibliotek skriver på sin hemsida att e-bokslånen numera står för 8 procent av deras totala utlåning, vilket alltså innebär att biblioteket har kommit bra mycket längre i e-boksutvecklingen än bokhandelsbranschen. Nu kan jag i och för sig tänka mig att siffrorna för Stockholm är högre än för landets bibliotek som helhet eftersom Stockholm har jobbat progressivt med e-boksutlåning rätt länge, men det är ändå intressanta siffror, snart en tiondel alltså, det är inte fy skam.
Jag tycker också att det är intressant att se att det var en äldre titel som blev miljonutlånet, även om Annika Thors En ö i havet är en bok som ännu trycks i nya upplagor på grund av det (tyvärr) ständigt aktuella temat. I början av (den något punkterade) e-boksboomen pratades det ju mycket om att e-böcker skulle möjliggöra att gamla titlar som inte funnits i tryck på länge åter skulle kunna finnas i lager, vilket ju Googles kraftigt skadeskjutna ”Vi ska scanna in all världens litteratur och göra den tillgänglig för alla”-projekt någonstans syftade till, exempelvis. På senare år har det inte pratats så mycket om det där och Chris Andersons ”långa svansen”-teori, men här har vi ett åtminstone någorlunda symboliskt exempel på att det kanske har bäring, trots allt.
Det här tycker jag var fint i ljuset av vad jag skrev förra veckan gällande nedläggning av en del S-anknutna lokaltidningar de senaste åren: Tio år efter att Örebro-Kuriren gick under har den nu återuppstått på nätet, och drivs på egen hand av tidningens tidigare redaktionschef K-G Ekblom. Till Dagens Media säger Ekblom att tidningen, som i sin nya skepnad saknar bindestreck i sitt namn, har mottagits väl i Örebro, och att han hoppas att han i framtiden ska kunna expandera och anställa fler personer.
Ännu ett exempel på en spirande marknad för den hyperlokala journalistiken, med andra ord.
Vår gård har ett par små, knappt skönjbara sänkor. Nu visar det sig att vi verkar ha byggt lekstugan förra sommaren i en sådan. Därefter har jag av någon nybörjaranledning jag inte kan förklara valt att den här vintern skotta merparten av all snö från den övre delen av gårdsplanen till området runt lekstugan.
Och nu töar det. Alltså verkligen töar.
Lekstugan står visserligen uppallad en knapp decimeter ovanför markhöjd, men det räcker inte, vattenmassorna har redan varit inne och slickat ovansidan av stuggolvet en gång, men sedan fick vi låna en dränkbar pump i går och efter att ha spettat upp en del av den tjälfrusna marken framför lekstugan och dränkt pumpen i hålet och pumpat ner den smärre sjön i dagvattenbrunnen en bit bort på gatan, kunde jag somna glatt i går kväll.
Men så kom måndagen, som visade sig bli en dag fylld av tråkigheter från morgon till kväll. Dränkpumpen visade sig bli kvällsslaget, den satte sig bokstavligt talat på tvären och började i stället för att suga upp vatten i stället slött blåsa ut luft i insuget, och hur jag än betedde mig fick jag ingen ordning på det. Så nu har jag ägnat de sista två timmarna av kvällsljus åt att med hink fylla smältvattnet från området kring lekstugan i en stor blå balja på cirka åttio liter som dagligdags samlar stuprännevatten vid förrådet, och därefter baxat upp baljan på flaket till Ejdas trehjuling och skvalpande rullat ekipaget över gården fram till nedfarten där jag hällt ut vattnet för vidare färd ner mot dagvattenbrunnen, och därefter repeterat denna procedur ett tjugotal gånger. När jag gav upp (främst beroende på mina stelfrusna fingrar – smältvatten har inte så där jättemysig temperatur när det är fyra grader varmt ute) kändes det åtminstone som att vattnet troligen inte skulle nå över tröskeln innan jag hunnit köra till Kiruna tur och retur i morgon bitti för att köpa en ny dränkpump.
Villaliv. Verkligen kul ibland.