Valborg i mitt hjärta

Det går inte att komma ifrån att det suger lite i Valborgstarmen på mig den här dagen, när jag ser Uppsalakompisar posta bilder från firandet i mitt Facebookflöde. Det är mer städat nu för tiden, av vad jag kan se rätt stillsamma sillunchpicknickar flankerade av barnvagnar och tultande småbarn, en naturlig utveckling jag ibland kan önska att jag ännu var en del av.

Själv har jag dock en rätt intensiv arbetsdag, tre intervjuer som ska bockas av, två gjorda före lunch, en lite senare om telefonlinjen mellan Vittangi och Kina håller. I kväll går vi och fikar vid hembygdsgården i Suupalo och kollar brasan som tänds nere vid Torne älv. Fint det också.

Men det spöar ju inte traditionellt sista april-firande i Uppsala med studentmössan på svaj, så klart.

Glad Valborg på er!

Valborg. Mina Uppsalaår är svunna, kommer aldrig åter och så ska det vara, men den här dagen tänker jag alltid extra på dem. Faktumet att prognosen skvallrar om lågtryck där nere gör mig lite dyster. Jag unnar alla en fin Uppsalavalborg.

Fast det är klart, helt svunnet är Uppsalalivet inte. Alla minnen kommer så klart att tragglas framåt och bakåt när Tage och Ejda blir gamla nog för att flytta dit och börja plugga på universitetet och skriver in sig på Kalmar nation så som det är bestämt.

Men dit är det ju trots allt ett antal år.