Får väl erkänna att det här knappast kommer att bli mitt mest inspirerade blogginlägg genom tiderna, i min pågående strävan att återerövra iPaden tänkte jag mest testa att lägga ut ett inlägg med appen Blogsy.
Ja, det gick bra.
Kategori: Teknik
Dammigt bland böckerna i iTunes store
Hur eftersatt är litteraturdelen i svenska iTunes store egentligen? Jag har ärligt talat inte varit inne där på någon månad och kikat, men jag trodde i min enfald att det skulle ha hänt en del sedan årsskiftet. I stället … tycker jag nu att den ser mer bortglömd ut än någonsin.
En liten bakgrund: I november lade jag själv ut min roman ”Vi har redan sagt hej då” för försäljning där, den tog sig upp på topp fem på försäljningslistan, och Svensk Bokhandel skrev i samma veva om att flera svenska förlag var på väg in. Så skedde också, när man nu söker i butiken hittar man till exempel en stor mängd titlar från Ordfront till bra priser.
Åter till mitten av mars 2012: Butiken ser förfärligt dammig ut. På förstasidan frontas det med en massa dansk- och finskspråkiga böcker, och under puffen ”Böcker på svenska” hittar jag enbart danskspråkiga titlar. I topp på sajten puffas visserligen för en del svenskspråkiga böcker, men urvalet och aktualiteten känns … underlig. Visserligen är det svårt att som utomstående ha koll på när en bok gavs ut i iBooksformat, men jag minns exempelvis att Philip Teirs novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” återfanns i samma toppsnurra redan i november 2011. Jag menar det inte som kritik mot boken för den är jättefin, men är den så bra att den förtjänar puffplats i månaderna fyra? Och Hans Koppels ”Vi i villa” och ”Medicinen”, som ursprungligen gavs ut för fyra respektive tre år sedan? Det känns synnerligen oengagerat.
En sak kan konstateras – risken att Apple ska vinna kampen om den svenska e-boksmarknaden känns just nu försvinnande liten. Än så länge känns det faktiskt som att de svenska förlagen lika gärna kan strunta i att finnas i iTunes store eftersom det verkar högst osannolikt att de som finns där tjänar några pengar på det.
Vad beror det på? Ointresse från förlagen, ointresse från Apple eller (kanske mest troligt) en olycklig kombination?
UPPDATERING: Ställde en fråga på Twitter om Svensk Bokhandel hade någon koll i frågan, och fick svar från tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler. Snabbt och ganska grunt svar: man har inte ”lanserat sig officiellt” i Sv än. Därför jobbar de inte så hårt på den.
Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt, och även rätt ”oappligt”, att överhuvudtaget släppa en så tafflig produkt ut på marknaden, om man nu fortfarande väntar på att göra en officiell lansering. Varför inte hålla på den helt och hållet tills den är klar i sådant fall? I nuläget känns det som att den snarare gör mer skada än nytta, för de som surfar dit i dag på jakt efter svenskspråkiga e-böcker lär knappast känna sig sugna på att komma åter med tanke på hur bristfällig den är. Ett visst utbud finns ju faktiskt, men de gör inte ett pillijota för att lyfta fram det.
För ärligt talat – att vara så oengagerad att man inte ens brytt sig om att kontrollera att puffen ”Böcker på svenska” faktiskt filtrerar ut svenskspråkiga böcker och inte danska, det känns inte värdigt ett företag av Apples kaliber.
UPPDATERING 2: Se även mitt uppföljande inlägg i ämnet.
Magjävel (2)
Jag är inte kry ännu. Trodde att jag var med i matchen, men så kom magen tillbaka, inte som i söndags utan mer som ett lågt surrande, kombinerat med en trötthet och huvudvärk och jag vet inte vad.
Så i stället för att göra mer än det absolut nödvändigaste i jobbväg återupptäcker jag min iPad. Det känns som att jag knappt har använt den det senaste halvåret, den har blivit Tages pryl som han vakar över med otäck disciplin, men i samband med att den nya iPaden förra veckan presenterades laddade jag ner lite nya program och började känna mig för, ta den tillbaka. Det går ju fortfarande bara att göra när han sover eller är på dagis, men ändå, det är alltid något.
Men åh, huvudvärken. Ge dig någon gång.
Applejournalistik
Efter alla år som jag jobbade inom TT-koncernen har jag ett stort förtroende för den kompetens som finns där. Men med det sagt – ibland blir det inte särskilt bra. Den här TT-notisen som både DN och SvD drar stort på i detta nu om den nya iPaden – den känns inte värdig. Många skriver tillspetsat när de rapporterar om Apple numera, texter om företaget och dess produkter genererar helt enkelt mycket tagningar och trafik, men det bör ju gärna vara korrekt också.
Jagat Apple lanserar nyheter. Med vargarna flåsande i nacken slänger Apple ut tredje generationen av surfplattan Ipad.
Jagat? För att någon ska känna sig jagad bör konkurrenterna åtminstone vara i närheten. Det existerar ingen reell motståndare inom surfplattesegmentet, konkurrenterna är så långt bakom att det inte ens existerar en platta från ett konkurrerande företag som når upp till förra årets modell, knappt ens till originalpaddan från 2010.
Med vargarna flåsande i nacken? Som sagt – vilka är det ni pratar om? Nämn en konkurrent som flåsar Apple i nacken på det här området, oavsett om det gäller försäljning eller produktkvalitet.
Slänger Apple ut? Här låter det som att Apple är desperata. Ja, med tanke på att de det senaste kvartalet sålde 15,4 miljoner iPads känner de sig nog jättetvungna att slänga ut en ny produkt så att de inte blir frånsprungna.
Nej, det var ingen vidare text helt enkelt.
Omlokalisering
Jag hade tänkt att jag skulle skriva om mitt nya simkit i dag. Alltså sim-kit, som man använder när man simmar. Men jag känner att det behöver få ligga till sig lite, jag måste använda det en gång till innan jag bloggar ut det.
Ägnar i stället kvällen åt att skriva en artikel samt omlokalisera mitt bild- och musikbibliotek till en extern hårddisk som är kopplad till Mac minin, det börjar bli ohållbart lite utrymme kvar i min Macbook Air.
All work and some play, med andra ord.
Inkorgen
Jag går runt med en gnagande olustkänsla i magen att något är knas med min mejl. Den har betett sig lite småunderligt de senaste dagarna, vaga symptom men få konkreta bevis. Mitt webbhotell säger sig inte ha några störningar, men jag routrar all min mejl via Google Apps, så frågan är om Bineros driftstatus ens är relevant i sammanhanget.
Mest irriterande är att jag vid halv elva-tiden i fredags förmiddag skickade iväg tre mejl tätt efter varandra. Ett av dem vet jag fick ett svar, men det har fortfarande inte nått min inbox (det var vår N&K-förläggare som skickade om samma mejl senare på dagen, då kom det fram). Ett av de andra två borde jag ha fått ett svar på, men inkorgen ekar tom. Skickade en försiktig hej jag undrar om du såg mitt mejl-påminnelse i morse, och även det är ännu obesvarat.
Hatar när sådant här sker. Jag kan ju inte gärna mejla personen i fråga en tredje gång, besöksförbud har utfärdats för mindre.
Att jag för Internetworlds räkning i detta nu håller på och skriver en artikel som bland annat handlar om Loopias stora mejlhaveri i december där tusentals kunder fick se sina mejl gå upp i rök, känns en smula ironiskt i sammanhanget.
På spaning efter den gnista som flytt
Man kan ju lugnt säga att vår nystart av DJtv kommit av sig lite. Jag vill verkligen komma igång igen, jag vill. Ibland känner jag för att göra riktiga tv-avsnitt igen också, som i går kväll när jag länkade till San Francisco-avsnittet och kände mig grymt peppad/nostalgisk/sorgsen över den energi som flytt.
Oh well, vem vet vad framtiden bär med sig.
Ma(gi)cbook
Åh, det här blogginlägget från Fredriks penna väcker så många fina minnen. Och ger hopp om livet.
Surfa på rätt sätt
Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.
Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.
Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.
Fel kille
Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.
Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.
Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.
Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.
Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.
Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.
Och så säger de att Facebook och Twitter är meningslöst
En vanlig lördag – veckans sämsta internetdag – snittar den här bloggen runt 100 besökare om jag har skrivit ett normalt inlägg och inte puffar för det. I går, när jag puffade på såväl Facebook som Twitter (samt hade skrivit något som kunde tänkas intressera människor) rusade siffran upp till 400.
Det är i sammanhanget även intressant att notera hur beteendet gällande kommentarer har ändrats. Först ser de att jag har delat ut inlägget på Facebook, klickar sig till inlägget, klickar sig sedan till 2007-inlägget jag länkade till, läser det, men går sedan tillbaka till Facebook och kommenterar vid min delning där. Kommentarsfunktionen i bloggen ekar fullständigt tom.
Stackarn.
Och där kom gratisätarkortet som ett brev på posten
Några e-boksgrejer så här på morgonen:
• I Svenska Dagbladet gör Mats Söderlund och Författarförbundet sitt bästa för att skjuta debatten om e-boken och biblioteken i sank genom att hävda att de som är emot deras förslag är parasiter som inte vill betala för sig. Det svar som Unni Drougge och Anna Troberg skrev till Författarförbundets första text viftas undan med att de är sjörövare, och ställer man sig skeptisk till deras licensmodell så är man bara en gratisätare som vill frossa på andras bekostnad. Det är alltså på den nivån de som är satta att företräda den svenska författarkåren vill debattera den här frågan. Jag blir så trött.
Det senaste jag skrivit i frågan gällande Författarförbundets ställningstagande hittar du här:
Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er
Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?
E-pest eller e-kolera?
• En konceptvideo om hur e-böcker ”borde” fungera har cirkulerat på nätet de senaste dagarna. Även denna gör mig trött (och då har jag ändå sovit rätt så okej i natt), eftersom det enda syftet verkar vara att den digitala boken ska efterlikna den fysiska boken så mycket som möjligt när man bläddrar. Strunta i om det är praktiskt att göra så här verkar konceptmakarna ha tänkt, bara folk känner igen sig kommer de att gilla e-böcker! Det här är bara ett exempel på en oroväckande utveckling på datorområdet överlag tycker jag, många utvecklare verkar ha fått för sig att vi vill att våra program och tjänster ska härma den fysiska världen så mycket som möjligt. Adressboken i senaste versionen av Mac OS X är ju skräckexemplet, där de frångått utseendet som programmet haft i sju-åtta år och nu gjort om det till att likna en analog filofax. Varför? Tror de inte att användarna ska fatta hur programmet fungerar annars? 1995 hade jag kanske köpt argumentet, men år 2012?