Amazon vs Apple – läget just nu

Oroa er inte, det här ska inte förvandlas till en blogg som bara handlar om e-böcker, lovar att publicera en bild på Tage i morgon som omväxling, men jag tänkte bara tipsa om den här texten hos Cult of Mac (som i sin tur är baserad på en artikel i The New Yorker) där turerna kring det amerikanska justitiedepartementet, Apple och Amazon reds ut på ett kortfattat sätt.

En summering:

Innan Apple inledde ett samarbete med ett antal av USA:s ledande förlagshus, hade Amazon nästan totalt monopol på den amerikanska e-boksmarknaden. Förlagen tjänade bra med pengar på detta – de fick 15 dollar per sålt exemplar – men Amazon tog bara 10 dollar betalt när deras kunder köpte böckerna i Kindle Store. Det skapade en e-boksmarknad där ekvationen inte gick ihop, man kan säga att Amazon köpte sig till monopolställningen genom att acceptera en förlust på 5 dollar per såld bok.

Apples avtal med förlagen var annorlunda, det byggde på den 70/30-uppdelning Apple har för all försäljning i sina butiker. Såldes en e-bok för 10 dollar i iBookstore fick förlagen 7 dollar och Apple 3. Att förlagen trots att de tjänade mycket mindre på Apples modell valde att samarbeta med dem och även gick med på Apples omdiskuterade most favoured nation-klausul, som innebar att förlagen inte fick sälja sina e-böcker billigare hos någon av Apples konkurrenter, berodde på att de var rädda för vad som skulle hända den dag när Amazon bestämde sig för att de inte längre ville sälja e-böcker med förlust, och helt sonika sa sorry, nu tänker vi inte betala mer än 5 dollar per bok, lev med det, eller något liknande.

Vad Cult of Mac-texten inte tar upp, men som jag tror är viktigt i sammanhanget, är två ytterligare detaljer som bör ha spelat in i de amerikanska förlagens rädsla.

Dels har Amazon börjat visa ambitioner på att själv bli en förläggande enhet, det vill säga att de skapar plattformar för författare att helt gå förbi förlagen och själva sälja böckerna till kund utan annan mellanhand än Amazon själva. I Sverige skrattar än så länge förlagen åt sådana plattformar och initiativ och ser det inte som ett hot, men i USA ser situationen helt annorlunda ut. Förlagen riskerade alltså en situation där de hjälpte Amazon att bygga upp en fungerande infrastruktur för försäljning av böcker, för att sedan riskera att se Amazon segla iväg på egen hand med författarna.

Det andra som var bekymmersamt med Amazons sätt att resonera kring prissättningen av e-böcker var att det helt enkelt inte gick ihop. Det kan väl i och för sig vem som helst se redan i det som beskrivs ovan, men det hade kunnat vara så att de resonerade i form av det vi förlorar på gungorna tar vi igen på karusellerna. Länge sades det till exempel att Apple knappt tjänade något alls på att sälja musik i iTunes store, men att butiken drev försäljningen av iPods, som de i sin tur hade väldigt höga vinstmarginaler på. För Amazon har det aldrig varit så. De är rent generellt ett företag som levererar väldigt låg vinst sett till sin omsättning, och till skillnad från Apple har de ingen hårdvara de tjänar igen pengar på, tvärtom säljer de även sina Kindleläsare med förlust för att få så många som möjligt att köpa dem. Första kvartalet 2012 hade Amazon intäkter på 90 miljarder kronor, men drog bara in en vinst på 900 miljoner kronor, vilket ger en vinstmarginal på ynka en procent. På sikt skulle helt enkelt Amazon vara tvungna att få sin e-boksekvation att gå ihop utan dagens konstgjorda andning, och allra troligast var det förlagen som skulle få betala genom att få kraftigt sänkt ersättning per såld e-bok.

Alltså nappade förlagen på Apples locktoner, trots att de åtminstone i förstaläget skulle tjäna mindre pengar på det. Ett framtidsscenario med Amazon som ensam härskare på e-boksmarknaden sågs som mer otäckt än en marknad med (åtminstone på kort sikt) lägre vinster men fler verksamma aktörer. Och beslutet gav de resultat de önskat, Amazons dominans minskade till en marknadsandel på cirka 60 procent innan det amerikanska justitiedepartementet gick in och stämde Apple och bokförlagen tidigare i år för att ha bildat en priskartell.

Fortsättning följer.

E-böckerna i Sverige kontra USA igen

Läser att e-böcker nu säljer bättre än inbundna böcker överlag i USA. Liknande sådana här texter har publicerats länge, men då fokuserat på att marknadsledande nätbokhandeln Amazon säljer mer e-böcker än inbundet (och numera även pocket). Men det här är mig veterligen första gången som e-böckerna gått om försäljningen av inbundet totalt i USA, alla sorters försäljningsställen inräknade. Samtidigt kämpar vi i Sverige på att få e-böcker att passera milstolpen en procent av den totala försäljningen. Häpnadsväckande att världarna kan vara så skilda.

På tal om e-böcker och den svenska marknaden skrev jag en text till UNT om just detta i samband med att Adlibris presenterade sin Letto. De verkar bara ha publicerat den texten i papperstidningen, så jag tar mig friheten att lägga ut den här också.

Nysatsning kan bli ny chans för e-böckerna

Den svenska e-boksrevolutionen har kommit av sig. I höstas talades om ett genombrott när Zlatans självbiografi blev en storsäljare, men sedan har det varit relativt tyst. Samtidigt går e-boken som tåget i USA och fortsätter att plocka marknadsandelar. Nu gör Adlibris en nystart för sina e-böcker – kan det äntligen få fart på marknaden?

Hösten 2009, när de första renodlade e-boksläsarna lanserades i Sverige och alla ville prata om det nya spännande formatet på bokmässan i Göteborg, skrev varje tidning med självaktning minst en ”Nu tar e-boken över!”-artikel. Publiken brydde sig dock föga.

Två år senare var det dags igen. På bokmässan i fjol lanserade nätbokhandeln Bokus sin e-bokssatsning Dito, som följdes upp med en rejäl annonskampanj. Ett par månader senare hände det som den svenska e-boksbranschen så hett längtat efter, de lyckades hitta en ”indragare”, en bok så attraktiv att kunderna var villiga att prova ett helt nytt sätt att läsa på bara för att inte känna sig utanför.

Att det skulle bli en biografi om vår största fotbollsstjärna som blev den första e-bokssuccén i Sverige är på ett sätt ironiskt – Zlatan Ibrahimovic har aldrig framstått som någon större litteraturvän – men på ett annat sätt är det fullt logiskt. Boken ”Jag är Zlatan” lockade delvis en publik som vanligen inte läser böcker, de hade inga inkörda spår att lämna och tyckte inte att det var så märkligt att köpa en e-bok när den inbundna upplagan på blott någon dag sålts slut.

Men ett halvår senare känns e-boksframgången för ”Jag är Zlatan” som ett undantag. E-boken har inte fått något brett genombrott i Sverige, försäljningen ökar visserligen men det rör sig fortfarande inte ens om en procent av bokförsäljningen.

I USA däremot, går utvecklingen snabbt. I januari 2012 stod e-boken för en tredjedel av den samtliga försäljningen av skön- och facklitteratur, enligt siffror från den amerikanska förläggareföreningen.

Hur kan det vara så olika? Enligt min mening är det två faktorer som samverkar.

Dels har pocketboken en unik ställning i Sverige – ingenstans i världen säljs det så många pocketböcker per capita som här – dessutom till ett internationellt sett väldigt lågt pris. I och med att bokförlagen på det stora hela lagt e-bokspriserna högre än pocketpriserna gör dessutom att incitamentet för bokälskare att börja köpa e-böcker inte blir så stort – varför testa något nytt som dels verkar bökigt, och dels är dyrare?

Den andra faktorn är avsaknaden av ett svenskt Amazon. USA:s största nätbutik – som ju började som en renodlad nätbokhandlare en gång i tiden – har marknadsfört sin lågt prissatta e-boksläsare Kindle så hårt i snart fem års tid samt satt priserna för e-böckerna i den tillhörande Kindle Store så lågt att Amazon på egen hand skapat (och i dag fullständigt dominerar) den amerikanska e-boksmarknaden. Inget sådant har skett i Sverige. Bokus har som sagt lanserat en e-boksbutik, men att jämföra Dito med Amazons helhetskoncept går inte. Det är ett lovvärt initiativ, men långt ifrån ett tillräckligt sådant.

Nu gör dock Adlibris en nystart för sin två år gamla satsning kallad Letto. En läsplatta för 1400 kronor som i likhet med Kindle har e-boksbutiken inbyggd. Skapa ett konto, koppla betalkortet till det och köp i fortsättningen böcker med två klick. Just så enkelt som det måste vara för att publiken ska nappa. Nu är det bara att hoppas att Dito lanserar något liknande, så att konkurrensen hålls igång.

Ett problem återstår – priserna. Många e-boksnyheter säljs i dag för runt 160 kronor i Sverige, vilket är samma prisnivå som nya inbundna böcker har hos nätbokhandlarna. Ska marknaden få fart måste e-bokspriserna sänkas. 99 kronor för nyheter känns som den logiska nivån.

Jag har ju för den delen fått hem en Letto för test. Har inte hunnit ta tag i det på allvar ännu, men det kommer, och det i en välkänd form, så håll utkik!

——

Uppdatering eftermiddag: Nu har Svensk Bokhandel gjort en artikel gällande det här med e-böckerna och USA-marknaden. Känns fint att jag kunde inleda veckan som nyhetsledande! Bara att hålla i och öka takten framöver helt enkelt.

Adlibris gör en nystart med e-boken

Lustigt att jag satt i går kväll och skrev en text till UNT om e-bokens oförmåga att ta fart i Sverige. Som orsak angav jag dels pocketbokens osedvanligt starka ställning i Sverige i ett internationellt perspektiv, samt avsaknaden av ett Amazonliknande koncept hos butikerna där man bygger ett helt ekosystem. Ett av de avslutande styckena löd:

Vem ska ta kommandot? Marknadsledande Adlibris? Hittills har de uppvisat en rätt halvhjärtad inställning till e-boksförsäljning, och frågan är om de ens tillåts satsa hårdare så länge ägaren Bonniers anser det vara mer lönsamt att sälja fysiska böcker.

Och så vaknar man i dag till nyheten att Adlibris gör en 2.0 av sin (rätt misslyckade) Lettosatsning från 2010, en satsning där man nu fullt ut integrerar läsplattan och e-boksbutiken. Även DN har skrivit, men lyckas på något sätt helt missa faktumet att Letto inte är en ny satsning, utan snarare en relansering av en flopp.

Det ska bli väldigt spännande att testa den nya butiken, äntligen kanske det börjar röra på sig!

Man kan också säga dags att skriva om texten som jag hade deadline på för 40 minuter sedan.

Livet på ett kylskåp

Jag la in en beställning hos tjänsten Stickygram förra veckan, ville testa hur resultatet skulle bli. I dag anlände de med posten. Och det blev fint!

För 15 dollar får man nio små kylskåpsmagneter i brevlådan. Stickygram kopplas till ens Instagramkonto, så det är alltså bara bilder därifrån som man kan välja. Men det räcker ju och blir över, skulle ju ändå aldrig vilja beställa kylskåpsmagneter med något annat än Tagemotiv.

Tre skärmar

Tobias Nielsén skriver ett intressant blogginlägg på Kulturekonomi om hur hans läsande ter sig efter att han bestämt sig för att ta steget över till digitala skärmar enbart.

Själv är jag långt därifrån, och har överhuvudtaget inte fångats av Kindlen. Främst för att jag tycker att jag inte borde behöva konvertera böcker för att kunna läsa dem, där är jag alltså en sådan där tjurig jävel som sätter mig på tvären bara för att.

Däremot läser jag ju en del böcker på min iPad, och just nu, när jag ligger och försöker hålla 700 sidor Roslund & Hellström i inbunden form uppe om kvällarna, känns det som att den digitala revolutionen inte kan komma nog snabbt.

Smörjan och härligheten

Två saker:

1. Mitt inlägg från i går (som jag för övrigt uppdaterade en smula i morse) publiceras i dag även hos den svenska Applenyhetssajten Allt om mac. Jag har redan fått ett antal hurrarop och ett vilken förbannad smörja-utbrott.

2. Sara Arnald har lagt upp fotot hon tog å Natur & Kulturs vägnar på mig och Johanna i sin blogg. Jag tar mig friheten att publicera bilden här i bloggen också, för jag har ärligt talat aldrig sett maken till snygg bild på oss. Jag ser så … slät ut. Hädanefter ska jag alltid kräva smink, belysning och en riktig fotograf när jag ska plåtas.

Mike Daisey och den dåliga Apple-skiten

UPPDATERING ONSDAG MORGON: Efter att Mike Daisey sent på tisdag kväll svensk tid skrev i sin blogg att han till sist beslutat sig för att göra vissa förändringar i sin monolog, har jag skrivit om delar av inlägget. Jag har även putsat upp det i övrigt och lagt till en del fakta för att klargöra turerna överlag.

——

Jag har tänkt skriva om det här sedan förra veckan, men skjutit det på framtiden flera gånger, ämnet har känts för komplicerat, turerna varit för många. Men så i fredags eftermiddag, när Joakim Jardenberg tog upp det när han avslutningstalade på Webbdagarna (mitt referat för Internetworlds räkning finns här), tänkte jag att jag måste ta tag i det. Så här kommer det:

Det senaste året, och sedan årsskiftet speciellt, har Apple fått skarp kritik framförallt i USA för hur arbetsvillkoren ser ut hos de underleverantörer de använder i Kina, särskilt hos jätteföretaget Foxconn där betydande delar av världens elektroniska prylar sätts samman. Kritiken mot Foxconn började redan runt år 2007, och i takt med att Apple har vuxit i betydelse och blivit en allt mer dominerande tekniktillverkare, har de kommit att hamna i centrum för kritiken.

Efter att föreställningen ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” haft premiär i slutet av 2010 nådde kritiken snart orkanstyrka. Teaterstycket, en monolog av den ansedde dramatikern och skådespelaren Mike Daisey, gav en mycket dyster bild av läget i Foxconns fabriker. Daisey hade själv rest till Kina och besökt en Foxconnfabrik och intervjuat fabriksarbetare som en del i sin research, och sade sig ha graverande förstahandsuppgifter. Efter att monologen haft premiär började först den Applespecifika teknikpressen uppmärksamma föreställningen, sedan den allmänna teknikpressen och slutligen även den allmänna pressen i USA. Uppgifterna som förmedlades i pjäsen togs för sanna, och Daisey betonade gång på gång i intervjuer med tidningar samt på tv att ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” inte var ett fiktivt verk, tvärtom insisterade han på att den var ”a work of non-fiction”.

Kulmen för kritiken nåddes i början av 2012, då den amerikanska public service-radions flaggskeppsprogram ”This american life” sände delar av monologen i ett avsnitt kallat ”Mr Daisey and the Apple factory”, ett avsnitt som blev ett av programseriens mest lyssnade någonsin. Ett upprop mot Apples agerande startades på nätet och nådde snabbt en kvarts miljon underskrifter.

Problemet? Mikey Daisey ljög. Han stod på scen och ljög rakt upp och ner om vad han sett utanför grindarna till Foxconns fabrik under sitt besök i Kina.

Ett av de mest spridda styckena ur Daiseys monolog lyder:

But I do know that in my first two hours of my first day at that gate, I met workers who were fourteen years old, I met workers who were thirteen years old, I met workers who were twelve.

Do you really think Apple doesn’t know?

In a company obsessed with the details, with the aluminum being milled just so, with the glass being fitted perfectly into the case, do you really think it’s credible that they don’t know?

Från slutet av 2010 till februari 2012 spelade han sin monolog för utsålda hus på olika platser i USA utan att någon kontrollerade att det han hävdade verkligen stämde.

Det var först för några veckor sedan, när en reporter knuten till ”This american life” började ana ugglor i mossen, som bilden krackelerade. Mike Daisey kunde inte kinesiska utan hade använt sig av en tolk under hela resan i landet, en tolk som Daisey sagt inte ville bli hittad eftersom hon kunde råka illa ut av myndigheterna. Journalisten hittade dock henne relativt enkelt, och hennes berättelse om Daiseys besök visade sig skilja sig kraftigt mot Daiseys egna utsagor. Knappt något av det han sagt sig bevittna stämde med vad som verkligen hänt. Kvinnan, som under ett tiotal år hade arbetat som tolk och därmed ofta i sällskap av affärsmän besökt den typ av miljöer som Daisey gjorde stickprovsbesök på, kunde överhuvudtaget inte erinra sig att ha sett de saker som Daisey sagt sig ha nosat upp inom loppet av blott timmar.

Tolkens berättelse och andra omständigheter fick ”This american life” att ta till ett rätt ovanligt journalistiskt grepp – de visade total ödmjukhet inför sitt eget misslyckande. I mitten av mars sände de ett avsnitt kallat ”Retraction”, där de själva samt Mike Daisey ställs mot väggen på ett ingående och inte minst plågsamt sätt. Intervjun där de pressar Daisey och där han slutligen erkänner att han inte alls sett de saker han hävdat, är nästan outhärdlig att lyssna på.

Okej, slutet gott, allting gott? Nej.

Dels finns det knappast något lyckligt slut att få i ett sådant här fall, för arbetsförhållandena i kinesiska fabriker är usla med våra mått mätt, och tveklöst är det så att vi i västvärlden drar nytta av den billiga arbetskraft som länder som Kina erbjuder, men det är inte ett Applespecifikt problem, det är en skam vi alla har del i oberoende av vilken dator eller mobiltelefon vi använder eller vilka kläder vi bär. Faktum är att Apple är det hittills enda av de stora teknikföretagen som samarbetar med organisationen Fair Labor Association och tillåter att de inspekterar deras fabriker. Visst handlar det till viss del om att Apple har ögonen på sig då de nu är världens största företag och därför tvingas agera, men de har i flera år visat betydligt mer god vilja gällande förbättring av arbetsvillkor än vad deras konkurrenter gjort.

Men det mest sorgliga i fallet kring Daiseys fabricerande är att sanningen inte alls har fått lika stort utrymme som de lögner han spred, rubriker av arten ”Få fall av minderåriga arbetare vid Apples fabriker” är inte på långa vägar lika klickvänliga som ”Minderåriga arbetare vid Apples fabriker”. För det har de facto funnits minderåriga arbetare hos Foxconn, Apple har sedan år 2007 genomfört egna kontroller av sina underleverantörer och skriver i fjolårets rapport att de hittat 91 underåriga som funnits på lönelistorna. För att sätta det i perspektiv så har de fabriker det här berör totalt en halv miljon människor anställda, vilket ger en dokumenterad andel underåriga på 0,2 promille av personalen. De siffrorna, samt faktumet att ett arbete i Foxconns fabriker är eftertraktat bland många kinesiska arbetare eftersom betalningen är relativt god vilket gör att en del ljuger om sin ålder i hopp om att få en anställning, har dock haft betydligt svårare att fästa när medier rapporterat om dem. Mike Daisey hittade ju anställda tolvåringar bara genom att åka till en fabriksgrind och stå där ett par timmar, hur skulle då Apples siffror kunna stämma?

När nyhetsprogrammet ”Nightline” åkte till Foxconn i början av 2012 för att göra sin egen rapportering kring arbetsförhållandena i de ökända fabrikerna och inte fann något särskilt graverande, avfärdades inslaget som en pro-Apple-inlaga. ”Nightline” sänds på ABC som ägs av Disney, där dödsboet efter Steve Jobs är den största enskilda ägaren. Klart att de inte skulle hitta något graverande. Någon journalistisk integritet ansågs redaktionen inte kunna ha.

I sitt framförande på Webbdagarna använde Jocke Jardenberg fallet med Mike Daisey som ett exempel på svårigheterna mellan att skilja på det han brukar kalla ”good shit” och ”bad shit”, och menade att Daisey ändå trott sig ha haft ett gott syfte, eftersom han trots sina dubiösa metoder velat visa på ett verkligt problem.

Efter att ha läst John Grubers olika texter om Daiseyaffären på Daring Fireball samt lyssnat på det ingående resonemanget som Gruber för i det senaste avsnittet av podcasten ”The talk show” (mycket av innehållet i det här inlägget har sin grund i dessa källor), tycker jag nog att Jardenberg är alldeles för snäll mot Mike Daisey.

Kanske hade Daisey ursprungligen någon sorts välmenad tanke, men det är uppenbart att han från början valt att medvetet ljuga för att tjäna sin egen föreställnings syften. De incidenter han berättade om i föreställningen var inte i sig lögner – det har som sagt förekommit att minderåriga arbetat där samt även att människor förgiftats och fått sina armar krossade under produktionen av iPads – men det var i sig inga hemligheter, Apple hade själva redan tidigare rapporterat om dessa händelser i sina årliga rapporter. Men Mike Daisey samlade ihop dessa spridda fall och presenterade dem som saker han själv bevittnat, och det under loppet av bara några timmar. Resultatet blev att det framstod som att den här misskötseln var vardagsmat, något som pågick helt öppet och var oavbrutet pågående och att Apple inte brydde sig ett skit om det.

När man gör så blir resultatet tveklöst bad shit.

Vad har hänt efter avslöjandet då? Mike Daisey fortsatte en tid, trots att han erkänt att han ljög, att gå upp på scenen och spela ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” utan att göra några ändringar i manuset. Inför utsålda hus påstod han sig fortfarande ha sett tolvåriga arbetare komma ut från Foxconns fabrik. Först denna tisdag, till synes efter att på Twitter ha blivit uppmanad av Alec Baldwin to go fuck himself, har han meddelat att han ska stryka delar av monologen till framtida framträdanden. Fortfarande verkar han dock anse att det han gjorde var rätt.

Bad shit som sagt.

Ska du vara laglig? Prepare to be punished!

Vi beslutade oss för att börja se ”Downton Abbey” i kväll, något år efter alla andra. Jag gick in på mitt amerikanska iTunes store-konto via min Apple TV och såg att hela säsong ett fanns att köpa för 16 dollar, cirka 110 kronor. Som hittat. Två klick och några sekunders buffrande senare var det färdigt. Hur enkelt som helst.

Men.

Två minuter in i tittandet kom jag på mig själv med att verkligen sitta med öronen på helspänn, jag ville ha text för att hänga med i den brittiska 1910-talsjargongen. Men någon sådan fanns så klart inte. Ofta brukar serierna och filmerna i iTunes store komma med så kallad closed captioning för att hörselskadade och vi med nedsatt språkförmåga ska kunna hänga med, men i fallet ”Downton Abbey” – icke sa nicke.

Jag googlade därefter lite. Gissa om det finns text tillgänglig för ”Downton Abbey” om man laddar ner serien illegalt? Jodå. Och inte bara på engelska vilket var allt jag förväntade mig från min köpe-nedladdning, utan även på 18 andra språk.

Och så undrar de varför man blir lite irriterad på film- och tv-industrin ibland.

I dag internetjournalist

Jag är ju frilansmedlem av Internetworlds redaktion nu för tiden, och i dagarna två är jag nu med och jobbar på Webbdagarna. Jag och Fredrik sitter och livebloggar från de olika föredragen, och under lunchen var det meningen att jag skulle göra ett mingelreportage men fotografen verkar ha gått upp i rök så jag bloggar ut den här egenhändigt tagna suddiga bilden i stället.

UPPDATERING EFTERMIDDAG: På tal om Fredrik, så tog han så klart en mycket finare bild på mig. Så här glad var jag nyss när jag gav Johannas mamma support gällande hennes nya iPhone:

Jag gör en halv iTunespudel

Hm, kanske var jag lite tidig att döma ut iTunes bokavdelning.

För efter att ha fått en fråga från Svensk Bokhandel så djupdök jag i inställningarna hos mitt Smashwordskonto (tjänsten jag använt för att få ut ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes Store), och upptäckte till min förvåning att jag fram till den 4 februari hade sålt 243 exemplar av romanen i deras butik. Detta trots noll skyltning för min roman förutom när den i början låg på tio i topp och syntes i butikens högerspalt.

För att sätta det i perspektiv så är det betydligt mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker sammanslaget. Faktum är att det är mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker samt lånats ut på biblioteken sammanslaget. Och iTunessiffran handlar alltså om försäljning under två och en halv månad, medan den som ”vanlig” e-bok funnits för försäljning och utlån i två år.

Nu haltar visserligen jämförelsen på flera plan. När ”Vi har redan sagt hej då” gavs ut gjorde jag ett stort nummer av att de digitala versionerna förutom att köpa eller bibliotekslåna gick att ladda ner gratis härifrån min sajt om man så önskade. Gratisnedladdningarna uppgår i dagsläget till cirka 3100 av ”Vi har redan sagt hej då” (och 500 av ”Dannyboy & kärleken” som jag lade upp gratis under lite mindre buller och bång i fjol).

Dessutom är priset väldigt olika. Hos Adlibris och Bokus kostar den knappt 50 kronor som e-bok, men i iTunes store har jag satt priset till 15 kronor för att hamna på samma psykologiska nivå som när man köper en app i mobilen – äsch, 15 spänn, det är bara att klicka.

Men frågan nu är – hur har de här 243 personerna (plus de som eventuellt köpt den efter 4 februari) hittat min roman i iTunes? Den lades upp i mitten av november, och den första veckan kan jag tänka mig att många testade att köpa den efter att ha läst de två inlägg jag skrev i ämnet här i bloggen, men sedan då? Enligt Smashwords statistik såldes till exempel 54 exemplar under januari. Hur hittade de köparna fram till boken, särskilt med tanke på hur oaptitlig butiken i dagsläget ter sig när det kommer till den svenskspråkiga litteraturen?

Det skulle även vara intressant att höra några siffror från andra svenska författare som letat sig in i iTunes katalog. Någon hugad?

——

UPPDATERING: Se det här inlägget för uppföljning gällande siffrorna som anges ovan.