A neverending stooohoryyy

Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Det kombinerat med ett antal rätt tunga deadlines inom kort föder en tung känsla av uppgivenhet. Att inte kunna vara sjuk när man är sjuk är onekligen en nackdel med det här frilanslivet.

Till det positiva kontot får dock läggas att Tage tillfrisknat och var på dagis i dag. Promenaden dit kändes evighetslång, och när jag kom dit för hämtning kastade en av fröknarna bara en blick på mig och sa Och du har frossa ser jag.

Nåja, det blir väl någon ordning någon gång på det här kroppsrasslet.

Livet tur/retur

Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.

Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.

Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.

Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).

Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.

Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!

Morgon i stan

Framme i Stockholm, smått vimmelkantig efter två-tre timmars ”sömn” på ett tågsäte genom ett evigt pärlband av Norrlandsstäder. Frukost på Espressohouse på Vasagatan, hade planerat att gå till Vetekatten men det vete katten varför de öppnar först halv åtta, inte undra på att kedjorna vinner när de öppnar en timme tidigare när tåget anländer.

Ska vara på Bosön klockan tio för att göra en intervju. Sedan till lägenheten, kolla post, plocka åt mig lite prylar jag saknar i Vittangi, duscha och kanske vila en timme på soffan och så uppåt mot city igen, ska nog kånka med mig bilbarnstolen för vi ska ju köpa bil däruppe gubevars. Tåget norrut går 17.58, åter i Kiruna vid lunchtid i morgon, till i kväll har jag dock bokat liggvagn för två nätter i rad i ett säte är mer än vad min svanskota pallar.

Skrev 1 500 tecken på romanen söder om Umeå någonstans i går kväll. Alltid något.

Undantagstid

Det är tveeggat det här med semester numera. Dagis är stängt fyra veckor, och alltså är det en sorts åter till föräldraledigheten som gäller. Stundtals är det fantastiskt mysigt, i detta nu står jag till exempel och hejar på Tage när han åker gång efter gång efter gång i tubrutschkanan i Stora Bleckan och jag har packat picknickattiraljer i skötväskan som jag rotade fram ur ett skåp för första gången sedan i höstas och vi ska snart äta lunch i gräset.

Men samtidigt blir man under de här veckorna påmind om hur viktigt dagis är för att ens liv ska fungera. Visst, semestertid är undantagstid och tanken är ju att man inte ska jobba utan vara ledig, men tyvärr funkar det inte riktigt med mitt frilansande. Så då blir det som nu, när man stjäl tid för att skriva blogginlägg på telefonen medan barnet rusar iväg på upptäcktsfärd för egen maskin någon minut. Lite dåligt samvete för att han sällan får ens fullständiga uppmärksamhet, men samtidigt rätt nöjd eftersom det faktiskt går, åtminstone någorlunda, att sköta båda sysslorna.

Nu ska vi visst åka rutschkana tillsammans. Det är svårt att göra med mobilen i handen. Later.

På resande fot

Sitter på Starbucks i terminal fem på Arlanda, ska strax flyga till Köpenhamn för att intervjua Anna von Hausswolff, hennes nya album ”Ceremony” ges ut om två veckor.

Första singeln, ”Mountains crave” finns dock redan ute. Väldigt mäktig historia med kyrkorgel i fokus, något som för övrigt går igen på hela skivan.

Anna von Hausswolff – Mountains Crave from Anders Nydam on Vimeo.

Du menar att du vill instifta Cannesfestivalen?

Jag har recenserat en del (inte så bra) filmer den senaste tiden. Amerikanska radioaktivitetsskräckisen ”Chernobyl diaries” som hade premiär i fredags, och den fullständigt hopplösa svenska skärgårdsthrillern ”Mörkt vatten” som går upp på bio i dag, till exempel.

På tal om ”Mörkt vatten”, så är regissören Rafael Edholm intervjuad hos Moviezine och uttrycker en del … eh, ja låt oss säga underliga saker om hur synd det är om män i Sverige som försöker göra film.

Citat ett: Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Citat två: Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.

Samtidigt, i den verkliga världen, var i år samtliga filmer som tävlade i Cannes regisserade av män, och av totalt elva svenska filmer med biopremiär under våren var blott två regisserade av kvinnor.

Synd om männen my ass.

Lasse Winkler ut, Tove Leffler in?

Just åter (okej, har hunnit laga middag åt Tage också) från Lasse Winklers avskedsmingel på Svensk Bokhandel, han slutar ju på sin post som chefredaktör efter nio år i sommar. Han avslöjade i sitt hej då-tal att han nu ska ägna sig åt en ny bokinriktad tidning tillsammans med tidningens förra redaktionssekreterare Johanna Westlund. Vad den skulle ha för inriktning ville han inte riktigt säga eftersom han inte ville att konceptet skulle hinna kopieras innan de skulle sätta igång, men den skulle vara riktad mot konsumenterna, inte mot branschen som är fallet med Svensk Bokhandel. Vi ska inte göra en ny Vi Läser, det här är något helt annat, sade han. Utöver Winkler och Westlund skulle SvB:s fotograf Ola Kjelbye vara halvtidsknuten till projektet.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad det är de ska göra. Varken Lasse Winkler eller Johanna Westlund känns dock som personer som gör något halvdant, så det ska bli väldigt spännande att följa projektet. Men det blir till att vänta – premiär blir det först efter nästa sommar.

Och just det ja – Tage gjorde stor succé på minglet. Han satt på buffébordet större delen av tiden och lyckades äta sex stora vattenmelonskivor och 253 vindruvor. Ja, den andra siffran är en uppskattning.

På tal om Svensk Bokhandel – i morse var jag med och skapade viss förvirring kring tidningens framtid. På deras sajt, inte på förstasidan men väl under nyhetsfliken, låg en Hallå där-text publicerad där tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler intervjuades om att hon skulle bli ny chefredaktör på tidningen efter Winkler. Jag tweetade raskt ut nyheten, som jag inte hade sett någon annanstans ännu. Min tweet fick snabbt stor spridning på Twitter bland bokmänniskor och hurrarop och grattis till Tove Leffler började trilla in. Men så gick hon själv ut och meddelade att det inte alls var klart att hon skulle få jobbet, och att det inte fanns något att gratulera. Texten försvann i samma veva från deras sajt (den finns dock fortfarande kvar i ett öppet fönster i min webbläsare…).

Hur det ligger till? Ingen aning, men det ser ju onekligen ut som att hon ska få jobbet, jag har svårt att se varför intervjun annars hade gjorts, den var både lång och ingående. Kanske var det helt enkelt inte officiellt klart, kanske fanns det andra sökande som ännu inte hade meddelats att de ratats, kanske fanns det ännu inget formellt styrelsebeslut taget i ärendet, kanske blev tidningen under natten som gick utsatt för en udda hackerattack i protest mot deras beslut att göra om webbsidan till en betalsajt.

Tror mer på något av de första alternativen dock.

Om det nu är så att Tove Leffler får jobbet, så får Svensk Bokhandel en chefredaktör som jag mycket väl tror kan fylla Lasse Winklers stora skor. Under året som gått sedan hon blev redaktionssekreterare har hon visat att hon brinner för bokbranschfrågorna och min bild av Tove (ja, vi är bekanta sedan ett antal år tillbaka) är att hon är genuint orädd vilket kan vara bra när man ska tampas med bufflarna i kulturvärldens kanske mest konservativa sfär. Hennes företrädare har ju hamnat i blåsväder mer än en gång för Svensk Bokhandels ofta rätt tuffa rapportering av branschen. Ska tidningen fortsätta i samma riktning krävs någon som inte backar när kritiken senare kommer (vilket den ju lätt gör när tidningen ägs av dem den ofta kritiserar – Bokhandlarföreningen och Förläggareföreningen).

Och det tror jag att hon pallar.

Så endera: Grattis Tove! eller Bu för att ni utsatts för en hackerattack!

Jobba från coffice #2: Coffee Pause

I dag: Coffee Pause på Södermannagatan 42.

Jag trodde länge att det här fiket enbart hette Pause tills jag närstuderade skylten häromdagen och såg att det fanns ett litet svårläst coffee placerat ovanför huvudnamnet. Cafét ligger i ett område i södra Sofo som jag på kort tid kommit att verkligen uppskatta, det finns en trevlig känsla av myllrande småstadskvarter i grannskapet trots att avståndet till Sofos centrum Nytorget/Skånegatan ligger mindre än 200 meter bort. Utsikten från den ljusa och fönsterdominerande lokalen är mot det slumrande Greta Garbos torg.

Hur som helst – Coffee Pause ser inte särskilt spännande ut, det är skandinaviskt minimalistiskt inrett utan att ta det till någon extrem, och någon direkt mysfaktor går det väl inte att tala om. Men när man väl satt sig där inne händer något, personalen är trevlig, fåtöljerna bekväma och bryggkaffet, som bara kostar 20 kronor och kommer med oändliga påtårer (man får dock inte ta det själv), är relativt välsmakande. Mat- och fikautbudet är dessutom bra, och det lösenordsskyddade nätverket oftast stabilt.

Klientelet är blandat, en del andra cofficejobbare, ganska många barnvagnsföräldrar och en del återkommande kvartersstammisar, vad jag kan se.

Summa summarum: 4 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: Coffee Pause omgärdas av kvarter med små trevliga butiker och kontorskrypin av exakt den typ som vi letade efter i vintras. Nu har vi visserligen lagt lokalletandet på is, men man ska aldrig säga aldrig.

Tidigare inlägg om mitt cofficejobbande hittas här.

Pause, bockar och för mycket jobb

Jobbar från det trevliga Coffee Pause i dag, recension kommer vid tillfälle, Johanna är med och Fredrik är på ingående. Fina fisken, även om jag har lite för mycket att pyssla med för mitt eget bästa.

Johanna har för den delen skrivit bra om ”Bockarna Bruse på badhuset” – vårt hems viktigaste bok – på Bokhora i dag. Roligt dessutom att Lilla Piratförlaget snappat upp hennes tidigare inlägg i ärendet, och nu uppmanar alla att sjunga KLF:s ”Justified and ancient” under läsningen om bockarnas badhusäventyr.

Jobba från coffice #1: Blå Lotus

Jag har ju inte alls kommit igång som jag tänkte med det här caférecenserandet. Men okej, jag gör ett litet försök och berättar om de tre ställen jag oftast brukar frekventera om förmiddagarna efter att jag lämnat Tage på dagis.

I dag: Blå Lotus på Katarina Bangata 21.

Blå Lotus är något av mitt stamlokus. Jag hängde mycket här när jag var ny i Stockholm för 13 år sedan, och efter att vi flyttade till Söder förra sommarne har jag hittat tillbaka. Bryggkaffet kostar 25 kronor och är av standardkaraktär utan några som helst extravaganser, påtårerna är oändliga och man får hälla upp själv, vilket är ett stort plus i min bok. Personalen är otroligt trevlig och atmosfären mysig i någon sorts halvflummig hinduisk stil som mitt rationella och logiska jag borde sky som pesten men faktiskt gillar. Kientelet består av hipsters, caféjobbare, normalfikare och kvartersboende, varav vissa verkar gå dit varje dag och använda cafét lite som ett vardagsrum. Det lösenordsskyddade nätet är relativt stabilt, men de gånger det svajat och jag tvingats använda min egen mobiluppkoppling blir det lite värre, fiket ligger en halv trappa ner och mottagningen landar gärna bara på en eller två 3G-pluppar eller ibland bara Edge (japp, jag har Telia).

Summa summarum: 4,5 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: På Yelpsidan för Blå Lotus länkas till www.blalotus.se, vilket är en butik i Malmö som säljer kinesiska och tibetanska möbler. Kanske inte helt korrekt.

Lite om den här mediegeggan

Andreas Ekström skriver intressant om mediegeggan i dag, och exemplifierar hur trådarna vindlar sig genom kulturmedielandskapet. Jag känner igen ganska mycket av det där, och måste säga att jag förvånas över en del av de exempel han tar upp, jag skulle nog inte ha tackat ja till något av de recensionsuppdrag han nämner.

Med det vill jag inte säga att jag är felfri, det är i det närmaste omöjligt att vara en total solitär och stå helt fri från bekantskapsband i den här lilla världen. Men jag gör mitt bästa, sedan jag började recensera böcker i fjol har jag tackat nej till tre-fyra titlar på grund av att jag känt att det finns risk för jäv, eller åtminstone beskyllelse om jäv, eftersom jag på något sätt känt eller varit bekant med författaren i fråga.

Här i bloggen? Nej, här finns inga etiska regler gällande sådant, även om jag nog tycker att jag är rätt noga med att ange huruvida jag känner folk jag skriver om.

Skulle jag ha recenserat Andreas Ekströms och Johanna Koljonens bok ”Främling” om jag fått en förfrågan? Nej. Johanna Koljonen har jag visserligen bara hälsat på på någon fest en eller två gånger (hos Julia har jag för mig) så där ser jag inget direkt problem, men Andreas Ekström är jag tveklöst på tjena hur är det och mår barnen bra-nivå med, även om jag inte skulle säga att vi känner varandra.

Ja, dessutom var jag ju oense med honom gällande Google ett antal gånger under 2009 och kommenterade friskt i hans blogg. Bara det diskvalificerar mig, tycker jag.