Författare: Daniel Åberg

Välkommen till romanbutiken 2.0

Efter att jag gjorde om designen på min sajt förra vintern slutade min lilla webbutik där man kunde köpa mina romaner att fungera som den skulle. Jag har tänkt flera gånger att jag ska ta tag i det, men aldrig kommit mig för. Men så i samband med att Internetworld utsåg Tictail till årets svenska webbentreprenörer, ett företag vars affärsidé just är att låta små rörelser helt kostnadsfritt starta egna och därtill snygga nätbutiker, tänkte jag att nu tusan ska det bli av. Och sagt och gjort, här är den nya butiken!

I min gamla butik gick det enbart att handla mot faktura, en hantering jag själv tog hand om där jag skickade ut fakturan samtidigt med bokförsändelsen och utgick från att folk skulle betala (vilket också alla gjorde). I den nya butiken går det däremot endast att handla med kort. Jag skulle gärna ha haft ett fakturaalternativ även nu, men Tictails fakturalösning kräver ett konto hos Klarna, och även om Klarnas månadsavgift är på blott 300 kronor så är det ändå mer än vad min lilla bokhandel omsatte i medel per månad under den tid den fanns. Så tyvärr, jag tar numera bara Visa, Mastercard och Paypalbetalningar.

Jag kan för den delen varmt rekommendera Tictail. Mycket enkel tjänst att jobba med, snygga mallar att utgå från och minimalt med kodpill – ja inget alls om man inte vill, mitt har inskränkt sig till att plocka bort några menyval jag inte tyckte mig behöva samt översätta några småord till svenska. En toppentjänst helt enkelt.

Okej, nuff said – köp lite böcker nu!

Hålla radiolåda

Det var fantastiskt roligt att vara med i radion i morse! Här kan man lyssna i efterhand. Det blev som man kunde ana en smula ofokuserat – Tage ville dels rita på allt han kom åt och dels gång på gång promenera ut ur studion och undersöka P4 Upplands redaktion i stället – men på det stora hela tyckte jag att det blev bra.

Så alla andra radiokanaler och program där ute – var nu inte blyga, låt oss komma och prata om den vingliga och omtumlande starten på föräldraskapet hos er också. Se det inte som en order, men som en sträng uppmaning.

P4 Uppland i morgon

Just ja! Tidigt i morgon bitti tar vi tåget norrut för att mellan klockan åtta och nio vara med i P4 Upplands morgonprogram och prata om vår bok. Det blir spännande, inte minst för att Tage ska vara med i studion hela tiden. Vi får väl se hur det går, han har ju en egen vilja nu för tiden, kan man ju kanske uttrycka det.

Lyssna live om ni är i krokarna, eller via deras sajt!

Skämskudde, den nya kontakten och rå prestanda

Har ju inte Applebloggat på evigheter.

Öppningsförfarandet när Apple Store slog upp dörrarna i Täby Centrum i lördags morse. Jösses vilken skämskudde. Jag undrar om Apple inte sköt sig själva i foten när de valde att öppna i superamerikansk pep rally overload-stil. Vad jag förstått är det här en grej de alltid kör när de öppnar nya butiker, men kanske borde de försöka vara lite mer ödmjuka inför olika länders seder, bruk och allmänna kynne. Det hade redan skämtats en del om att Apple valde att begå Sverigepremiär på Fredrik Reinfeldts hemmaplan. Det här bisarra beteendet, fångat på video av Feber, gjorde inte saken bättre. Andra sidan är ni klara? På riktigt?

Andreas Ekströms beska uppgörelse med Apple i Sydsvenskan i helgen gällande deras beslut att byta anslutningskontakt i Iphone 5. Jag tycker att han är snett ute. Apple introducerade den avlånga 30-pinskontakten i april 2003. Är det inte okej att byta kontakt till något mer tidsenligt efter nästan tio år, särskilt när man ser hur en del andra namnkunniga mobiltillverkare dribblat med olika kontaktlösningar under samma tid? Ekström skriver att orsaken till att de bytt kontakt är girighet, att de vill tjäna mer pengar på tillbehör. Och visst, behöver man köpa en adapter för att använda något gammalt tillbehör som kräver 30-pinskontakten så kostar det 30 dollar vilket onekligen är ett överpris, men till skillnad från Andreas Ekström så tror jag att orsaken till att Apple inte ger bort adaptrarna utan sätter priset så här avskräckande högt är att de inte vill att man ska köpa den. Genom prissättningen vill de i så stor utsträckning som möjligt lotsa över användarna till att börja använda de trådlösa tekniker som finns inbyggda i telefonen i stället, det vill säga synka via wifi och streama musik/video via bluetooth eller Airplay.

Apple har en lång historia av att överge teknik de anser vara på väg att bli obsolet – disketter och dvd-spelare är väl de två mest kända exemplen – och prissättningen känns igen. Även då erbjöd de externa diskett- och dvd-spelare till marknadsmässiga överpriser, och som därför endast köptes av dem som verkligen hade behov av dem (och som av någon orsak inte ville köpa billigare tredjeparttillverkares produkter i stället). Prissättningen gav effekten att teknikskiftet gick fortare, de flesta struntade i att köpa de externa tillbehören och upptäckte att deras digitala liv fungerade utmärkt även utan dem. Jag tror att vi kommer att se samma sak nu.

Men visst – har man relativt nyligen köpt en dockningsstation av något slag utan trådlös anslutningsmöjlighet är det onekligen trist. The Verge har kollat med ett antal tillbehörstillverkare hur de ser på läget, och det verkar vara ömsom vin och ömsom vatten.

Och på tal om Iphone 5, det svindlar lite att tänka att en 7,6 millimeter tjock tingest på 112 gram, som även innehåller kamera, gps, mobilantenner, batteri och en massa annat jox, innehåller lika mycket datorkraft som Apples värstingdatorer gjorde år 2004.

Ett minfält för halva befolkningen

Vår föräldrabok skapar små svallvågor i det svenskspråkiga Finland. Efter att en enligt mitt tycke fin intervju med oss publicerats i Hufvudstadsbladet blev en kvinna så arg att hon satte sig ner och skrev en upprörd insändare eftersom Johanna i intervjun har mage att påstå att det inte finns ett explicit unikt band mellan mamman och barnet under den första tiden i livet, utan att det här bandet lika gärna kan formas mellan pappan och barnet, eller för den delen någon annan vuxen som råkar vara barnets närmaste vårdgivare. Insändaren, där Johannas uttalande liknas vid fanatism, finns inte publicerad på nätet, men däremot har flera blogginlägg publicerats där den arga insändarskribenten får sina fiskar varma. Det längsta inlägget, skrivet av en doktorand i historia som till skillnad från insändarskribenten faktiskt kan backa upp sina påståenden med vetenskaplig forskning, är riktigt intressant läsning.

Sedan har några upprörts av Johannas uttalanden om amning också, vilket renderat flera andra arga blogginlägg.

Kan ett mönster synas? Ja, det är precis som vanligt när det gäller föräldraskap – mamman synas under lupp och (för)döms, ingen bryr sig om vad pappan har att säga. Och i de fall där det till och med egentligen handlar om pappan, är det ändå mamman som får ta smällarna.

Föräldraskap. Inte direkt jämlikt vad?

Storyside och breddningen

Jag gillar verkligen Helena Gustafsson och hennes ljudboksförlag Storyside. De sitter inte stilla i båten, i stället testar de nya grejer på det digitala området, utan att räddhågset vänta och se. För en tid sedan meddelade de som första svenska stora aktör att de tecknat avtal för att få in sina ljudböcker till försäljning i iTunes Bookstore, och i dag skriver Svensk Bokhandel att de även börjar satsa på e-böcker, då de i en ny satsning på Aino Trosell även tagit över hennes backlist från Norstedts och ger ut hennes äldre böcker som e-böcker.

Med stor sannolikhet är satsningarna delvis födda ur nödvändighet, ljudboksbranschen har gått i stå de senaste åren och växer inte längre vad jag förstått. Bättre att då nysatsa i digitala kanaler i stället för att krystat försöka hänga kvar och skapa nya varianter av fysiska ljudböcker, som en del andra gjort.

Om satsningen lyckas? Jag hoppas det, och tror att de har en god chans. Förlagschefen Helena Gustafsson är dock befriande ärlig i sitt sista svar, där hon säger att hon inte vet hur det hela kommer att tas emot och utvecklas.

– Ska jag vara helt ärlig?
– Ja.
– Jag vet inte. Vi gör det här nu, vi väntar ett tag, ser vad som händer och sedan tar vi nästa steg.

Vi får väl se. De vågar i alla fall testa och tänka nytt. Det gillar jag.

Livet just nu

Vi är i Vittangi igen. Ett kombinerat administrations-, jobb- samt intervjuofferbesök.

Intervjuoffer. Konstigt ord egentligen. Som att det alltid måste handla om att bli ställd mot väggen.

Planet hann inte mer än slå ner sina hjul på landningsbanan i Kiruna förrän jag kände mig trött och febrig. Orkar inte en tredje sjukomgång mer eller mindre i rad.

Den jobbrelaterade biten av resan innebär att jag ska åka ner i gruvan i Kiruna. Djupt ner. Det ska bli väldigt skoj.

Jag stör mig ofantligt på veckans artiklar i Stockholmstidningarna om de skadeframkallande spärrarna i tunnelbanan. Eller, inte på artiklarna, utan på den allt mer tydliga samhällsmentalitet spärrarna visar på. Spärrarna måste byggas så där höga och aggressiva, för annars finns risk att några fuskare tar sig igenom, och hur skulle det se ut om vi hederliga skattebetalare tvingades betala för det, vad? Nej, låt oss bygga murar som åtskiljer de ärliga från snyltarna. Skit samma om vi får ett allt kallare samhälle, jag tänker fan inte betala för någon annan än mig själv.

Bah.

Kalaset

Releasefesten som förlaget ordnat för vår bok blev jättetrevlig! Vi fick blommor, en mycket finurlig bokhylla, champagne, vin och … hm, det var något mer, men jag kan inte minnas vad just nu. Det var ett rätt tidigt och därtill barnfyllt kalas, tveklöst har det hänt något med bekantskapskretsens sammansättning de senaste tre-fyra åren.

Idiotiskt nog så misslyckades vi totalt med att plåta några bilder från kalaset, jag kom på det först när vi åkte tunnelbana hemåt, och tog det här fotot på Johanna och Tage.

Turligt nog hade min fina gamla jobbkollega Marko sinnesnärvaro nog att bambusra vårt framträdande i alla fall. Tack för det Marko!

Tage festade så hårt att han i dag har feber, han meddelade själv före frukosten med stor teatralitet att han inte bara var kall och trött (det säger han att han är i tid och otid när han vill att man ska tycka lite synd om honom), utan därtill sjuuuk. Därmed genomför vi i dag hans livs andra vab-dag med Muminmaraton i vardagsrummet.

Stiss

Jag borde jobba. Men vi har en liten releasefest för boken i kväll, och jag kan inte för mitt liv ta mig för något mer vettigt än att skicka iväg några fakturor, trots att jag inte behöver förbereda ett pillijota till kalaset, förutom att möjligen köpa in lite festisar till de barn som väntas komma, jag har svårt att tänka mig att sådana finns att tillgå på plats.

Nervös? Nja, vet inte. Stissig snarare. Orolig i kroppen på det där sättet jag alltid blivit i samband med ett boksläpp, även om det känns lite mindre den här gången, vi är ju två som delar på det och dessutom är det en sorts bok som jag inte tror kommer att bli recenserad i någon direkt omfattning. Eller? Jag får erkänna att jag aldrig bevakat utgivningen av föräldraböcker och lagt märke till deras eventuella avtryck i offentligheten.

Men hur som helst. Stissig.

Himmel och helvete

Så passerade ännu en helg av våra liv.

Jag gillar verkligen den relation jag och Tage har just nu. Vi börjar allt mer bli som två kompisar, redo att upptäcka världen tillsammans med kavata steg. Ja, bortsett från att han alltid vill springa medan han upptäcker då. Pappa spring! säger han och sätter iväg, och att det räcker för mig att gå raskt för att hinna med i hans löpartempo spelar ingen roll, går jag tittar han bara missmodigt på mig och upprepar spring! tills jag börjar lufsa med korta springsteg vid hans sida, samtidigt som jag med jämna mellanrum utbrister titta framåt! när han ideligen vägrar göra just det. Att man ska bli utpumpad av hans ruscher är dock ingen risk, var tionde meter blir det tvärnit eftersom en cykel, ett stuprör, en soptunna och därefter en ny cykel ska undersökas. För att inte tala om de tre-fyra motorcyklar som brukar stå parkerade lite längre upp på vår gata.

Men så är han ju samtidigt en sådan ofantlig pain in the ass just nu också. Han kan växla mellan att vara världens gulligaste två och ett halvt-åring och en ursäkta uttrycket skitunge av galaktiska mått inom loppet av sekunder. I lördags eftermiddag när vi skulle ta oss ut ur lägenheten för att åka till Andys lekland i Sickla var jag så förbannad på honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vad han gjorde? Egentligen inget mer än det han alltid gör numera – skrek NEJ! till allt man föreslog och gjorde tvärtom vad man än sade till honom. Men ibland är det som att han märker att om han sätter sig på tvären exakt vid det här tillfället så kommer effekten att bli maximal – ja men vad bra, då kör vi så det ryker och tårarna och snoret flyger av ilska, ända in i kaklet trotsar vi, kom igen nu! Och när de där tillfällena kommer trycker han sig in, rotar sig ner och vägrar allt och alla så totalt att det känns som att hela min kropp ska brista av undantryckt irritation och ilska.

Men så ligger jag där i sängen när natten kommit, fortfarande någonstans irriterad över tingens ordning, och vaknar till av att en vettskrämd liten pojke famlar sig upp ur en mardröm och kvävt skriker pappa! pappa! och viftar med armarna tills han finner min hals och trycker sig så hårt mot mig att jag knappt kan andas och han snyftar och skakar i hela kroppen tills jag lyckats vyssja honom lugn och han efter ett tag somnar fortfarande fastklamrad kring mig. Hur jag ligger där och försöker insupa den säregna känsla som jag antar drabbar alla föräldrar då och då – att i min famn sover ett litet barn som känner fullständig tillit till mig, ett barn som i detta nu ser mig som sitt allt.

Och det är alltid en tanke som får det att svindla.

Lite mer om det här med HBO

Jag skrev ju tidigare om det här med HBO:s lansering i Norden, och i går hölls en presskonferens i Stockholm där planerna konkretiserades. För mindre än tio euro i månaden kommer allt material från HBO – och även från en del andra distributörer som Starz, brittiska Sky och kanadensiska Showcase enligt pressmeddelandet – att erbjudas, och det bara en dag efter originalsändningen i USA (åtminstone HBO-serierna).

Tv-älskare har fått hjärtinfarkter för mindre.

Satsningen är tveklöst spännande och nydanande. HBO har varit – och är fortfarande – oerhört restriktiva när det gäller att släppa sina tv-serier i digitalt format till andra kanaler än sina egna. Nya avsnitt av ”Game of thrones” och ”The newsroom” finns till exempel inte att köpa eller hyra via iTunes, Hulu, Netflix eller Amazon Prime. Inte ens HBO:s egen streamingtjänst HBO Go erbjuder några serier om man inte redan prenumererar på tv-kanalen via kabel. Så Nordensatsningen är unik, något HBO också poängterar till amerikanska nyhetsmedier.

Vi är en testverkstad alltså. Inte mig emot.

Frågan är dock hur stort intresset är utanför tv-nördkretsar. Jag kan ha drömt det här, men jag vill minnas att jag såg en siffra flyta förbi i flödet från gårdagens presskonferens (jag var inte där själv) som sade att de siktade på fem miljoner abonnenter i de nordiska länderna. Om den siffran stämmer (jag lyckas inte hitta den igen, tack Twitters usla sökfunktion), så är det en oerhört hög målsättning med tanke på att det bara bor 25 miljoner människor i de berörda länderna. 20-procentig täckning för en betal-tv-tjänst som dessutom bara ska streamas till digitala plattformar – nja, tillåt mig vara oerhört skeptisk.

För en sak bör man ha i åtanke – även om suget efter nya avsnitt av den här typen av tv-serier är stort, så är tittarunderlaget oväntat litet. En serie som ”Mad men” (som visserligen inte är en HBO-serie utan kommer från AMC) får oerhört mycket medial uppmärksamhet, men ses ändå inte av mer än cirka 60 000 människor när den sänds på tv i Sverige. Visst, många laddar ner avsnitten på andra vägar också, men ändå, det är smal-tv vi pratar om.

Men som sagt – siffran fem miljoner kan vara helt fel.

Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur det fungerar i praktiken och jag tänker absolut skaffa mig ett konto.

——

UPPDATERING: Enligt M3:s artikel så stämmer det här med fem miljoner nordiska användare. Det torde betyda 1,8 miljoner svenska abonnemang, det vill säga avsevärt fler än vad som i dag betalar för Spotify i Sverige. Ja, med positivt tänkande kan man komma långt, har jag hört.

Sång till den framgång som kom

Om någon har lyckats missa det så hade Peters roman ”Sång till den storm som ska komma” första recensionsdag i går, med närmast överjordiskt buller, bång och trumpeteri.

Trots att jag inte kan påstå att jag haft något med tillblivelsen att göra – mer än att komma och hälsa på honom två gånger under åren i Kambodja och vara allmänt moraliskt (eller kanske snarare omoraliskt) stöd – kan jag inte låta bli att känna stolthet. Det känns fint att det faktiskt blev något av oss, att alla de där kvällarna och nätterna under 00-talets första halva då vi satt och drömde om framtida litterära stordåd faktiskt kom att resultera i något. Peter är tveklöst den som mötts av störst kritikerapplåder och även försäljningsmässiga framgångar, men jag kan åtminstone stoltsera med vara den som hann debutera först (”Dannyboy & kärleken” kom 2005 och ”Pol Pots leende” året därefter) och jag är fortfarande en halv bok före honom. Pyttesmå detaljer till min fördel, men jag simmar tacksamt till de små livbojar jag kan klamra mig fast kring.

Och det känns på något sätt dubbelt fint att vi båda är bokaktuella på Natur & Kultur inom loppet av en dryg vecka. Under större delen av gårdagen, och även i dag nu på morgonen, så puffas det för både Peters och min bok på Adlibris förstasida – hans stort uppslagen i vänsterkrysset, min och Johannas i en lite mindre puff en bit ner i den högra spalten.

Det är klart att vi drömde om just något sådant alla de där blöta kvällarna som började med middag hos mig vid Odenplan och fortsatte med någon obskyr releasefest på Edenborgs café i Gamla stan eller barhäng på Söder om inget vinmingel stod till buds, men att de där drömmarna skulle komma att bli verklighet, nej – det vågade jag aldrig riktigt tro.

Grattis Peter.