Bokhora-Marcus om Bokus Play: ”Som att ha Ingmar Bergman som pappa”

När ljudbokstjänsten Bokus Play lanserades tidigare i våras skrev jag ihop ett litet snabbtest, men har i ärlighetens namn därefter inte återvänt till tjänsten. Någon som däremot gett den en rejäl genomkörare är Marcus Stenberg på Bokhora, han publicerade för några dagar sedan ett utförligt test i sin sedvanligt roliga och stundtals bitska stil.

Han har en del gott att säga, men det onda väger tyvärr över, och mycket verkar handla om buggar. Följande stycke sammanfattar recensionen rätt väl:

Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.

VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.

Skriv- och researchdag i Kiruna

Drog till Kiruna med 06.40-bussen i morse för en heldags skrivande som även inkluderade en del research i krokarna runt sjukhuset. Så om någon såg en man i fyrtioårsåldern som gick runt och filmade på lite halvudda ställen (dock bara utomhus på vad jag tror var publika platser) – det var ingen som förberedde något fuffens, bara en författare som planerade något halvspektakulärt i fiktiv, skriven form.

Sedan i våras finns inte längre något fik inne i stan som är öppet redan vid halv åtta på morgonen när bussen anländer (tidigare öppnade Café Oscar i gallerian Galaxen klockan sju), så förmiddagen spenderades på Oscars filial nere på handelsområdet (där öppnar det likt tidigare vid sju) dit byggjobbarna kommer för fikalunch vid nio. Eftermiddagspasset hängde jag därefter på Björhns inne i stan, där jag även tog bilden.

Landade på drygt 17 000 tecken, vilket jag med tanke på den närmare två timmar långa pausen på mitten var väldigt nöjd med. Hann till och med förbi leksaksaffären för att inhandla en födelsedagspresent.

Storytel satsar på e-boken med läsplattan Storytel Reader

Storytel meddelade i dag på morgonen väldigt överraskande att de lanserar en egen läsplatta före sommarsemestrarna. Plattan Storytel Reader ska till en början enbart vara en e-boksläsare, det går alltså inte att lyssna på Storytels ljudböcker i den, ”men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, enligt pressmeddelandet.

Plattan är bakgrundsbelyst, har en sextumsskärm, väger under 200 gram, kopplas upp via wifi och kommer att kosta 999 kronor i Sverige (den ska också säljas i Danmark och Finland), men där slutar också de tekniska detaljerna som presenteras. I pressmeddelandet står enbart att man loggar in på sitt Storytelkonto och därefter kan läsa de e-bokstitlar som finns i Storytels utbud (och ladda ner dessa offline om man ska läsa bortom sin wifiuppkoppling) men inget står att läsa om ifall plattan fungerar med ePub-filer och om man alltså kan ha sitt ”vanliga” e-boksbibliotek på den också parallellt, men det räknar jag med att bokbranschsajterna frågar om när de ringer Storytel om det här i dag, något annat vore tjänstefel. Likaså vore det spännande att höra vad för sorts platta det i grunden är, jag har svårt att se att Storytel byggt den själva.

I pressmeddelandet säger Storytels vd Jonas Tellander:
– Vår målsättning är att få e-boksläsandet i Sverige att ta fart på riktigt. Kombinationen av Storytel-tjänsten och Storytel Reader är en riktig höjdare för alla som är trötta på att binge- watcha tv-serier i sovrummet. Nu kan folk återigen läsa vid läggdags, precis som som folk gjorde före tv-streamingtjänsternas intåg.

Avsaknaden av blygsamhet är det inget fel på, att ge sken av att det aldrig tidigare funnits något vettigt alternativ för e-boksläsning i Sverige vid läggdags är kanske något Adlibris som med den mångåriga satsningen på Letto skulle vilja protestera mot, men onekligen kommer det att bli lättare för den som är Storytelkund att krypa till sängs med en Storytel Reader. Redan i dag antar jag att en del växlar över till e-boksläget i Storytelappen och läser boken de lyssnar på vid sänggång, men långtifrån alla är bekväma med att läsa i telefonen och så är det ju det där med de distraktioner som den inbjuder till som vi alla är medvetna om. Med Storytel Reader försvinner det, samtidigt som man har fördelen av att fortfarande vara inloggad på sitt konto.

Det är ju just detta som Storytel är ute efter, antar jag. Att man aldrig ska behöva lämna deras ekosystem, oavsett om man lyssnar eller läser. Det upplevda värdet av att betala 169 kronor per månad för tjänsten ökar, även om det läsplattan egentligen bara gör är att bättre belysa en redan existerande del av abonnemanget. Räkna även med att Storytel Reader längre fram kommer att användas i införsäljningen av deras tjänst – teckna upp dig för ett år och få en Reader på köpet, eller liknande. För jag har extremt svårt att tänka mig att plattan i fråga, som verkar vara rätt basic till form och funktion, är särskilt dyr i inköp.

Att Storytel Reader saknar krusiduller tror jag snarast är en fördel om man siktar brett, folk i gemen vill ha något enkelt som bara fungerar. Och där passar en avskalad platta hårt knuten till ett slutet ekosystem som handen i handsken. Att de är så sparsamma med de tekniska detaljerna kring plattan i pressmeddelandet är i det sammanhanget helt logiskt, produkten riktar inte in sig på dem som undrar hur hög upplösningen är i skärmen, hur stort inbyggt minne den har eller vilket operativsystem den i grunden jobbar med.

Den stora förloraren på det här torde vara Storytels konkurrent Nextory, som försökt profilera sig i kampen om ljudbokslyssnarna som alternativet för dem som också gillar e-böcker. Nu tar Storytel udden av deras marknadsföring och erbjuder något jag har svårt att se att de skulle kunna ha muskler att själva erbjuda. Även Bookbeat tar så klart stryk av det här, för även om de precis som Storytel också erbjudit e-böcker i sitt abonnemang tidigare så har de likt hos Storytel hamnat i skymundan. Nu ökar trycket på dem att också lyfta fram e-böckerna. Nya Bokus Play, som inte ens har e-böcker i sitt erbjudande, får det därmed ännu svårare nu.

Om man ändå ska göra en liten jämförelse utifrån det som är känt, så kan nämnas att ”under 200 gram” är vad Adlibris äldre Letto Frontlight-platta väger (190 gram), medan den nya Letto Frontlight 2 med silikonskal som inte går att ta bort är betydligt tyngre (315 gram). Inte heller Letto-plattorna har någon mobil uppkopplingsmöjlighet (vilket lejonparten av Amazons Kindleläsare har, exempelvis).

Hur som helst – jag ska självklart se till att skaffa mig en Storytel Reader så fort den kommer, och ge ett omdöme.

Karl för sin hatt

Tage älskar sina sommarhattar. Helst vill han ha dem under cykelhjälmen när han cyklar, så han alltid kan ha den på.

I kväll fick han dock lämna hjälmen av, sportklubbens tipspromenad runt sjön måste promeneras om man går i ettan eller är äldre. Ejda, dagisplutt som hon är, tillåts dock hoja och måste således stanna och vänta på oss andra tre gång efter annan.

Biotajm men ändå inte

Är på Folkets Hus och har ställt i ordning cafét på bion, vi visar A quiet place, jag hade tänkt se den själv, men vi har lovat Tage att ta oss an första Harry Potter-filmen hemma i kväll, och eftersom den är 2,5 timme lång går inte ekvationen ihop på långa vägar om jag ska stanna här och kolla film, jag får se Emily Blunt och John Krasinski gå runt i total tystnad för att inte bli uppätna av utomjordingar (är det väl, har inte hundra koll känner jag?) när den kommer till Netflix/Viaplay/C More i stället.

Det är lågsäsong på bion nu känns det som, tre tappra själar kom och såg Three billboards outside Ebbing, Missouri förra helgen exempelvis, och vi hade bara lite över 30 kids på senaste matinén, det brukar vara norr om 50 för det mesta. Kanske är folk ute och krattar och fixar med trädgårdarna i stället, det var vad jag gjorde innan jag stack hit nu i kväll.

Om Skugges Flygfärdig och Plupp och älgen i VK

Jag skriver ju krönikor på Västerbottens-Kurirens kultursida var tredje helg. Här är alstret som publicerades för två veckor sedan, lördag den 28 april.

——

Jag får aldrig sätta ett glas över dem.

Orden är Linda Skugges i hennes nya bok Flygfärdig, och syftar till det förmanande råd Mumin ger Snorkfröken i Trollvinter då hon vill skydda vårens första krokus när den sticker upp vid söderfönstret: Jag tror den klarar sig lite bättre om den får ha det lite krångligt.

I den korta tankeboken – blott 140 sidor till omfånget – försöker Skugge hantera de komplexa känslor det innebär att inse att ens barn är på väg att bli stora – flygfärdiga. Varför berättade ingen att livets största kärlekshistoria har ett slut? frågar hon, och när jag läser de där raderna vill jag säga ifrån, känner i hela min kropp att jag måste protestera för min femåring sover bredvid mig i sängen där jag läser och vem skulle jag själv numera vara om jag inte hade rollen som den viktigaste personen i hennes liv?

Jag menar inte att göra mig dummare än vad jag är, det är klart att även jag rent analytiskt förstår att det Skugge skriver är sant. Jag önskar min dotter och min son inget hellre än att de själva som vuxna får vila vid sina barns sida och känna en kärlek ojämförbar med vad de tidigare i livet upplevt – inklusive kärleken till sin pappa och sin mamma.

Men måste hon verkligen … jag vet inte – skriva det så svart på vitt? Kan jag inte få leva i villfarelsen att bandet mellan mig och min dotter är det starkaste vi båda kommer att få uppleva? Måste hon få mig att erkänna att jag i grund och botten bara är ett redskap mina barn behöver i starten på sina egna levnadsbanor, en resa där de kommer att uppleva de största stunderna i sina liv utan mig vid sin sida?

Ja, antagligen måste Linda Skugge det, för jag verkar inte kunna förstå det annars.

Min femåring har kommit att gilla Plupp, något jag gärna uppmuntrar då jag tycker om hur Inga Borg i sina böcker om den blåhåriga osynlingen Plupp skildrade djuren, naturen och årstidernas ständiga växlingar här i norr. I veckan lånade vi hem Plupp och älgen från biblioteket, i vilken Plupp blir vän med en älgmor och hennes kalv Långben och följer dem under ett års tid.

När den andra våren kommer lägger älgmor öronen bakåt och sparkar ilskt när Långben försöker närma sig – försvinn, säger hon. Plupp får förklara för ettåringen – det är naturens gång, älgmor har fött nya kalvar, du måste klara dig själv nu.

Inga Borg var knappast först med att förklara för barn hur djuren av nödvändighet agerar mer osentimentalt än vi människor gällande sin avkomma, men rättframheten i berättandet fick mig ändå att haja till. I dagens barnlitteratur förekommer en hel del socialrealism människor emellan, men djurriket är i regel en fredad zon, inte ens vargen dör längre efter att han ätit upp Rödluvan och mormor och sedan fått magen uppsprättad av jägaren – såret sys bara ihop och han springer till skogs med en nyttig läxa i bagaget (och eventuellt lite sten i den hopsydda magen, beroende på upplaga).

Föga förvånande reagerade min dotter starkt på episoden mellan Långben och älgmor, än är hon långtifrån flygfärdig även om hon i sina kavata stunder gärna ger sken av motsatsen.

Ärligt talat är inte heller jag redo, och ska jag tro Linda Skugges anspråkslösa men mycket fina bok blir jag väl aldrig det heller.

Och någonstans finner jag ändå en tröst i det, tror jag. Mitt jobb som förälder må inte vara att sätta glas över mina barn, men det är heller inte att ilsket fräsa – försvinn! Min roll är att efter bästa förmåga spjärna emot lagom mycket (kanske en liten aning för mycket i mitt fall) och sedan låta dem gå, trygga i vetskapen att de för mig alltid kommer att vara nummer ett.

Oavsett hur mycket jag själv tappar i betydelse för dem.

70 procent

Jobbade en sorts 70-procentsdag, barnen kom hem vid två, och alltså fick jag lite drygt 7000 tecken skrivna, vilket väl får sägas vara okej om dagsmålet för heldag är 10000.

Tog en joggingtur, assisterade därefter Johanna när hon byggde en liten trappa till verandan som vi skjutit upp i … tja, tre år? Nu blev den klar på två timmar, gjord av spillvirke från själva verandabygget. Lång startsträcka kan tyckas, men goda förberedelser är ju A och O, så vi skyller på det.

Hm, något mer värt att skriva hem om? Jag avslutade dagen med att limma ihop midjan på en av Ejdas små dockor, den var så trådsmal att den bröts av likt ett torrt halmstrå. Sunda ideal, sannerligen.

Klämdag schlämdag

Bra utedag i solen, temperaturen nådde för första gången i år över 20-strecket, om än med en tiondels marginal. Jag lagade en cykelpunktering, hjälpte Ejda städa lekstugan, småfixade det ena och andra på gården, vi oljade altanen, cyklade några varv runt byn och matade hästar med morötter och äpplen (och försökte med banan, men det gillade de inte).

I morgon verkar vi vara de enda i byn som har barn på fritids och dagis. Jag vet inte riktigt hur andra beter sig, men jag har verkligen inte tid att vara ledig ännu en dag.

Vårbestyr

Ägnade kvällen åt att byta till sommardäck på bilen och att konstatera att det nog måste bli nya vinterdäck i höst, dubbarna var nästan ickebefintliga på båda framdäcken när jag inspekterade dem. Det kostar på att ha vinterväglag en extra månad på hösten och en extra på våren.

Om jag nu bara kunde frammana energi att vårtvätta bilen också. Och kanske dammsuga den.

I övrigt ryktas det om temperaturer upp mot tjugo grader framåt torsdag, kanske kan gården vara så gott som snöfri innan veckans slut bortsett från drivorna på framsidan där solen endast lyser tidiga morgnar och sena kvällar (och där jag även placerar rätt stora delar av snön jag plogar bort från uppfarten under vintern, därav drivorna).

Slutsträckan

55-timmarsresan går sakteliga mot sitt slut, rullar i detta nu in mot Boden för det sista tågbytet. Halv tre ska vi angöra Kiruna, en timme senare är jag väl åter i byn.

Det är verkligen ett aber att jag sover så fruktansvärt illa på tåg, trots som i går de bästa förutsättningar – odramatisk resa i sovkupé som jag delade endast med en kille som klev av i Umeå vid sjutiden i morse och som redan låg till sängs när jag klev på i Stockholm sent i går kväll. Trots detta känns det som att jag fick noll timmars sömn – vilket väl i verkligheten innebar att jag sov två, kanske tre timmar – vilket gör att min skrivförmåga i dag känns kraftigt reducerad, det blir som sockervadd i skallen.

Nu i Boden, tåg ska bytas. Later!

Kampen mot tiden

Finfin dag i Åmål. Efter frukost skrev jag en timme, varefter jag stack ut på en löprunda – skorna och shortsen var med, så jag hade ingen vettig ursäkt för att slippa – och bjöds på finväder och bra tempo tills jag snubblade på en rot på en skogsstig och stöp hårt i marken. När jag efter en halvminuts ojande återupptog joggen och snart märkte att mottagningen i mina bluetoothlurar började hacka, insåg jag att mobilen inte längre låg i bakfickan på shortsen, uppenbarligen hade jag inte tryckt fast kardborren på fickan ordentligt. Jag återvände till fallplatsen och började leta, och hittade snart min iPhone dold i en lövhög. Sensmoral? Att jag lyssnade på en ljudbok räddade mig från att tappa bort min telefon.

Och trots detta har folk mage att klaga på ljudbokens framväxt!

Eftermiddagen var vigd åt litteratursamtalet som hölls på biografen Saga, och som trots det sommarvackra vädret lockade 47 personer, enligt den officiella räkningen. Rubriken för dagen var ”Den gränslösa litteraturen” vilket ju är en smula flytande, men det blev riktigt intressant, och såväl de inledande föredragen som det efterföljande panelsamtalet där jag deltog verkade fånga publikens intresse, och efteråt kom Åmåls kommunchef – som inledningstalade med anledning av stadens 375-årsjubileum – fram och berättade att hon var ett stort Virus-fan. Win!

Hemresan är däremot något av en rysare – efter taxifärd Åmål-Karlstad visade sig tåget därifrån vara en timme försenat, vilket medförde att jag missade nattåget som jag skulle ha bytt till i Hallsberg. Nu är förhoppningen att vårt tåg – som likt nattåget ska mot Stockholm – ska hinna ikapp och förbi nattåget innan det når huvudstaden så att jag och ett antal andra nattsuddare kan byta där i stället.

Gotta love transportlogistik.

Åmål, Biffen och jag

Framme i Åmål! Det låg en gigantisk katt och väntade i sängen i mitt rum på pensionatet, som genast vid min ankomst vände magen upp och beordrade: Klia! Så det var bara att lyda. Jag tror han hette Biffen.

Nu ska jag gå och äta middag med arrangörs-Victor, som jag känner från millenniets ungdom när jag frilansade för Situation Sthlm och han var redaktionssekreterare där. Later!