Noteringar: Digital Minds, Rönnells och Amazons piloter

Lite mer om Digital Minds-konferensen i London som jag skrev om häromdagen: Elib har nu summerat allt av vikt som sades. Mycket intressant läsning för den som vill hålla koll på utvecklingen i bokbranschen.

Mer traditionell bokbransch: Rasmus Fleischer hade i går en text i Expressen om krisen för Rönnells och en möjlig väg framåt. Jag skrev ju om hans initiala blogginlägg förra veckan när jag kom ut som en dålig Rönnellsvän.

Amazon testar en ovanlig väg när de ska dra igång sin egen tv-serieproduktion för sin plattform Amazon Prime: 14 pilotavsnitt för olika serier har producerats, och nu är det upp till amerikanska och brittiska tittare att rösta fram vilken eller eventuellt vilka piloter som ska få grönt ljus för en hel säsong.

Rambes blogg, noveller och Novellix

Författaren Lars Rambe har dragit igång en intressant blogg om bokbranschen de senaste dagarna. Building blocks by Rambe har syftet att ta grepp på en bransch i förändring, enligt ett pressmeddelande från Hoi förlag, självutgivarförlagshuset med Sölve Dahlgren, Ann Ljungberg och just Lars Rambe i spetsen.

Hittills är det tiotal inlägg som lagts ut mycket läsvärda, även om jag tycker att det blir en smula bakvänt att en blogg som till stor del (hittills i alla fall) fokuserar på den svenska bokbranschen är skriven på engelska. Men Rambe har ju även en internationell publik med sina böcker, så kanske är tanken att nå även den.

Hur som helst, helt klart värd att lägga till i rss-läsaren.

——

En detalj från Elibs senaste blogginlägg: På Digital Minds-konferensen i London sa tydligen en företrädare för det brittiska förlaget Faber & Faber: You can talk about Spotify all you want – people still don’t like reading short stories. And nobody reads poetry. Jag tycker det är ett intressant uttalande. Den digitala revolutionen inom bokvärlden har ofta sagts gynna novelläsandet, eftersom det korta formatet passar de där luckorna i vardagen som vi numera slår ihjäl med mobilen/surfplattan. Novellix är ju en spännande satsning på noveller i Sverige som vad jag har förstått går rätt bra i pappersform, men det skulle vara intressant att höra hur deras e-bokssatsning går – vill folk i högre/likadan/mindre utsträckning ha deras titlar i digitalt format jämfört med hur andelen pappersbok/e-bok ser ut för en normal roman?

För den delen, på tal om Novellix och e-böcker: Såg nu att deras e-bokserbjudande innebär att man för 99 kronor per år får tillgång till hela deras nya utgivning, plus backlisten, i mobilen. Det är ett väldigt förmånligt och lockande pris måste jag säga.

Om mobildistraherade föräldrar

Jag tänker på Sandra Jakobs krönika i Helsingborgs Dagblad häromdagen, som bland annat Lisa Bjärbo skrev om i går, om det här med distraherade föräldrar som inte ser sina barn eftersom de är ständigt försjunkna i sina mobiltelefoner.

Jag är knappast bättre än någon annan i det avseendet, men samtidigt vägrar jag skriva under på de domedagsprofetior som verkar vilja göra gällande att det här är ett nytt beteende. Det här simundervisningstillfället som Sandra Jakob skriver om, där föräldrarna sitter på läktaren med sina blickar riktade mot mobilskärmarna i stället för sina barn – backa bandet femton år till tiden innan sms slog igenom – hade vi då haft föräldrar sittande vid den där bassängen med full uppmärksamhet på barnen? Jag är rätt säker på att svaret är nej. De hade suttit och läst i böcker, stickat, löst korsord eller kanske till och med pratat med andra föräldrar. Jag håller med om att det ser illa ut när i princip alla sitter och fipplar med en mobiltelefon, men jag tror att det som egentligen sticker i ögonen är att alla sitter och ägnar sig åt samma sak. Före smartphonens era hade det sett bättre ut, eftersom föräldrarnas förströelseaktiviteter varierade.

För nej, jag tror inte att föräldrar förr i tiden ägnade mer tid eller uppmärksamhet åt sina barn. Tvärtom – har barnen någonsin stått mer i fokus i familjers liv än i dag? Att föräldrar därför tar tillvara på de tidshål som naturligt uppstår i vardagen och tänker på något annat i några minuter ser jag inte som något negativt.

Vittangiklassikern

Jag har tänkt att jag ska ta mig an Vittangiklassikern, 15 kilometer löpning på 6 juni-loppet, 75 kilometer cykel på Mellanälvsloppet i juli och 28 kilometer skidor på Kopparrajden i mars. Jag hade planerat att starta med skidloppet i vintras, men sjukdomarna som lamslog vår familj hela februari lade effektivt de planerna i ruiner.

Och jag tvingas erkänna att det även känns oerhört motigt inför 6 juni-loppet just nu. De två rundor jag mäktat med senaste veckan har visserligen följt de (låga) kilometerhastigheter jag brukar hålla mig till rätt väl, men för ett par år sedan, då jag under några månaders tid då vi bodde i Berlin lyckades göra det till en vana att springa var tredje dag, joggade jag varje gång mellan sju och elva kilometer. I dag vinglade jag upp längs gårdsuppfarten efter blott 5,5 kilometer, totalt utmattad som ett åtlöje inför grannarna.

Efter förrättat värv

Nåväl. Det är ju ett tag kvar till den 6 juni. Men ändå.

Omålad

Jag borde ha ångest för att jag inte skrev en rad på boken i dag. I stället har jag lite ont i magen på grund av att jag inte gjort en gnutta husrenovering, hade två hyllor modell större till barnens rum som skulle ha fått sig en omgång färg i dag men som ännu står helt nakna nere i källaren.

Husägarlivet. Det gör något med skallen och prioriteringarna.

Haltande vecka

Det bidde så klart bara en tumme av även av veckans romanskrivande. Måndag check, tisdag check, resten av veckan matt. Om den något haltande ordleken tillåts.

Men det är i alla fall något, och får jag till fyra dagar nästa vecka är jag nöjd.

Hm, kanske borde jag starta ett eget #blogg100 – #roman100. Det hade kanske fått fart på mig.

Ska tänka på saken.

Bara två dagar till premiär

Redan på måndag, blott åtta veckor efter att de började skriva på manuset, har Funny or Die premiär på sin Steve Jobs-film, kallad “iSteve”. Jag tror seriöst att den här åttio minuter långa parodin kommer att bli den bästa filmen om Applegrundaren, även om Aaron Sorkin nu sitter och filar på manuset till the real thing.

Justin Long, som år ut och år in spelade Mac-killen i “I’m a Mac”-reklamen, gör rollen som Jobs.

UPPDATERING: Hade först bäddat in klippet till filmens trailer här, men den autostartade varje gång man gick in på sidan, och sådant är ett stort no-no i min bok. Här finns en länk till trailern.

Urlakad

En sådan där dag man bara vill ha passerad. Oro för Ejda när hennes förkylning blev betydligt värre, lättnad när doktorn inte hittade några indikationer på det fruktade RS-viruset, den bottenlösa tröttheten som då och då svepte in efter två nätter i följd med ytterst få timmar sömn.

Skönt att nu få lägga den till handlingarna.

Rönnells och ögontjäneriet

Läste Björn af Kleens text i Expressen om Rönnells i Stockholm i går, och tyckte att det var sorgligt att det anrika (höll på att skriva antika) antikvariatet/bokhandeln hotas av nedläggning. Läser så nu på morgonen Rasmus Fleischers text i samma ämne och knyter återigen näven. Denna institution måste räddas! Det var ju så trevligt att ha den i sitt grannskap, ett kulturellt andningshål på väg hem från mammons glupande käftar kring Stureplan när vi bodde ett par kvarter längre bort under Tages första levnadsår. Att detta andningshål nu hotas av samtidens ack så tröttsamma kommersiella intressen är ju förjävligt.

Sedan kommer jag på mig själv. Jag är ju bara en sådan där hopplös person, dessa institutioners sämste vän. Visst, jag har bevistat Rönnells kvällsarrangemang i form av releasefester ganska många gånger, det vill säga druckit två-tre plastmuggar gratisvin och (eventuellt) köpt ett exemplar av releasekalasarens alster, men i övrigt? Hur många böcker har jag genom åren köpt på Rönnells som gynnar Rönnells själva? Försvinnande få. Vi gick rätt ofta in där, och Johanna handlade nog en del, men jag? Nej, tyvärr, kan knappt komma på en enda gång.

Fastighetsbolaget som nu vill höja Rönnells tidigare subventionerade hyra tycker inte längre att det räcker att antikvariatet ger en bra image till kvarteret, ett uttalande som det som kulturvän är lätt att fnysa åt och förakta.

Men mitt eget agerande, är det egentligen så annorlunda? Jag har ju också i princip enbart låtit Rönnells agera ögontjänare.

Missförstå mig nu inte – jag tycker verkligen att det vore djupt sorgligt om denna institution tvingades lägga ner eller flytta. Men jag är rädd att med vänner som mig behöver inte Rönnells några fiender.

Problemet med ÅÄÖ

Jag har tänkt att jag ska skriva ett uppföljande inlägg om Logitechs externa tangentbord för iPad mini, men har inte riktigt känt mig inspirerad. Så i går kom ett inlägg hos Allt om mac som i mångt och mycket summerar mitt eget omdöme. Litenheten blir helt enkelt ett problem när vi har 28 bokstäver i alfabetet, tangentbordslayouten är i grunden gjord för engelskans 25 bokstäver, och för att klämma in ÅÄÖ på det begränsade utrymmet måste kompromisser i form av halvstora bokstäver göras, kompromisser som gör att skrivhastigheten blir helt uppfuckad.

Jag håller visserligen inte med om att det på grund av detta går fortare att skriva på iPadens virtuella skärmtangentbord än på det externa Logitechtangentbordet, men osäkerheten som hela tiden känns i högerhandens fingrar när jag använder det externa tangentbordet gör att rytmen i skrivandet störs, jag koncentrerar mig mer på att träffa rätt tangenter än att tänka på vad jag ska skriva. Och då blir slutsatsen ändå att jag föredrar det virtuella tangentbordet, för faktum är att den lägre skrivhastighet som det ger inte enbart är av ondo.

Men det är ämne för ett annat inlägg. Återkommer.

Sjukligt effektiv

Har haft magsjuka i dag, legat däckad i sängen från klockan halv åtta i morse i princip, med avbrott för de obligatoriska toalettbesöken. Jag besparar er ytterligare detaljer.

Men! Jag har trots detta lyckats skriva på romanen två dagar i följd. Inte mycket, men cirka 1300 tecken i går och 1800 i dag. Och det är ju som det sades under min studenttid i Uppsala på nittiotalet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition. Där handlade det visserligen om hur studentgenerationernas korta minne gjorde att exempelvis en gasque som arrangerats två år i följd klassades som en tradition, men jag tror det funkar för romanskrivande också.

Gårdagens 1300 tecken nedpräntades för övrigt via pekfingervals med detta lilla knyte på vänsterarmen. Konsten måste ut till varje pris!

bild

Uppdatering: Eh, de med koll på höger och vänster ser kanske att det var högerarmen.

Alingsås nästa

Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.

– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?

Vad säger du Olle, har du kaffet klart till strax efter fem?