Nördkollo, år tre.

Vi är på Tjärö för Swedish Social Web Camp, mer känt som SSWC, för tredje året i följd. Efter fjolårets stugboende, då jag även höll i en egen session, har vi i år återgått till rötterna och bor i tält. Tage har skött sig över förväntan, han är nog den som har sovit bäst i vårt lilla krypin, medan hans föräldrar har vänt och vridit på sig varv efter varv. Men å andra sidan har han ju klivit upp strax efter klockan fem båda gryningarna, så att vi haft svårt att sova gör ju inget.

I går var TV4 på plats och gjorde ett inslag om nördkollot. Jag vet ärligt talat inte om det sändes i riksupplagan eller bara i lokalsändningarna i Blekinge, men här är hur som helst inslaget inbäddat. Tage hänger med får och undersöker den tekniska utrustningen. Ungefär som vanligt, med andra ord.

Webbn%C3%B6rdar%20intar%20Tj%C3%A4r%C3%B6%20f%C3%B6r%20hajk

Två nätter i tält får dock räcka. Framåt seneftermiddagen tar vi båten till fastlandet och hyrbilen till Köpenhamn, och sover på hotell till på söndag, innan vi flyger tillbaka till Berlin på eftermiddagen. Någon måtta på frilutslivet får det vara.

Egenutgivaren som tog sig hela vägen

Jag har en spaningstext om e-boken och dess framtid i Sverige som ligger i pipelinen på UNT och väntar på publicering. En av författarna som jag nämner i artikeln är Kaj Karlsson, vars egenutgivna spänningsroman ”Operation Nordvind” nu tagit sig ända till förstaplatsen på Adlibris e-bokslista, en sorts Amanda Hocking i svensk miniatyr, med andra ord. Dagens Nyheter har en kortare intervju med Karlsson i dagens tidning.

Miniatyr var det ja. För det är det här man måste ha i åtanke när man pratar om den svenska bokmarknaden i allmänhet och e-boksmarknaden i synnerhet – vilket oändligt liten marknad vi rör oss på. I USA har Amanda Hocking lyckats sälja för 100 000 dollar per månad i Amazons Kindle Store av sina egenutgivna fantasyböcker, eller i medel 9 000 exemplar per dag enligt Wikipedia. I Sverige har Kaj Karlsson sedan utgivningen för ett par månader sedan sålt totalt 154 exemplar av ”Operation Nordvind” som e-bok hos Adlibris. Det säger en del om nivån vi befinner oss på i Sverige.

Med det sagt vill jag på intet sätt förringa Kaj Karlssons insats. Det är tveklöst imponerande, och en smula historiskt i det lilla, att en egenutgivande debutant tar sig ända upp till förstaplatsen på en topplista.

Fotnot: I dag onsdag är inte längre ”Operation Nordvind” etta på e-boklistan utan tvåa efter Jens Lapidus, men den låg överst i går, jag lovar.

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

#140conf

Vi är på konferens i dag och i morgon, Johanna och jag, #140conf, om allt går väl här i världen kommer en rapport från min iPad hos Internetworld på fredag.

Eftersom jag inte vill spoila något, jag får ju betalt för bövelen, nöjer jag mig att konstatera att det var väldigt trevligt att ta tunnelbanan upp till 86:e gatan utan barn i morse och känna sig som en vuxen, arbetande människa för en dag. Att dessutom kunna göra det med en pappersmugg Starbuckskaffe i handen och känna sig som en New York-klyscha gjorde inte saken sämre.

Just ja. Jo, jag har enbart tagit med mig min iPad till New York, en vecka utan min Macbook Air, ett experiment för att se hur långt den räcker. Juryn överlägger fortfarande, men nej, någon fullgod datorersättare är iPaden inte ännu, långt ifrån. Det mesta går visserligen att göra – dock inte allt – men det tar extra tid och gör mig mest bara irriterad. Men en fullödig utvärdering kommer, möjligen i videoform. Håll ut!

Om tystnaden kring ”Tjärven”

Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.

Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:

1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.

2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.

3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!

Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.

Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.

Apple och e-boken

Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.

På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.

Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.

Synd.

Några ord om iCloud

Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.

Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.

Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.

Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och ”it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).

Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.

Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.

Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.

Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.

Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.

Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång ”inom kort” i cirka två år nu.

Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.

——

Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.

——

Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:

Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, ”iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.

Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.

Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns

———-

Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?

Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.

Instagram

Jag gick och blev med Instagram i går, ännu en sociala medier-tjänst att hålla ordning på. Just den här fungerar bara på iPhone i dagsläget, men bilderna som den genererar går även att beskåda i mitt twitterflöde i högerspalten. Första dagens bilder finns samlade nedan.

Men varför i hela fridens namn lägga tid på ännu en tjänst som stjäl tid från mitt riktiga liv? Tja, det är roligt att ta bilder och jag tycker att tjänsten är rätt så smart och snygg. Det går att korsposta hit, till Twitter, Facebook, Flickr och en massa andra tjänster om jag så önskar, och jag kan även lägga upp samma bild till bildbloggen vi har för Tage på Posterous med en enkel fingerswipe, om nu fotot jag tar någon gång skulle råka vara på honom.

Jag heter dannyboysthlm på tjänsten. Adda mig för bövelen!

E-boken går som tåget. I USA alltså. Ja, hos Amazon åtminstone.

Så hände det till sist, eller ja, egentligen snabbare än någon skulle ha kunnat tro. Den amerikanska nätbokhandelsjätten Amazon meddelade i går att de nu säljer fler e-böcker än pappersböcker, punkt. Förra sommaren kom beskedet att de sålde fler e-böcker än inbundna böcker, och i vintras gick även e-boken om pocketboken. Men nu har alltså e-böckerna gått om pappersböckerna totalt.

Det här innebär ju på intet vis att e-boken nu är större än pappersboken i USA som helhet, det här är bara siffror från Amazon, men det säger ändå en hel del om vartåt utvecklingen barkar.

Jag har ju skrivit en del om det här i bloggen tidigare, och min krönika i UNT för ett par veckor sedan i ämnet summerar väl mina tankar rätt så bra. Och vet ni vad, jag tror banne mig jag drämmer till med att publicera den här i bloggen också, det har ju gått snart tre veckor sedan den kördes i tidningen. Varsågoda:

Förlagen sitter still i e-båten

Jag hajade till när jag läste inledningen till en artikel hos branschtidningen Resumé nyligen: ”Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ’vanliga’ bokläsandet. Nu går Bonnier Pocket ut i en ny stor kampanj – klimatsmart pocket”.

Nej, stopp nu, Resumé, det där är rent nys. Att Bonniers (och Månpocket) nu ska producera miljövänliga pocketböcker är visserligen lovvärt, men det beror inte på ”Hotet från e-boken”, snarare vill de sticka ut på en mättad pocketmarknad.

För även om e-böckerna går starkt framåt i Sverige – senaste året har försäljningen ökat med 300 procent – så rör vi oss fortfarande på väldigt blygsamma nivåer. Elib, som distribuerar i stort sett alla svenska e-böcker, säger att det säljs cirka 5000 exemplar varje månad just nu. Jämfört med den halva miljon pocketar som säljs per månad motsvarar det 1 procent. Räknar vi på hela bokmarknaden – det säljs knappt 2 miljoner böcker i Sverige i månaden – utgör e-boken mindre än 0,3 procent.

Men framöver då? Det brukar refereras till utvecklingen i USA. Enligt deras förläggarorganisation AAP stod e-böcker för 8 procent av den amerikanska bokmarknaden i fjol, året innan var den 3 procent. Kurvorna pekar brant uppåt.

Frågan är bara – är USA facit? Jag är inte säker. Där har den dominerande nätbokhandeln Amazon marknadsfört sin egen läsplatta Kindle i över tre år på ett sätt som verkar utomjordiskt med svenska branschögon sett. Surfar du in på Amazon.com möts du av en jätteannons för Kindle som upptar nästan halva startsidan. Så har det sett ut sedan slutet av 2007. Med sådan exponering är det inte konstigt att Amazon säljer fler e-böcker än pocketböcker, och att Kindlen är deras enskilt mest sålda produkt.

Hos de svenska nätbokhandlarna Adlibris och Bokus får vi leta innan vi hittar e-böckerna. Hos Adlibris finns textlänken ”E-böcker och läsplattor” en bit ner i vänsterspalten. Hos Bokus finns en snarlik länk ännu längre ner i deras vänsterspalt. Både Adlibris och Bokus började sälja läsplattor i början av 2010, utbudet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Hos Adlibris har det snarare blivit sämre, plattan Letto som stolt marknadsfördes som Adlibris egen vid starten, försvann ur utbudet efter ett par veckor och återkom aldrig.

Utan Amazons satsning skulle inte e-boken vara i närheten av 8 procent i USA. Som ledande (och fristående) distributör av böcker på nätet ser de en egennytta i att gå mot digital distribution i stället för att posta bokpaket världen över. I Sverige ägs de stora nätbokhandlarna av Bonniers (Adlibris) samt KF Media (Bokus), som också äger Norstedts.

Och det är här skon klämmer – förlagskoncernerna verkar vilja sitta stilla i båten, och inte skynda på paradigmskiftet. En utomstående aktör måste in och röra om.

Vem känner sig manad?

Tror att jag är nåt

Hör ni! Om man är intresserad av det här med e-böcker så ska man läsa Elib-vd:n Johan Greiffs debattartikel i Svensk Bokhandel, tycker jag.

Faktum var att jag blev lite stolt när jag läste hans text, eftersom slutklämmen där han kritiserar branschen är närmast identisk med den kritik jag utdelade i min krönika i UNT i måndags. I ett utslag av megalomani kände jag mig nödgad att mejla Johan och fråga om jag agerat inspiratör, men så stort var tyvärr inte mitt inflytande, han hade lämnat sin text till tidningen innan min krönika publicerades.

Okej, slut på meddelandet.