Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

Grattis iPod!

Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?

Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.

Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.

Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.

Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens ”vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.

apple-ipod-1st-gen

I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:

Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.

Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.

Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Big in Wikipedia

Alltså inte för att jag klagar, men jag måste säga att det känns en smula udda att en tysk wikipedian har gjort sig besväret att skapa en sida om mig på tyska Wikipedia, en sida som till sitt innehåll dessutom är betydligt mer ambitiös och innehållsrik än på den svenska diton.

Personen som skapat sidan, som om jag förstår det hela rätt verkar vara en flitig Wikipediaskribent som lagt in hundratals poster på tyska Wikipedia, verkar ha utgått från den svenska sidan och kryddat den med i princip all personlig info jag lagt upp om mig själv här på sajten.

Så nu finns jag alltså i Tyskland. Låt nu inte detta gå till spillo, utan:

Hör upp litterära agenter – jag är godkänd och officiell på tyska Wikipedia! Sajna upp mig och sälj mina böcker till vårt södra grannland för bövelen. Jag lovar att ni får mig (rätt så) billigt.

It just works

För att förstå Steve Jobs betydelse behöver jag inte se längre än till Tage. Ändå sedan han var sju-åtta månader har han varit djupt fascinerad av sina föräldrars iPhones och sedan inköpet i våras också iPad. I början var den rolig bara för att den lyste och hade ikoner i glada färger, senare ville han se på Teletubbies på den. Men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar förstå hur de fungerade. Hastigheten och säkerheten han besitter nu, ett och ett halvt år gammal, när han sveper runt bland klippen han tycker om på Youtube är närmast läskig att se. Han väljer, startar, tappar tålamodet om klippet saknar musik och backar tillbaka, väljer nytt, tittar, byter, fram och tillbaka, upp och ner i rullistorna med klipp, stänger Youtube, sveper runt bland apparna, hittar någon av de vi laddat ner speciellt åt honom, startar, vet precis var han ska klicka för att undvika distraktioner som förfrågningar om köp av tillägg i spelen och dylikt, spelar, trycker bort, väljer nytt, sveper tillbaka, Youtube igen, nya klipp. Han slår katten på nosen i Talking Tom tills den ramlar (hans mormor har lärt honom), han dukar bordet i Toca Bocas Tea Party och han tittar på fina Muminfilmer och skräniga Gummibjörnsvideor med förskräcklig smurfhitzmusik.

Steve Jobs drevs av en passion att skapa upplevelser framför datorn som vem som helst kan bemästra. Användarupplevelsen var A och O, it just works och till och med ett barn ska kunna sköta den. I ärlighetens namn blir vi ibland lite bekymrade över hur bra vårt barn kan ratta Apples produkter och sätter honom på svältkur i några dagar till hans stora förtret.

När man startade Apples datorer möttes man under lång tid av en symbol bestående av en datorskärm i vilket man kunde se ett leende ansikte speglas. Jag har svårt att se att något annat datorföretag än Apple skulle ha kommit på den tanken. Människan och maskinen i glad symbios.

Att Steve Jobs avled dagen efter presentationen av iPhone 4S är på något sätt passande. Det går inte att komma ifrån tanken att han kämpade för att hålla sig vid liv tills den var presenterad. Utifrån att vi nu vet att personerna som stod på scenen och presenterade telefonen med all sannolikhet visste att deras grundare bara var dagar från döden, går det att se den på något sätt glädjelösa och för Apple rätt strikta presentationen i ett annat ljus. En plats fanns tydligen reserverad på främsta raden som aldrig fylldes, kanske en gest för att visa att någon var saknad.

Jag har spenderat de tidiga morgontimmarna med att försöka hålla Tage någorlunda glad och nöjd medan jag tittat på CNN som kastat ut sin ordinarie tablå och bara kört Steve Jobs-tributes. Tekniksajter som Boing Boing och Wired har plockat bort sina ordinarie förstasidor och skapat vackra specialsidor i stället, och även bland traditionell media dominerar nyheten, New York Times har just nu sex-sju texter kring dödsfallet i topp, och även i Sverige dominerar nyheten alla rikstidningarnas sajter.

Men vadå, var inte Steve Jobs bara en kille som drev ett datorföretag? Nej. Han var en visionär i samma liga som Henry Ford och Walt Disney, en företagsledare som under fem decennier definierade, förändrade och ständigt drev datorbranschen framåt. På sjuttiotalet skapade han tillsammans med Steve Wozniak Apple 2 som kom att revolutionera hur en dator såg ut och fungerade, på åttiotalet skapade han Macintoshen som tog datorn in i den vanliga människans liv, på nittiotalet kom han åter till företaget och skapade iMacen som återigen drev datorutvecklingen i en ny riktning och på nollnolltalet presenterade han iPoden för en först oförstående men med tiden allt mer fascinerad omvärld, en produkt som banade väg för iPhonen som kom att förändra mobiltelefonbranschen i grunden. Tiotalet? Ja, även där hann han introducera iPaden, som nu är på väg att på nytt omdefiniera datorbranschen.

Frågan är vad han skulle ha hunnit uträtta om han inte ryckts bort blott 56 år gammal.

Okej, nu är det dags att göra frukost åt familjens yngste Steve Jobs-anhängare (även om han nog mer föredrar produkterna före mannen än så länge). Jag lämnar er med det djupt rörande tal Steve Jobs höll för Stanfords studenter 2005, året efter att han fått sitt första cancerbesked. Livet och döden är ämnena han talar om. Rätt passande.

Och vilket #megafail det blev

Sällan har väl så många varit så besvikna och sura i twitterflödet som mellan klockan 19 och 20.40 i kväll. Eller ja, det ska vara senast Apple presenterade en ny produkt och inte levde upp till ”förväntningarna” då, förväntningar som skruvats upp de senaste månaderna av spekulativa nyhetsartiklar och blogginlägg som skrivits med det enda syftet att de genererar många klick.

Så det blev en telefon som ser likadan ut som den förra. Att den invändigt är helt omgjord och uppdaterad med vassare komponenter spelade ingen roll, den hade ingen femma i namnet utan var bara en iPhone 4S, ett påhängt S enligt samma modell som 2009, då 3GS-luren ersatte 3G:n. Folk blev för den delen lika sura den gången.

Därefter gick den för övrigt och slog försäljningsrekord. Samma sak lär hända med 4S-modellen.

Vad jag tror att många inte tänker på, eller kanske inte vet, är att Apples iPhone 4 trots att det snart är 15 månader sedan den började säljas, än i dag är världens bäst säljande smartphone. Så sent som i dag kom siffror som gör gällande att Apple nu säljer flest telefoner inom det smarta segmentet av alla tillverkare, trots att de bara saluför en enda modell, till skillnad från konkurrenterna som oftast har en produktportfölj bestående av en ziljon varianter. Apple behöver helt enkelt inte skynda ut en telefon med ny design på marknaden med alla extrakostnader det medför i tillverkningsprocessen, konkurrenterna kommer ändå inte i närheten av deras nivåer.

Det är lite som de bisarra ryktena som gör gällande att Apple ska släppa iPad 3 i år. Varför i hela friden skulle de göra det, när ingen annan tillverkare ens är i närheten av att kunna leverera en produkt som erbjuder samma användarupplevelse som iPad 2?

Det vore ju bara ren idioti.

Kommer jag själv att köpa mig en 4S? Osäker. Det beror på hur mycket iOS5 påverkar kameran i den gamla 4:an positivt när det kommer till snabbhet, ger uppgraderingen en hastighetsökning i sig själv väntar jag nog till nästa uppdatering.

We’re heading for a #fail

Jag är osedvanligt peppad inför kvällens Applepresentation. Inte för själva telefonen i sig – jag blir allt tröttare för var dag som går på alla mer eller mindre korkade spekulationer och har nog hur som helst tänkt behålla min nuvarande modell till nästa års modell – men jag har väldigt stora förhoppningar på iOS 5, den nya funktionen Assistant och hur det egentligen blir med iTunes Match, kommer musiken att kunna strömmas eftersom de på allvar börjat känna hotet från Spotify eller måste den trots allt laddas ner, till exempel. Dessutom är jag intresserad av att se vad som händer nu när Apple TV 2 ska släppas officiellt i Sverige – får vi tillgång till något vettigt material och kommer Airplayfunktionen att utvecklas ytterligare? I sådant fall blir det nog åtminstone ett nytt Appleinköp i år, burken väntas ju bara kosta 1150 kronor, det kan nog även min numera något decimerade inkomst klara av.

Det enda vi kan vara säkra på gällande kvällen är att Twitter kommer att fyllas av hashtags liknande #applefail och att det kommer att suckas över att det finns andra telefoner med mycket bättre teknisk prestanda, större skärmar och mer (samt utbytbart) minne. När allt är över kommer någon att skriva VAR DET ALLT???!!!! och skriva #fail #fail #fail några gånger till för säkerhets skull eftersom de läst alla dessa mer eller mindre korkade spekulationer och plussat ihop dem till en helhet och varit övertygade om att det var det, plus one more thing, som Apple hade lovat att presentera. Att Apple själva inte yttrat ett endaste ord om kvällens event och vad de tänker presentera – bortsett från det sedvanligt kryptiska och symbolladdade inbjudningskortet till pressen – spelar ingen roll. Heller inte att Apple aldrig har varit ett företag som satsat på att ligga i prestandamässig framkant utan alltid strävat efter en användarmässigt överlägsen totalupplevelse som fler än geeksen ska ta till sina hjärtan. Vi som tenderar att uppskatta Apples produkter och tjänster lär även efter kvällens händelser få finna oss i att kallas lurade. Det hör liksom till.

Nåväl. Jag kan leva med det.

Bokmässan och e-boken

Det sägs att e-boken slog igenom i år på mässan. Jag vet inte jag. Visst lanserades det någorlunda intressanta nysatsningar, och visst pratades det om e-böcker och digitalisering på en hel del seminarier, men bryr sig allmänheten?

Svaret på den frågan är i dagsläget ett rätt självklart nej, kanske är det mer rättvist att fråga om de kommer att börja bry sig inom den närmaste framtiden. Jag blir mer och mer tveksam gällande svaret.

Processen för att digitalisera musik och film gick rätt snabbt, men de är industrier som i huvudsak riktar sig mot de yngre generationerna, det är de som har drivit utvecklingen dit vi är i dag. Litteraturen har överlag en äldre publik, och dessutom främst en kvinnlig sådan, vilket inte borgar för en varm omfamning av nydanande teknik. Det måste vara supersmidigt och superenkelt för att få den läsande publiken att komma, det måste nästan vara ännu mer användarvänligt än vad Amazon erbjuder med sin Kindle i USA. Är de nya svenska satsningarna med Bokus/Akademibokhandelns Dito i spetsen det? Nej, långt ifrån, Sverige är en alldeles för liten marknad för att det ska gå att få ekonomi i att bygga en helhetsupplevelse likt det Amazon kan erbjuda. I stället köper man in plattor från lite här och var, förladdar dem med lite programvara och gör så gott man kan. Räcker det?

Jag tror tyvärr inte det.

När alla i media plötsligt skulle prata e-böcker i början av hösten 2009 och sa nu! nu händer det! Väl? vill jag minnas att jag var en smula skeptisk och sa att läsplattan skulle bli årets julklapp först år 2011.

I dag undrar jag om det sker ens år 2013.

Nysatsning på e-böcker hos Bokus och Adlibris

I går lanserade Adlibris en ny e-boksbutik, och i dag skriver Svensk Bokhandel att Bokus/Akademibokhandeln, som båda ägs av KF, gör en nystart med e-böcker genom en satsning kallad Dito, som inkluderar försäljning av nya läs-/surfplattor, försäljning av e-böcker i fysiska butiker och specialutbildad personal. En bra satsning, även om den kommer att rullas ut på allvar först nästa år.

Att det skulle ske lanseringar på det här området i samband med årets bokmässa var ju ingen överraskning. Nu återstår bara att se hur mycket våra dominerande förlagshus (Adlibris ägs ju av Bonniers och KF äger Norstedts förlagsgrupp) vågar satsa på e-böckerna på riktigt. Det som krävs är rejäla, och dessutom långvariga, framskjutande placeringar på Adlibris och Bokus förstasidor, på samma sätt som Amazon låtit Kindlereklam ligga i topp på sin sajt i fyra år snart.

Först då kommer svensken att börja upptäcka e-böcker i någon större utsträckning.

Amazon och Apple redo att äta hela kakan

Amazon har länge ryktats ha en pekdator/tablet/surfplatta//ipaddödare/kalladetvadfanduvill på gång, och en lansering i höst har varit en riktig lågoddsare. Nu verkar det dock som att den kommande plattan blir en sorts hybrid mellan en ”traditionell” surfplatta (i den mån en bransch som i praktiken funnits bara i ett och ett halvt år sedan den första iPaden släpptes kan kallas traditionell) och en läsplatta, det vill säga deras egen Kindle. De senaste uppgifterna säger sju tums skärm och en gammal och rätt hårt ommodifierad version av Android under huven, som inte blir så särskilt kompatibel med den övriga, redan rätt fragmenterade Androidvärlden. Det blir helt enkelt den nya generationens Kindle, för en lite dyrare penning.

Det här kommer nog i första hand inte att innebära ett hot mot Apples flaggskeppsprodukt, utan generellt en breddning av Kindlens kundbas. Det lär dessutom betyda att det blir än svårare för andra tillverkare att ta sig in på pekdatormarknaden, eftersom Apple och Amazon om de här uppgifterna stämmer har en ypperlig chans att dela upp marknaden mellan sig. Amazon tar bottensegmentet – surfplatte-Kindlen sägs landa på 250 dollar – och Apple tar toppsegmentet (iPaden kostar från 400 dollar och uppåt i dag).

Vad som blir kvar åt de övriga? Not so much skulle jag tro.

Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade.

Jag har varit kund hos ljudbokstjänsten Audible i tre år. För 15 dollar i månaden får man en ”credit” att ladda ner valfri ljudbok för, det finns även ett konto som ger tillgång för  Jag har dock snittat lite knappt en bok i månaden, vilket gett att jag samlat på mig en del credits under årens lopp, i går kväll hade jag fem outnyttjade credits att använda.

Efter en tids vånda bestämde jag mig för att handla upp dem och därefter säga tack och adjö.

Missförstå mig inte, jag älskar i grunden Audible, det är en jättebra tjänst och deras katalog består i nuläget av över 75 000 titlar, att jämföra med de svenskspråkiga alternativen Laudio och Storytel som har färre än 2 000.

Men bara för att katalogen är på 75 000, betyder ju inte det att alla de titlarna finns tillgängliga i Sverige för köp.

Problemet är – som vanligt – att mitt konto är kopplat till ett svenskt kreditkort och därmed kan jag inte kan få tillåtelse att köpa exempelvis Stephen Kings snart två år gamla ”Under the dome” eller Cormac McCarthys ”All the pretty horses”, två titlar jag varit sugen att lyssna på en längre tid. Varför? Ja men dessa förbannade jävla upphovsrättsbegränsningar så klart!

Nej, jag är inte motståndare till upphovsrätt per se, det har jag aldrig varit. Jag vill bara att den ska fungera med någon sorts sans och måtta. Och jag kan inte för mitt liv begripa vari logiken ligger att jag ska tillåtas köpa Cormac McCarthys andra böcker, eller Stephen Kings för den delen, men inte just dessa. Rent juridiskt kan jag visserligen se att det i McCarthys fall troligen beror på faktumet att just ”All the pretty horses” är utgiven av ett annat ljudboksförlag än hans andra titlar, men för mig som konsument spelar det noll roll om jag kan se och förstå juridiken bakom restriktionen, jag vill kunna handla de titlar som erbjuds, punkt slut. I fallet med King finns ingen som helst logik, ljudboksversionen av ”Under the dome” är precis som de titlar som är tillgängliga för köp i Sverige utgiven av Simon & Schuster.

Summa summarum: Bye bye Audible. Jag skulle gärna ha fortsatt, men eftersom världen är värdelös har jag ingen större glädje av er.

Sista beställningen såg för den delen ut så här:

PS. Ja, det finns säkert något sätt att komma runt det här precis som man kan göra på iTunes där det går att skapa ett amerikanskt konto och via halvskumma sajter köpa digitala presentkort som man sedan kopplar till USA-kontot och därefter får full tillgång till alla filmer och tv-serier i den amerikanska butiken, men det är inte poängen här. Poängen är att det är ett idiotiskt system som bygger på att man slår upp imaginära murar vars enda resultat är att den illegala nedladdningen ökar. DS.

Det som hamnar på internet stannar på internet. Eller inte.

På tal om recensioner för den delen. Ni vet den där myten som säger att om något hamnat på internet så stannar det där för evigt? Pöh, säger jag bara.

I går behövde jag fräscha upp minnet angående en grej i Roslund & Hellströms ”Edward Finnigans upprättelse”. Titelinfon hos nätbokhandlarna gav inte så mycket, så jag tänkte att jag kollar recensionerna av den, och begav mig till Svensk Bokhandels sajt som har en bra tjänst där länkar till recensioner av böcker som ges ut på svenska samlas.

”Edward Finnigans upprättelse”, som gavs ut hösten 2006, har nio recensionslänkar till olika svenska dagstidningar samlade hos SvB. I dag knappt fem år senare fungerar bara en av dessa nio länkar. Övriga åtta tidningar har endera raderat texten från sina nätarkiv, eller ändrat i sina publiceringssystem så att de gamla länkarna inte längre fungerar.

Det är banne mig inget annat än bedrövligt.