Etikett: tage

Nattåg 94

Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.

Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.

Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.

Älskade unge.

SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.

Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.

Livet.

Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.

Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.

Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.

Sjuka, Obama och iPad mini

Tittar på Pippi Långstrump med Tage, han är sjuk för tredje och förhoppningsvis sista dagen. Han är så söt i sin ynklighet, så hes att allt kraxas fram, och det är så synd om honom, han kräver att minsta vink befalles till punkt och pricka, annars genast stora, sorgsna tårar som trillar nedför kind.

Ja, euforin från fyra år sedan är borta. Men att Barack Obama sitter kvar är viktigt. Visst, Kina kanske börjar bli viktigare för vår ekonomi, men allt här i livet är inte pengar. USA påverkar oss kulturellt och samhälleligt ofantligt mycket mer än den kinesiska jätten i öster. Att det sitter en person med sunda grundvärderingar som högsta höns i USA är därför fortsatt lika viktigt. Särskilt i dessa tider då olika typer av fanatism är på frammarsch både här och där.

De röstade in en öppet homosexuell kvinna i senaten också. Ryktet om USA:s konservatism kanske måste börja revideras.

iPad mini. Jag älskar den närmast förbehållslöst, tveklöst den bästa iPad jag någonsin testat, en perfekt kombination av storlek och funktionalitet. Synd att Tage tycker detsamma bara. Låt oss kalla oss oense om vem som har rätt till den.

Ensam hemma

Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.

Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.

Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.

Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så så synd om honom är det inte.

Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.

Det andra stället

Skulle behöva hjälp med en grej.

I morse vaknade Tage och var mycket bestämd. Vi skulle inte gå till dagis i dag meddelade han, utan till det andra stället. Var denna plats är belägen kunde han inte exakt ange, men den låg långt bort, och det skulle finnas nio grävmaskiner där, tre lastbilar och många många motorcyklar.

Någon som har en aning om vart vår resa bär? Och om det går att åka kollektivt dit?

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.

Årets skörd

Det är likadant varje år. Jag har ambitioner att botanisera, hitta guldkorn och komma hem med en hel trave nya böcker.

Och så slutar det med att jag i sista stund tar en sväng förbi Trafik-nostalgiskas monter och köper på mig något frestande. Och det blir alltid det enda jag köper.

20120929-115133.jpg

Fotnot: Kalendern till vänster, med tunga arbetsfordon genom historien, är alltså en julklapp till Tage. Det finns trafiknostalgiska gränser även för mig.

Solsken

Ibland känns det som att jag bör stanna upp och tänka på vilket privilegierat och fint liv jag ändå lever.

Jag menar inte de stora sakerna, även om de också så klart ska värdesättas. Nej, jag tänker på de små, enkla grejerna.

Jag och Tage gick ut en sväng utanför mässan i dag. Åka spårvagnen! utbrast han när den dundrade förbi. Okej, vi hade ju inga måsten, varför inte. Så jag köpte en sms-biljett och vi hoppade på tvåans linje. Upp mot Centralstationen, inte gå av än! och förbi Brunnsparken, Grönsakstorget och hållplatser jag inte minns namnet på. Till sist, efter att jag lovat dyrt och heligt att vi så klart skulle åka strax igen, fast åt andra hållet, accepterade han att vi klev av vid Vasaplatsen. Jag vill ha korb! meddelade han nu och snart satt vi på en parkbänk och åt korv och mos och drack Coca-Cola, medan spårvagn efter spårvagn dundrade förbi till hans aldrig sinande förtjusning. När vi ätit klart uppfyllde jag min halva av löftet, och vi tog samma linje tillbaka. Varje gång vi mötte en annan spårvagn kom det omedelbart – Whaaw, titta pappa, en spårvagn! Whaaw!

Väl tillbaka på mässan, uppe på vårt hotellrum, frågade jag visst hade vi det mysigt i eftermiddags, Tage?

Han tittade på mig ett tag, log och vände sig därefter mot Johanna. Mamma, det INTE var roligt i dag! konstaterade han och började storskratta.

20120928-203921.jpg

20120928-203945.jpg

Hålla radiolåda

Det var fantastiskt roligt att vara med i radion i morse! Här kan man lyssna i efterhand. Det blev som man kunde ana en smula ofokuserat – Tage ville dels rita på allt han kom åt och dels gång på gång promenera ut ur studion och undersöka P4 Upplands redaktion i stället – men på det stora hela tyckte jag att det blev bra.

Så alla andra radiokanaler och program där ute – var nu inte blyga, låt oss komma och prata om den vingliga och omtumlande starten på föräldraskapet hos er också. Se det inte som en order, men som en sträng uppmaning.

P4 Uppland i morgon

Just ja! Tidigt i morgon bitti tar vi tåget norrut för att mellan klockan åtta och nio vara med i P4 Upplands morgonprogram och prata om vår bok. Det blir spännande, inte minst för att Tage ska vara med i studion hela tiden. Vi får väl se hur det går, han har ju en egen vilja nu för tiden, kan man ju kanske uttrycka det.

Lyssna live om ni är i krokarna, eller via deras sajt!