Etikett: tage

Annorlunda

Varje gång jag är själv med Tage några dagar fylls jag av beundran för ensamstående föräldrar. Som lever i en sådan här vardag jämt, som har två eller tre barn och ändå löser det. Själv.

Jag har ju varit själv med Tage uppåt en vecka förut men det är jobbigare den här gången, annorlunda. Dels för att jag själv är krasslig, jag har visserligen också fått penicillin nu och har inte kvar den där udda känslan av att skallen är en vadderad hjälm med stampad rotmos inuti, men jag är fortsatt rasslig och hostar hostar hostar.

Men främst för att jag för första gången sedan vi kom till Vittangi tror mig känna av miljöombytets effekter, jag känner mig helt enkelt lite ensam. Visserligen skulle jag bara sitta hemma och uggla om kvällen om jag var ofrivillig ensampappa i Stockholm också med Johanna på ett sjukhus där, men här finns inte samma möjlighet att omge sig med människor på dagarna när jag jobbar, det vimlar inte direkt av stimmiga fik att caféjobba på om en så säger. Så det blir ugglande både på dagen och kvällen. Och i en ny miljö så … ja, lite ensamt känns det.

Men den viktigaste orsaken till att det känns annorlunda den här gången är Tage. Han är så stor nu, så medveten, och det är så uppenbart att han inte gärna talar om att hans mamma inte är hemma. Flytten, graviditeten och så nu det här. Klart att han påverkas.

Men i går hade han byggt en bil åt henne i present på dagis. Det gjorde mig glad.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Lever sitt liv

Jag går förbi utanför dagis. Ser genom ett fönster min son bygga på ett torn tillsammans med ett annat barn. Det är en sällsam känsla att se honom i ett sammanhang dit jag själv inte hör, att han är en egen individ som pular på med sitt även utan mig.

På ett sätt är det så klart betryggande. Att se att hans liv faktiskt skulle fortgå även om jag gud förbjude inte längre fanns där. Samtidigt gör det diffust ont, en blandning bestående av en del vemod och två delar stolthet.

Kommer nog aldrig att bli klok på det här med att vara förälder.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.

Crossoverlitteratur, jOBS och korvgrillning

Intressant text i Svenska Dagbladet i dag om crossoverlitteraturens allt starkare ställning. Läsningen har förändrats, kvar står litteraturkritiker och pratar om romanens död, medan romanen själv verkar mer levande än någonsin. I alla fall om crossoverlitteraturens (framför allt) kvinnliga lustläsare får bestämma, skriver Elise Karlsson. Själv hade jag tänkt låta mitt nästa läsprojekt efter ”Händelser vid vatten”, som jag läser om efter Sydsvenskans deckaromröstning vid nyår, bli den mycket hyllade crossovern ”Förr eller senare exploderar jag”, även om den svenska titeln känns onödigt ungdomsflirtande (originaltiteln är ”The fault in our stars”).

Den mycket långa recensionen av biopicen ”jOBS” i The Verge lovar gott. Mer blandat på andra ställen visserligen, men ändå en bra känsla i min mage. Tror absolut att det kan bli en bra underhållningsfilm om Steve Jobs uppgång, fall och second coming. Även här har vi ju att göra med en hemsk titel, dock.

Nu ska vi grilla korv i öppna spisen. Det tycker jag att jag förtjänar efter att ha plogat hela gården med Tage sittandes i skopan.

Livet just nu

Det har inkommit önskemål om att jag ska blogga mer om hur vårt liv fortgår här uppe.

Jo tack, det går bra. Men jag känner mig ännu lite obekväm att skriva om det, vardagsbetraktelser blir mer intima eftersom man här rör sig i ett mycket mindre sammanhang. Men jag lovar att försöka bortse från det och rapportera en del. Låt mig börja med några saker:

Jag är lite paranoid när jag möter folk, eftersom faktumet att jag inte vet vilka de är inte behöver betyda att de inte vet vem jag är. Vid åtminstone tre tillfällen den senaste veckan har det hänt att människor jag inte haft en aning om vilka de är kommit fram på exempelvis Konsum och frågat Nå, hur går det för er då? och så har det visat sig vara någon granne till oss eller vän till Johannas föräldrar eller barndomsbekant till Johanna eller någon som helt enkelt bara vet på det sätt som folk i den här typen av samhällen brukar veta vad omgivningen sysslar med. Människor som jag inte har en aning om vilka de är, men som så klart har hört allt om vår flytt hit. Och att alla är påpälsade i vinterställ, gigantiska mössor och stora halsdukar i kylan så att det knappt går att se vem som är vem ens om jag skulle råka känna dem gör det inte enklare. Men jag gör mitt bästa, och konverserar glatt tillbaka.

Johannas syster är bekymrad över min kompissituation här. Allt hopp är dock inte ute. Det finns faktiskt en kille i byn som använder cykelhjälm, honom skulle du nog gilla, meddelade hon häromdagen.

I går var vi ute och gick längs älven. Mycket vackert. Jag snor Johannas bildcollage.

Tage har gått på dagis här uppe en vecka nu. Inför flytten var detta det enda jag oroade mig för, jag och Johanna har ju gjort ett medvetet val, medan han bara tvingas haka på och fullständigt byta miljö. Men det verkar gå bra, även om han i torsdags sa att han fortfarande gillar sitt gamla dagis mer, för jag känner dem bättre, som han motiverade det och orden fick det att hugga till en smula i mitt hjärta, men i nästa andetag la han till men det här dagiset är också roligast, kanske för att lugna mig. Älskade unge.

The beach runner

Vi åkte till Las Palmas på en tredagarssemester, lika bra att passa på, det lär inte bli så många flygresor den närmaste tiden, Johannas allt större mage sätter stopp och när vi väl blivit tvåbarnsfamilj har jag en känsla av att vardagsbestyren kommer i vägen, åtminstone till en början.

Vad vi gör? Jagar Tage. Tar bilder på Tage. Ibland på en och samma gång.

20121213-101918.jpg

Vittangi och Baby E

Vi tog tåget norrut, Tage och jag. Gästrikland i helgen, Tage besökte sin farmors dagis i går, han levde rövare i timmarna tre medan jag satt i personalrummet och jobbade. Sedan ”promenerade” vi hem genom två decimeter oplogad nysnö med barnvagnen. Så fick jag ett träningspass även detta veckoslut. I dag åkte vi till Kungsgården, där Tage spenderade en god stund av kvällen med att gång på gång snurra in sig i ett liggunderlag. Kanske bara ska slå in den där och ge honom i julklapp, konstaterade pappa.

På tal om Norrland. Det slog mig att jag här i spalterna helt glömt bort att nämna två livsförändrande saker:

Med start kring jul och nyår omlokaliserar vi oss och gör Vittangi – som i går slog svenskt köldrekord för år 2012 – till vår huvudsakliga hemmabas. Lite som när vi var föräldralediga med Tage och drog söderut till Berlin, fast nu åker vi lika långt åt andra hållet och flyttar in i Johannas farföräldrars gamla villa, som vi köpte för ett par månader sedan. Vi överger inte stockholmsboendet, men eftersom Tage nu är så stor kommer det knappast att bli lika frekventa vistelser i huvudstaden som under året i Berlin, eftersom han efter trettonhelgen börjar på dagis där uppe. Tanken är också att det här ska bli längre än ett år, hur många får vi se, det rör ju sig trots allt om en rejäl omställning.

Vilket någorlunda sömlöst för mig över till den andra saken, i slutet av mars väntar vi utökning i familjen när tre blir fyra! Så i stället för att upptäcka Berlin medelst barnvagn kommer jag med barn #2 att göra detsamma i Vittangi. Synd bara att jag redan kan de … ja vad kan det vara, femton gator Vittangi består av utantill efter att ha promenerat Johannas föräldrars hundar varv efter varv när vi har varit på besök.

Hur som helst, vi är i vecka 24 nu, Johanna mår fint bortsett från att Baby E är en magkickare av tidigare aldrig känd art, och vi är väldigt förväntansfulla. 30 mars, samma dag som mina tvillingsystrar är födda, är beräknat nedkomstdatum.