Men jobbiga tweens då? Är de okej?

Angående gårdagens debatt om barnförbud på fik:

Jag kan inte göra annat än att tycka att det är rätt häpnadsväckande att så många anser att det vore en god idé om vi tilläts förbjuda vissa typer av människor att vistas på kaféer, eftersom de stör upplevelsen. Jag tycker inte att det går att komma runt det med en massa om eller men eller fast, det handlar om att förbjuda en sorts människor – för jo, barn är människor även om många verkar tro att vi föräldrar ser dem mestadels som accessoarer – att besöka fik.

Ja, jag är medveten om att det finns andra miljöer där barn och ungdomar inte är välkomna, men det handlar i regel om platser där lagar relaterade till alkohol träder i kraft, som bar- och nattklubbsmiljöer, och är knappast jämförbart.

Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad över att debatten uppstår, eftersom den passar så ypperligt väl in i vårt individualiserade och egocentriska tidevarv. I ena ringhörnan har vi dem som anser det vara deras rättighet att uppleva sin fikastund eller sitt caféjobbande på exakt det sätt de föresatt sig, och i andra ringhörnan har vi föräldrar som anser att de och deras barn har en rättighet att bete sig på vilket sätt de önskar i vilken miljö de än befinner sig i. Ingen part anser sig behöva visa någon hänsyn eller anpassa sig efter andra, och därför mötas de aldrig.

Samhället.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Livet tur/retur

Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.

Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.

Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.

Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).

Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.

Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!

Morgon i stan

Framme i Stockholm, smått vimmelkantig efter två-tre timmars ”sömn” på ett tågsäte genom ett evigt pärlband av Norrlandsstäder. Frukost på Espressohouse på Vasagatan, hade planerat att gå till Vetekatten men det vete katten varför de öppnar först halv åtta, inte undra på att kedjorna vinner när de öppnar en timme tidigare när tåget anländer.

Ska vara på Bosön klockan tio för att göra en intervju. Sedan till lägenheten, kolla post, plocka åt mig lite prylar jag saknar i Vittangi, duscha och kanske vila en timme på soffan och så uppåt mot city igen, ska nog kånka med mig bilbarnstolen för vi ska ju köpa bil däruppe gubevars. Tåget norrut går 17.58, åter i Kiruna vid lunchtid i morgon, till i kväll har jag dock bokat liggvagn för två nätter i rad i ett säte är mer än vad min svanskota pallar.

Skrev 1 500 tecken på romanen söder om Umeå någonstans i går kväll. Alltid något.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.

I’ve got mail

På somliga sätt är samhällsservicen i Vittangi bättre än i Stockholm. Att posten vissa dagar redan ligger i lådan när jag är på väg hem för att sätta igång arbetsdagen efter att ha lämnat Tage på dagis, några minuter efter nio på morgonen, är tveklöst en sådan. På centrala Södermalm var det omvänt – när jag gick ut genom dörren vid fyratiden på eftermiddagen för att gå och hämta Tage hände det att jag krockade med brevbäraren när han var i färd med att trycka in post genom vårt brevinkast.

Och ja, vad jag märkt uppfyller posten i regel sitt löfte om att leverera post redan nästföljande dag även hit. Johanna beställde nya linser över nätet en dag vid halv fyra på eftermiddagen, de låg i brevlådan redan morgonen efter.

Ska man skicka post är det dock tuffare klimat. Lådan töms klockan 14 vid Konsum, sedan är det bara att vänta till nästa dag eller att ta bilen in till Kiruna 7,5 mil västerut, där det finns lådor som töms klockan 16. Någon söndagstömning finns inte heller här, vill man att ett brev ska ha en chans att ta sig fram till en måndag måste det läggas på lådan före klockan 14 på fredagen. Ja, eller göra den där bilfärden till Kiruna igen då, där helgtöms några lådor klockan sju på söndagsmorgonen.

Dessutom bjuds man på särdeles fint ljus dessa morgnar när man vittjat brevlådan och beger sig upp mot huset igen. Johanna plåtade.

Nattåg 94

Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.

Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.

Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.

Älskade unge.

SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.

Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.

Livet.

Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.

Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.

Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.

Ensam hemma

Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.

Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.

Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.

Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så synd om honom är det inte.

Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.

Livet just nu

Vi är i Vittangi igen. Ett kombinerat administrations-, jobb- samt intervjuofferbesök.

Intervjuoffer. Konstigt ord egentligen. Som att det alltid måste handla om att bli ställd mot väggen.

Planet hann inte mer än slå ner sina hjul på landningsbanan i Kiruna förrän jag kände mig trött och febrig. Orkar inte en tredje sjukomgång mer eller mindre i rad.

Den jobbrelaterade biten av resan innebär att jag ska åka ner i gruvan i Kiruna. Djupt ner. Det ska bli väldigt skoj.

Jag stör mig ofantligt på veckans artiklar i Stockholmstidningarna om de skadeframkallande spärrarna i tunnelbanan. Eller, inte på artiklarna, utan på den allt mer tydliga samhällsmentalitet spärrarna visar på. Spärrarna måste byggas så där höga och aggressiva, för annars finns risk att några fuskare tar sig igenom, och hur skulle det se ut om vi hederliga skattebetalare tvingades betala för det, vad? Nej, låt oss bygga murar som åtskiljer de ärliga från snyltarna. Skit samma om vi får ett allt kallare samhälle, jag tänker fan inte betala för någon annan än mig själv.

Bah.

Stockholm på riktigt

Efter tre veckor på vägarna landet runt är vi nu hemma i Stockholm på riktigt. Solen till ära kastade vi bara in väskorna i lägenheten, plockade fram filt, handdukar och solfaktor 50 och begav oss till Långholmen. Att säga att det är varmt i vattnet är väl en överdrift, men efter några minuter domnar kroppen bort och det blir rätt behagligt.

20120728-162654.jpg

I övrigt då?

Jag ser fram emot ett par veckor av semisemester/semijobbande.

I kväll ska jag mysa med datorn genom att blåsa den ren och sedan installera Mountain Lion från scratch.

På resan hem i förmiddags läste jag en väldigt lång och intressant text i Vanity Fair om Microsofts fall under 00-talet. Stundtals plågsam läsning.