Letto Frontlight poppis i juletid?

Jösses vad folk googlar läsplattor vid juletid! I går på juldagen hade jag årets högsta besökarantal här på bloggen, och målet för folks läsande var till stora delar bestående av mitt test av Adlibris Letto Frontlight från i maj i fjol, och på andra plats finns min recension av läsplattan Tolino Vision 2 från december i fjol (där jag jämförde rätt mycket med Letto Frontlight).

Endera har många fått en Letto i julklapp och vill nu läsa på om den, eller så är många intresserade av att köpa en Letto i den pågående kampanjen som Adlibris har just nu och googlar av den anledningen.

Tyder det här på en svensk boom för e-boken just nu? Oklart, skulle jag säga. Jag får ofta besökstoppar när Adlibris kör kampanjer för sin läsplatta, även om jag tror att den här kanske är större än de tidigare. Som sagt, juldagen brukar traditionellt vara en ganska slö dag på internet – även om det där varit på väg att förändras de senaste åren tycker jag – så något tyder det kanske på. Att e-boken sakteliga ökar sin marknadsandel torde stå rätt så klart.

Boktips och klappvåndor

God jul där ute i stugorna! Till skillnad från vad jag hört är läget söderöver har vi en vit jul – därtill med snöfall i dag – och Ejda springer just nu runt och bestämmer vad det är i hennes olika paket. Med tanke på att hon är övertygad om att det i ett ligger en lila minigiraff och i alla övriga finns My Little Pony-grejer, så är det upplagt för besvikelser och gråt om några timmar.

På självaste dopparedan fick jag äran att boktipsa i branschsajten Boktuggs julkalender. Klicka er vidare för att se vad jag läst och uppskattat under året som gått, och vad jag kommer att lyssna på i jul. Författarna som står i fokus: Birgitta Trotzig, duon Brent Schlender/Rick Tetzeli samt Emi Gunér.

Nu har Ejda satt sig i position för julklappsutdelningen. Två timmar kvar tills hennes moppa kommer hem från jobbet och vi har tänkt börja, dock…

Hur skummar man sig igenom en ljudbok?

Jag fick en fråga från TT gällande ljudboksboomen och Storytel Original och skillnaden mellan att skriva för papper kontra ljud förra veckan. Jag svarade med att mejla in en smärre essä som svar. Nedan följer ett utdrag:

Det som brukar sägas kring Storytel Original-böckerna är att språket ska vara lite enklare, rakare, fyllt av cliffhangers och inte så mycket språkliga krusiduller. Eller ja, det är väl så det har pitchats till viss del i alla fall. Jag har inte funderat särskilt mycket aktivt över detta när jag har skrivit, utan har till största del försökt skriva på i den stil jag är van vid och bekväm med, även om jag får medge att jag försökt begränsa mig i användandet av bisatser, något jag annars har en ovana att nyttja väl frikostigt. Bortsett från bisatserna tror jag dock att jag redan tidigare skrivit på ett sätt som fungerar bra i ljudboksformat, min debutroman Dannyboy & kärleken hade exempelvis cliffhangers i princip varje kapitelslut, så den delen var inte särskilt ny för mig.

Däremot har jag mer aktivt försökt undvika upprepningar, eftersom min erfarenhet är att de tar sig igenom tydligare vid lyssning än vid läsning. Självklart försöker jag att inte upprepa mig när jag skriver ”vanligt” heller, men en van bokläsare läser inte en text ord för ord, snarare far blicken över meningarna mer som att du ”ser” dem, och då reagerar du inte lika starkt på enskilda ord.

Vid ljudbokslyssning är det svårare att göra så, du måste följa berättelsen hela vägen på ett annat sätt eftersom mediet är beskaffat så. Hur skummar du dig exempelvis igenom ett tråkigt parti i en ljudbok? Visst, du kan öka tempot på uppspelningen tillfälligt men det blir inte riktigt samma sak och är definitivt inte lika enkelt som att låta blicken svepa snabbare över sidan. Dessutom är inte ditt öra tränat att uppfatta när du måste skärpa koncentrationen igen på samma sätt som att du ser när tråkpartiet är över i skriven text, för där har vi en livslång träning som textläsare att falla tillbaka på. Lång utläggning, men det gör att upprepningar enligt min mening lättare hörs än syns. Och det skär sig så illa i öronen när det sker!

Eller för den delen – jag har inte helt struntat i det där med att det ska vara stort, explosivt och rakt. Min förläggare sa vid ett tillfälle att om jag får en idé men tvekar av anledningen att idén känns för galen, då är den perfekt för det här formatet. Och jag fick faktiskt just en sådan tanke under arbetet med säsong två av Virus, en tanke som jag avfärdade med ett ”nej, så KAN jag inte göra”. Och då tänkte jag på det där hon sa, och följde min ursprungliga tanke. Och nu tycker jag nog att det blev en av de bästa mest dramatiska händelserna i Virus 2 överhuvudtaget. Så det funkar ju!

——

Min stackars ex-kollega Erika som skulle skriva artikeln och var den som ställde frågan hade nog mest tänkt använda mig för bakgrundsinfo – jag tolkade det som att intervjuerna redan var gjorda när hon hörde av sig – men kanske var det längden på mitt svar som gjorde att jag trots allt fick med ett kort citat i den färdiga artikeln, som publicerats i ett stort antal tidningar runt om i landet de senaste dagarna. Hur som helst, det här är ett ämne jag tycker är väldigt intressant, och jag var även inne på det i en intervju jag gjorde med Dyslexiförbundets tidning Läs & Skriv nyligen, den är med i deras senaste nummer.

Nomineringarna till Stora Ljudbokspriset klara

I dag blev det klart vilka böcker som nominerats till årets upplaga av Stora Ljudbokspriset, som arrangeras i Storytels regi. Personligen hade jag så klart gärna sett att Virus varit med, men det är ändå roligt att se att två Storytel Original-titlar klarat nålsögat, i form av Leffe Grimwalkers Tick Tack (inläst av Oscar Skagerberg) i spänningsklassen och Maskeradstaden av Maria Monciu (inläst av Alexander Salzberger) i den skönlitterära klassen.

Här är hela nomineringslistan:

Barn
Pestan av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Inläsare: Morgan Alling
Livet – en handbok av Farsad Farzaneh. Inläsare: Farsad Farzaneh
Nyckeln till Hinsides av Albin Alvtegen och Karin Alvtegen. Inläsare: Karin Alvtegen
Kom Alfons före sig själv av Gunilla Bergström Inläsare: Gunilla Bergström
Warriors – Ut i det vilda av Erin Hunter. Inläsare: Mattias Linderoth

Ungdom
Kraften av Siri Pettersen. Inläsare: Sonja Lindblom
Som Zlatan fast bättre av Nicklas Christoffer. Inläsare: Emil Rehnström
Fjärilarnas stad av Ingrid Remwall. Inläsare: Viktoria Flodström
Pojkarna av Jessica Schiefauer. Inläsare: Jessica Schiefauer
Disa av Denise Rudberg. Inläsare: Callin Öhrvall Delmar

Spänning
Där inga ögon ser av Dag Öhrlund. Inläsare: Stefan Sauk
Tick Tack av Leffe Grimwalker. Inläsare: Oscar Skagerberg
Midnattsflickor av Jonas Moström. Inläsare: Marie Richardson
Prio ett av Emelie Schepp. Inläsare: Katarina Ewerlöf
Kaninjägaren av Lars Kepler. Inläsare: Jonas Malmsjö

Skönlitteratur
Stjärndamm av Lars Wilderäng. Inläsare: Jonas Holmberg
Maskeradstaden Maria Monciu. Inläsare: Alexander Salzberger
Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Inläsare: Martina Haag
Som ett brev på posten av Birgitta Bergin. Inläsare: Anna Maria Käll
Glöm mig av Alex Schulman. Inläsare: Alex Schulman

Vinnarna presenteras den 6 mars, då det arrangeras ljudboksgala i Stockholm.

Vilka vinner då? Tja, Dag Öhrlunds Där inga ögon ser är ju ingen högoddsare i spänningsklassen eftersom den har Stefan Sauk som inläsare, och han har gått hem från galan med ett pris tre av de fyra senaste åren, och i den skönlitterära klassen skulle jag säga att Martina Haag ligger bra till, hennes bok har blivit väldigt älskad och det är klart att den personliga inläsningen gör sitt till (samt att hennes bok ligger tvåa på Storytels mest lästa någonsin-lista). Nu är det visserligen en utvald jury som utser vinnarna och inte lyssnarna själva, men det är klart att det ger Haag ett väldigt bra startläge. I barn- respektive ungdomsklassen (det är första gången de separerats åt, när jag satt i barn- och ungdomsjuryn för två år sedan fanns bara en klass), får jag erkänna att jag inte har så bra koll, så där vågar jag mig inte på att gissa någon vinnare.

Den 10 december 2009

På tal om romanen som aldrig verkar säga hej då:

I går var det alltså exakt sju år sedan jag presenterade romanprojektet för världen. I dag är det i stället exakt sju år sedan romanen inleds. Så här står det ett par sidor in, när huvudpersonen Filip står och väntar på Iris vid Sankt Eriksplan inför deras första dejt:

I en annan del av staden har Nobelmiddagen precis inletts och minusgrader har för första gången denna vinter lagt sig över Stockholm.

Jag minns inte om det fanns någon medveten tanke kring det här när jag skickade ut pressmeddelandet om boken och skrev mitt blogginlägg, men med tanke på hur mycket jag gillar den typen av detaljer håller jag det inte för otroligt. Först presentation, sedan drar genast historien igång.

Nu är det visserligen inte här berättelsen egentligen startar, ni som läst romanen kommer kanske ihåg att kapitlen inte kommer i ordning, boken startar med kapitel sex. Och där är det, precis som i dag, den 10 december.

Min möjlighet att skriva

Det här året har inneburit en del förändringar i mitt skrivande liv. För första gången har jag kunnat lägga merparten av min tid på att skriva skönlitterärt, utan att för den sakens skull behöva göra avkall på mina månatliga inkomster. Mitt författande har tidigare alltid varit en ren hobbyverksamhet som dragit in löjliga summor sett till hur mycket tid jag lagt ner på det, men med de två säsongerna av Virus har det förändrats.

Kontraktet jag har skrivit med Storytel är belagt med viss sekretess så några exakta summor kan jag inte delge, men de två böckerna/säsongerna har hur som helst gett mig möjlighet att skriva på heltid i ungefär sex månader. Hade jag varit mer disciplinerad i hur jag arbetar och kombinerat med att ha ett jämnt journalistiskt frilansflöde som motsvarar ungefär 25 procents arbetstid, hade jag kanske kunnat dryga ut det ytterligare 2-3 månader.

Med traditionella bokkontrakt får författaren i regel inte en krona förrän ett färdigt manus har lämnats in till förlaget (förskottet eller garantihonoraret som det kallas ses då som ett ej återbetalningsskyldigt förskott på framtida försäljning och inte som en ersättning för arbetet som lagts ner under skapandets gång), men här har jag kunnat fakturera kontinuerligt samtidigt som jag skrivit, vilket inneburit en enorm lättnad ur monetär synpunkt. Förskottet har dessutom varit rejält mycket större än vad traditionella förskott brukar vara (en normal debut- eller mid list-roman får man vara glad om man får ett förskott på 40 000 kronor för, och det är pengar man sedan måste skatta och betala sociala avgifter på själv, så räkna bort åtminstone hälften).

Med de större pengarna följer även att Storytel har större rättigheter till Virus än vad som är brukligt i branschen, något de fått en del kritik för. Jag höjde också på ögonbrynen gällande ett par saker i kontraktet när jag fick det tillsänt mig, men kom fram till att möjligheten att faktiskt få betalt för tiden jag lägger ner vägde rejält mycket tyngre. Och som en parentes kan nämnas att Storytel en tid efter att jag skrivit på avtalet återkom och bad mig riva det ursprungliga kontraktet och därefter sände ut ett nytt, där ett par detaljer gällande rättigheterna hade ändrats till min fördel.

Men visst, skulle någon vilja göra actiondockor av Amanda och Iris, då är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren och inte jag. Den chansen bedömer jag dock som rätt liten.

Vad jag vill säga är att jag gillar den här skrivartillvaron betydligt mer än den tidigare. Visst är det till viss del frustrerande att det jag skrivit ligger bundet hos en specifik tjänst och inte är allmänt tillgängligt, men återigen – för mig bleknar nackdelarna i det här fallet eftersom det faktiskt ger mig lön för mödan. Dessutom är Virus, trots att Storytel ”bara” har cirka 220 000 svenska abonnenter, redan den av mina böcker som har nått flest lyssnare/läsare.

Och det om något är väl ett skäl att känna sig nöjd.

Kvantitet och kvalitet i Kiruna

Det börjar bli riktigt bråttom med Virus 2 nu, och följaktligen tog jag 06.40-bussen in till stan i morse för en heldag i skrivandets tecken. Och bortsett från tio minuter då jag gick till biblioteket och snackade lite med Tage som också hade Kirunadag med sin förskoleklass, tjugo minuter när jag åt lunch på Spis och en kvart då jag gick och snackade med Tora på Kiruna Bokhandel, så jobbade jag i princip nonstop med boken från 07.45 till 17.45, då bussen hem angjorde Vittangi busstation.

Trodde först att jag skulle landa på cirka 15 000 tecken eftersom det var vad jag hade nått när jag slog igen datorn för att gå till bussen, men väl på plats i mitt säte tänkte jag att vafasiken, slumra kan jag väl göra i kväll, och skrev 2 300 tecken till på ipaden jag tagit med som batteribackup ifall jag skulle hamna på caféer där jag inte kunde ha sladden i och riskerade soppatorsk i datorn.

Så 17 300 tecken, det är banne mig personligt rekord. Jaja, jag vet att författeri handlar om kvalitet och inte kvantitet, men just i detta läge är faktiskt kvantitet det som behövs.

Lyckas jag nu bara nå uppåt 12-13 000 tecken i fortsättningen varje arbetsdag, så ska nog det här ordna sig.

Det svåra andra albumet

Det går motigt. Arbetet med den andra säsongen av Virus frestar på. Att den första säsongen gått relativt bra, och att människor verkligen verkar tycka att den är mycket smittande och ser fram emot fortsättningen – SÅ SPÄNNANDE! Satt som på nålar hela tiden. Bästa jag lyssnat på på länge. Längtar till del två!! som någon skrev som en kommenterar på sista avsnittet förra veckan – gör så klart att jag känner en inre press att andra säsongen ska bli ännu mer rafflande och spektakulär.

Och då knyter det sig lite.

Just i detta nu känns det dessutom som att jag skriver för intet. Ramarna är rätt strikta, de tio delarna ska ligga på 50 000 tecken vardera för att bli en timme långa när de läses in. Självklart behöver det inte vara prick 50 000, men ganska nära. Och avsnittet jag nu jobbar med har jag redan skrivit slutet på, ett slut jag tycker blev en väldigt bra cliffhanger som litegrann drar undan mattan för mina hjältar och ändrar spelplanen. Problemet är bara att jag har kommit på i efterhand att jag måste få in mer saker i det här avsnittet, och därför sitter jag nu och skriver till grejer i ett avsnitt som redan nått 50-strecket sedan länge.

Det som är irriterande med detta är att det inte tar mig närmare slutmålet, för även om det säkert är okej att något avsnitt blir lite längre, så betyder inte det att de andra avsnitten får bli kortare. Det enda som händer när jag nu sitter här med 58 000 tecken och med skohorn försöker pressa in ännu mer för att nästa avsnitt ska kunna starta där det är tänkt, är att jag sitter och lägger extra tid på något som enligt teckenräknaren blev klart redan förra veckan.

Tid som jag inte direkt har massor av.

Och så ständigt i ackompanjemang av tankar som dessa: De trampar vatten. Det händer inget. För omständligt! För mycket luft. Kom igen nu då!

Plus någon enstaka gång ibland: Fan, det där blev ju rätt bra.

Argh.

virus10

Pratade Virus i P4 Norrbotten

Jag intervjuades om Virus i P4 Norrbottens förmiddagsprogram i går. En trevlig intervju, där jag för att få en lokal vinkel även tänkte högt gällande en lös tanke jag haft om att förlägga en framtida säsong av serien i Kiruna, givet de rätt speciella omständigheter staden bjuder på. Det gäller ju att bjussa den lyssnande publiken på något unikt.

Ja, förutsatt bland annat en sådan liten detalj att jag först måste få grönt ljus för fler än två säsonger, så klart.

Boktipset stramas upp – men mer måste till

Sveriges Radios Kulturnytt berättar i dag att Adlibris nu börjat rulla igång de åtgärder de aviserade i våras gällande fusket hos Boktipset, som branschsajten Boktugg var först med att avslöja. och som jag själv kommenterade i ett par inlägg.

Det Adlibris enligt Kulturnytt gjort är att de dels kräver att mejladressen som anges när man skapar konto måste verifieras, samt att de säger sig rent generellt ha en ökad redaktionell närvaro på tjänsten, den ska alltså inte lämnas vind för våg vilket tidigare varit känslan utan man ska vara vaksam gällande misstänkt aktivitet.

Min spontana reaktion till detta måste tyvärr bli – öhm, är det allt? Verifiering av mejladress är något som är standard sedan hiskeligt många år på i princip alla sajter man kan registrera konto på, och knappast ett sätt att stoppa falska användare. Det är hur enkelt som helst att registrera en ny mejladress i antaget namn hos en mejlleverantör, sajna upp sig hos Boktipset med sin nya mejladress, klicka på verifieringslänken som dyker upp i mejlkorgen och sedan aldrig fundera över den där mejladressen igen, något jag själv nyss provade genom att skapa kontoprofilen Testar Testarson med en nypåhittad mejladress.

Kanske är det den andra delen – personalnärvaron – som är det viktiga, det får tiden utvisa. Hoppas bara att personalen kommer att få lägga lite tid på att fixa eget innehåll också och inte bara agera rastvakter, för att som nu på förstasidan ha en Boktipset tipsar-puff från 10 februari 2015 samt redaktionellt tipsa om böckerna Da Vinci-koden, Män som hatar kvinnor, Populärmusik från Vittula samt Ondskan under vinjetten Missa inte! känns sådär nytt och fräscht.

tips

24 151 tecken senare

Tre dagar in på den nya boken/säsongen/whatever verkar det som att 8 000 tecken per dag är mitt modus operandi. Det är lite snålt, jag skulle verkligen behöva nå ett femsiffrigt medel för att undvika att hamna i akut tidsnöd framåt andra halvan av hösten, men låt oss hoppas att det beror på att jag fortfarande är i sommarläge. Vädret här i Vittangi har dock bestått av regn till stora delar den här veckan, så något uteliv har knappast dragit. Snarare en allmän seghet i kryp och kynne.

På tal om sommar så blev jag intervjuad av TT för några veckor sedan i min roll som tv-serieexpert, de skulle göra en artikel om Twin Peaks inför nästa års nystart, en intervju som genomfördes över telefon på Kulturhuset i Stockholm då Tage och Ejda yrade omkring på Rum för barn. Artikeln har dykt upp lite här och där i tidningar runt landet, här är den i Metros nätupplaga.