Apple förtydligar iBooksavtal

Apple fick en del kritik när de släppte programmet iBooks Author häromveckan, användaravtalet var rätt luddigt skrivet och vissa valde att (över)tolka det som att alla e-böcker som skapades med programmet och sedan lades upp till försäljning i iBookstore övergick till att ägas av Apple. Det vill säga att om jag skapade en e-bok av exempelvis ”Dannyboy & kärleken” med iBooks Author och publicerade den för försäljning i Apples butik, så skulle Apple därefter ha exklusivitetsrätt till just den här specifika utgåvan, utan till alla utgåvor av ”Dannyboy & kärleken”, det skulle helt enkelt inte längre vara min egen roman, utan Apples.

Att ett sådant avtal frångår all rim och reson spelade mindre roll i sammanhanget, det var ju antiöppenhetsföretaget Apples program, klart att villkoren var så drakoniskt skrivna med avsikt, resonerade en del.

Hur som helst. Nu har Apple förtydligat användaravtalet, och det de kräver är att filer ämnade för försäljning som skapas i iBooks Author med deras egna format ibooks bara får säljas i iBookstore. Skapar man en pdf av sitt bokdokument får man sälja eller ge bort det var man vill, och skapar man ibooks-filer som inte ska säljas får man också göra vad man vill med dem, så länge man inte tar betalt.

Jag är sugen på att göra just det sistnämnda med ”Dannyboy & kärleken”. Jag ger ju redan bort den som epub- och mobi-fil här på sajten, varför inte ge bort den även i iBookstore, väsentligt snyggare formaterad?

Jag kan inte se något skäl emot, bortsett från tidsaspekten möjligen, det innebär ju att jag måste lägga tid på att fixa det också.

Och där kom gratisätarkortet som ett brev på posten

Några e-boksgrejer så här på morgonen:

I Svenska Dagbladet gör Mats Söderlund och Författarförbundet sitt bästa för att skjuta debatten om e-boken och biblioteken i sank genom att hävda att de som är emot deras förslag är parasiter som inte vill betala för sig. Det svar som Unni Drougge och Anna Troberg skrev till Författarförbundets första text viftas undan med att de är sjörövare, och ställer man sig skeptisk till deras licensmodell så är man bara en gratisätare som vill frossa på andras bekostnad. Det är alltså på den nivån de som är satta att företräda den svenska författarkåren vill debattera den här frågan. Jag blir så trött.

Det senaste jag skrivit i frågan gällande Författarförbundets ställningstagande hittar du här:
Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er
Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?
E-pest eller e-kolera?

• En konceptvideo om hur e-böcker ”borde” fungera har cirkulerat på nätet de senaste dagarna. Även denna gör mig trött (och då har jag ändå sovit rätt så okej i natt), eftersom det enda syftet verkar vara att den digitala boken ska efterlikna den fysiska boken så mycket som möjligt när man bläddrar. Strunta i om det är praktiskt att göra så här verkar konceptmakarna ha tänkt, bara folk känner igen sig kommer de att gilla e-böcker! Det här är bara ett exempel på en oroväckande utveckling på datorområdet överlag tycker jag, många utvecklare verkar ha fått för sig att vi vill att våra program och tjänster ska härma den fysiska världen så mycket som möjligt. Adressboken i senaste versionen av Mac OS X är ju skräckexemplet, där de frångått utseendet som programmet haft i sju-åtta år och nu gjort om det till att likna en analog filofax. Varför? Tror de inte att användarna ska fatta hur programmet fungerar annars? 1995 hade jag kanske köpt argumentet, men år 2012?

Soundtrack of my novel – slutpunkt

I december lät jag ett antal bokbloggare, författare, vänner och bekanta bidra med en låt vardera till en julkalender, som jag på språkängsligt vis döpte till Soundtrack of my novel. Jag skrev även att den skulle publiceras i sin helhet i mellandagarna. Det misslyckades jag uppenbarligen med. Men skam den som ger sig, här kommer den i listform, med länkar till varje inlägg. Och vill ni lyssna på listan, vilket jag tycker att ni ska göra, har jag ställt samman den hos Spotify här.

Samtliga bidrag till Soundtrack of my novel, i publiceringsordning:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penpal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, BokhoraGadgetteFashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
”Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
”Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin BergEnbokcirkelföralla)
”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)
Song for the songs” av The Concretes (Daniel Åberg)

Jag är överlag väldigt förtjust i listan och de genomtänkta, ofta vackra och i några fall även sorgliga motiveringarna. Kalendern består inte av 24 låtar som jag själv skulle ha valt, men det var ju mer eller mindre hela poängen. Jag ville få andra att motivera hur de såg på min roman och mina rollfigurer. Hade jag sammanställt en låtlista själv skulle den kanske mer ha visat hur jag ser på huvudpersonen Filip, men det känns inte särskilt intressant, och ärligt talat skulle det nog bara ha blivit en 00-talsförlängning av den låtlista med främst 90-talslåtar som jag sammanställde till e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” förra året.

Om jag saknar någon låt? Ja – ”Stockholm” av Orup. Inte bara för att det är den bästa Pet Shop Boys-låt som Pet Shop Boys inte har gjort, utan också för att den så skoningslöst skildrar en tillvaro i en stad som den ständigt tillbakablickande och lätt självömkande huvudpersonen inte längre känner igen och vill kännas vid.

Hm. Nu ångrar jag nästan att jag inte valde den själv.

Nåväl, livet går vidare. Återigen – tack till alla er som ställde upp och bidrog!

Nu stänger vi den där förbannade roman #2 och blickar framåt.

E-pest eller e-kolera?

Diskussionen om e-böckernas väl och ve på biblioteken går vidare. I dag har Rasmus Fleischer skrivit ett tänkvärt inlägg, där han visserligen håller med mig om att modellen som Förläggareföreningen/Författarförbundet förespråkar är absurd, men också sätter ett stort frågetecken framför dagens modell.

Rasmus Fleischer får sägas vara något av en nestor på det här området efter den fina dubbelvolymen ”Boken/Biblioteket” som kom i slutet av förra året, en bok som på ett närmast filosofiskt plan ställer viktiga frågor om vad som sker med bok- och biblioteksbranschen när den digitaliseras. Eller som den gode Richard Herold på Natur & Kultur sa när den kom (citerat fritt ur minnet): En bok som borde vara obligatorisk läsning för alla i bokbranschen.

Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?

Jag sitter djupt försjunken i att författa en drapa om köksbranschens utveckling för en kundtidning och hinner därför inte elda upp mig för andra dagen i rad gällande det här med e-böcker som fysiska objekt, men Anders Mildner har med anledning av gårdagen skrivit en ny text i ämnet som är väl värd att läsa.

Själv upprepar jag kontentan av det jag skrev i går. Det må låta utopiskt och flummigt, men i och med digitaliseringen är faktiskt en annan värld möjlig, en värld jag tror är bättre och mer rättvis. Att Förläggareföreningen inte är intresserad av en sådan förvånar mig inte, de stora bokförlagen är ofta som vilka kortsiktigt vinstmaximerande börsbolag som helst i dag och ser inte längre än till nästa kvartalsrapport, men att författarnas egen organisation lobbar för samma sak – det gör mig ledsen.

Har någon gjort en seriös analys på vad det skulle innebära finansiellt för den genomsnittliga författaren om man fortsatte med den modell som svenska bibliotek i dag följer när det gäller e-boksutlån? Alltså i en framtid där majoriteten av det vi lånar på biblioteken är digitalt och behovet av att hålla fysiska exemplar i lager minskar kraftigt? Har någon gjort det, helt förutsättningslöst, och även försökt analysera vilka andra förändringar det skulle medföra för strukturen inom bokbranschen? Alla pratar just nu om att dagens situation där biblioteken betalar 20 kronor för varje enskilt e-bokslån är ohållbar eftersom budgeten spricker när utlåningen ökar, men det pratas betydligt mindre om att det rör sig om väldigt små andelar av bibliotekens totala budget, vi pratar enstaka procent.

Har någon utrett det här på allvar (och är villig att redovisa resultatet publikt)? Eller är situationen på väg att bli ohållbar enbart eftersom ”alla vet det”?

——

Hm, nu eldade jag ju upp mig igen trots allt.

Tillbaka till medeltiden

I september skrev jag ett inlägg om e-bokens framtid och de förhandlingar som pågår mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten framöver. Ett rent ut sagt genomidiotiskt förslag som ibland förts fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu läser jag i dagens Sydsvenskan att det är exakt den linje som Svenska Förläggareföreningen förespråkar. Ja men vad oväntat.

DJtv #69 – Har ni gala eller?

Med avstamp i förra veckans Augustgala och den debatt som följde pratar vi i den här veckans DJtv om den svenska litteraturprisscenen. Varför känns det som att Augustpriset är på nedgång? Vad kan man göra för att ändra utvecklingen? Kommer Sveriges Radios Romanpris att bli landets största litteraturpris? Varför har vi inte hört något om Tidningen Vi:s litteraturpris i år? Hur många priser finns det egentligen? Det är några av de frågor vi försöker svara på. Tune in!

Saker vi pratar om i DJtv #69:

Augustpriset
Sveriges Radios Romanpris
Tidningen Vi:s litteraturpris
Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman
Mitt kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala och uppföljningen dagen därpå
Svensk Bokhandels kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala

PS. Och du vet väl att du kan prenumerera på DJtv via iTunes? Ytterst behändigt. DS.

Så säljer du din bok i iTunes

Jag fick en fråga från Sölve Dahlgren om hur jag gått till väga för att få in min roman i Apples iTunes. Och ja, det kan man ju fråga sig eftersom de har rykte om sig att vara rätt krångliga att ha och göra med.

Men faktum är att när det kom till kritan var det något av det enklaste jag har gjort.

Jag använde mig av tjänsten Smashwords, som är en amerikansk publicerings- och distributionstjänst för e-böcker. Rent tekniskt var det bra mycket enklare än de våndor jag tvingats gå igenom för att få ut mina e-böcker i de svenska butikerna. Vad man gör är att man skapar ett (kostnadsfritt) konto, laddar ner deras instruktionsmanual och utifrån den skapar en Microsoft Word-fil i exakt den form som Smashwords efterfrågar. Därefter laddas filen upp i deras system och körs genom en ”grinder” som spottar ur sig filer i lämpliga format samt direktpublicerar eller lägger ens filer i kö för godkännande hos ett antal internationella e-boksbutiker. När boken köps hamnar pengarna, efter att Smashwords dragit en avgift på 10 procent av priset, på ditt användarkonto hos dem.

Det innebär att ”Vi har redan sagt hej då” nu inte bara finns att köpa i iTunes, utan även hos Barnes & Noble och Diesel. Smashwords avtal med Amazon är tydligen under omförhandling om jag förstått det hela rätt, så någon distribution i Kindle Store har jag inte ännu, men så fort avtalet är klart ska den dyka upp där också. Ingen av de butikerna har ju dock någon officiell försäljning av svenska böcker, så värdet av att finnas med i de katalogerna är väl mest av symbolisk betydelse.

Av försäljningspriset, som jag här satt till låga 15 kronor här, får jag 60 procent (Apple tar sina sedvanliga 30, Smashwords 10). Det kan tyckas rätt saftigt, men det är ändå en större procentsumma än vad någon författare får från ett vanligt förlag. Faktum är att jag – om min huvudräkning stämmer – trots det låga försäljningspriset får ut mer i reda pengar efter skatt per sålt exemplar än vad en författare i medel får ut före skatt vid försäljning av en pocketbok som säljs för 70 kronor.

I nuläget är ju allt det här på något sätt nästan av akademisk art. Bokförsäljningen i den svenska delen av iTunes är väldigt låg än så länge, eftersom så få förlag finns där. Men förhoppningsvis blir det väl ändring (och då finns det väl en risk att man ryker all världens väg från topp tio-listan antar jag…) inom kort. För även om inte iTunes tagit ens den amerikanska e-bokmarknaden med storm – Amazon är fortfarande väldigt ohotade på tronen – så har de ändå en rejält stor försäljning. Och det är klart att svenska förlag borde ha sina titlar på plats också, att medvetet ignorera försäljningskanaler känns ju rent ut sagt bara idiotiskt.

Men vill ni köpa svenskspråkig litteratur i iTunes går det ändå – de svenskspråkiga förlagen i Finland är nämligen mer på hugget än de svenska. Varför inte testa Philip Teirs fina novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” eller Kjell Westös krönikesamling ”Sprickor”?

Bara de inte går om mig på topplistan nu.

August engagerar. Ta vara på det!

Det var ingen hellyckad dag för Svenska Förläggareföreningen i går. Först fick de besk kritik av mig gällande hanteringen av Augustpriset vilket följdes av en hoper medhåll på Twitter och Facebook. Framåt eftermiddagen levererade så Tove Leffler på Svensk Bokhandel ett lika kritiskt blogginlägg i samma ärende, ett blogginlägg som dessutom föregicks av ett inlägg från Sara Djurberg på samma redaktion där hon kritiserade Förläggareföreningens agerande när det gäller Ipredlagen.

Men hör ni Förläggareföreningen, gläds åt att Augustpriset faktiskt engagerar! Min blogg hade i går efter att jag hade skrivit mitt inlägg fem gånger så många besökare som en vanlig vardag, kolla här!

Ni sitter på ett starkt varumärke, som det skulle gå att göra så otroligt mycket mer med om ni jobbade med det. Och nej, jag tror inte att det behöver kosta en massa pengar i dyra konsulter som ska lägga upp strategier och ordna krystade jippon i ett boklager långt ute i obygden som någon kreddig PR-byrå fick för sig att göra när de försökte lyfta bokrean för några år sedan. Jag tror det räcker långt om ni bara börjar visa lite intresse för ert pris publikt genom att visa upp det bättre inför, under och efter galan, och inte som nu när det framstår som att ni tvärtom försöker göra det till en så sluten historia som möjligt (man skulle kunna säga mycket om hur osedvanligt krångligt det brukar vara att medieackreditera sig till själva utdelningen till exempel). Augustpriset borde inte bara handla om att vara en festkväll för branschen där inträdet kostar 800 kronor per person, det borde vara den självklara kulmen på det svenska bokåret, en fest för alla litteraturintresserade att ta del av.

Det tycker jag i alla fall.

Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Svenska Förläggareföreningen håller på att sakteliga skjuta sitt eget Augustpris i sank.

Under några år sändes Augustgalan på tv. Då det är en rätt anspråkslös tillställning som är över på en timme drygt blev det visserligen aldrig någon kioskvältare – men det gick ändå att se om man var intresserad. I fjol har jag för mig att det skulle streamas via TV4 Play på något sätt, en sändning jag har ett vagt minne av att den gick i stöpet och aldrig blev av. I år fanns det inte ens någon officiell stream att följa genom Bambuser eller liknande, Förläggareföreningen valde att enbart delge omvärlden sina vinnare live via det twitterkonto som startades inför fjolårets prisutdelning. Från det skickades i går ut totalt sex meddelanden – ett inför galan, sedan de fyra vinnarna i samband med att de ropades ut på scenen, och så ett avslutande med en länk till motiveringarna. Därefter var det locket på igen till nästa år.

I går eftermiddag när jag gick in på Augustprisets egen sajt var det till och med svårt att se att det var just denna dag priset skulle delas ut, endast i den drygt en månad gamla nyhetstexten om att årets nomineringar var klara nämndes det i slutet att priset skulle delas ut den 21 november. Vid tiotiden på kvällen när jag åter gick in på sajten, möttes jag av en kort text där det stod att läsa att årets mottagare nu hade utsetts. Vilka det var som hade vunnit? Nej, infon om Tomas Bannerhed & Co ansågs inte viktig nog för prisets förstasida, men längst ner i texten fanns dock en länk för den som kunde tänkas vara intresserad. Däremot ansågs det viktigt att berätta på förstasidan att juryn bestått av 63 elektorer och att vinnarna fått varsin statyett utformad av konstnären Mikael Fare.

Och jag kan inte låta bli att känna att med sådana vänner behöver inte Augustpriset några fiender.

Varje år skrivs det om att vinnaren av Augustpriset i den skönlitterära klassen får en superskjuts i karriären – det hör dessutom till att citera PO Enquists uttalande från galan år 2006 då han sade att vinnarna kan räkna med miljoninkomster det kommande året. Men det brukar också ofta talas om att de övriga nominerade knappt märker något alls, förutom att de för någon månad får lite glam och ära inom litteraturvärlden.

Men ärligt talat – när man ser hur Förläggareföreningen närmast aktivt verkar anstränga sig för att gömma undan vinnare och nominerade på prisets egen sajt, är det då så konstigt att det inte tar fart? Borde det inte börja med att man åtminstone skapar en sajt där alla nominerade i samtliga klasser presenteras med bild, motivering och en liten intervju, helst redan på startsidan? Och att man puffar klart och tydligt för när priset delas ut – kanske med en nedräkningsticker? Och att man självklart erbjuder en livestreamning av evenemanget på sajten? Och kanske några intervjuer med tidigare vinnare som trevligt extramaterial, och varför inte en intervju med juryns ordförande om hur arbetet går till (de får ju kritik varje år för att de missar någon uppenbar – i fjol Henrik Berggrens Palmebiografi, i år Kerstin Ekmans nya).

I tisdagens Dagens Nyheter finns ingen puff för Augustpriset på förstasidan, och inne i tidningen finns endast en kortare nyhetstext om årets vinnare (Svenska Dagbladet har dock puffat på ettan samt har en kommenterande text som sätter årets mottagare i ett perspektiv). Att DN har brukat puffa på ettan har jag fysiskt bevis på från tidigare år, då min egen arm varit inblandad. Möjligen följer DN upp med en kommentar i kulturdelen i morgon, men ändå, det säger något när Sveriges största morgontidning anser att Afro-Dites comeback i Melodifestivalen (puff högst upp till höger på ettan) är hetare än årets Augustpris.

Jag har inga fler konkreta belägg för det här, jag har inte mätt antal pressklipp inför årets gala eller nosat upp någon annan statistik. Kanske beror delar av min avslagna känsla på att jag både i fjol samt i år följt det hela från sidlinjen på grund av föräldraledighet.

Men jag vet inte, jag tror inte att det enbart handlar om det. Det känns mer som att … ja som att … de liksom inte vill göra mer.

Och jag kan inte för mitt liv begripa varför.

——

UPPDATERING: Vid elvatiden på förmiddagen på tisdagen ser jag att Förläggareföreningen nu faktiskt har valt att till sist klippa in vinnarinformationen på förstasidan på Augustprissajten. Dock verkar det fortfarande vara viktigare att berätta hur många elektorer juryn bestått av, samt vilken konstnär som gjort statyetten, eftersom den infon alltjämt står kvar överst.

Kindle Fire, bildströmmen och frisören

• Den här veckan släpps e-boksläsaren/surfplattan Kindle Fire i USA (samt även två andra nya varianter av Kindlen). Då Fire är ytterst aggressivt prissatt med sina 199 dollar, antas den bli den första verkliga utmanaren till Apples iPad på surfplatte/pekdator/kalladetvadfannivill-området. Nu har de första recensionerna börjat trilla in, jag har hittills sett New York Times samt The Verges rätt ingående tester. Summa kardemumma: Föga förvånande rejält sämre kvalitet än iPaden rent hårdvarumässigt (den billigaste iPaden kostar 499 dollar), men en väldigt bra platta sett till priset. Och The Verge prisar verkligen integrationen till Amazons egen butik. För till skillnad från iPaden, som faktiskt har visat sig vara en rätt nyttig pryl för att skapa vissa typer av saker på, så är Kindle Fire inriktad på en enda sak – konsumera olika typer av media, och då självklart allra helst sådan som köpts hos Amazon.

• En av de mer omdiskuterade funktionerna i nya iOS 5 är funktionen bildström, eller photostream som den heter på engelska. På sätt och vis väldigt bra, alla bilder du plåtar på någon av dina iOS 5-enheter synkas automatiskt till alla enheter inklusive till iPhoto på datorn. Tar jag en bild med iPhonen på stan dyker den alltså upp på datorn hemma utan att jag behöver göra något. Det som kritiserats är dock främst att tjänsten endast erbjuder ett allt eller inget-läge, det går helt enkelt inte att radera foton ur bildströmmen så länge man inte raderar alla bilder som finns däri. Hittills har det inte stört mig så mycket, bilderna försvinner av sig själva efter en månad om man inte gör något med dem och man behöver ju faktiskt inte bry sig om den där mappen alls egentligen, utan bara veta att bilderna ligger där om man behöver de.

Med det sagt upptäckte jag dock en söt men på sikt möjligen irriterande grej. Jag har även kopplat in iPaden i bildströmmen, den är ju ett ypperligt sätt att kolla igenom fotoalbum på, bland annat. Mest används ju i ärlighetens namn dock vår iPad främst av Tage, han spelar spel och kollar på irriterande gummibjörnsvideor på Youtube. Ett av hans senaste favoritspel är Tocaboca Hair Salon, där man klipper samt fixar till håret på olika djur. Plus tar bilder på dem, bilder som … ja just det, hamnar i min bildström inte bara i iPaden, utan också i min dator och på min telefon.

Bara under helgen hade han lyckats knäppa 66 nya frisyrbilder.

Kan ju vara bra som inspiration när vi tar honom till frisören om inte annat.

Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?