Nysatsning på e-böcker hos Bokus och Adlibris

I går lanserade Adlibris en ny e-boksbutik, och i dag skriver Svensk Bokhandel att Bokus/Akademibokhandeln, som båda ägs av KF, gör en nystart med e-böcker genom en satsning kallad Dito, som inkluderar försäljning av nya läs-/surfplattor, försäljning av e-böcker i fysiska butiker och specialutbildad personal. En bra satsning, även om den kommer att rullas ut på allvar först nästa år.

Att det skulle ske lanseringar på det här området i samband med årets bokmässa var ju ingen överraskning. Nu återstår bara att se hur mycket våra dominerande förlagshus (Adlibris ägs ju av Bonniers och KF äger Norstedts förlagsgrupp) vågar satsa på e-böckerna på riktigt. Det som krävs är rejäla, och dessutom långvariga, framskjutande placeringar på Adlibris och Bokus förstasidor, på samma sätt som Amazon låtit Kindlereklam ligga i topp på sin sajt i fyra år snart.

Först då kommer svensken att börja upptäcka e-böcker i någon större utsträckning.

Siktat på Pocketshop: Författarego

Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.

Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.

Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.

Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?

Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.

Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.

Ridå.

Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.

Rena sandlådenivån

Minglade på Bokhoras femårskalas i går. Dels kom någon fram och sade att vi för mänsklighetens väl och ve bör komma igång med DJtv igen, men fick även via ombud höra att det på ett av landets större bokförlag ansågs att min blogg var bra att läsa för att jag hade så bra branschbevakning.

Roligt att höra att mina ytterst sporadiska iakttagelser från sandlådan, bokstavligt talat, fortfarande är uppskattade. Ska försöka höja frekvensen lite.

Och när det gäller DJtv så är svaret egentligen detsamma. Vi ska, mellan besöken i lekparken, göra vårt bästa.

När papper byts mot skärm

Åldern på användarna stiger och kvinnorna är i kapp och har till och med redan gått om när det gäller e-boksläsandet i USA, skriver Lasse Winkler på Svensk Bokhandel i ett intressant inlägg i deras blogg. Det trodde ni inte! är rubriken på inlägget, men jojojo, det trodde jag faktiskt visst det! vill jag säga, jag skrev det ju till och med i den här texten i Upsala Nya Tidning redan i vintras, på ett ungefär. Eller åtminstone att det var ditåt utvecklingen var på väg, och att det var först då det skedde som marknaden skulle bli intressant på allvar. Alltså det som i detta nu verkar realiseras i USA.

I Sverige är vi långtifrån där ännu. Men i dagens UNT har jag en text om e-böcker där jag försöker sia en smula om i vilken riktning läsningen går när vi byter papper mot skärm. Några definitiva svar har jag inte, men läs den ändå vetja!

Det som hamnar på internet stannar på internet. Eller inte.

På tal om recensioner för den delen. Ni vet den där myten som säger att om något hamnat på internet så stannar det där för evigt? Pöh, säger jag bara.

I går behövde jag fräscha upp minnet angående en grej i Roslund & Hellströms ”Edward Finnigans upprättelse”. Titelinfon hos nätbokhandlarna gav inte så mycket, så jag tänkte att jag kollar recensionerna av den, och begav mig till Svensk Bokhandels sajt som har en bra tjänst där länkar till recensioner av böcker som ges ut på svenska samlas.

”Edward Finnigans upprättelse”, som gavs ut hösten 2006, har nio recensionslänkar till olika svenska dagstidningar samlade hos SvB. I dag knappt fem år senare fungerar bara en av dessa nio länkar. Övriga åtta tidningar har endera raderat texten från sina nätarkiv, eller ändrat i sina publiceringssystem så att de gamla länkarna inte längre fungerar.

Det är banne mig inget annat än bedrövligt.

Egenutgivaren som tog sig hela vägen

Jag har en spaningstext om e-boken och dess framtid i Sverige som ligger i pipelinen på UNT och väntar på publicering. En av författarna som jag nämner i artikeln är Kaj Karlsson, vars egenutgivna spänningsroman ”Operation Nordvind” nu tagit sig ända till förstaplatsen på Adlibris e-bokslista, en sorts Amanda Hocking i svensk miniatyr, med andra ord. Dagens Nyheter har en kortare intervju med Karlsson i dagens tidning.

Miniatyr var det ja. För det är det här man måste ha i åtanke när man pratar om den svenska bokmarknaden i allmänhet och e-boksmarknaden i synnerhet – vilket oändligt liten marknad vi rör oss på. I USA har Amanda Hocking lyckats sälja för 100 000 dollar per månad i Amazons Kindle Store av sina egenutgivna fantasyböcker, eller i medel 9 000 exemplar per dag enligt Wikipedia. I Sverige har Kaj Karlsson sedan utgivningen för ett par månader sedan sålt totalt 154 exemplar av ”Operation Nordvind” som e-bok hos Adlibris. Det säger en del om nivån vi befinner oss på i Sverige.

Med det sagt vill jag på intet sätt förringa Kaj Karlssons insats. Det är tveklöst imponerande, och en smula historiskt i det lilla, att en egenutgivande debutant tar sig ända upp till förstaplatsen på en topplista.

Fotnot: I dag onsdag är inte längre ”Operation Nordvind” etta på e-boklistan utan tvåa efter Jens Lapidus, men den låg överst i går, jag lovar.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsningPottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Och det fanns fler exemplar på andra hyllor, dessutom.

Läste häromdagen att Stieg Larssons trilogi nu sålts i 60 miljoner exemplar, och när Hollywoodversionerna haft premiär tror jag banne mig den siffran med tiden kan nå 100 miljoner. I sanning oerhört imponerande. Men andrahandsvärdet på böckerna torde vara i princip noll.

Så här såg det ut häromdagen på Myrorna i Ropsten.

Om tystnaden kring ”Tjärven”

Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.

Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:

1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.

2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.

3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!

Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.

Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.