Författare, skribent och bokbranschnörd
Intressant i nya Svensk Bokhandel om hur det funkar med ljudböcker i iTunes store. Intressant att Amazonägda Audible tjänar mer pengar på böckerna än Apple själva. Ingen särskilt rolig sits för förlagen dock.
Själv har jag inte försökt få in ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes. Kanske trots allt borde göra det, vore ju tveklöst roligt att ha den med i katalogen, det ger ju bra exponering. Får väl se vad som händer.
Ser i Svensk Bokhandel att de norska författar- och förläggarparterna enats om villkor som ska öppna dörrarna för ett sorts bokliknande Spotify, eller kanske snarare bok-Wimp, som ju är den norska konkurrenten till vår svenska musikstolthet.
Det rör sig om backlistutgivning, det vill säga titlar som inte är nya utan har minst ett år på nacken, och totalt berörs cirka 1700 böcker i dagsläget. Tanken är att kostnaden ska ligga på 200-400 kronor i månaden.
Personligen har jag väldigt svårt att se att en sådan här tjänst ska lyfta. Visst, böcker är dyrare än skivor att köpa, men antalet böcker per månad man läser är också betydligt färre än antalet skivor man spisar, det rör sig om två helt olika sorters beteenden.
De flesta skulle alltså inte tjäna något på att använda en sådan här tjänst i jämförelse med om man styckeköper. Och för att få människor att nappa måste det nog vara, eller åtminstone upplevas vara, ekonomiskt fördelaktigt.
Det bör i sammanhanget nämnas att böcker i Norge generellt är dyrare än i Sverige, så priset är inte helt jämförbart.
Men ändå. Jag säger flopp.
Hm, kanske var jag lite tidig att döma ut iTunes bokavdelning.
För efter att ha fått en fråga från Svensk Bokhandel så djupdök jag i inställningarna hos mitt Smashwordskonto (tjänsten jag använt för att få ut ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes Store), och upptäckte till min förvåning att jag fram till den 4 februari hade sålt 243 exemplar av romanen i deras butik. Detta trots noll skyltning för min roman förutom när den i början låg på tio i topp och syntes i butikens högerspalt.
För att sätta det i perspektiv så är det betydligt mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker sammanslaget. Faktum är att det är mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker samt lånats ut på biblioteken sammanslaget. Och iTunessiffran handlar alltså om försäljning under två och en halv månad, medan den som ”vanlig” e-bok funnits för försäljning och utlån i två år.
Nu haltar visserligen jämförelsen på flera plan. När ”Vi har redan sagt hej då” gavs ut gjorde jag ett stort nummer av att de digitala versionerna förutom att köpa eller bibliotekslåna gick att ladda ner gratis härifrån min sajt om man så önskade. Gratisnedladdningarna uppgår i dagsläget till cirka 3100 av ”Vi har redan sagt hej då” (och 500 av ”Dannyboy & kärleken” som jag lade upp gratis under lite mindre buller och bång i fjol).
Dessutom är priset väldigt olika. Hos Adlibris och Bokus kostar den knappt 50 kronor som e-bok, men i iTunes store har jag satt priset till 15 kronor för att hamna på samma psykologiska nivå som när man köper en app i mobilen – äsch, 15 spänn, det är bara att klicka.
Men frågan nu är – hur har de här 243 personerna (plus de som eventuellt köpt den efter 4 februari) hittat min roman i iTunes? Den lades upp i mitten av november, och den första veckan kan jag tänka mig att många testade att köpa den efter att ha läst de två inlägg jag skrev i ämnet här i bloggen, men sedan då? Enligt Smashwords statistik såldes till exempel 54 exemplar under januari. Hur hittade de köparna fram till boken, särskilt med tanke på hur oaptitlig butiken i dagsläget ter sig när det kommer till den svenskspråkiga litteraturen?
Det skulle även vara intressant att höra några siffror från andra svenska författare som letat sig in i iTunes katalog. Någon hugad?
——
UPPDATERING: Se det här inlägget för uppföljning gällande siffrorna som anges ovan.
Hur eftersatt är litteraturdelen i svenska iTunes store egentligen? Jag har ärligt talat inte varit inne där på någon månad och kikat, men jag trodde i min enfald att det skulle ha hänt en del sedan årsskiftet. I stället … tycker jag nu att den ser mer bortglömd ut än någonsin.
En liten bakgrund: I november lade jag själv ut min roman ”Vi har redan sagt hej då” för försäljning där, den tog sig upp på topp fem på försäljningslistan, och Svensk Bokhandel skrev i samma veva om att flera svenska förlag var på väg in. Så skedde också, när man nu söker i butiken hittar man till exempel en stor mängd titlar från Ordfront till bra priser.
Åter till mitten av mars 2012: Butiken ser förfärligt dammig ut. På förstasidan frontas det med en massa dansk- och finskspråkiga böcker, och under puffen ”Böcker på svenska” hittar jag enbart danskspråkiga titlar. I topp på sajten puffas visserligen för en del svenskspråkiga böcker, men urvalet och aktualiteten känns … underlig. Visserligen är det svårt att som utomstående ha koll på när en bok gavs ut i iBooksformat, men jag minns exempelvis att Philip Teirs novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” återfanns i samma toppsnurra redan i november 2011. Jag menar det inte som kritik mot boken för den är jättefin, men är den så bra att den förtjänar puffplats i månaderna fyra? Och Hans Koppels ”Vi i villa” och ”Medicinen”, som ursprungligen gavs ut för fyra respektive tre år sedan? Det känns synnerligen oengagerat.
En sak kan konstateras – risken att Apple ska vinna kampen om den svenska e-boksmarknaden känns just nu försvinnande liten. Än så länge känns det faktiskt som att de svenska förlagen lika gärna kan strunta i att finnas i iTunes store eftersom det verkar högst osannolikt att de som finns där tjänar några pengar på det.
Vad beror det på? Ointresse från förlagen, ointresse från Apple eller (kanske mest troligt) en olycklig kombination?
UPPDATERING: Ställde en fråga på Twitter om Svensk Bokhandel hade någon koll i frågan, och fick svar från tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler. Snabbt och ganska grunt svar: man har inte ”lanserat sig officiellt” i Sv än. Därför jobbar de inte så hårt på den.
Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt, och även rätt ”oappligt”, att överhuvudtaget släppa en så tafflig produkt ut på marknaden, om man nu fortfarande väntar på att göra en officiell lansering. Varför inte hålla på den helt och hållet tills den är klar i sådant fall? I nuläget känns det som att den snarare gör mer skada än nytta, för de som surfar dit i dag på jakt efter svenskspråkiga e-böcker lär knappast känna sig sugna på att komma åter med tanke på hur bristfällig den är. Ett visst utbud finns ju faktiskt, men de gör inte ett pillijota för att lyfta fram det.
För ärligt talat – att vara så oengagerad att man inte ens brytt sig om att kontrollera att puffen ”Böcker på svenska” faktiskt filtrerar ut svenskspråkiga böcker och inte danska, det känns inte värdigt ett företag av Apples kaliber.
UPPDATERING 2: Se även mitt uppföljande inlägg i ämnet.
Dagens Nyheter har följt upp Svensk Bokhandels artikel från i morse, och där hävdar Norstedtschefen Peter Wilcke att det var Akademibokhandeln som på eget bevåg valde ut Eija Hetekivi Olssons ”Ingenbarnsland” till vinnarbok, en uppgift som går stick i stäv mot SvB:s artikel. Oavsett vilket känns det väldigt ogenomtänkt att lansera ett pris på ett sådant här sätt av Akademibokhandeln, när de två bolagen båda ägs av KF Media. Självklart ska inte Norstedtsförfattare vara omöjliga som vinnare, men för att tas på allvar måste ju en fristående jury ta fram vinnaren och inte en bokhandelschef – och prismotiveringen ska inte snickras ihop av Akademibokhandelns pr-ansvariga.
Och på tal om Svensk Bokhandel så har Kajsa Kallio på Bjäre Bokhandel efter dagens artiklar skrivit ett väldigt argt och sorgesamt debattinlägg om den svenska bokbranschens bristande sjukdomsinsikt. Måsteläsning för den intresserade.
Det färska numret av Svensk Bokhandel har flera artiklar om det sorgliga tillstånd den svenska bokbranschen befinner sig i. Bokreaaktörer som desperat jagar mot nollpunkten genom att försöka locka in kunder i butiker genom att sälja böcker med rejäl förlust, och en bokhandlar-/förlagsgrupp som genom ett telefonsamtal uppfinner ett debutantpris och ger det till en av sina egna författare.
Två spontana frågor:
1. I år såldes Leif GW Perssons ”Gustavs grabb” för 49 kronor på sina håll på rean. Hur många år dröjer det innan någon aktör erbjuder en reatitel gratis för att locka in besökare på rean? Jag gissar på två.
2. Varför i hela fridens namn kände sig Akademibokhandeln/Norstedts tvungna att instifta ett debutantpris och ge det till Norstedtsförfattaren Eija Hetekivis Olssons roman ”Ingenbarnsland”? Boken har fått strålande kritik – bland annat av mig i Upsala Nya Tidning – och författaren har intervjuats av flertalet stora medier i samband med utgivningen. Om Akademibokhandeln/Norstedts nu inte anser att det räcker i uppmärksamhetsväg, tror de verkligen att en liten eventuell notis i en sidospalt om att boken vunnit ett pris ingen hört talas om ska göra någon skillnad? Tilltaget drar ett löjets skimmer över bokhandelskedjan och förlaget, och idiotin färgar tyvärr även av sig på ”Ingenbarnsland” trots att Hetekivi Olsson med all säkerhet var helt ovetande om tilltaget.
Hos Rasmus Fleischer pågår en väldigt intressant diskussion om e-boksmarknaden i Sverige och det här med läsplattor kontra surfplattor, med utgångspunkt i en text som Andreas Ekström skrev för några dagar sedan i Sydsvenskan. Jag har själv bidragit genom att tycka att det är orimligt att tro att någon ska betala 400 kronor i månaden för att få tillgång till de senaste fem årens utgivna litteratur i Sverige enligt Spotifymodell (Spotify erbjuder ju i jämförelse ”all” musik som finns för 99 kronor i månaden).
När det gäller det här med distraktionsrisken när man läser på en platta som även erbjuder internets alla möjligheter – som även diskuterats i ett tidigare inlägg hos Rasmus – tror jag att det är ett övergående fenomen. Jag vill gärna inbilla mig att vi med tiden kommer att lära oss att fokusera igen, helt enkelt för att vi tröttnar på att ständigt ha fem grejer som pockar på vår uppmärksamhet samtidigt. Jag kan åtminstone känna det hos mig själv, att jag på senare tid har drabbats av en informationströtthet som gör att jag medvetet väljer bort vissa saker och känner en frihet när jag gör det.
Kalla mig gärna naiv, men jag tror inte att fokuseringens tidevarv är över.
——
Fotnot: Nu skriver visserligen inte Andreas Ekström i sin artikel rakt ut att en litteraturlösning enligt Spotifymodell ska kosta 400 kronor i månaden, utan han konstaterar att det är vad man i dag får betala i månaden för premiumsportkanaler och att bokförlagen bör ”börja där någonstans”. Men ändå – för att det ens ska ha skuggan av en chans att fungera tror jag att förlagsvärlden måste lägga sig på samma prisnivå som Spotify, och dessutom erbjuda tillgång till hela den digitaliserade bokkatalogen, inte bara de fem senaste årens böcker.
1 200 kronor om året för tillgång till den svenska e-boksutgivningen? Ja, jag skulle nappa.
Man kan ju lugnt säga att vår nystart av DJtv kommit av sig lite. Jag vill verkligen komma igång igen, jag vill. Ibland känner jag för att göra riktiga tv-avsnitt igen också, som i går kväll när jag länkade till San Francisco-avsnittet och kände mig grymt peppad/nostalgisk/sorgsen över den energi som flytt.
Oh well, vem vet vad framtiden bär med sig.
Jag vet att det inte är ett direkt purfärskt fenomen, men i år blev det på något vis extra tydligt – är det inte konstigt att Tomas Bannerheds ”Korparna”, som för tre månader sedan utsågs till 2011 års Augustvinnare och så sent som i går kväll blev årets mottagare av Borås Tidnings debutantpris, är med på årets bokrea?
Det känns som en devalvering av litteraturen att det blivit så här. Som att bokbranschen har så dåligt självförtroende att man inte ens tror att en dubbelt prisad, fortfarande rätt ny roman kan säljas i sin egen rätt, utan nu genast måste reas bort.
Och då är inte ens ”Korparna” nyast på rean. Leif GW Perssons ”Gustavs grabb”, som kom ut så sent som lagom till bokmässan i september och var en av höstens absoluta storsäljare, verkar bli årets största reabok om man ska tro topplistorna hos Adlibris och Bokus.
Jag kan inte komma över känslan att bokbranschen är sin egen största fiende när den agerar så här.
——
Ah, jag är inte ensam om de här funderingarna ser jag. Bokhandlaren Gunnel A:son Hedenblad skrev häromdagen en läsvärd debattartikel på samma ämne i Svensk Bokhandel.
Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?
Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.
Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?
Aah, den färgsorterade bokhyllan rör upp känslor igen. I dagens måndagsmöte hos Bokhora säger Vi Läsers redaktionschef Jonas Eklöf sig inte bara vara motståndare till företeelsen att sortera efter färg, utan även lite skeptisk till folk som sysslar med det.
Visste väl att det fanns en orsak till att han tackade nej till artikelidén som jag föreslog i höstas.
Emma twittrade till mig i går: Har du sett att din bok sitter i skylten på Hedengrens?
Och nej, det hade jag ju inte, Hedengrens ligger förfärligt långt bort just nu, och därför bad jag henne ta en bild, vilket snart skedde. Tack för det!
Hedengrens hade min bok fint exponerad även i samband med originalutgivningen för rätt så exakt två år sedan. Jag tror inte att den satt i skyltfönstret, men däremot stod den framställd på ett centralt placerat bord och såg fin ut, vill jag minnas. Det gjorde mig glad, Hedengrens är ju ändå Hedengrens.
PS. Boken ”Besatta” längst till vänster har jag recenserat i UNT tidigare i veckan, och Johanna har skrivit om den på Bokhora i dag.