Monetärt engagemang

Alltför ofta känner jag mig som en menlös soffliggare, en som inte orkar engagera mig riktigt hela vägen, inte tar tillräckligt tydlig ställning i frågor jag tycker är viktiga, inte tar strid när jag anser något vara åt helvete.

Jag är visserligen i själ och hjärta en försiktig natur, och jag har visserligen gröt i hjärnan mest hela tiden på grund av småbarnsliv, men lite mer borde jag trots allt kunna kosta på att engagera mig.

I brist på omedelbar bättring har jag i alla fall gjort två saker i form av monetärt engagemang de senaste dagarna – jag bidrog med ettusen kronor till Martin Schibbyes & Co:s utrikesjournalistikprojekt Blank Spot Project som i dag blev färdigfinansierat hos Funded By Me, och jag fick äntligen arslet ur och blev fast donator åt Wikipedia – femtio kronor i månaden är banne mig ett av mina viktigaste arbetsverktyg lätt värt, det går inte en dag utan att jag kollar upp något där, endera för min egen, jobbets eller Tages skull.

Senast i dag, då vi jämförde Alexandre Dumas originalversion av De tre musketörerna med hur berättelsen återges i The Backyardigans (rätt olika, kan jag meddela).

I längden räcker det så klart inte att tro att pengar är lösningen på känslan av oengagemang. Men det är väl en liten början i alla fall, att bidra med det jag har möjlighet till.

Väsentlig information

I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.

Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.

Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.

Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.

Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.

En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!

Grus i galamaskineriet

På väg mot Stockholm en kortis för att gå på kvällens gala för Stora Ljudbokspriset, jag har suttit med i juryn i barn- och ungdomskategorin, ett så klart hopplöst uppdrag utifrån aspekten att det spänner över så vitt skilda sorters böcker och åldersmålgrupper. Men det är ju en sedan länge känd hopplöshet som även brukar lyftas varje år i samband med Augustpriset. Och med det sagt var det ett mycket roligt juryarbete, som också gav en intressant inblick i hur andra resonerar kring vad som gör en ljudbok bra.

Ja, tanken är i alla fall att jag ska flyga ner och gå på galan. Drygt en halvtimme efter planerad avgångstid står vi ännu på startbanan i Kiruna och det pratas om totalt datorhaveri som berör alla SAS-plan som i detta nu står på marken i Sverige. Kul.

———–

Yay, efter ytterligare tjugo minuters väntan är vi nu tydligen online igen och strax på väg. Då håller vi tummarna för fortsatt välgång.

När tre blev fem

Mars månad inleddes med spännande nyheter i den svenska bokbloggsvärlden då Bokhora åter lade i femmans växel efter att i något år ha puttrat på trean. De tre ursprungs-Johannorna – min kära hustru är ju en av dem – bröt i dag såväl köns- som nationsgränsen då de plockade in Marcus Stenberg och Jeanette ”Peppe” Öhman som nya skribenter. Därmed är kollektivet tillbaka vid startläget från 2006 som en kvintett där blott 60 procent av medlemmarna heter Johanna. Kul! 

—————— 

Det här är för övrigt mitt första inlägg i årets #blogg100. För jo, lika bra att haka på i år igen.

På resande fot

Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.

Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.

På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.

På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.

Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).

Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!

Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!

Gent

Det var högsommarvärme i Belgien i dag. Vi drog nytta av finvädret och åkte till Gent med tåget för en halvdags sightseeing. Efter att reseledar-Jocke tittat för djupt ner i Google Maps och snurrat till promenaden tog vi oss via en rejäl omväg till stadens medeltida och mycket vackra centrum. Väl där poserade Tage i Jockes pilotbrillor och krävde att utförligt få begreppet monarki förklarat för sig av en med tiden allt mer uppgiven Johanna.

20140607-234441-85481629.jpg

Summa summarum: Fin men utmattande dag.

I love Europe, som Christer Sjögren sjöng

Vi är i Bryssel, hänger med Jocke och Jasmine. I dag tog vi dock barnen på egen hand ut till Mini-Europe för andra gången, såg EU-staterna i miniatyr och Tage fick trycka igång nationalsången på den svenska delen (som symboliseras av en rätt maffig miniatyr av Stockholms stadshus) nationaldagen till ära. Eller ja, vi kom ärligt talat inte ihåg att det var nationaldag förrän rätt långt efteråt, men sett i backspegeln var det ju passande. Försökte även förklara för Tage varför man har nationalsånger. Gick så där.

20140606-231550-83750293.jpg

Atomium i bildens bakgrund har dock inget med EU-parken att göra. Den är dessutom rätt långt ifrån mini.

Bloggtiden, jobbtiden och familjetiden

Det här att det har kommit att bli så att jag i regel bloggar efter klockan 23 varje kväll, ofta från telefonen efter att jag har gått och lagt mig.

Inte den bästa strategin för att få fram de kreativa inläggen.

Men det här är verkligen min allra sämsta bloggperiod någonsin, sett till tid. Den lilla tid som barnen inte tar, och de små liven tar verkligen mycket tid just nu, försöker jag klämma in arbete så gott det går.

I dag har det inneburit jobb klockan 07.30-08.20 (glipan mellan frukost och att Johanna går till jobbet), 10-11.15 (då Ejda sov ute på gården i vagnen), 17.50-18.05 (då jag snodde åt mig en kvart efter middagen för att få iväg några jobbmejl innan köket råkade ut för en incident och jag tvingades avbryta) och 21-22.30 (då barnen slutligen trynat in för dagen). Det ska väl erkännas att jag inte var så där jätteproduktiv under det avslutande kvällspasset heller.

Incidenten bestod av följande (saxat från Johannas Facebookstatus): När jag kryper omkring under bordet och sanerar golvet efter en så kallad ”lugn och stillsam familjemiddag” passar Ejda på att klättra upp i kökssoffan och kasta ut Tages orörda portion spaghetti och tonfisksås över soffa, väggar och köksbord. När vi äntligen fått bort all mat hivar hon iväg en halvliter vatten över datorer, ipads och köksgolv, biter sin bror i ryggen och kröner det med en ömsint ettåringspuss på min kind. Ändå svårt att vara arg på ett sånt magnifikt avslut.

I ärlighetens namn bör dock vattendelen inte helt belasta Ejdas konto. Tage hade dragit igång ett av sina berömda ”vattenexperiment”, och när han abrupt lämnade detta vind för våg såg så klart hans syster, som avgudar sin storebror och alltid gör exakt som han gör, sin chans att upprepa vad det nu var han hade planerat.

Slutåkt

En dålig sak med bylivet:

Åka bil. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så men jösses vad bil vi kör bara för att vi nu har en.

Därför har vi nu infört körförbud inom byns gränser så länge väderleken inom rimliga gränser tillåter promenad eller cykling. Tage är helt perplex – cykla till kusinerna? Det är ju … kanske 800 meter dit, är vi galna?

Fullt möjligt.

Plus och minus

Visserligen tycker jag inte att invandring ska motiveras med huruvida den är lönsam eller inte, men det är ändå befriande att se att min uppväxtkommun Sandviken har tagit revisionsfirman PWC till hjälp för att slå hål på myten att invandring kostar samhället en massa pengar. Resultatet av studien blev att de boende i kommunen som är utrikes födda (drygt 4000 av cirka 37000) genererar intäkter på drygt 600 miljoner kronor per år, samtidigt som kommunens årliga utgifter som kan relateras till invandring är drygt 100 miljoner kronor. Överskottet blir en halv miljard kronor per år, enligt en på lördagen flitigt citerad rapport i media.

Detta innebär inte att Sandvikens kommun blomstrar, för det gör den inte – likt så många andra kommuner med vikande befolkningsunderlag (under min livstid har Sandvikens kommun trots relativt stor invandring minskat med 6000 personer) kostar den kommunala servicen mer än den genererar i skatteintäkter. Men det har alltså, om rapporten är korrekt, inget med invandring att göra – tvärtom dämpar de utrikes födda kommunens problem.