Skamligt är vad det är

Inte för att jag tyvärr tror att det kommer att göra någon skillnad, men ta ändå och gå in och skriv under uppropet gällande kulturtidskriftsstödets bevarande efter att Allianspartierna nu beslutat att i praktiken slakta det i den nu gällande statsbudgeten. 15 av de cirka 21 miljoner kronor som betalades ut i fjol ska bort, vilket med all sannolikhet kommer att leda till att vi om ett år bara har bråkdelen kvar av de kulturtidskrifter som i detta nu finns här i landet.

Jag har svårt att se hur man ska kunna tolka Alliansens agerande som något annat än ett rent sabotage av en redan svårt sargad del av kulturvärlden.

Those dancing days are over

Denna fredagskväll har jag:

• Vaktat ett (fullständigt dödsföraktande) badande barn. Passade på att rensa ett avlopp samtidigt.

• Byggt lego.

• Gjort backup på en dator inför uppdatering av systemet.

• Kollat på det andra barnets (enda) trolleritrick. Det var roligt de åtta första gångerna.

• Plockat ihop de spel som det yngre barnet hällt ut på vardagsrumsgolvet.

Julefrid?

Åh vilken arbetsuppförsbacke jag befinner mig i. Deadline efter deadline efter deadline, kryssas en av, följer genast två därpå.

Det är ju till stora delar så klart bra, deadlines betyder inkomster och jag gillar det jag gör, men det gör ju inte arbetet mindre ansträngande att ta itu med.

Nåväl, julen står ju och stampar i farstun vad det lider. Fast just ja, sajnade visst upp mig i dag på ett uppdrag i mellandagarna också.

Bokfabriken ger ut uppmärksammad följetongsroman

Lite sen på den här bollen (pressmeddelandet gick ut redan i mitten av november) eftersom jag helt enkelt glömde bort det i svallvågorna av livspussel och jobb och sånt där ni vet, men hur som helst:

Svensk Bokhandel skriver i dag om att Malmöförlaget Bokfabriken ska ge ut Michelle Millers följetongsroman The Underwriting på svenska med start på annandagen. Jag skrev om det här projektet i maj när det var på gång i USA, och nu har boken sålts till ett gäng länder, men Sverige blir det första landet som ger ut boken först som följetong och sedan som traditionell bok, precis som i USA. Följetongen ges ut i ljud- samt e-boksformat, och därefter följer en inbunden upplaga till sommaren 2015.

Precis som jag skrev i majinlägget så var jag lite involverad i ett tänkt liknande följetongsprojekt för ett par år sedan, men jag drog mig ur det och mig veterligen blev det heller aldrig verklighet, åtminstone inte ännu. (Det är dock romanen jag började på till det projektet som jag mestadels skriver på nu). Ska därför bli spännande att se hur det här artar sig.

Tid för Tage

Det har varit en helg mycket byggd kring logistik, olika familjemedlemmar som ska köras åt olika håll fram och tillbaka, med instick av jobbduttande när möjlighet funnits samt för lite sömn på grund av bökiga barn.

Men. Det har också varit en fin helg då jag haft möjlighet att umgås med barnen delvis var för sig. Som gårdagens fina pulkapromenad med Ejda, och dagens eftermiddag med Tage, då vi först spelade hemmagjorda brädspel en timme och kollade Labyrint, gick på storbarnsgympa samt avslutade med kälkåkning i backe. Särskilt egentiden med Tage kändes bra, Ejda är ju i princip fäst vid min höft i vanliga fall och när vi är tillsammans alla tre blir det av förklarliga skäl nästan alltid på hennes villkor.

Han är så stor nu. På vissa sätt så lillgammalt vuxen att man blir rädd och undrar var ens barn tagit vägen, men så i nästa mening kommer det ett Hör du pruttpappa, vet du vad? Bajskorv! och balansen i universum är återställd.

Pulkafärd

Tage drog iväg med sin moppa på skoter vid niotiden i morse, lämnandes sin lillasyster mycket slokörad vid dörren, ledset pekande mot sin overall.

Någon egen tur kunde jag inte erbjuda, så långt i acklimatiseringen att vi införskaffat egen skoter till familjen har vi inte kommit, men för att inte krossa Ejdas hjärta helt gick jag i alla fall ut på pulkapromenad med henne, först en tur på älven med ett kort kaffe- och lekstopp hos kusinerna och därefter hemvägen över sjön.

IMG_9565.JPG

Haparanda tur och retur

Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.

Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.

Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.

Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.

Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.

Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.

Adlibris lanserar Letto Frontlight

Nej men dra mig baklänges, Adlibris har äntligen skrotat den gamla modellen och släppt en ny Letto. Letto Frontlight heter den nya läsplattan, och som namnet skvallrar om är skärmen bakgrundsbelyst vilket ger att en av mina tveksamheter gällande föregångaren – oförmågan att kunna läsa i mörkret bredvid sovande småbarn – är undanröjt.

När jag skrev om Adlibris Letto senast i somras siade jag om att de skulle skrota den gamla modellen och ersätta den med en försvenskad variant av Cybook Odyssey Frontlight. Nu verkar det i stället ha blivit modellen Cybook Muse Frontlight som de valde, specifikationerna stämmer i alla fall exakt, men det får väl ändå ha ansetts vara en relativt god förutsägelse av mig. Muse verkar på papperet lite vassare än Odyssey dessutom, så det var väl bra att jag hade fel. Priset för den nya Letton är satt till 995 kronor.

Återstår att se hur den nya hårdvaran står sig i praktiken. Ska på ett eller annat sätt ta mig an ett exemplar och utvärdera här i spalterna, sanna mina ord.

———–

UPPDATERING: Här finns mitt utförliga test av Letto Frontlight.

Kan inte föräldrar bara sluta ge andra föräldrar ”goda råd”?

Hamnade i en diskussion på Facebook i går gällande den här recensionen i Aftonbladet av Isabella ”Blondinbella” Löwengrips bok Babyboost. Bakom en till synes rätt neutral yta och en del välvilliga ord lyckas recensenten Ida Therén ändå på det där ack så typiska i all välmening-sättet komma med insinuerande pikar om hur paret Löwengrip egentligen borde hantera sitt föräldraskap. Hade de bara använt ergonomisk bärsele eller bärsjal hade allt gått lättare, hade de bara idkat ”säker samsovning” hade nätterna blivit lättare, hade hon bara struntat i knipövningarna och i stället lyssnat på en expert på biomekanik hade kissbindan kunnat undvikas.

Och slutstycket, där recensenten kommenterar Isabella Löwengrips återgång till arbetslivet genom att utbrista förvånad inser jag att barnet bara är ett halvår – snacka om skuldbeläggning. Mig veterligen har barnet i fråga en pappa också.

Jag vill tillägga att jag själv inte har läst Babyboost, så jag vet inte i vilken utsträckning eller om alls som Isabella Löwengrip själv försöker pådyvla någon annan att hennes sätt att vara förälder på är det bästa – men kan vi inte bara rent generellt börja fokusera på att sköta våra egna föräldraskap i stället för att ständigt komma med goda råd gällande hur andra ska hantera sina?