Snabbare, högre, längre

Angående inlägget tidigare i veckan om mitt kommande datorköp så har MG Siegler skrivit bra om det här med det eventuella steg bakåt den nya Macbooken innebär i processorkraft, och hur det i praktiken inte längre spelar någon roll för de allra flesta av oss, även om vi inte riktigt vill eller vågar kännas vid det, eller kanske inte ens förstår det.

Själv tycker jag att det kan vara intressant att jämföra med bilindustrin. I den världen var det mycket länge sedan det viktiga var att motorn för varje ny modell blev starkare. Mer bränsleeffektiv, miljövänligare, tystare, bekvämare att sitta i, större bagageutrymme och allt mer krock- och körsäker – absolut, det är parametrar som hela tiden förbättras och därför marknadsförs, men rå motorstyrka? Det är en faktor som ytterst få bryr sig om, eftersom alla bilar klarar av att nå de hastigheter vi tillåts köra i på vägarna.

Detsamma gäller våra datorer. Dagens processorer överstiger i regel de praktiska behov vi verkligen har, ändå stirrar vi oss blinda på processorsiffrorna och drömmer alltjämt om snabbare, högre, längre. Jag tror det börjar bli dags att vi släpper det där nu.

Men visst. 1,1 ghz. Det låter klent, visst gör det?

Tage Ögren Sven Edvard

Han fyllde fem år i dag, den här stjärnan. Tage Sven Edvard Åberg Ögren, som väldigt länge var fast övertygad om att han heter Tage Ögren Sven Edvard (att vi lade till Åberg som ett mellannamn på honom efter att vi gav Ejda båda våra efternamn när hon föddes har han ännu inte accepterat). Trots att vi hade försökt förklara det här med att efternamnet kommer efter alla förnamn i flera år, trillade polletten ner först en dag nyligen när han kom hem och förvånat meddelade att han fått veta på dagis att Ögren är ett efternamn, och att det kommer sist.

Det fanns en sådan stolthet i det där med hans namn och hur han vägrade inse hur det hängde ihop med de andra förnamnen. Varje gång vi försökte förklara ruskade han på huvudet, avbröt och sa indignerat: Men jag är ju Tage Ögren!

Ja, min älskade son, det är du verkligen.



Klockan är ställd

Ansträngande grej med att bo här:

Gå upp tio över fyra för att skjutsa Johanna till gryningsflyget mot Stockholm, och sedan vara åter hemma strax efter klockan sex på morgonen, femton mil senare, lagom till att dra igång morgonbestyren med barnen (som under de cirka hundra minuter jag är borta, under överinseende av sin moppa, förhoppningsvis då precis har vaknat).

Hej Macbook

Är nu min datorväntan över?

Den länge ryktade nya tolvtumsmodellen – något förvirrande enbart kallad Macbook trots att den är såväl lättare, tunnare samt ytmässigt mindre än den elvatums Macbook Air jag skriver detta på – når butikerna i april. Den blir långtifrån billig, basmodellen kostar 14500 kronor, men jag har ju för bövelen haft min nuvarande dator i nästan fem år, är jag då inte värd den investeringen?

Jag tycker nog det.

920 gram jämfört med min Airs 1080. 13,1 millimeter hög som mest, kontra 17 på Airen. 28 centimeter bred, min Air är 30. Det enda mått där den ”slår” sin föregångare är djupet, den nya datorn är 19,65 centimeter från botten till toppen, den gamla 19,2. Men jag kan förlåta dem de 0,45 centimetrarna, särskilt med tanke på att det bidrar till att göra skärmen mindre utdragen och i stället något mer kvadratisk, den nya Macbookens skärm har en 16:10-skala jämfört med Airens 16:9, och jag har alltid tyckt att skärmens smalhet varit den här datorns största brist, eftersom jag jobbar mestadels med text vill jag få in så mycket som möjligt på höjden, inte på bredden.

macbooknya

Den som är trogen mitt bloggande om dator- och surfplattevikt genom tiderna vet att enbart viktminskningen för mig motiverar ett köp. 160 gram låter inte så mycket på papperet, men det handlar mycket om hur vikten är balanserad också, och den nya datorn är mindre kilformad än den gamla, mer jämntjock om ett sådant ord tillåts i sammanhanget, och det borde göra att den förutom den konkreta viktminskningen känns ännu lättare i handen.

Att den bara kommer med en enda utgång (plus hörlursuttag) som tjänstgör som såväl ström-, usb- och extern skärm-uttag har jag svårt att se som ett hinder, jag har nästan aldrig något annat än strömsladden inkopplat ändå. Visst, det hade varit roligt med en kamerakortplats för jag tror verkligen att jag skulle kunna ha nytta av det, men jag har å andra sidan aldrig haft en sådan på en dator tidigare heller, så det är ju inget jag egentligen kan sakna.

När jag tänker efter gillar jag dessutom enkelheten i namnet. Macbook. En återgång till det mer strikta sättet att namnge efter utsvävningarna med tillägg som Air och Pro på senare år. Kort och koncist igen – som iMac, iBook, Powerbook.

Så i april slår jag till. Hej då Macbook Air, hej Macbook.

Analog

Jag har mer eller mindre slutat läsa fysiska böcker. Inte för att jag egentligen finner e-böcker överlägsna sina pappersmassekusiner, utan mest för att jag inte vill ha lampan tänd när Ejda ligger bredvid mig och sover.

Men hon börjar bli så pass stor nu, och sover så pass ordentligt, att jag tänker att fet kanske är värt att prova.

Så. Pocketutgåvan från härom året av Harper Lees Dödssynden i mobiltelefonens ficklampefunktionssken coming up.

Nedförsbacke

På måndag är det två veckor sedan jag och svärfar Roger drog till skogs med skotrarna och körde ved. Det är då också två veckor sedan jag kände de första aningarna av den influensa jag fortfarande rasslar omkring med, jag vill minnas att det var under en av återfärderna med fullastad kälke som jag först tänkte fan, börjar jag få lite ont i halsen?

Är det så här det ska vara nu? Är det tecknet på den begynnande medelåldern att kroppen tar ett plural av veckor på sig för att kämpa ner en mer avancerad form av förkylning?

Bah.

För deras eget bästas skull

Vad jag har gjort i dag? Försökt jobba så intensivt jag kunde eftersom Johanna var hemma från jobbet och var med barnen, åkt till sportstugan och ätit varmkorv och åkt kälke i skidbacken (det är ju ändå sportlov), haft 1,5 timmar barnfritt under vilken vi bevistade thaibuffén på Folkets Hus samt hostat lungorna ur mig (jag börjar tro att den här förkylningen aldrig ska lämna min sida). Jag har även publicerat en text om den nya svensktyskamerikanska krimserien 100 Code på TVdags, en serie jag verkligen hoppas shejpar upp sig med tiden, för piloten var verkligen inte mycket att skriva hem om (även om jag trots detta fick ur mig 3500 tecken).

Dagens mest häpnadsväckande eller kanske snarare ögonöppnande läsning var dock den här artikeln hos SVT om hur två kvinnor kuppade sig in i Vasaloppet 1978. Får erkänna att jag naivt nog inte hade en aning om att kvinnor tilläts ställa upp i loppet först år 1981. Surrealistiskt.

Monetärt engagemang

Alltför ofta känner jag mig som en menlös soffliggare, en som inte orkar engagera mig riktigt hela vägen, inte tar tillräckligt tydlig ställning i frågor jag tycker är viktiga, inte tar strid när jag anser något vara åt helvete.

Jag är visserligen i själ och hjärta en försiktig natur, och jag har visserligen gröt i hjärnan mest hela tiden på grund av småbarnsliv, men lite mer borde jag trots allt kunna kosta på att engagera mig.

I brist på omedelbar bättring har jag i alla fall gjort två saker i form av monetärt engagemang de senaste dagarna – jag bidrog med ettusen kronor till Martin Schibbyes & Co:s utrikesjournalistikprojekt Blank Spot Project som i dag blev färdigfinansierat hos Funded By Me, och jag fick äntligen arslet ur och blev fast donator åt Wikipedia – femtio kronor i månaden är banne mig ett av mina viktigaste arbetsverktyg lätt värt, det går inte en dag utan att jag kollar upp något där, endera för min egen, jobbets eller Tages skull.

Senast i dag, då vi jämförde Alexandre Dumas originalversion av De tre musketörerna med hur berättelsen återges i The Backyardigans (rätt olika, kan jag meddela).

I längden räcker det så klart inte att tro att pengar är lösningen på känslan av oengagemang. Men det är väl en liten början i alla fall, att bidra med det jag har möjlighet till.

Väsentlig information

I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.

Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.

Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.

Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.

Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.

En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!

Grus i galamaskineriet

På väg mot Stockholm en kortis för att gå på kvällens gala för Stora Ljudbokspriset, jag har suttit med i juryn i barn- och ungdomskategorin, ett så klart hopplöst uppdrag utifrån aspekten att det spänner över så vitt skilda sorters böcker och åldersmålgrupper. Men det är ju en sedan länge känd hopplöshet som även brukar lyftas varje år i samband med Augustpriset. Och med det sagt var det ett mycket roligt juryarbete, som också gav en intressant inblick i hur andra resonerar kring vad som gör en ljudbok bra.

Ja, tanken är i alla fall att jag ska flyga ner och gå på galan. Drygt en halvtimme efter planerad avgångstid står vi ännu på startbanan i Kiruna och det pratas om totalt datorhaveri som berör alla SAS-plan som i detta nu står på marken i Sverige. Kul.

———–

Yay, efter ytterligare tjugo minuters väntan är vi nu tydligen online igen och strax på väg. Då håller vi tummarna för fortsatt välgång.