Steve Jobs, Téa Leoni och Arkiv X

Utlovade ju länk till UNT-publiceringen av min recension av Brent Schlenders och Rick Tetzelis Att bli Steve Jobs. Här är den. Vad har jag skrivit i övrigt som publicerats vitt och brett på sistone? Inte så himla mycket vad jag kan komma på, en intervju med Téa Leoni å TT:s och TVdags vägnar gällande Madam Secretary (TVdags-texten publiceras dock senare, i samband med att serien återkommer från helgledigheten). Och just ja, jag skrev en grej om Arkiv X för TVdags förra veckan där jag spetsade rubriken en aning vilket fick norsk media att vinkla på snarare hur svenska medier (det vill säga jag) rubriksatt nyheten snarare än att skriva om själva saken. Meta.

Lapp på luckan

Jag har engagerat mig i Folkets Hus-rörelsen i byn, sitter i styrelsen och hjälper till med bioverksamheten, säljer biljetter och godis på söndagskvällar. Det går lite upp och ner med besökarantalet beroende på vecka och film, men eftersom det här är landsbygdsområde går svensk film bra, och då särskilt sådana med folklig framtoning.

Vi har kört dubbla visningar av både nya Star wars och En man som heter Ove under jul- och nyårshelgerna. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – drygt 60 besökare totalt på Star wars och uppåt 170 på Ove. Inte illa för en bygd med drygt tusen invånare om man räknar in kringliggande mindre byar.

Det är för övrigt tydligt att Rolf Lassgård går hem här uppe. Ove-siffrorna är bland de bästa någonsin i modern tid, endast möjligen slagen av de båda Jägarna-filmerna.

Skid- och snowkickpremiär

Stor dag i dag. Efter att totalt ha brutit ihop i hallen med Lille Skutt-tårar och tandagnissel över faktumet att jag inte ville ta med henne när jag skulle ut och åka skidor på förmiddagen, fick Ejda i stället begå skidpremiär efter lunch.

Och som hon åkte! Visserligen inte mer än … säg sjuttio meter totalt, men de enda två gångerna hon ramlade var när hon åkte ner för backen till vår gårdsuppfart, och hon förstod intuitivt hur hon skulle göra för att ta sig upp igen för egen maskin. Väldigt roligt.

Tage fick dessutom premiäråka sin snowkick, så han var också mycket nöjd med turen på byn. Om det inte blir alltför kallt i morgon tar vi skridskopremiären då.

  

Dagen efter

En sådan där typisk dagen efter-dag, vi var hos Johannas föräldrar i går kväll och när vi kört hem i natt vägrade länge Ejda somna om efter att hon väckts inför bilfärden, klockan hann bli två innan vi kunde släcka ljuset och sedan var det ju så klart revelj vid sjutiden ändå. Hade dock kunnat vara värre, Tage som blev kvar hos sin mommo klev upp klockan sex.

Ejda har blivit besatt av bio sedan debuten med Snobben förra helgen, så på eftermiddagen ordnade vi visning i filmrummet i källaren, jag och Tage var till OK och införskaffade godis, jag köpte Ice Age 3 på iTunes, Tage tillverkade biljetter och anordnade utlottning av en affisch som på alla matinéföreställningar här i byn (Johanna vann och har nu en begagnad Smurfarna 2-poster i sin ägo). Båda barnen satt igenom hela visningen, så det får sägas ha varit ett lyckat initiativ. Något säger mig dock att Ejda kommer att kräva en hel del liknande evenemang där nere nu, det är lite så hon rullar.

God fortsättning på det nya året, hör ni.

30. Ser fram emot att läsa 2016 (årets bloggstatistik)

Eftersom jag så sent som i går uttryckte tvivel gällande huruvida jag kommer att bli klar med någon roman ens under nästa år, känns det meningslöst att skriva att jag ser fram emot att läsa min egen bok då.

Men vad jag faktiskt ser fram emot är att låta den här bloggen (som nästa år fyller tio år!) ha en fortsatt naturlig del av mitt liv. Sent i går kväll kom årets statistikmejl från Jetpack där året i bloggen summerades, och även om jag hittills bara lyckats publicera 190 inlägg under 2015 vilket är den lägsta siffran någonsin, så hade antalet totala besökare trots detta ökat med 10 procent. Rykten som gör gällande att bloggen är död är alltså kraftigt överskattade.

Jag bloggade ju för ett år sedan om de senaste årens mest populära inlägg, och även i år går det att se en tydlig trend i att bokbranschtekniska inlägg i allmänhet och dem om Adlibris Letto i synnerhet fortsätter dra folk.

Det här är årets tio mest lästa inlägg i bloggen:

1. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
2. Adlibris lanserar Letto Frontlight (december 2014)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
5. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
6. Test: Adlibris Mondo (september 2013)
7. Författande är bara ren matematik (november 2008)
8. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
9. Barnen och skärmen kontra papperet (april 2015)
10. Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring? (augusti 2015)

Adlibrisdominansen skrev jag om redan i statistikinlägget för 2014 så det tänker jag inte orda mer om – många googlar helt enkelt om information och synpunkter på Letto-plattorna – men även i övrigt är det tydligt att det är tester och allmänt skrivande om olika tjänster med litteraturkoppling som lockar, plus det sju år gamla inlägget om hur man räknar ut hur många tecken det går på en normal boksida, något aspirerande författare alltid lär komma att fundera över. Att inlägget om barn och skärmar samt det jag skrev om Millennium och gravplundringen drog folk är inte heller förvånande.

Så summa summarum – fortsätt komma hit även nästa år! Jag lovar att vara här.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

29. Såg fram emot att läsa 2015

Fick besked från Massolit Förlag före jul att pocketutgåvan av Vi har redan sagt hej då nu var slutsåld, bara sex exemplar återstod i Förlagssystems lager. Då jag av en slump bara någon vecka tidigare upptäckt att jag numera själv bara äger denna pocket i ett exemplar (de femton friexemplar jag fick vid utgivningen har jag på olika sätt gett bort), frågade jag om jag kunde få köpa loss de där exemplaren för något sorts inköpspris. Svaret blev bättre än så, jag kunde få dem gratis, och i går damp de ner i vår brevlåda.

Det är en bra bok, jag blev glad av att bläddra och läsa i den. Eller, det är ju väldigt långt ifrån en munter bok så glad var väl kanske att ta i, men okej, glad över att ha skrivit den och stolt över hur den blev.

Men samtidigt påminde den mig om hur lång väg jag fortfarande har att vandra på roman nummer tre. Det är ju boken jag hade hoppats få läsa i år, kanske inte i publicerad form, men åtminstone ett första utkast. I stället verkar det nu snarare osannolikt att jag kommer att hinna bli klar ens nästa år.

Det gör mig lite ledsen. Besviken på mig själv.

——

Vill man fortfarande köpa pocketen verkar det dock ännu finnas ett litet lager hos Adlibris, men hos Bokus är den numera noterad som tillfälligt slut. Det är dock en skönmålning av verkligheten, inget nytryck är påtänkt. Originalutgåvan i mjukband går dock utmärkt att köpa hos såväl nätbokhandlarna samt i min egen webbutik.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

28. Bäst 2015

Ja jösses, vad har varit bäst i läsväg i år?

Om jag börjar i ljudböckernas värld och scrollar igenom min lista i Storytels app med avslutade böcker under 2015, så tycker jag att Anna Lihammers Än skyddar natten är den som jag gärna lyfter fram. Hennes hittills två deckare om 1930-talets Sverige är verkligen läs- och lyssningsvärda, och jag vet att det börjar bli en klyscha, men det är skrämmande att se hur så mycket av de samhällsströmningar som växte på 30-talet åter är på frammarsch.

Läsning så. Här blir det svårare, för jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många böcker som getts ut under 2015, jag är ju som jag tidigare nämnt exempelvis för tillfället inne i en Vilhelm Moberg-period. Men en bok jag fastnade för i våras var Brent Schlenders och Rick Tetzelis Becoming Steve Jobs, en biografi om Applegrundaren som tecknar ett delvis annorlunda porträtt av Apples grundare än Walter Isaacson gjorde i den officiella biografin. Boken gavs för några veckor sedan ut i svensk översättning på Modernista med titeln Att bli Steve Jobs, och som av en slump publicerar Västerbottens-Kuriren min recension av denna bok just i dag. Texten ligger dock bakom betalvägg, men jag har även sålt recensionen i något kortad version till UNT, lovar att lägga ut länk till deras öppna webb så fort de publicerar den. Recensionen tar sig till delar formen av en jämförelse med Isaacsons biografi från 2011 och vad som är respektive boks styrkor och svagheter, och nedanstående korta klipp från min text kan väl tjänstgöra som illustration av detta.

En skillnad anas redan i böckernas titlar. Isaacsons ”Steve Jobs” var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men ”Att bli Steve Jobs” är en berättelse som mycket tydligare försöker visa varför den Steve Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

27. Sämst 2015

Vi var på Vittangi SK:s julfest i går kväll, kom hem från efterfest först vid fem och jag är således lite matt i lacken i dag och går runt med endast partiell hjärnkapacitet. Så förlåt mig om jag inte riktigt minns läsåret 2015 i detalj.

Men jag måste säga att jag har extremt svårt att förstå den åtminstone delvis fina kritik som David Lagercrantz Det som inte dödar oss fick. Jag fann den långsam och alls inte särskilt spännande, och kändes det inte som att en tredjedel av längden ägnades åt att någon i samtal med någon annan refererade vad en tredje person tidigare gjort? Ibland tedde sig det nästan parodiskt hur det greppet överanvändes. Jag lär trots detta säkerligen läsa även nästa del (och ja, Lagercrantz bok läste jag faktiskt, jag brukar ju i regel annars nästan alltid avnjuta deckare i ljudboksformat), men jag hoppas på en rejäl tempohöjning.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

26. Ett land som jag inte har läst några författare ifrån

Av jordens runt 200 länder har jag bara läst böcker av författare från ett fåtal av dem. Hur många länder kan jag bocka av på en lista om jag rannsakar mig själv? 35? 40? Inte fler skulle jag tro, men jag ska erkänna att jag skriver den här uppskattningen helt på en höft, utan att djupare ha kontrollerat det. Det kan alltså lika gärna vara färre.

Vilket är det närmaste land jag inte har läst någon författare ifrån? De nordiska länderna är så klart täckta, nedåt kontinenten likaså även om jag inte på rak arm kan komma på några holländska eller belgiska författare jag tagit mig an (bortsett från Hergé då), och hur är det egentligen med Schweiz? De länder vi under kalla kriget klumpade ihop under epitetet Östeuropa kan jag nog ärligt säga ja på, men länderna på Balkan, hur är det där? Det vi en gång i tiden kallade Jugoslavien ja, men nu med alla mindre länder? Knappast.

Och har jag i ärlighetens namn läst författare från alla tre baltstaterna? Estland – ja, Lettland – njaejoväleller, Litauen – nej, inte vad jag kan komma på. Att jag är så dålig på baltstaterna smärtar mig, för jag finner den regionen väldigt intressant, skulle gärna resa mer där än vad jag gjort.

För tillfället jobbar jag mer närliggande, försöker ta mig an författare från Nordkalotten, vill lära känna myllan jag står i. Och även där har jag ack så lång väg kvar att vandra.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

25. Julläsning

Föga förvånande har dagens julläsning inskränkt sig till barnens julläsning, det har blivit så väl ett par vändor med Prick och Fläck degar och Eddie och napparna, två av Ejdas julklappsböcker. Får se om det även blir lite av Tages julklappsbok Så funkar det – Hemma och runtomkring i kväll, vi har länge kört den gamla 70-talsutgåvan som sängläsning, och den är ju stundom rätt daterad, om en så säger, ska bli spännande att läsa den splitternya upplagan.

Prick och Fläck degar innehöll även ett recept på chokladbollar, som Ejda och jag bakade på förmiddagen. Hon var så där nöjd när jag tvingade henne posera i instagramsyfte i stället för att genast få börja äta.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

24. Julafton i en bok

Lustigt ändå, hur det är så enkelt att komma på oräkneliga filmer som utspelar sig i juletid, men nästan inte några böcker? Vad är det som gör julhelgen så ypperlig att skildra visuellt, men svårare att fästa på pränt?

Självklart handlar det väl till stora delar om att de uttryck som präglar julen är visuella och ljudmässiga – starka färger, vintriga vyer, bjällerklang och maffiga Phil Spector-låtar. Men dofterna av julmaten, de undertryckta och därefter exploderande känslorna, ivern när barnen sliter papperet av presenterna, det rofyllda när själva firandet stökats förbi, det borde väl göra sig bra som litteratur?

Tydligen inte. I min egen roman Vi har redan sagt hej då som utspelar sig de tre sista veckorna år 2009 hastas julhelgen förbi på ett par sidor, en snabbt bortgjord parentes för att den egentliga berättelsen ska kunna fortsätta.

Är jul kul? Ja, jag har alltid gillat de här dagarna. Är jag sugen på att skildra dem? Inte så värst.

Tage julen 2014
Tage julen 2014
Ejda julen 2014
Ejda julen 2014

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.