Tredje gången gillt för Celine och Jesse. Eller fjärde.

Jag får erkänna att jag är extremt peppad på ”Before midnight”, Richard Linklaters tredje film med Julie Delpy och Ethan Hawke om paret Celine och Jesses kärlekshistoria som började på ett tåg på väg mot Prag 1995 i ”Bara en natt”/”Before sunrise”. Jag fullkomligt älskade den när den kom, och tyckte även oerhört mycket om ”Bara en dag”/”Before sunset” från 2004, där de återförenades (för gott?) i Paris nio år senare.

Fick ett pressmeddelande nu på förmiddagen om att den svenska premiären dock sker först den 20 september, med en smygvisning på Way Out West i augusti. Med tanke på att filmen visades på Sundancefestivalen redan i januari, har tävlat i Berlin och går upp i USA redan i början av juni, känns det oerhört avlägset.

Men!

När jag klickade mig runt IMDb efter länkar till det här inlägget upptäckte jag något jag inte hade en aning om – Delpy och Hawke har spelat Celine och Jesse även i en fjärde film – Linklaters ”Waking life” från 2001, en något experimentell datoranimerad film med drömtema där de medverkar i en scen. Måste tveklöst kollas upp i samband med att jag ser om de två inledande filmerna före trean.

Om mobildistraherade föräldrar

Jag tänker på Sandra Jakobs krönika i Helsingborgs Dagblad häromdagen, som bland annat Lisa Bjärbo skrev om i går, om det här med distraherade föräldrar som inte ser sina barn eftersom de är ständigt försjunkna i sina mobiltelefoner.

Jag är knappast bättre än någon annan i det avseendet, men samtidigt vägrar jag skriva under på de domedagsprofetior som verkar vilja göra gällande att det här är ett nytt beteende. Det här simundervisningstillfället som Sandra Jakob skriver om, där föräldrarna sitter på läktaren med sina blickar riktade mot mobilskärmarna i stället för sina barn – backa bandet femton år till tiden innan sms slog igenom – hade vi då haft föräldrar sittande vid den där bassängen med full uppmärksamhet på barnen? Jag är rätt säker på att svaret är nej. De hade suttit och läst i böcker, stickat, löst korsord eller kanske till och med pratat med andra föräldrar. Jag håller med om att det ser illa ut när i princip alla sitter och fipplar med en mobiltelefon, men jag tror att det som egentligen sticker i ögonen är att alla sitter och ägnar sig åt samma sak. Före smartphonens era hade det sett bättre ut, eftersom föräldrarnas förströelseaktiviteter varierade.

För nej, jag tror inte att föräldrar förr i tiden ägnade mer tid eller uppmärksamhet åt sina barn. Tvärtom – har barnen någonsin stått mer i fokus i familjers liv än i dag? Att föräldrar därför tar tillvara på de tidshål som naturligt uppstår i vardagen och tänker på något annat i några minuter ser jag inte som något negativt.

Problemet med ÅÄÖ

Jag har tänkt att jag ska skriva ett uppföljande inlägg om Logitechs externa tangentbord för iPad mini, men har inte riktigt känt mig inspirerad. Så i går kom ett inlägg hos Allt om mac som i mångt och mycket summerar mitt eget omdöme. Litenheten blir helt enkelt ett problem när vi har 28 bokstäver i alfabetet, tangentbordslayouten är i grunden gjord för engelskans 25 bokstäver, och för att klämma in ÅÄÖ på det begränsade utrymmet måste kompromisser i form av halvstora bokstäver göras, kompromisser som gör att skrivhastigheten blir helt uppfuckad.

Jag håller visserligen inte med om att det på grund av detta går fortare att skriva på iPadens virtuella skärmtangentbord än på det externa Logitechtangentbordet, men osäkerheten som hela tiden känns i högerhandens fingrar när jag använder det externa tangentbordet gör att rytmen i skrivandet störs, jag koncentrerar mig mer på att träffa rätt tangenter än att tänka på vad jag ska skriva. Och då blir slutsatsen ändå att jag föredrar det virtuella tangentbordet, för faktum är att den lägre skrivhastighet som det ger inte enbart är av ondo.

Men det är ämne för ett annat inlägg. Återkommer.

Om HBO Nordic och bristen på kvalitet

Aj vilken sågning den finske ”Iron sky”-regissören Timo Vuorensola levererar mot HBO Nordic.

Jag får tyvärr medge att jag i mycket håller med honom i kritiken, jämfört med tjänster som Netflix och Viaplay är verkligen den tekniska kvaliteten på HBO Nordic överlag ett skämt. Jag har i princip ständiga anslutnings-, bild- och buffringsproblem, oavsett om jag använder iPaden eller datorn, med eller utan nätverkskabel, trots att vårt bredband utan problem når 20 mbit/s vid praktisk användning. Att då ha tecknat ett årsabonnemang just för att kunna se ”Girls”, ”Game of thrones” och framåt sommaren ”The newsroom” med gott samvete, känns onekligen som något av ett hån.

Ofta brukar det sägas att laglydiga kunder alltid straffas när det gäller digitalt material, eftersom det går att hitta bättre kvalitet på illegala vägar. Här stämmer inte det fullt ut, eftersom det bevisligen går att göra tekniskt bra legala streamingtjänster även för film och tv, och det inte bara på multinationell nivå à la Netflix utan även lokalt vilket Viaplay är ett bra exempel på.

Att då en premiumleverantör som HBO svärtar ner sitt varumärke genom att leverera en ickefungerande tjänst känns väldigt sorgligt.

Nej, Readly är inte som Spotify. Men det kan vara bra ändå.

Något av det mest urvattnade man kan profilera sig som är ett Spotify för [placera in valfri produktkategori]. Hittills kan jag inte komma på en enda som har lyckats i sin ambition att erbjuda ”allt” på det sätt som Spotify gör inom musik. De tjänster som lanserats genom att mer eller mindre subtilt försöka koppla ihop sig med Spotify brukar heller inte bli särskilt framgångsrika.

Men skam den som ger sig. I dag lanseras den svenska tidskriftstjänsten Readly publikt, en tjänst jag tycker känns väldigt lovande om de lyckas få någon ekonomi i det. Ett Spotify för svenska tidskrifter har den redan dubbats som, även om det knappast i realiteten går att göra en sådan jämförelse eftersom Readly i dagsläget erbjuder ”fri” tillgång till blott 37 titlar för 99 kronor i månaden, men även det ringa antalet känns mer än okej att pröjsa en hundring per månad för.

Själv hittar jag på rak arm sex-sju titlar jag gärna laddar ner och läser, som Macworld, Språktidningen, Digitalfoto, Residence, M3, Råd & Rön, Hälsa & Fitness och Fotosidan – även om det inte i alla fallen rör sig om tidningar jag kontinuerligt köper eller läser i dagsläget (hello Hälsa & Fitness). Men det är ju även det som är styrkan med Spotify, många betalar gladeligen 99 kronor per månad för att lyssna på en herrans massa musik de inte skulle ha betalat för styckevis men gärna utforskar inom ramen för sitt abonnemang.

Rent praktiskt handlar det om pdf-liknande versioner av tidningarna. Det finns alltså inget lullull som tar tillvara på ”surfplattans unika egenskaper” eller något sådant snömos, utan papperstidningar i digital form, om än lite snyggare förpackade i appen än att man bara plockar ner en pdf rakt upp och ner. Av vad jag sett hittills går titlarna snabbt att ladda ner, och jag har inte stött på några uppenbara buggar. Än så länge är tjänsten endast utvecklad för iPad. En Androidversion väntas senare i vår.

A long time ago, we used to be friends

Jag tror jag skrev ett femtontal inlägg om Veronica Mars på den tiden då jag tv-bloggade på 43 minuter. Så gårdagens nyhet att serien äntligen skulle bli film, bara skaparen Rob Thomas och skådisen Kristen Bell lyckades samla ihop två miljoner dollar inom 30 dagar på Kickstarter, var något av det bästa jag hört i film- och serieväg på länge. Blixtsnabbt sajnade jag upp mig på alternativet 35 dollar, vilket bland annat garanterar mig en digital kopia av filmen några dagar efter biopremiären i USA. Pepp!

Och det var inte bara jag som var triggerhappy gällande det här. Elva timmar tog det innan uppstartsfinansieringen var klar, vilket innebar att projektet slog alla möjliga sorters hastighetsrekord hos Kickstarter. Filmen spelas in i sommar, och premiär blir det i april nästa år. Pepp!

Nu på morgonen upptäckte jag dock via lite konversation med Pelle Sten på Twitter att jag nog lyckats ta mig in bakvägen som finansiär. Många av betalningsalternativen på Kickstarter har begränsningen Ships within the US, däribland det jag hade valt. Tydligen borde systemet ha sagt stopp för mig, men eftersom jag inte tidigare hade något konto hos Kickstarter och valde att logga in via Facebook, kom aldrig någon fråga om var i världen jag bor innan hela betalningsprocessen (som sköts genom Amazon) var klar.

Så nu gäller det bara att komma på någon bekant i USA vars adress jag kan uppge när det utlovade mejlet från Rob Thomas anländer i april där sådan info ska anges, så att jag inte gallras bort.

Som sagt: Pepp!

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 09.25.59

Starkt i DN om tiggeri

Fick ont i magen av att läsa DN:s reportage där de följt ett tiggande, rumänskt par som hankar sig fram på Söder i Stockholm. Ont i magen eftersom reportaget får mig att skämmas. För att även jag har fallit i den där fällan, tänkt att barnen de visar upp på bilderna inte är deras egna, att de är del av en liga, någon annan tar egentligen pengarna så det är ingen idé att ge något. Saker man tänker för att döva sitt eget samvete, slippa se.

Men som en polischef uttrycker det i en sidoartikel – det är alldeles för dåligt betalt för att kriminella skulle hålla på med det. När DN sätter upp en dold kamera och följer Florica Tudoricis tiggande under en februaridag tyngd av snöblandat regn utanför en nedgång till Mariatorgets tunnelbana kommer hon upp i 186 kronor. Och då består 100 av de 186 kronorna av ett enskilt bidrag från en äldre kvinna. Att ”maffian” skulle ägna sig åt sådant är ju skrattretande. Och ändå är det sådana fantasier vi trubbar av oss med.

Vid Skanstull brukar en kvinna i romska kläder och sorgset ansikte med blicken riktad mot marken sitta utanför 7-Eleven i korsningen Götgatan/Blekingegatan. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi henne utan att skänka något, i stället febrilt försökt fästa blicken på något annat, för att inte behöva titta på henne. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det.

Faktafredag

Googlar brott på armbågsbenet. Resarch för romanen, har inte gjort någon vurpa. Orkar inte ens tänka på hur komplicerat det måste ha varit att ta reda på fakta till romaner före nätets intåg. Eller journalistiska texter för den delen. Uppslagsverken som behövdes. Eller fantasin.

På tal om fakta: Jag betalade något på 2300 kronor för en helårsprenumeration på Dagens Nyheter senast det begav sig att förnya, ett erbjudande av något slag, minns telefonförsäljaren som mycket enerverande. Den årskostnaden hoppade upp till 4800 kronor när jag ändrade vår adress till Vittangi i december. Synd att de inte berättade det när jag ringde och adressändrade utan att jag tvingades upptäcka det själv i efterhand. Det kostar att vara papperskramare.

Första gången sedan influensan slog till med ett välriktat knytnävsslag på min födelsedag för sjutton dagar sedan som jag skottade gården i dag. Fint av hen där uppe att hålla vädret i schack under sjukdomsperioden.

In the news

Tidskriftstung dag med posten i dag.

Dels kom nya Internetworld, där jag gjort omslagsjobbet, en åtta sidor lång text om den rörliga men också röriga revolution som alla dessa streamingtjänster som lanserades i höstas innebär för film- och tv-konsumenten. Finns inte på nätet ännu.

Rörlig men rörig revolution

IMG_3489

Dessutom kom Svensk Bokhandel, där jag skrivit numrets ”fenomen”-artikel, om trenden att författare skriver böcker om hur man skriver böcker. Går att hitta bakom SvB:s betalvägg här.

IMG_3492

På tal om Svensk Bokhandel, så har de en trist nyhet i dag om att Dito upphör som egen enhet och går upp i Bokus. Bokus hävdar att detta inte innebär någon minskad satsning på e-boksplattformen, men eftersom Dito blir av med sin självständighet och inte längre ska ha egen personal utan enbart skötas från Bokus, är det svårt att se det på något annat sätt än en besparing/åtstramning.

Känns inte riktigt som det den alltjämt haltande e-boksmarknaden i Sverige behöver.

 

Varför kan vi inte alla bara vara vänner?

Jaha, man bör alltså läsa pressmeddelanden nu också och inte bara medier? Hade jag gjort det hade jag aldrig behövt ställa den avslutande frågan i gårdagens inlägg. Enligt det här officiella pressmeddelandet heter Bonniers e-boksklassikerprojekt 1000-listan och inget annat. DN hade alltså fel och Svensk Bokhandel rätt.

Först ger alltså Bonnierägda DN projektet fel namn, och bara dagar senare meddelas att Bonnierägda Adlibris inte får förstatjing på projektet utan det ros hem av ärkekonkurrenten Dito/Bokus. Vad hände med kollegialitet inom koncernen?

1000-projektet eller 1000-listan?

Spännande initiativ av Bonniers med deras 1000-satsning, där ettusen titlar ur deras äldre katalog ska digitaliseras till e-böcker. Är det något förlag som på nästan egen hand kan se till att lyfta den svenska e-bokens katalogbredd, är det ju tveklöst Bonniers.

Fint för mångfalden också att de väljer att marknadsföra satsningen i samarbete med Dito, som ju är Bonnierägda Adlibris största konkurrent när det gäller e-boksförsäljning.

En viss förvirring råder dock. Enligt DN kallas satsningen 1000-projektet, och enligt Svensk Bokhandel 1000-listan. What gives?