Kategori: Litteraturvärlden

Men är det verkligen litteratur?

Borta på Debutantbloggen, som den här säsongen bland annat huserar Storytel Original-författaren Anna Bågstam Ryltenius, lades för några dagar sedan ut en intervju eller snarare FAQ med Emma Danielsson som är en av förläggarna som arbetar med konceptet hos Storytel. Intressant läsning för den som vill veta mer om upplägget och tankarna bakom satsningen, och som undrar om det jag sysslar med verkligen ska räknas som litteratur. Bra text!

Som bonus kan nämnas att läsaren får veta att jag – själv helt ovetandes – lyckats göra Emma till en milalöpare. Bara en sådan sak gör ju länken värd att klickas.

Är böcker för dyra eller för billiga?

Intressant replik hos Svensk Bokhandel i dag från bokhandlaren och ordföranden i Bokhandlareföreningen Mats Ahlström, angående Johan Kleberg på Adlibris debattinlägg från häromdagen, då han utvecklade sitt resonemang om mjuka kontra hårda böcker och att priserna på nya utgåvor måste sänkas, och att det kan ske genom billigare, mjukare format. Jag kommenterade Klebergs artikel här.

Ahlström håller föga förvånande inte med, eller snarare är det så att han håller med om problemanalysen i det att prisglappet mellan originalutgivning i inbundet format och pocketformat är för stort, men menar i stället att lösningen är att få upp priserna på pocketformaten, inte att sänka dem på originalutgåvorna.

Jag kan absolut se logiken i detta ur bokhandelns och förlagens synvinkel, men jag tror att verkligheten sakteliga allt mer talar emot dem. I takt med att boken blir allt mer digital – må så vara om det sker genom streamingtjänster där vi lyssnar på böcker eller läser dem i e-boksformat – tror jag inte att det går att försöka hålla dagens marginaler uppe. Litteraturen må ha visat sig vara mer motståndskraftig mot digitaliseringen än musik- och film/tv-världen, men den äter sig onekligen hela tiden sakta in, och för att överleva tror jag att bokbranschen måste försöka ta sig ner till de prisnivåer som är mer i paritet med vad övriga digitaliserade marknader stabiliserat sig kring, snarare än att envist fortsätta ligga kvar ett eller till och med två snäpp ovanför.

Visst, det må framstå lite som att jämföra äpplen och päron, men i dag betalar vi cirka en hundralapp i månaden för tjänster inom musik och film/tv – som Spotify, Apple Music, Netflix, Viaplay, HBO Nordic och så vidare, oavsett vad vi anser om detta så är det en nivå som blivit standard. Och med mina konsumentglasögon på mig tror jag att det är ner mot de nivåerna bokbranschen måste ta sig även för ny litteratur för att boken – i vilken form den än må komma – inte ska tappa mark.

Ja till mjuka böcker

När jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Bokförlaget Forum 2004 stred jag en fruktlös kamp för att den skulle ges ut i ett så billigt format som möjligt från början – gärna mjukband eller åtminstone ett litet inbundet format, vad som helst som skulle få ner priset. Mitt argument var att det var en bok som riktade sig till en ung publik – högskole- och gymnasiestudenter, människor någonstans mellan arton och trettio, troligen i en urban miljö eller med en inneboende längtan att ta sig dit. Priskänsliga köpare.

Men det var en kamp som var omöjlig att vinna, det blev en helt vanlig inbunden utgåva i ett stort, otympligt format omöjligt att få ner i en ficka med ett rekommenderat försäljningspris på 248 kronor. Resten är, skulle man väl kunna säga, historia.

Nu säger jag så klart inte att det var enda orsaken till att min debutroman inte blev en kommersiell dundersuccé när den gavs ut, men det är klart att det inte hjälpte. Den har med tiden hittat sin publik ändå i andra format, och om en månad börjar ett nytt kapitel i dess historia, mer om det senare.

Hur som helst – jag kan inte låta bli att känna glädje över Adlibris vd Johan Klebergs debattartikel hos Svensk Bokhandel i dag, där han går till storms mot den traditionella bokbranschens förkärlek för det inbundna formatet och de strukturer det formatet upprätthåller. Låt mig citera ett par avsnitt:

När det gäller faktaböcker, barnböcker, kurslitteratur och pocket är onlinebokhandeln framgångsrik. När det gäller nyutgiven bred skönlitteratur måste vi dock vara självkritiska och konstatera att våra kunder sedan länge har genomskådat vår bransch utgivningsstruktur och prisbild. Vi motiverar en hög prissättning på nyreleaser, inte med en stark berättelse, inte med ett spännande författarskap utan med att läsaren vid utgivning endast kan köpa boken i ett otympligt format.

Och sedan blir vi förvånade när kunder väljer att vänta i sex månader och köpa exakt samma berättelse i ett smidigare format till ett lågt pris.

Hur vill han då ha det? Jo, han eftersöker en svensk satsning på det format jag skrivit om här i spalterna rätt många gånger, det i England och USA vanliga trade paperback-formatet.

Lösningen är enkel. Gör som i England och släpp en häftad version på utgivningsdagen. Ett produktionseffektivt format som passar utmärkt för läsning i såväl sängen som på bussen. Sätt ett avsevärt lägre f-pris än det på dagens inbundna bok men ett högre än dagens storpocket. Sitt sedan lugnt i båten. Om det finns skäl att ge ut boken i pocket efter något år gör det till ett högre f-pris än idag.

Självklart måste man ta i beaktande att Johan Kleberg skriver detta för att han ser att Adlibris i dag är svagare inom försäljning av nya böcker än de önskar vara, han strider knappast för detta enbart för kundernas väl och ve.

Men det betyder ju inte att han måste ha fel.

I styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet

Jag valdes in som ledamot i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet i torsdags då årsmöte hölls på Bokcafé Pilgatan. Efteråt var det samtal mellan några av sällskapets tidigare ledare – bland annat min Sandvikenkollega Bernt-Olov Andersson – och därefter släppfest för tidningen Provins nya nummer (numret som släpptes i samband med Littfest i fjol medverkade jag i och höll uppläsning från vid samma tillfälle då).

I går var det en bra artikel i Norrbottens-Kuriren om Norrländska Litteratursällskapet, som i år även fyller 60 år. Ska bli kul att dra mitt strå till Norrlandsstacken.

Torgny Lindgren och att ta sig tid

Jag minns den gång jag skulle intervjua Torgny Lindgren. Det bör ha varit 2005 när han gett ut Dorés Bibel, det skulle ske över telefon till hemmet i Tjärstad i Östergötland, jag hade gjort upp om tid med presskontakten på Norstedts och fått telefonnumret, jag vill minnas att jag skulle ringa klockan ett.

Det var hustrun Stina som svarade tror jag, jag presenterade mig och bad att få prata med Torgny, som snart kom till telefonen. Det var ett enormt liv omkring honom med barn som tjoade, de hade stått i hallen, han och hustrun och barnbarnen, på väg ut, skulle åka någonstans, det hade blivit någon miss i kommunikationen, han var helt ovetande om att jag skulle ringa. Jag föreslog att vi skulle göra upp om en ny tid, så att de skulle få ge sig av. Nej, svarade Torgny stillsamt, vi kan prata ett tag, det går bra.

Så vi gjorde intervjun, han med barnbarn som drog i benen och ytterrocken redan på. Jag vill minnas att jag blev lite stressad, försökte beta av frågorna snabbt, men han hade ett sådant lugn i sina svar, var eftertänksam och engagerad, trots omständigheterna. Jag minns att jag nämnde vid något tillfälle att jag verkligen njöt av den underfundiga, men samtidigt väldigt allvarligt bottnade humor som ofta präglade det han skrev, och han lät genuint glad när han sa att han uppskattade att jag tyckte det.

Samtalet varade väl inte i mer än en kvart, men det har stannat i mitt minne.

Jag pratade med Gunnar Ardelius vid hotellfrukosten i dag om honom, de var ju förlagskollegor på Norstedts, och han sa att hans bild av Torgny Lindgren var att han var den typ av författare som alltid värnade om de nya på väg upp, att han förmådde se sig själv i de nervösa debutanterna, något jag såg att Therese Bohman också skrev om på Instagram i går, just ett sådant möte när hon för första gången höll sin debutroman i handen och stötte på Torgny Lindgren i förlagskorridoren, och han tog sig tid att titta på romanen, berömde omslaget, berättade en liten anekdot och önskade lycka till.

I går när jag bevistade Norrländska Litteratursällskapets årsmöte på Bokcafé Pilgatan brann ett ljus på den stol som bar Torgny Lindgrens namn. Det var fint.

Southbound

Åker ner mot Littfest i Umeå i arla gryningen. Eller ja, gryning och gryning, jag har tänkt påbörja resan strax efter klockan sex, då är jag i regel ändå redan vaken och det är numera även dagsljus vid den tiden, så låt oss kalla det tidig morgon.

Det ska hur som helst bli kul, även om jag i sedvanlig ordning ligger i sängen nu med rejäl separationsångest från kidsen redan innan separationen inletts.

I fjol tog jag bilen ner, men i år ämnar jag använda kollektiva färdmedel, för att jag ska få skrivtid under resan.

Mer om det i morgon.

Virus – nu även på finska

Nu finns jag på finska! I dag ges Virus första säsong ut hos finska Storytel, i översättning av Mirka Maukonen och inläst av skådespelaren Sanna Majuri.

Då mina kunskaper i finska språket är ringa, kan jag inte säga så särskilt mycket mer om det hela än att konstatera att jag är väldigt glad över att det har skett, det är premiär för mig i översatt romanform.

Nu är väl visserligen de finska läsare jag har här i spalterna först och främst svenskspråkiga (ungefär fyra procent av mina besökare var i februari från Finland), men känn er så klart ytterst välkomna att berätta för era finsktalande vänner att boken nu finns att lyssna på och läsa även för dem (den svenska originalutgåvan har funnits tillgänglig hos finska Storytel från start).

Har boken då fått någon härligt mustig finsk titel, som Storytel Original-serien Svart stjärna som på finska heter Musta tähti? Nej, faktum är att Virus på finska heter … Virus. Att den finska översättningen har längre (och kanske även fler?) ord skvallrar dock längden på inspelningen om: Första avsnittet är på svenska 58 minuter långt, men på finska 1 timme och 14 minuter.

I Finland är ljudböcker överlag – och streamade sådana i synnerhet – ett mycket mindre fenomen än i Sverige (den finska marknaden är Storytels minsta), men oavsett detta:

Hurra vad kul!

Om Rebecka Martinsson på TVdags

Tillbaka i norr, och vad passade då bättre än att författa en text till TVdags med vänsterhanden (jag är ju vänsterhänt) under förmiddagens vabbträsk om kvällens TV4-premiär av Åsa Larsson-serien Rebecka Martinsson.

Lite om serien som sådan, lite om när man inte ska blinka om man vill se vår statistmedverkan och lite om hur man egentligen ska uttala ortsnamnet Kurravaara.

Väl bekomme.

Om ljudböckers kostnad och framtida betydelse i VK

Jag skrev en text för Västerbottens-Kurirens kultursida helgen som gick om mina älskade ljudböcker (alltså ljudboksformatet som sådant, inte mina böcker, även om jag visserligen älskar dem också).

Huvudtesen var att ljudböcker är dyra att producera, och att fattiga småförlag och egenutgivare riskerar att hamna i kläm i takt med att ljudböckerna blir allt viktigare. Passade även på att höja ett annat varningens finger inför framtiden: I takt med att ljudböckerna fortsätter växa, går vi mot en dag då romaner som inte anses ljudboksmässiga ratas även för utgivning i andra format?

Då texten ligger bakom en betalvägg, finns en risk att länken slutar fungera efter en tid. Men för er som är saktfärdiga hit, så här såg texten ut på sidan (jag lägger kanske ut den här på bloggen i sin helhet om några veckor):

Intervjuad om Virus av Ljudmagasinet

Jag blev intervjuad om Virus av Ljudmagasinet, en taltidning för den som är synskadad och hellre lyssnar än läser, för några veckor sedan. I dag lades februarinumret av tidningen upp där inslaget jag medverkar i finns med. Går man in på den här sidan och scrollar ner en liten bit når man en länk med mitt inslag, men man kan gott lyssna på hela magasinet, det är överlag väldigt givande.

En intressant detalj är att pressbilden på mig ackompanjeras av syntolkning: Daniel Åberg är 42 år. Han har kort snaggat hår, blå ögon och tittar rakt in i kameran. Han är klädd i en svart skjorta och står framför en bokhylla där alla böcker är sorterade efter färg; rött, rosa, vitt, gult, grönt och blått.

Ljudmagasinet produceras av Kultur i Väst, som är den regionala kulturförvaltningen inom Västra Götalandsregionen. Det kommer en skriven intervju i den tillika Kultur i Väst-producerade nättidskriften noll27 vad det lider också, räkna med att jag länkar även till den.

Virus 2 och topplistan – den som gapar efter mycket

Jag flög för nära solen och brände mig. I går tisdag, dagen då Virus 2 för första gången hade en full vecka att tillgå på Storytels topplista (som baserar sig på de senaste sju dagarnas lyssningar), klättrade första avsnittet tre placeringar och tog sig förbi bland annat paret Keplers senaste deckare Kaninjägaren, och landade på fjärde plats. Och eftersom minnesgoda bloggläsare minns att Virus, eller Virus 1 som den väl nu bör kallas, peakade på plats sex förra sommaren, drog jag till med ett rejält Yeees! här hemma i fåtöljen i går förmiddag.

Jag borde så klart ha bloggat direkt. Men så studerade jag listan, och upptäckte att nio delar av tio låg på topp 20, men att sista delen nesligt nog ännu inte tagit sig längre upp än till plats 23. Och eftersom första säsongen peakade först dag nio efter utgivningen, och vi ännu bara befann oss på dag sju, tänkte jag att … äh, låt oss chansa och hoppas på det bästa.

Och resten är tyvärr historia.

Storytels topp 5 i går. Dock inte i dag…

I dag ligger första avsnittet av Virus 2 åter på sjunde plats, något jag väl egentligen borde ha kunnat räkna ut. Första säsongen var serien ett oskrivet kort, och det tog säkert några dagar innan publiken strömmade till. Nu inträffade med all säkerhet den största enskilda lyssningsdagen redan på släppdagen, eftersom en hel del Storytelabonnenter febrigt inväntade utgivningen (det gjorde de faktiskt, vågar jag påstå helt oblygt). I dag onsdag räknas inte den dagen med på topplistan längre, och då dalade den lite.

Men! En tröst i all bedrövelse är att tionde delen faktiskt tog sig i kragen och klättrade tre placeringar! Så denna onsdag ser Storytels topp 20 ut så här:

1. Tryggare kan ingen vara av Dag Öhrlund
2. Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin
3. Toner i natten av Jojo Moyes
4. Kaninjägaren av Lars Kepler
5. I bunkerläkarens våld av Isabel Eriksson
6. Prästens lilla flicka av Susan Casserfelt
7. Virus 2 del 1 av Daniel Åberg
8. Virus 2 del 2 av Daniel Åberg
9. Virus 2 del 3 av Daniel Åberg
10. Virus 2 del 4 av Daniel Åberg
11. Virus 2 del 5 av Daniel Åberg
12. Där inga ögon ser av Dag Öhrlund
13. Virus 2 del 6 av Daniel Åberg
14. I en mörk skog av Ruth Ware
15. Virus 2 del 7 av Daniel Åberg
16. Virus 2 del 8 av Daniel Åberg
17. En bror att dö för av Roslund & Thunberg
18. Virus 2 del 9 av Daniel Åberg
19. In i värmen av Margit Sandemo
20. Virus 2 del 10 av Daniel Åberg

Och det får jag väl ändå vara rätt så jäkla nöjd med, eller hur?

Jag är fem plus! (i detta nu)

Det kommer ju så klart att ändras, men i detta nu, denna fredag kväll, har samtliga som kommenterat på första avsnittet av Virus 2 hos Storytel efter att den släpptes i tisdags gett den fem av fem i betyg. Självklart förblir det inte så, men låt oss glädjas just i detta utsnitt av tiden.


Första säsongens första avsnitt peakade på plats 6 på Storytels topplista nio dagar efter utgivningen innan den sakta började dala. I dag fredag är vi på dag tre för andra säsongen, och första avsnittet huserar på plats 8 (topplistan uppdateras dagligen och baseras på de senaste sju dagarnas lyssning).

Törs man börja hoppas på topp 5 denna gång?