Kategori: Författande

Huvudstaden

Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.

Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.

Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.

När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.

Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.

Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.

Smalt skrivande

Det här udda ”huset” attraherar mig av två orsaker.

1. Minimalistiskt boende fascinerar mig oerhört. Eller ja, minimalism överhuvudtaget. Nu blir det visserligen inte mycket av den varan i praktiken i detta stadie av livet, men i teorin, åh vad jag skulle tycka att det var coolt att försöka leva i ett meterbrett, minimalt hem.

2. Det vore oerhört coolt att spendera en skrivarvecka i Warszawa.

Tummen upp för Keret House!

Liknande böcker

Det här är ju egentligen mycket fånigt men:

Satt och letade min nästa lyssning hos Storytel. Hamnade framför Per Hagmans debut ”Cigarett”, den var så befriande kort, 2 timmar och 53 minuter. Klickade mig vidare till hans senaste ”Vänner för livet” som jag faktiskt inte läst, och suckade lite över dess långdeckarlängd, 18 timmar och 51 minuter. Blicken föll så på Liknande böcker, och vad skådade mitt öga som första alternativ om inte min egen ”Vi har redan sagt hej då”.

Den 19-årige Daniel, som från pojkrummets horisont i Kungsgården såg Per Hagman mer som ett övermänskligt, degenererat väsen än en människa av kött och blod, skulle ha svimmat, kanske även fallit i koma, om han vetat att något han skrivit skulle liknas vid en Per Hagman-roman. Eller ännu bättre, att en Per Hagman-roman skulle liknas vid min roman.

Och även den 39-årige Daniel tycker att det känns rätt coolt.

Tio år sedan … i går

Damn it, jag missade det med en dag.

I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.

Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Tio år. Tanken svindlar.

Ännu med i matchen

Intressant om kvicka respektive långsamma författare i Dagens Nyheter i dag. Jag hör tveklöst till den långsamma skaran, men det handlar knappast om att jag anser att min litteratur måste lidas och värkas fram, det är bara så att jag är extremt dålig på att prioritera mitt skönlitterära skrivande, jag väljer nästan alltid brödskivandet som ger fakturerbara intäkter varje månad i stället.

Men nu finns faktiskt hopp om bättring! Fyra dagar in på det nya året håller mitt nyårslöfte #1 med råge, 6661 tecken nedplitade jämfört med löftets minimigräns 5200. Bara 361 dagar kvar, kämpa Daniel!

Löfte #1 – Skriva romanen

Nytt år. Jag har två nyårslöften, varav jag presenterar det första i dag:

• Skriva romanjäveln.

Inga fler ursäkter. Skriver jag i medel 1300 tecken per dag hinner jag klart innan året är slut, och boken kan då förhoppningsvis ges ut nästa år, vilket skulle betyda att jag håller min femårstakt mellan mina romaner. Eftersom symmetri är något jag uppskattar måste det bli så.

Och två dagar in på året har jag hittills hållit schemat med råge, 3500 tecken skrivna. Bara 363 kvar att vara disciplinerad på.

Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.

A cold day in heaven

Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.

Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gick ut i en debattartikel i SvD och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara ”slut” tills de tidigare låntagarna ”lämnat tillbaka” sina filer.

Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.

Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!

Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.

Missförstå mig inte, jag tror att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en rejäl dikeskörning.

Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?

Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.

I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.

Bara att skrida till verket och börja vara motvalls.

Dannyboydagen till ära: Ett filmmanuslöfte!

I dag är det en alldeles, alldeles speciell dag.

Som minnesgoda läsare av den här bloggen vet, så infaller den sista lördagen i maj den officiella Dannyboydagen. ”Dannyboy & kärleken” tar sin början strax före klockan 13 lördagen den 25 maj 2002, och utspelar sig sedan under 24 oerhört intensiva och svettiga Stockholmstimmar.

Och i dag ligger solen, stjärnorna och almanackan för första gången sedan dess i exakt samma läge. Inte sedan år 2002 har den 25 maj placerat sig på en lördag. Men i dag, lördag den 25 maj år 2013, sker just detta.

Hurra för Dannyboy! Och hurra för Dannyboydagen!

dannyboy640x290

Vad innebär då detta? Tyvärr inte särskilt mycket rent praktiskt. Det hade ju varit passande om jag denna dag befunnit mig i Stockholm och kunnat ta Morgan med på den officiella Dannyboyvandringen, som vi genomförde första gången 2007 när vi rekade inför skrivandet av filmmanuset, men så är inte fallet. I stället skriver jag det här inlägget i Vittangi strax efter klockan sju på morgonen med Tage bredvid mig i soffan som ömson kollar på ”Fåret Shaun” och ömsom ställer frågor som Vad gör du pappa? Vad är ett blogginlägg? Får jag skriva? Har Ville vaknat nu? Är mommo hemma? Får jag skriva?

Men. Jag kan väl dagen till ära nämna en kuriös plan jag haft en tid, och som jag hoppas kunna göra verklighet av inom en inte alltför avlägsen framtid.

Eftersom det inte verkar bli någon filmatisering av ”Dannyboy & kärleken” – jag har inte hört något från produktionsbolaget på år och dag och dessutom gick deras option på manuset rent juridiskt ut i fjol – har jag planer på att ge ut manuset som bok via Publit i print on demand-form. Jag förväntar mig ingen större publikrusning, men skulle ändå tycka att det vore väldigt roligt av tre skäl.

1) Det är ett rätt bra filmmanus. De skådespelare, producenter och regissörer som tog del av det innan det såldes och under den tid då det förekom någon sorts förberedande förproduktion med ett par olika påtänkta regissörer, verkade också anse det. Själv tycker jag att filmmanuset rent storymässigt är bättre än romanen, att skriva det gav mig möjligheten att plocka bort en del dödkött från handlingen och tajta ihop berättelsen ytterligare, samt lägga till ett antal roliga detaljer.

2) Det finns inte särskilt många filmmanus utgivna i bokform i Sverige. När jag skrev manuset var ”Fucking Åmål” det enda utgivna jag kunde finna som inspiration (och den utgåvan verkar inte längre finnas tillgänglig heller). Och även om värdet av ett bokutgivet filmmanus så klart inte är lika stort när filmen i fråga inte existerar, så tänker jag mig att det ändå kan finnas ett visst intresse bland filmstudenter, exempelvis.

3) Det kostar mig i princip inget annat än tid att ge ut manuset. Boken trycks bara upp hos Publit när någon köper den, och all administration sköts per automatik via deras tjänst. Det enda jag behöver göra är att formge ett nytt omslag samt fixa till en fungerande pdf av mina originalfiler. Och sådana saker tycker jag är roliga att pyssla med, bara tid finnes.

Så se det som ett löfte, om än inte ett exakt tidsangivet sådant. Och till dess – grattis på Dannyboydagen!

Sövande litteratur

Det här med att skriva tusen tecken per dag går ju en smula sisådär, milt sagt.

Men skam den som ger sig. Min nya grej är att försöka skriva åtminstone några hundra tecken på ipaden eller iphonen när jag ligger i sängen och annars skulle ha läst några sidor i boken jag för tillfället somnar i. För att åtminstone i någon mån hålla kontakt med texten och berättelsen.

Men två kvällar in börjar jag inse den nya strategins brister. För det är ju som sagt så, att jag ytterst sällan orkar läsa mer än tre, möjligen fyra sidor per kväll innan jag slocknar av utmattning. Det finns en uppenbar risk att det inte är i det sinnestillståndet den stora litteraturen skapas.