Inte sova

Först skulle hon prompt gå och lägga sig och sova i soffan. Men bara om hon fick ha alla sina nappar med sig. Och bara om mjukisdjuren var på plats, plus den hårda hästen. Sedan behövdes det läsa två böcker, och ätas ett äpple. Därefter ville hon gå och lägga sig i sitt rum i stället, med alla djuren och napparna, plus läsa en ny bok. Väl på plats med all utrustning, efter läst bok, blev hon jättetörstig. Fick vatten, smuttade på det. Därefter behövdes svar på frågorna “Pappa, är du säker på att du heter Daniel?”, “Finns det dinosaurier i vår skog?”, “Men, hur kan du veta att du heter Daniel?” och “Kan rävar vara snälla?” innan hon kom på att hon måste sova i dubbelsängen i sovrummet, med alla djuren, med alla napparna, med hårda hästen, som blivit kvar i soffan. Väl där med all utrustning på plats: “Jag vill sova i soffan!” När jag vägrade flytta mig igen gick hon ner själv. Nu hör jag henne ligga nere i soffan sjungandes “Lilla Bocken Bruse” medan jag skriver det här.

Syskonkärlek

Vi tog en tur till Jukkasjärvi och Icehotel, gick på Lemmel Pimpel Open och lät barnen kolla in årets upplaga av ishotellet innan det smälter bort, Ejda blev väldigt förtjust i sviten där det står en stor iselefant och rummet där man kan räkna får tills man somnar. Därefter gick vi till loungen där det var after pimpel med trubadur, byggde med domino och käkade Kirunapraliner innan vi åkte hem.

I kväll sover Tage för första gången över hos sin kusin, vilket fått effekten att Ejda ligger i soffan och snyftar Jag lä-hä-ng-tar efter min sto-re-bro-r gång på gång i stället för att somna så att jag och Johanna kan få äta pizza framför teven i lugn och ro.

Vi kollar in issviterna innan de börjar smälta bort. Att jag sa till dem att le för kameran syns väl tydligt?

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Domino!

Ett filmklipp publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Mediepodden

Jag var aldrig någon trogen följare av Mattsson Helins podd, lyssnade lite då och då när andan föll på och det var något ämne jag föll för, men baske mig om jag inte kommer att sätta in Mediepodden som stadig prenumeration.

Jag lyssnade på Emanuel Karlstens och Olle Lidboms första avsnitt när jag rattade bilen mot Kiruna tidigare i kväll för att hämta upp Johanna, och gillade tonen och samspelet dem emellan. Inga kioskvältarämnen i premiären visserligen, men att jag gillade programmet trots detta är kanske ett ännu bättre betyg.

En sak dock: Jag ogillar verkligen det här med att för sakens skull hålla sig kort när det kommer till poddar. Varför begränsa sig till en längd på en halvtimme (även om slutresultatet blev 35 minuter) när det inte finns en tablå som sätter stopp? Självklart ska man inte bli långrandig bara för att möjligheten finns, men låt ämnena få ta den tid de förtjänar, inte den tid de maximalt kan tilldelas om de ska hinnas med inom en bestämd tidsrymd.

Dags för Litteraturmässan

Den i höstas utannonserade Litteraturmässan i Stockholm går av stapeln i helgen. Jag hade gärna gått dit om jag råkat vara på sydligare breddgrader. Men ni huvudstadare – gå dit, Stockholm har saknat en sådan här tillställning sedan Textmässan somnade in för några år sedan.

Ett tips är att gå och lyssna på Elin Olofsson och Malin Nord, som klockan 12.15 pratar om det ämne som jag och Elin pratade om på Textival i Göteborg för två helger sedan, alltså Att vara skrivande i Norrland.

Och just det ja – det är fritt inträde, så alla har råd.

Landsbygdsproblematik

Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.

I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?

Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.

Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.

Bah.

2800 kronor för en ny Kindle – jösses Amalia

Ryktena jag skrev om häromdagen gällande den nya läsplattan Kindle Oasis var sanna, i dag presenterade Amazon plattan för världen. 131 gram lätt, upp till 20 månaders batteritid med fodralet på (med vilket vikten dock ökar till rätt tunga 234 gram) och en för läsplattor rätt ovanlig och asymmetrisk form – om än praktisk vid läsning, skulle jag tro. Min önskan om kortare batteritid i utbyte mot en lättare platta visade sig därtill stämma – utan fodral sägs Oasis batteri bara klara två veckors normal användning, jämfört med cirka en månad för tidigare modeller.

En sak förvånade dock: Priset på 289 dollar, vilket blir cirka 2400 kronor på svenska. Detta räcker dock tyvärr inte i praktiken, Amazon skeppar inte sina Kindleläsare till Sverige från den amerikanska butiken, utan man får beställa från tyska eller brittiska Amazon. Från Amazon.de blir priset till Sverige 304 euro, vilket är 2800 kronor enligt rådande dagskurs. Med tanke på att deras standardläsare Kindle Paperwhite kan köpas för 120 euro (1100 kronor), är väl den enda kommentaren:

Yikes!

Kindle Oasis

Och den där drömmen jag hade om att Amazon äntligen skulle tillåta ePub – bara att fortsätta drömma.

Innan toalettpapperet fanns

En lång, tre år gammal text publicerad hos Fältbiologerna svischade förbi i mitt Facebookflöde på förmiddagen. Den handlade om något så kroppsnära och vardagligt som hur man torkade bajs ur sin rumpa innan toalettpapper fanns. Och det var väldigt intressant läsning om sedvänjor som på vissa sätt var mer hygieniska än dagens, och som är på väg att falla i glömska, berättade av Uno Viklund från Haraudden utanför Jokkmokk.

Man var aldrig orolig i skogen över att inte hitta något att torka sig med. Man var så van att skita där man var och torka sig med det som fanns. Än i dag finns samma möjligheter, för den som har förstånd att ta vara på dem. Men det börjar vara bortglömt. Folk tror att enda tänkbara variationen är papper med eller utan blommor.

En del av slutet är också värt att citera:

Mot slutet av 1940-talet började det bli vanligt med vattentoalett i husen i byarna. Många gubbar som sket första gången på en vattentoalett kom ut och sa: “Aldrig mer!” Vattnet skvittrade i aschåle när skiten föll. Sådant hade man sluppit förr. Det var som en chock att vatten stänkte, pissblandat vatten som skitkorvar flöt omkring i, det var förfärligt.

130 gram Kindle?

Jag skrev ju om den kommande Kindlen förra veckan (och drömde om en Kindle med ePub-stöd), som enligt rykten skulle bli tunnare genom att batteriet skulle komma i form av ett löstagbart skal eller fodral. Jag hoppades på en riktig lätt läsplatta, där man kanske kunde tänka sig att offra lite av den månadslånga batteritiden för att få ner vikten.

Well, om den läckta produkt som The Verge skriver om i kväll visar sig vara den verkliga, så blir visserligen den nya produkten Kindle Oasis cirka 20 procent lättare än föregångaren och landar på 130 gram, men det ska inte ske på bekostnad av någon batteritid. I stället ska den då den sitter i sitt fodral kunna ståta med 20 månaders standbytid. Eh, okej.

Formen ter sig lite udda då den är asymmetrisk såväl gällande ram som tjocklek, vilket ger ett visuellt intryck som kanske inte är så behagande för ögat men helt klart kan vara praktiskt när man håller i den.

Jag är försiktigt positiv, även om jag väljer att förhålla mig skeptisk till den där viktuppgiften tills jag får den bekräftad. 130 gram är väldigt lite jämfört med Kindle Voyages 180, vilket är deras lättaste platta för tillfället. Min iPhone 6S som jag skriver detta på väger 143 gram, och en läsplatta med lägre vikt än så – ja, jag kan helt klart se poängen med det.

Men som sagt, jag vill se den riktiga produkten på Amazons sajt innan jag tror på detta.

Bloodline

Jag gillade verkligen första säsongen av Bloodline på Netflix i fjol. Delvis har det säkert att göra med att jag verkligen älskade Florida Keys när vi semestrade i Florida för två år sedan, och serien – som är inspelad i trakterna kring Islamorada – fångade trakten väldigt väl.

Nu är hur som helst säsong två bara sju veckor bort, och en trailer har kommit. Jag skrev några rader om det på TVdags.

Frostigt

Ejda blev Frostbiten i dag. När hon och jag kom ner vid sju i morse satt Tage redan i soffan och kollade på Frost, och Ejda var först skeptisk, ville kolla på Mästerkatten i stället, men blev av någon anledning ändå sittande framför berättelsen om Anna och Elsa. Det var inte första gången hon såg den, hon har till och med ett par strumpor med snögubben Olof, men den har inte fastnat på allvar tidigare.

Men i dag – ojojoj. Hon såg den två gånger hos sin mommo på eftermiddagen, en gång på kvällen här hemma, och efter att vi tvingades avbryta nattningen vid niotiden på grund av att hon var fullständigt hopplös och inte ett uns trött, gick vi ner till soffan igen, och vi hann inte ens ner förrän hon yttrat orden Jag vill se på Frost igen. Så nu rullar vi ett femte varv, Anna och Kristoffer har precis varit hos trollen och den falske Hans har lyckats fängsla Elsa med handfängslet som stoppar hennes iskrafter.

Det är fint att se hur hon lever sig in i berättelsen. Hon blir genuint bekymrad när Elsa ger sig av genom att frysa sjön hon springer över, blir arg när Hans är elak mot Anna, skriker av glädje när Olof får uppleva sommaren på slutet och skrålar självklart med i Slå dig fri, även om hon underligt nog sjunger den engelska titelfrasen Let it go i stället, kanske för att den spelas i eftertexterna och är mer nynnvänlig.

Jag gillar Frost själv rätt hårt. Glad att det blev Pejdons första filmförälskelse.

Kung Bore

Vi fick uppåt en decimeter snö i dag, jag kunde dra barnen på kälke till dagis i morse för första gången på tre-fyra veckor. Visst, det smälte en del under dagen och när vi skulle hem fick jag sicksacka mellan snöfläckarna för att inte skrapa i asfalten, men det var ändå ett rejält avbräck i kampen om våren.

Det här med vinter. Det börjar kännas gjort.