Författare, skribent och bokbranschnörd
Åter i norr. Trött som … ja, någon passande liknelse, jag är för trött för att komma på den. Lång dags resa, som föregicks av kort natts sömn.
Det blev en riktigt bra festival, det enda som grämer mig är att jag var för trött mellan föredragen jag ville se för att få ur mig de textlängder jag hade hoppats på. Jag skrev varje dag, men alls inte enligt plan, satt för ofta och bara stirrade ut i intet med worddokumentet framför mig. För lite sömn och för mycket förkylning, kanske.
Jag valdes in som ledamot i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet i torsdags då årsmöte hölls på Bokcafé Pilgatan. Efteråt var det samtal mellan några av sällskapets tidigare ledare – bland annat min Sandvikenkollega Bernt-Olov Andersson – och därefter släppfest för tidningen Provins nya nummer (numret som släpptes i samband med Littfest i fjol medverkade jag i och höll uppläsning från vid samma tillfälle då).
I går var det en bra artikel i Norrbottens-Kuriren om Norrländska Litteratursällskapet, som i år även fyller 60 år. Ska bli kul att dra mitt strå till Norrlandsstacken.
Jag minns den gång jag skulle intervjua Torgny Lindgren. Det bör ha varit 2005 när han gett ut Dorés Bibel, det skulle ske över telefon till hemmet i Tjärstad i Östergötland, jag hade gjort upp om tid med presskontakten på Norstedts och fått telefonnumret, jag vill minnas att jag skulle ringa klockan ett.
Det var hustrun Stina som svarade tror jag, jag presenterade mig och bad att få prata med Torgny, som snart kom till telefonen. Det var ett enormt liv omkring honom med barn som tjoade, de hade stått i hallen, han och hustrun och barnbarnen, på väg ut, skulle åka någonstans, det hade blivit någon miss i kommunikationen, han var helt ovetande om att jag skulle ringa. Jag föreslog att vi skulle göra upp om en ny tid, så att de skulle få ge sig av. Nej, svarade Torgny stillsamt, vi kan prata ett tag, det går bra.
Så vi gjorde intervjun, han med barnbarn som drog i benen och ytterrocken redan på. Jag vill minnas att jag blev lite stressad, försökte beta av frågorna snabbt, men han hade ett sådant lugn i sina svar, var eftertänksam och engagerad, trots omständigheterna. Jag minns att jag nämnde vid något tillfälle att jag verkligen njöt av den underfundiga, men samtidigt väldigt allvarligt bottnade humor som ofta präglade det han skrev, och han lät genuint glad när han sa att han uppskattade att jag tyckte det.
Samtalet varade väl inte i mer än en kvart, men det har stannat i mitt minne.
Jag pratade med Gunnar Ardelius vid hotellfrukosten i dag om honom, de var ju förlagskollegor på Norstedts, och han sa att hans bild av Torgny Lindgren var att han var den typ av författare som alltid värnade om de nya på väg upp, att han förmådde se sig själv i de nervösa debutanterna, något jag såg att Therese Bohman också skrev om på Instagram i går, just ett sådant möte när hon för första gången höll sin debutroman i handen och stötte på Torgny Lindgren i förlagskorridoren, och han tog sig tid att titta på romanen, berömde omslaget, berättade en liten anekdot och önskade lycka till.
I går när jag bevistade Norrländska Litteratursällskapets årsmöte på Bokcafé Pilgatan brann ett ljus på den stol som bar Torgny Lindgrens namn. Det var fint.
Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.
Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.
Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till ”Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.
På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.
Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.
Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.
Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.
Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.
Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.
Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?
Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.
Åker ner mot Littfest i Umeå i arla gryningen. Eller ja, gryning och gryning, jag har tänkt påbörja resan strax efter klockan sex, då är jag i regel ändå redan vaken och det är numera även dagsljus vid den tiden, så låt oss kalla det tidig morgon.
Det ska hur som helst bli kul, även om jag i sedvanlig ordning ligger i sängen nu med rejäl separationsångest från kidsen redan innan separationen inletts.
I fjol tog jag bilen ner, men i år ämnar jag använda kollektiva färdmedel, för att jag ska få skrivtid under resan.
Mer om det i morgon.
Håhåjaja.
Det går för sakta med skrivandet. För många saker som kräver tankeverksamhet, detaljer som måste kollas upp, kliniska undervisningsklipp på Youtube som måste gås igenom och förfasas över, scener som blir spektakulära i mitt huvud men som är svåra att bildsätta i ord och cliffhangers som kanske är bättre på papper än i verkligheten.
Men jag
Där blev jag väckt av Ejda, hon var ledsen för att hon hostar, men en sked Bisolvon, två gånger Bockarna Bruse-sången och en ”Sommaren” – det vill säga Idas sommarvisa – senare sover hon sött igen.
Det borde även jag göra. Bokjäveln får anstå till i morgon.
Jag är på intet sätt något Instagramproffs utan ser mig som glad amatöranvändare. Jag har ständigt en ambition att variera mina bilder, men drar i praktiken mestadels strån till ”föräldrar som lägger ut bilder på sina barn i sociala medier”-stacken.
Däremot ansåg jag mig kunna appen som ett relativt rinnande vatten, men boy oh boy var jag ute och cyklade. I helgen skrev Elin Häggberg på teknikbloggen Teknifik ett härligt matigt inlägg om Instagrams alla funktioner, och jag måste säga att jag imponerades av vidden av detaljer jag inte kände till om appen, men som jag i flera fall nu känner att jag kan bli en bättre instagrammare av att ha koll på.
Nu måste jag bara komma på något mer att plåta förutom kidsen. Katten, månne?
Så fyllde han då sju år, vår Tage Ögren. Huset var fullt, jag tror vi räknade till tjugo barn totalt, och pizzaslajsarna, tårtorna och bålen försvann i ett nafs.
Han har den egenheten vår son, att han i princip aldrig önskar sig något, vilket gör jul- och födelsedagsfirandet svårt så till vida att han som det barn han är trots detta förväntar sig presenter. I år motstod vi dock frestelsen att köpa saker bara för att det ”ska” vara så, och han fick blott en present från oss, ett par trådlösa hörlurar från Philips med volymspärr vid 85 decibel, så att barnöronen inte sprängs när man krämar på för fullt. Dessa hade han visserligen inte heller direkt önskat sig men han behövde dem verkligen, han har börjat lyssna en hel del på musik på sistone och har en tendens att sno in sig i sladdarna, med slitage och olyckor som följd.
Och lurarna gjorde succé! Han ville prompt ha dem på till och med när vi gick och handlade, så han kunde lyssna på sina Justin Timberlake-, Taylor Swift-, Lady Gaga- och Marcus & Martinus-favvisar även i kassakön. Kassörskan hade sett på Facebook att han fyllde år i dag, och gratulerade hjärtligt medan vi lade upp varorna på bandet. Sådant händer bara i byar, inbillar jag mig.
Sju år! Nu får vi äntligen gå på elvaårsfilm på bio ihop. Can’t wait.
Kopparrajden i dag, som bjöd på rejält köpesväder – ett par minusgrader och solglimtar. Det var tävlingspremiär för Ejda, fjärde gången för Tage. Det gick lite fortare för den stora jämfört med den lilla, men hon kämpade sig runt och fick sin efterlängtade medalj, nu hänger den runt halsen på hennes gunghäst (tillsammans med min medalj från New York Marathon 2014).
Nu finns jag på finska! I dag ges Virus första säsong ut hos finska Storytel, i översättning av Mirka Maukonen och inläst av skådespelaren Sanna Majuri.
Då mina kunskaper i finska språket är ringa, kan jag inte säga så särskilt mycket mer om det hela än att konstatera att jag är väldigt glad över att det har skett, det är premiär för mig i översatt romanform.
Nu är väl visserligen de finska läsare jag har här i spalterna först och främst svenskspråkiga (ungefär fyra procent av mina besökare var i februari från Finland), men känn er så klart ytterst välkomna att berätta för era finsktalande vänner att boken nu finns att lyssna på och läsa även för dem (den svenska originalutgåvan har funnits tillgänglig hos finska Storytel från start).
Har boken då fått någon härligt mustig finsk titel, som Storytel Original-serien Svart stjärna som på finska heter Musta tähti? Nej, faktum är att Virus på finska heter … Virus. Att den finska översättningen har längre (och kanske även fler?) ord skvallrar dock längden på inspelningen om: Första avsnittet är på svenska 58 minuter långt, men på finska 1 timme och 14 minuter.
I Finland är ljudböcker överlag – och streamade sådana i synnerhet – ett mycket mindre fenomen än i Sverige (den finska marknaden är Storytels minsta), men oavsett detta:
Hurra vad kul!
Det var en bra skrivdag i dag. Möjligen har det börjat lossna. Det börjar i sådant fall sannerligen vara dags. Jag har ännu inte räknat på hur mycket text jag behöver få ur mig per dag för att nå min deadline, men svaret torde bli ”ganska mycket”, och då med betoningen lagd på andra ordet.
Nåväl. Det ger sig nog.
Tillbaka i norr, och vad passade då bättre än att författa en text till TVdags med vänsterhanden (jag är ju vänsterhänt) under förmiddagens vabbträsk om kvällens TV4-premiär av Åsa Larsson-serien Rebecka Martinsson.
Lite om serien som sådan, lite om när man inte ska blinka om man vill se vår statistmedverkan och lite om hur man egentligen ska uttala ortsnamnet Kurravaara.
Väl bekomme.