Rolig tillställning i går kväll, jag höll i så länge baren höll öppen, vilket enligt mitt McDonaldskvitto vid Medborgarplatsen som skvallrar om att jag var där strax före klockan ett bör ha inträffat cirka tjugo minuter tidigare. I dag har jag således varit lite trött i bollen och har långtifrån nått min skrivkvot, men hemresan mot norr har knappt ens börjat, så tiden på flygbussen, vid gaten och på planet borde nog kunna hjälpa mig med den saken.
Har hela dagen gått och känt att jag borde höra av mig till någon, ta en fika, umgås med mina Stockholmsmänniskor. Men ibland när jag är här drabbas jag mer av en diffus önskan att umgås med staden snarare än dess invånare, som nu i kväll, då jag i stället för att efter skrivpasset på Louie Louie klämma in en fika före hemfärden i stället valde att promenera hela vägen från Skanstull upp till Sankt Eriksplan via mina gamla hoods vid Odenplan.
En del butiker och restauranger hade bytt skepnad och namn, men mycket var ännu sig likt. Att min gamla favoritsunkpizzeria Derya på Upplandsgatan numera var något sorts gourmandpizzaställe gjorde mig dock lite nedstämd.
Klev just på flygbussen vid Sankt Eriksplan, dagens snöfall hade börjat övergå i ett nollgradigt regn och människor runt mig hastade hemåt.
Det är en så dubbel känsla här i Stockholm numera, den av att både höra till och samtidigt inte göra det, ett känsloläge som är svårt att få grepp om.
