Vädrigt

Ursäkta mig den billiga ordleken, men dagens väder – vidrigt. I detta nu har vi cirka 1 plusgrad, hård vind på gränsen till storm, snöblandat regn och allmän jävlighet. Att vi för tio dagar sedan hade värmebölja med 26-gradig värme och barnen ägnade sig åt livsfarliga åkturer i en vattenpreparerad rutschkana där de på grund av för hög fart bokstavligt talat flög över badbassängen vi placerat under rutschkanan känns overkligt. Ja, filmbevis finns, men då den innehåller glada, nakna barn skulle jag väl åka dit för barnpornografi om jag tillgängliggjorde den här, så jag låter det bero. Ni får tro mig på mitt ord.

Morgonens mer påpälsade gårdsbild bör dock klara alla sedlighetsfilter. Ejda var väldigt stursk hela morgonen, hon skulle absolut inte åka bil till förskolan utan gå, men några sekunder efter att jag tagit nedanstående bild gav hon upp och skrek BIIL! Ingen av oss övriga i familjen blev särskilt ledsen över den helomvändningen.

1,5 plusgrader, hård blåst och kladdig yrsnö. Kul sommarväder.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Måste dock säga att NSD:s mycket dramatiska rubrik om morgonens väder inne i Kiruna – “Här slår snösmockan till”, är oerhört mycket mer dramatisk än det beskedliga videoklipp de låter ackompanjera artikeln.

Ett avbrutet lopp är inget lopp

Det blev verkligen ett antiklimax med dagens 6 juni-lopp.

Jag vet ärligt talat inte vad som hände, men efter bara drygt två kilometer av loppets femton (i visserligen något högre tempo än jag vanligen brukar springa i) gick jag totalt in i väggen. Jag blev underligt varm i hela kroppen, tappade all kraft och kunde inte ta mig fram en meter till så länge jag sprang. Att gå var inga större problem, jag promenerade i någorlunda normal takt ytterligare ett par kilometer innan jag vände hemåt mot målet vid fotbollsplanen med svansen mellan benen. Tage och Ejda, som jag inbillade mig skulle bli ledsna över att jag kastat in handduken eftersom de var på plats för att heja fram mig (och springa barnloppet på 1,5 kilometer) noterade knappt ens att jag kom åter, de var allt för upptagna med att:

1) Äta hamburgare
2) Cykla med sina kompisar

Total flopp, med andra ord.

Jag har känt en förkylning ligga och lura långt bak i halsen de senaste tre-fyra dagarna, men den har inte brutit ut, och gjorde det heller inte senare under dagen. Jag känner mig på det stora hela rätt normal.

Men springa kan jag uppenbarligen inte.

Barnen däremot, sprang som gaseller båda två under sitt lopp. Önskar nästan att jag hade struntat i att starta själv så jag kunnat se dem springa i stället.

Hej vår (2)

Trots att vi haft betydligt mer snö denna vinter än de tidigare vi bott här har våren kämpat på rätt bra. I dag sa vi hej då till gårdens sista fläck snö, på platsen där vi under vintern skottat upp den största av våra snöhögar när vi plogat uppfarten. Självklart instagrammade jag det hela.

Jag gjorde samma sak förra året, och lustigt nog stod det även då 17 maj i almanackan.

Och nej, det är så klart inte en slump att jag har samma skor på mig detta år, jag gillar helt enkelt symmetri.

Ömsa skinn

På väg norrut igen efter intensiva Stockholmsdagar, skriver detta från en mils höjd på Norwegianplanet. Det är så dubbelt med resorna söderut, så mycket man vill hinna göra, men i realiteten blir det mest en lekparksturné, eftersom barnen ser vistelserna som ren semester och förväntar sig underhållning nonstop.

Okej, man behöver inte alltid göra som de kräver, men ofta är det ju trots allt mysigt med glada och nöjda barn.

Måste jobba intensivt den närmaste veckan, det börjar brinna i knutarna för mitt pågående mastodontprojekt.

Jag brände mig rejält i nacken i helgen, och nu när skinnet ska ömsas kliar det rent otroligt i huden, det är som tusen konstanta nålar puttrande på låg värme vid tröjlinningen.

Europaväg 45

När jag gick från tågstationen i Göteborg i riktning mot Järntorget och mitt hotell drog jag igång Google Maps för att se exakt var Comfort Hotel City Center låg, hotellet som Textival bokat ett rum åt mig på. Råkade notera att väg E45 mötte slutet av sin sträckning blott ett par hundra meter bort, vid påfarten till en av färjorna mot kontinenten.

Lustigt hur liten världen är. E45:an börjar sin svenska sträckning i Karesuando, går söderut mot och förbi Soppero, svänger västerut i Vittangi, drar söderut utanför Svappavaara och fortsätter ned genom inlandet. Jag hade kunnat backa ut från gården, kört 300 meter genom villakvarter, svängt ut på E45 och fortsatt till mitt slutmål 157 mil söderut utan att behöva svänga en enda gång.

Eller ja, svänga hade jag väl tvingats göra. Men ni fattar.

Peak vinter

Det är kallt nu, enligt SMHI nådde Vittangi ner till –41,5 grader i natt. Hos oss mitt i byn, dessutom boende rätt högt, verkar botten ha nåtts redan i går kväll med –38,7. Nu på morgonen när vi gick till dagis låg temperaturen runt –36, och Ejdas kommentar var det gör ont inne i mina ögon, något jag kunde skriva under på.

Men solen har kommit åter! Fortfarande märks väl ingen större skillnad i hur ljust det är mitt på dagen, men när jag skriver det här några minuter före klockan nio på morgonen dagas det tydligt ute, vilket inte var fallet för ett par veckor sedan.

Plus och minus

Det står och väger nu. I Kiruna föll snön i natt, vitt på backen på morgonen, här stannade det vid snöblandat regn och 1,5 plusgrader. Mysigt värre, särskilt när jag kände mig manad att gå ut och kratta på lunchen, har inte riktigt hunnit med det tidigare. Hantering av säckvis med blöta, nästan nollgradiga löv. Mmm, loving it.

När Ejda såg den regnblaskiga snön falla i morse tjöt hon av glädje, övertygad om att det skulle innebära pulkafärd till dagis. Gruvligt besviken när så inte blev fallet. Med tanke på att hon sin första vinter uppvisade närmast skräck inför snö, och var klart obekväm med den den gångna vintern också, får det så klart ses som ett stort framsteg.

Ejda sitter och längtar efter vintern.

Ett foto publicerat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

En av de 99 procenten

Mnga har säkert undrat hur det har gått med vårt 4G-nät, efter mitt utfall i vintras mot Telias vd som följdes av ett regionalt nyhetsinslag om den stackars författaren som inte hade tillgång till högsta kräm på surfen när han satt och skaldade i sitt kök.

Jo – i dag har vi faktiskt blivit med 4G! Det har varit på gång ett tag, med många servicebilar parkerade vid byns telestation 40 meter från vårt hus den senaste månaden, då Telia enligt uppgift har jobbat hårt på att bygga och installera master runt om i östra kommunhalvan. I dag när jag var på väg tillbaka från affären noterade jag en servicebil med annan logga på parkeringen, och tänkte aha, det där kanske är firman som ska slå igång nätet, och mycket riktigt, fem pluppar 4G syntes när jag halade upp telefonen ur fickan.

Nu var det som jag skrev tidigare inte direkt synd om oss personligen förut heller – med Vittangis troligen bästa läge ur mottagningssynpunkt nådde vi upp i 28 Mbit/s nedströms redan med 3G-nätet och från samma plats när jag testade nu fick jag ut 42 – men det ska bli intressant att kolla upp täckningen vid stugan i Rovasuando (där vi tidigare hankat oss fram med Edge-täckning), det finns en ny mast nära där också.

Fördelarna med 4G är ju dessutom flera – dels är responstiden kortare vilket ger en rappare surfupplevelse överlag och uppströmshastigheten har ökat rejält, den låg på 4 Mbit/s när jag testade i vintras, nu nådde den 12.

Känns härligt att vara del av samtiden igen.

Höst

Ååh, jag vill att det ska bli vinter! utbrast Tage i morse när han klev ut på gården när vi skulle gå till dagis.

Nu ska man kanske inte ta honom allt för mycket på orden, så sent som förra veckan suckade han över att sommaren är så kort här och vintern så lång, men för att använda en sliten Game of Thrones-klyscha – winter is coming, och det betydligt kvickare än i Westeros.

I helgen är det ett år sedan det tidiga och mycket ymniga snöfallet som resulterade i ett rikstäckande nyhetsinslag från vår gård, en del av våra björkar har redan tappat nästan alla sina löv och i morse gick jag ut och ställde timern i garaget så att ljusslingan jag har fäst under uthustaket går igång och lyser under kvällstimmarna, det blir så fasligt mörkt på gården efter kvällningen nu.

Högsommarmässigt var det här onekligen den sämsta sedan vi flyttade hit, vår väderstations toppnotering sommaren 2015 blev 23,9 grader, och jag tror inte att vi nådde över 20 mer än 6-7 dagar totalt. De senaste två årens värmeböljor i juli med temperaturer på över 30 grader kändes väldigt avlägsna. Vi har ännu inte haft någon minusgradsnatt – 0,5 grader plus gick det ned till någon natt förra veckan, men oroa er inte, det kommer.

Ejda verkar för den delen också längta efter bistrare tider, de senaste gångerna vi varit i stugan har hon gått bort till pulkorna som står uppställda mot förrådsväggen, ställt ner den ena i lingonriset, satt sig i den och vrålat Jag vill åka!

Snart mina barn. Snart.

Jag kallar den "Höstvy från ett arbetsrumsfönster".
Jag kallar den “Höstvy från ett arbetsrumsfönster”.

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Vänteläge

Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.

Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.

155 steg per minut

Premiärtestade Spotify Running när jag sprang det årliga 6 juni-loppet här i Vittangi tidigare i dag. Brukar vanligen lyssna på ljudböcker eller podcaster när jag springer, men jag var nyfiken på hur pass väl den skulle anpassa musiken till mitt springtempo, och jag får säga att jag blev positivt överraskad, tempot i låtarna synkade genomgående mycket bra med mitt löpsteg. Särskilt framåt slutet, när jag efter tolv avverkade kilometer kände att jag ännu var rätt pigg och vågade mig på en lågintensiv trekilometersspurt, kom musiksynkningen väl till pass. Jag sänkte min personbästatid från när jag sprang samma lopp för två år sedan med sex minuter, och jag har svårt att se att det skulle ha skett om jag hade lyssnat på Stephen Kings Finders keepers, ljudboken jag för tillfället håller på med.

Om jag ska ha någon kritik, så är det att musiken som kan väljas (än så länge i alla fall) är rätt så begränsad. Dels har Spotify tagit fram egen löpmusik i sex olika stilar med namn som Burn, Epic och och The chase, och därutöver kan man välja nio olika spellistor med namn som Upbeat run, Throwback hits och Total metal. Själv valde jag spellistan Indie kick och bjöds under loppet på musik från bland annat Franz Ferdinand, Smallpools, LCD Soundsystem, Pixies och Broken Social Scene. Absolut inget fel med det, men längre fram hoppas jag på möjligheten att exempelvis utgå ifrån en specifik artist, och låta Running-funktionen välja låtar med denna som bas och sedan plocka snarlik musik.

För ska jag vässa min tid ytterligare nästa år måste det nog till en rejäl dos av Pet Shop Boys-låtar i trakterna kring 155 steg/minut.