Författare, skribent och bokbranschnörd
Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.
Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.
Premiärtestade Spotify Running när jag sprang det årliga 6 juni-loppet här i Vittangi tidigare i dag. Brukar vanligen lyssna på ljudböcker eller podcaster när jag springer, men jag var nyfiken på hur pass väl den skulle anpassa musiken till mitt springtempo, och jag får säga att jag blev positivt överraskad, tempot i låtarna synkade genomgående mycket bra med mitt löpsteg. Särskilt framåt slutet, när jag efter tolv avverkade kilometer kände att jag ännu var rätt pigg och vågade mig på en lågintensiv trekilometersspurt, kom musiksynkningen väl till pass. Jag sänkte min personbästatid från när jag sprang samma lopp för två år sedan med sex minuter, och jag har svårt att se att det skulle ha skett om jag hade lyssnat på Stephen Kings Finders keepers, ljudboken jag för tillfället håller på med.
Om jag ska ha någon kritik, så är det att musiken som kan väljas (än så länge i alla fall) är rätt så begränsad. Dels har Spotify tagit fram egen löpmusik i sex olika stilar med namn som Burn, Epic och och The chase, och därutöver kan man välja nio olika spellistor med namn som Upbeat run, Throwback hits och Total metal. Själv valde jag spellistan Indie kick och bjöds under loppet på musik från bland annat Franz Ferdinand, Smallpools, LCD Soundsystem, Pixies och Broken Social Scene. Absolut inget fel med det, men längre fram hoppas jag på möjligheten att exempelvis utgå ifrån en specifik artist, och låta Running-funktionen välja låtar med denna som bas och sedan plocka snarlik musik.
För ska jag vässa min tid ytterligare nästa år måste det nog till en rejäl dos av Pet Shop Boys-låtar i trakterna kring 155 steg/minut.
Intressant studie som Institutet för Mediestudier gjort gällande journalisters bostadsort som presenteras i dag. Kort uttryckt kan man väl säga att det finns en rejäl överrepresentation av journalister på vissa ställen i landet, och många områden där det inte finns några alls. Åtminstone inte yrkesverksamma som är medlemmar i Journalistförbundet – det är enbart dessa som ingår i studien.
Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.
Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.
Någon gång.
———
Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.
———
Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.
Ignorerade min småförkylda näsa och hals på lunchen, och drog ut på årets första shortsjogg på de här breddgraderna. Det var till och med nästan torrt på skogsstigarna, bara där stigen gick över en myr blev det en del klafsande i (väldigt kallt) vatten.
Har verkligen inte pressat joggingskorna till några stordåd den här våren. Två veckor kvar till 6 juni-loppet nu, hade gärna klarat av de 15 kilometrarna utan att kollapsa.
Hade här tänkt publicera en bild på mina bleka, delvis shortsprydda ben, tagen när jag pustade ut efter förrättat värv. Men jag har haft stora problem med att ladda upp bilder via WordPress iPhoneapp på sistone, så ni får klara er utan detta.
Åter i Stockholm, nu med hela familjen. Vi levde söderklyschaliv efter ankomsten, kastade i princip bara in väskan, bytte blöja och drog till Nytorget, där vi först åt middag på Urban Deli och sedan hängde på lekplatsen tills Ejdas händer hotade förfrysa. Eftersom vi rest 125 mil söderut räknade vi nämligen … ja, kallt med att det skulle vara varmt här och tog alltså varken på barnen vantar eller mössor när vi begav oss ut. Bad parenting.
Vardagsdetalj jag upptäckte i kväll: Trots att det omvända rimligen borde gälla med tanke på hur långt varor måste transporteras till Konsum i Vittangi, så är vår lokala Konsum-butik (och med Konsum menar jag i båda fallen Coop Nära) här på Blekingegatan på Södermalm dyrare än sitt nordliga syskon. En förpackning av Tages favoritpålägg Lördagskorv kostar två kronor mer här nere, ett stort paket blått Bregott likaså.
Storstadsbor. Bara dräller pengar omkring sig.
Det går inte att komma ifrån att det suger lite i Valborgstarmen på mig den här dagen, när jag ser Uppsalakompisar posta bilder från firandet i mitt Facebookflöde. Det är mer städat nu för tiden, av vad jag kan se rätt stillsamma sillunchpicknickar flankerade av barnvagnar och tultande småbarn, en naturlig utveckling jag ibland kan önska att jag ännu var en del av.
Själv har jag dock en rätt intensiv arbetsdag, tre intervjuer som ska bockas av, två gjorda före lunch, en lite senare om telefonlinjen mellan Vittangi och Kina håller. I kväll går vi och fikar vid hembygdsgården i Suupalo och kollar brasan som tänds nere vid Torne älv. Fint det också.
Men det spöar ju inte traditionellt sista april-firande i Uppsala med studentmössan på svaj, så klart.
Det har töat extremt mycket här de senaste dagarna, i dag var det åtta grader varmt i skuggan mitt på dagen, vilket fick den lustiga konsekvensen att vi drog barnen som vanligt på deras rattkälkar till dagis i morse, men när jag skulle hämta dem på eftermiddagen fanns inte längre ett spår av snö på vägarna, med följden att vi fick gå hem.
Hemma på vår gård var dock läget ett annat. Vår uppfart, som tidigare bestått av hårt packad snö, förvandlades redan i går till en sörja av cirka 15-20 centimeter mjukt kladd, som var helt omöjligt att köra i. Jag försökte ta sats för att komma upp när vi återkom hem på kvällen efter att ha varit och ätit blodpalt hos mommon och moppan – vår uppfart är nämligen verkligen en uppfart – men det var helt meningslöst. Bilen fick stå kvar nere på gatan i väntan på bättre tider.
Dessa tider har nu infunnit sig, efter att jag spenderat närmare fyra timmar av den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att skotta bort nämnda sörja med en skyffel. Att använda plogen var det inte tal om, snön var alldeles för tung och plogvallarna alldeles för höga för att ens lyckas få snöplogen över om jag hade orkat, så jag är rätt mör nu. Men bilen står i alla fall uppe på gården igen, och fortsätter blidvädret i morgon så hinner nog dessutom uppfarten bli rätt ren under dagen.
Villaliv. Vem hade anat att det skulle innebära så mycket gratisträning.
Skogsbrukardag i dag igen. Jag och Johannas stockholmssysters sambo tog varsin skoter med kälke och körde de sju kilometrarna genom skogen till den lilla sjön Pysäjärvi, där vi lastade på vinterns sista lass med ved och körde tillbaka till byn.
Det var min första skogsfärd av det här slaget som turledare, tidigare har jag bara åkt med svärfar Roger som ju kan de här skogarna som sin egen bakgård samt dessutom är något av en MacGyver, så det har bara varit att följa efter och låta honom hantera eventuella problem längs vägen. Men nu var det jag och en besökande stadsbo, så det var bara att mönstra upp och ta befälet.
Nu är det visserligen inte strapatsfylld vildmarksöverlevnad vi pratar om, men det kräver i alla fall så pass bra kunskap om närområdet att man kan styra rätt i det virrvarr av skoterleder och fria spår som skogarna är fyllda av den här tiden på året, samt kunskap om hur man spänner fast last med spännband och kedjor ordentligt.
Två andra spännande moment vi utförde: Skottade bort en brant plogvall så vi kunde passera över E45:an med tungt släp samt lyfte ena skotern till rätt köl efter att den vält i en kurva i en brant nedförsbacke där släpet pressade skotern framåt ner i lössnön vid sidan av skoterspåret.
Och allt gick bra! Du hanterar ju det här som en infödd Vittangibo, sa gästande Thomas när vi var klara, ett omdöme som infödda Vittangibor så klart skulle fnysa åt, men det känns fint att jag nu skaffat så mycket baskunskaper om skogsliv att jag kan imponera på stockholmare.
Just when I thought I was out, they pull me back in.
Vi kom hem, en hemresa över nästan ett kvarts jordklot som innehöll ovanligt många etapper – promenad genom Playa Del Carmen till transferbussen, transferbuss till Cancuns flygplats, flyg till Luleå, taxi till Luleå station, tåg till Gällivare, bil till Vittangi. Vi betade väl av alla tillgängliga transportsätt där, förutom båt.
Vi kom hem, och det var som att min mage som hållit sig någorlunda i schack under hemresan och som jag till och med vågade låta sig matas med en parisare på tågstationen i Luleå i förmiddags, vid hemkomst slappnade av och tillät sig att fortsätta med modus operandi från de senaste dagarna. Alltså låg jag mellan toalettbesöken mestadels i fosterställning och sov efter att vi åkt till Johannas föräldrar för att äta middag.
Turistdiarré. Ett sådant extremt ovärdigt sätt att avsluta en fin semester på. Nåväl. Enligt Vårdguiden varar de i normalfallet i tre-fyra dagar, så jag håller tummarna för det, jag är väl uppe i 2,5 nu, om jag räknat rätt med tidsskillnaden.
Har inför SVT-premiären av Fortitude i kväll skrivit om mina känslor för Svalbard på TVdags, och även fått in en del allmänna tankar om livet på Nordkalotten.
Och på tal om livet på Nordkalotten – Tage har lärt sig åka skridskor med den äran.
… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.
Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.
Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.
Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.
Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.
Det grämer mig.
——
Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.
I Stockholm i dagarna två, körde bil i fjorton timmar i går, hade värkande gaspedalsfot när jag kom fram vid halv elva-tiden på kvällen.
Har hittills lyckats springa elva kilometer med uruselt resultat, redigera ihop en TVdags-text, få parkeringsböter trots betald avgift (hej datumparkering) samt ätit sen lunch på Louie Louie, där jag nu ska skriva en dryg timme innan det är dags för allehanda hushållspyssel innan kvällen tar vid för redaktionsfest med mina forna kultur- och nöjeskollegor på TT Spektra, vi ämnar göra Söder osäkert, åtminstone Pelikan.
I Vittangi ska det ha varit sex grader kallt i natt, här sprang stapplade jag Södermalm runt i t-shirt och shorts (okej, inte i natt men ni fattar) och löven är i regel fortfarande gröna. I Vittangi har jag den senaste veckan krattat ihop åtta säckar björklöv i arbetet med att göra gården färdig för vintern. I fjol kom snön som stannade den 15 oktober.