Inledande anmärkning: Smittad 1 och Smittad 2 döptes i ett senare skede om till Virus 5 respektive Virus 6. Namnet Smittad är alltså numera inaktuellt.
——
(Nedanstående pressmeddelande från Storytel innehåller spoilers gällande Virus)
NU TAR SMITTAD VIRUS VIDARE
Nu ger författaren Daniel Åberg, som skrivit ljudbokssuccén Virus, ut den fristående fortsättningen Smittad. Efter fyra säsonger av dystopisk spänning i Storytel Originals långkörare möter lyssnarna i den nya trilogin såväl nya som bekanta karaktärer när hotet mot mänskligheten når nästa nivå.
Virus har sedan den första säsongen gavs ut sommaren 2016 blivit en av Storytel Originals främsta framgångssagor. Det är en filmiskt berättad historia om civilisationens sammanbrott med ständigt halsbrytande cliffhangers. Till dags dato har över 450 000 avsnitt lyssnats på och serien är under översättning på sju språk hos Storytel – arabiska, engelska, finska, hindi, italienska, ryska och turkiska. Del ett och två har också getts ut i pocketformat och serien har väckt intresse hos film och tv-bolag även utanför Sveriges gränser.
Smittad tar vid tre månader efter att samhället inom loppet av några heta sommardagar slogs ut av det muterade, luftburna Marburgviruset.
I Stockholmsområdet byggs nu två läger upp för de få som ännu lever – ett för de ännu osmittade och ett för de immuna som bär på viruset i sitt blod och kan smitta andra. Runt staden Kiruna, som vid virusutbrottet isolerades med våld av en militär gruppering och klarade sig undan smittans härjningar, reses tjocka stängsel och beväpnade gränspatruller håller dem som kan tänkas vara virussmittade borta.
Men inte bara höstens intåg förmörkar himlen. Okända militära transportplan har setts gå in för landning mot Stockholm och nordligaste Sverige – plan som innan någon hunnit fram till dem har tömts på personal och utrustning. Vart har de mystiska besökarna tagit vägen? Vad planerar de? Och varför finner man det enda spåret av dem utanför säkerhetslaboratoriet vid Karolinska institutet i Solna, platsen som var “ground zero” för sommarens virusutbrott?
När eldar en sen kväll lyser upp Stockholms natthimmel och en till synes vettlös attack samtidigt genomförs mot Kirunas södra gränszon är de senaste månadernas skenbara lugn över. Den slutliga kampen för mänsklighetens framtid kan börja.
I Virus gick världen under. I Smittad går livet vidare, men mardrömmen består.
Om författaren
Daniel Åberg är född 1975 i Sandviken. Han är bosatt i Vittangi utanför Kiruna efter många år i Stockholm. Han har tidigare gett ut romanerna Dannyboy & kärleken och Vi har redan sagt hej då samt föräldraboken När två blev tre tillsammans med sin fru Johanna Ögren. Han är också verksam som kulturjournalist.
– Att på drygt tre år skriva fyra väldigt svettiga säsonger av Virus och tre säsonger av Smittad är tveklöst det mest dåraktiga jag gjort som författare. Men det är också oerhört roligt, och jag älskar att utsätta mina rollfigurer för till synes omöjliga cliffhangers som de måste krångla sig ur, säger Daniel Åberg.
– Hela Virus-kvartetten utspelade sig inom loppet av två väldigt intensiva sommarveckor i en tajt krets av människor. I Smittad får jag chansen att vidga perspektivet och utforska vad som sker efter den första, mest akuta fasen. Men tyvärr visar det ju sig rätt snabbt att det akuta hotet aldrig försvann, det bara vilade sig lite inför en hejdundrande final, fortsätter Daniel Åberg.
Handlingen i korthet
I Smittad får vi följa såväl nya rollfigurer som gamla bekanta i den värld av isolering, sjukdom och död som målades upp i Virus. De små kolonier av människor som återstår i världen ställs inför ett nytt, ännu större hot samtidigt som de försöker förstå varför mänskligheten så när utplånades.
Utöver det ursprungliga persongalleriet med överlevarna Amanda, Iris, Dano och Ursula möter lyssnarna i Smittad ett antal nya ansikten. Jenny brottas med vetskapen att hon var den avgörande brickan i spelet som ledde till samhällets undergång. Risten arbetar som vakt vid gränszonen i Kiruna, och en kväll ställs hon inför en omöjlig uppgift när en immun, smittbärande och höggravid kvinna närmar sig stängslet. Patrik har varit ensam överlevare i Ramsjö i Hälsingland sedan utbrottet. När inte bara en utan två besökare på kort tid kommer i hans väg ser han först möjligheten till en ny, möjligen ljusare framtid i Stockholm. Snart inser han dock att han valts ut som bondeoffer på ett schackbräde han saknar möjlighet att stiga av.
Om inläsaren
Philomène Grandin är skådespelare inom film, tv och teater. Hon jobbar även som programledare och röstskådespelare för ljudböcker, dubbning och voiceover.
Om ljudboksserien
Titel: Smittad
Författare: Daniel Åberg
Inläsare: Philomène Grandin
Förlag: Storytel Original
Releasedatum: 2018-10-23. Säsong 2 och 3 ges ut vår respektive höst 2019.
Ljudbok: 9789178155927
E-bok: 9789178156023
Länk: Smittad
——
Återigen – hurra! Och nu åter till textdokumentet. Har ju en säsong två och tre att färdigställa också.
Jag har ju helt glömt bort att meddela utfallet av mitt deltagande i Storytels berättarbattle på bokmässan. Men jodå, mitt lag vann (så klart!), och visst blev det en rejäl dos av det ekivoka, vår berättelse som rörde sig inom genren medical erotica kom till sist att handla om en mycket ensam läkare som gick igång på pony play och samtidigt som ett dödligt gift spred sig genom hans kropp desperat sökte en själsfrände för att få till stånd sin såväl första som sista betäckning. Vi läste en del var, och jag fick finalen som innehöll de mest ekivoka delarna, kändes mycket avslappnat. Men vad fasiken, det var bara att bita ihop (vilket för övrigt även vår hjälte gjorde kring bettet på sin grimma) och hålla god min inför publiken, allt för showen. Och det var en rolig erfarenhet, jag och mina lagkamrater Anna Bågstam Ryltenius, Felicia Welander och Magnus Abrahamsson fick öva skrattmusklerna mest hela dagen när vi spånade fram och skrev storyn. Och de kunskaper som Ejda gett mig i My Little Pony-världen om skillnaden mellan obevingade och bevingade hästar med horn (det vill säga unicorns kontra alicorns) kom att bli vår berättelses stora finalvändning.
Hade för övrigt chokladmedaljen som var ett av priserna vi fick på mig runt halsen lite för länge på fredagskvällen, värmen från mitt bröst fick den att börja smälta och skapade en chokladring på tröjan och kanterna av kavajslaget. Classy.
I övriga delar var det också en fin mässa, jag stod en del i den monter som Norrländska Litteratursällskapets tidskrift Provins delade med Teg Publishing, och på lördagens förmiddag höll jag även i ett författarsamtal på den lilla monterscenen där, jag talade med Alfred Ruth om hans roman Fermis filter – en anledning att finnas, som jag ju även skrivit en krönika om till Västerbottens-Kuriren.
Svensk Bokhandel drar stort i dag på att Bonniers har ett avsevärt mycket bättre ersättningsavtal med Storytel jämfört med andra aktörer på marknaden, det verkar röra sig om att de fått ungefär dubbelt upp jämfört med Storytels standardavtal.
Nivån förvånar även mig och det är klart att det sticker i ögonen på mindre förlag – en del av dem väldigt framgångsrika bland Storytels användare – att de och deras författare bara får hälften av vad jätten Bonniers får. Men det som också förvånar mig är att det här utifrån vad en del (anonyma) förlagsföreträdare säger i artikeln samt vad Svensk Bokhandels chefredaktör Per PeKå Englund skriver i en kommentar, verkar slå ner som en blixt från klar himmel. Jag trodde i min enfald att det var allmänt känt, även om detaljerna inte varit kända – och egentligen inte är det nu heller på grund av sekretessklausuler som gör att varken Storytel eller Bonniers får säga vad som står i kontrakten, oavsett om de skulle vilja göra det eller inte.
Branschkonkurrenten Boktugg har i alla fall varit inne på det här några gånger, så sent som i augusti skrev de i en artikel om Storytels ersättningsnivåer att ”alla förlag har inte identiska avtal eftersom Storytel har förändrat innehållet i sina avtal genom åren och dessutom har vissa förlag i kraft av sin storlek vid vissa tillfällen kunnat förhandla fram bättre avtal”. I deras rewrite på Svensk Bokhandels artikel i dag skriver de att den ”officiella hemligheten” nu är ute.
Och är det något förlag som kunnat förhandla fram ett mer gynnsamt avtal i kraft av sin storlek och tunga författarportfölj, så är det så klart Bonniers.
Men även om jag ställer mig förvånad till yrvakenheten, så kan jag absolut förstå de förlag som blir förbannade på det här, inte minst eftersom en del av dessa förlag varit snabbfotade och alerta på ljudboksmarknaden och i stor grad bidragit till Storytels framgångar, och trots detta får sämre betalt för sina pionjärinsatser än den mer tröga jätten. Det hotar så klart leda till att det blir ”som vanligt”, det vill säga att precis som på den traditionella bokmarknaden så kommer författare att vilja söka sig bort från de mindre aktörerna för att i stället få chansen att hamna på Bonnier Audio, eftersom det ger dem bättre betalt.
Norstedtshuset på Riddarholmen. Foto från Wikimedia Commons.
En pikant detalj i sammanhanget är att det här borde betyda att Storytel betalar betydligt högre ersättning till huvudkonkurrenten Bonniers än till de egna förlag Storytel äger och delar kontorslokaler med, som Norstedts, Rabén & Sjögren och det rena ljudboksförlaget Storyside.
Upplagt för dålig stämning vid kaffeautomaten på Riddarholmen.
Det började med att jag för ett par dagar sedan bara skulle läsa igenom de sista kapitlen av Smittad, jag behövde fräscha upp minnet lite inför skrivandet av uppföljaren (ja, klart det blir en uppföljare, antagligen till och med två). Jag upptäckte då att jag missat en detalj som på intet sätt var superviktig för handlingen i stort, men som ändå bar viss betydelse för att man fullt ut skulle förstå varför två av huvudpersonerna tvingas utföra en rätt ödesdiger handling i slutet av berättelsen.
Så jag lade till den där detaljen – den bestod av exakt en mening och placerades i slutet av ett längre citat – och mejlade ett nytt dokument till min förläggare. Jag var medveten om att tåget egentligen redan gått, dagen innan hade min redaktör mejlat mig ett par sista frågor gällande två andra detaljer hon upptäckt vid en sista genomläsning inför att manuset skulle göras inläsningsklart, men jag tänkte att det nog skulle gå.
Jag fick ett MEN GAAAAH! till svar, åtminstone antar jag att det var så min förläggare lät när hon läste mitt mejl (det är tyvärr inte första gången jag skickar henne sådana där sista minuten-grejer), dock formulerade hon sitt svar betydligt trevligare. Det gick att fortfarande ändra, men i stället för att ta emot dokumentet jag skickat henne sände hon mig manusversionen som under dagen hade iordningställts med inläsningskommentarer så att jag kunde lägga in ändringen själv direkt där – men nåde mig om det flödade om!
Jag svor att så inte skulle ske. För att i dokumentet hon sänt mig snabbt hitta det där stället jag skulle lägga till en mening på sökte jag efter frasen eller hur?, som jag mindes yttrades i slutet av det där citatet jag nu skulle förlänga.
Till min förskräckelse upptäckte jag nu att detta tydligen blivit mitt nya skriv-tic, manushelvetet var nerlusat med människor som slängde ur sig eller hur? i slutet av sina citat – pannkakor och förbannelse också!
Ett nytt mejl gick iväg. Ehm, det blir visst några fler ändringar pudlade jag, för det där måste ju verkligen bort – eller hur? Jo, ja, gör så, blev svaret, men flöda inte om texten!
Nej då. Det gjorde jag inte, och precis innan jag skulle gå till dagis och fritids för att hämta avkommorna var drygt hälften av de där onödiga eller huren bortsuddade eller utbytta mot något likvärdigt elegant som exempelvis visst då?
Jag skulle precis sända tillbaka manuset, när en ny tanke tog fäste. I pocketupplagan av Virus 1 hade personen på förlaget som satte inlagan (det vill säga layoutade texten så att den blev snygg på boksidorna) kommit på genidraget att i stället för att skriva kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3 och så vidare valt att stryka nuffrorna och i stället sätta namnet på personen som förde berättelsens talan som rubrik (det växlar mellan varje kapitel), så att det i stället stod Amanda, Iris, Dano, Iris, Dano, Iris, Amanda, Sigrid, Iris, Dano och så vidare. Jag gillade det greppet skarpt (och grät närapå blod när pocketen av tvåan kom och jag bedrövat upptäckte att den nya person som satte den inlagan inte hade tittat hur de gjort i ettan utan bara satt dit kapitelnumren som stod i manusförlagan).
Vore det inte snyggt – och därtill faktiskt pedagogiskt – om vi nu i Smittad gjorde så redan från början? Jo, banne mig, tänkte jag. Eftersom arbetsdagen vid det här laget var slut – hämtning, matlagning, disk och dylikt hade hunnit emellan – drog jag inte bara iväg ett mejl till min förläggare för att fråga utan även ett sms, för att vara helt säker på att hon inte skulle kunna få någon ro från arbetet. Som den goda chef hon är var hon genast på hugget, läste min propå och gav okej – men nåde mig om det flödade om!
Nej då, tok heller lovade jag, utan att berätta att jag upptäckt att det skulle krävas korrigeringar av den första och i vissa fall andra meningen i cirka två tredjedelar av manusets totalt 57 kapitel, eftersom jag i en iver att vara tydlig med vem som för berättelsens talan väldigt ofta hade valt att inleda kapitlen med namnet på personen som just då stod i fokus. Med samma personnamn som rubrik på kapitlet skulle det bli kaka på kaka, inläsaren skulle tvingas säga namnet två gånger i följd, något jag inbillade mig skulle låta smått idiotiskt.
Nåväl, det skulle väl inte ta så lång tid, tänkte jag vid 19.30-tiden och satte mig vid datorn.
Ha! Klockan 23.46 mejlade jag över manuset – utan omflödningar, nota bene – till förläggar-Anna, med löfte om att det nu var HELT klart, jag svor vid gud och Storytel, bara att börja läsa in.
Det höll till klockan 09.39 dagen därpå, då jag upptäckte en detalj jag tyckte lät illa i bokens allra första stycke. Eftersom first impressions last ändrade jag raskt även det och sände över ännu en version. Vis av erfarenhet hade min förläggare inte lagt in midnattsversionen i systemet ännu, hon anade väl vad som komma skulle på mejlen. Men nu fick jag inte ändra mer.
Däremot, meddelade hon, behövde nu alla de här ändringarna jag ägnat mig åt sedan gårdagens eftermiddag även infogas i originalmanuset de utgått ifrån när de skapade ljudbokssättningen, originalet användes ju till att skapa e-boksversionen. Och … tja, eftersom allt varit frid och fröjd tills jag började tjorva, var det väl inte mer än rätt att jag fixade till originalmanuset och sände över det också?
Jag kunde inte förneka det logiska i det resonemanget.
Tyvärr visade sig inte heller det vara helt okomplicerat. Av bitter erfarenhet från Vi har redan sagt hej då-eran då jag skapade e-boksversionen själv vet jag att en textfil som ska omvandlas till en ePub bör vara rentvättad för att funka bra, och är det något en Microsoft Word-fil som skrivits på och redigerats kors och tvärs på ett gäng olika datorer under ett antal månader inte är, så är det just det. Dessutom vågade jag inte lita på att jag kom ihåg exakt var jag gjort alla ändringarna i inläsningsmanuset, och det är viktigt att ljudboks- och e-boksversionerna är identiska för att synkningen mellan formaten ska fungera i Storytels app.
Lösningen blev att ta en kopia på det färdiga inläsningsmanuset, tvätta kopian fullständigt från formateringar och skapa en ren textfil, som därefter hälldes in i ett fräscht Worddokument där jag sedan manuellt tog bort alla ljudboksspecifika noteringar och formaterade in avsnittsbrytningar, rubriker, nollindrag och kursiveringar från scratch. Just det sista blev det jobbigaste eftersom jag har börjat jobba mer och mer med kursiveringar för att styra hur inläsaren ska betona vissa meningar. Som tur är går det att söka i Word efter kursiverade ord, så jag kunde ha det satta ljudboksmanuset öppet på en dator och klicka fram kursivering efter kursivering, och lägga in dem en efter en på en andra dator där jag hade det rena dokumentet framme.
Var jag verkligen tvungen att använda två datorer? Ja, jag tror det, jag lyckades i alla fall inte på något annat vis, Word klarar inte av att söka i två olika dokument samtidigt, och jag behövde ju parallellt söka fram de totalt 189 ställen där det skulle in en kursivering i det nya dokumentet också.
Klockan 14.44 i går sände jag så över det tillfixade originalmanuset – som alltså i verkligheten var en helt ny men till utseendet identisk Wordfil.
Hur var det nu Mikael Wiehe sjöng – det började som en skakning på nedre däck? Här började det som en mening i kapitel 55, innan jag fjorton arbetstimmar senare äntligen var klar.
Var det värt det? Jag skulle vilja säga såväl självklart inte som självklart. Nittiofem procent av de som med start någon gång i höst lyssnar på eller läser Smittad hade antagligen inte hakat upp sig på de saker jag i trettonde timmen rättade till.
Men de sista fem procenten hade gjort det, och i slutänden är det väl dessa personer som en författare bör ha som målsättning att övertyga. Därtill hade det grämt mig oerhört personligen om jag visste att jag inte gjort exakt allt som stod i min egen makt för att göra slutresultatet så bra som möjligt.
Nu har jag i alla fall försökt. Hoppas det kommer märkas.
——
Fotnot: Möjligen intressant detalj – Wordfilen jag utgick ifrån när jag genomförde den där avslutande tvättningen var 390 kb stor. Den färdigtvättade och nyformaterade filen landade på 255 kb, den tappade alltså 35 procent av storleken trots att innehållet för ögonen såg identiskt ut. Det fastnar mycket skit i xml-taggarna i Word.
Spänning, feelgood och romantik. Har man följt debatten i Dagens Nyheter under våren om ljudbokens utbredning får man lätt bilden av att endast den lättuggade för stunden-prosan, ”barnlitteratur för vuxna” som Aase Berg uttryckte det, har en plats.
Men det stämmer inte. Bakom topplistorna och de breda indragstitlar som tjänster som Storytel och Bookbeat frontar med, finns en rik flora av inläst litteratur. Kritikerfavoriten Agnes Lidbecks senaste roman Förlåten? Jodå, fint inläst av Livia Millhagen. Doften av en man av Agneta Pleijel, som hyllades vid det som kom att bli Sara Danius avskedskväll från Svenska Akademien? Absolut, inläst av Pleijel själv. Fenomenet Elena Ferrante? Ja, inte bara Neapelkvartetten, utan även hennes äldre produktion.
Ett lika stort utbud i ljudform som i pappersform lär vi aldrig få, produktionen är dyr och de stöd som finns att söka för att ge ut smal, tryckt litteratur saknas för den publika ljudboken. Men så illa som diskussionen ger sken av är det inte. Så varför framstår det så?
Delvis är ljudbokstjänsterna själva att skylla, de marknadsför medvetet ljudböcker som något man kan ägna sig åt när man gör annat – motionera, laga mat eller städa – vilket premierar underhållningslitteratur. Men det finns så klart inget som säger att vi enbart får lyssna samtidigt som vi diskar, att fullt koncentrerad ge sig hän åt en inlevelsefull inläsning av en storslagen roman är fantastiskt, bara inte lika lätt att visualisera i en annons.
Men den tyngre, inlästa litteraturen drabbas också av att det saknas en vardaglig, löpande rapportering om lyssnad litteratur i medierna. Visst skrivs det om ljudböcker, men bara när de vållar turbulens i bokbranschen.
Nu menar jag inte att ljudböcker ska recenseras på kultursidorna i stället för pappersböcker, men kunde man åtminstone inte medge deras existens? Jag nämnde tidigare Förlåten av Agnes Lidbeck, skulle inte faktanoten ”Roman, Norstedts, 220 sidor” som ackompanjerade DN:s recension ha kunnat utökas med ”Finns även som ljudbok, inläst av Livia Millhagen”?
Enkel information, som skulle uppskattas av såväl tidningsläsare som förlag som i dag ser ljudbokssatsningar mötas med tystnad.
När Kazuo Ishiguro tilldelades litteraturpriset i fjol fanns hans böcker inte i ljudform i Sverige, något Bonnier Audio snabbt ändrade på och efter bara en månad fanns Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte inlästa av Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman. En nyhet kan tyckas, det gällde trots allt en nybliven Nobelpristagare. Men bortsett från en TT-notis som en del landsortstidningar plockade upp, passerade initiativet ljudlöst. Kanske inte så konstigt att de underpresterar digitalt, Nobelpristagarna?
Sanningen verkar vara att de som bevakar litteratur är helt ointresserade. Som DN Kulturs egen Jonas Thente skrev: ”Ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur”.
Sedan jag själv för två år sedan började skriva en ljudboksserie för satsningen Storytel Original har jag mött otaliga varianter av det här bland bekanta i de mer litterära skikten. Problemet är sällan innehållet, utan att det ska in via öronen.
Innan min serie även gavs ut som pocket kontaktades jag några gånger av författarkollegor – de ville själva testa att skriva för ljud, kunde jag möjligen mejla över min text så de kunde läsa? Inte ens då kunde de förmå sig att lyssna.
I dag finns fler än 400 000 ljudboksabonnemang i Sverige, och siffran stiger. En så stor publik bör inte ignoreras, de förtjänar en vettig bevakning av sin litteratur. Särskilt den som skyms bakom topplistornas dominans.
Något som många tidiga köpare av läsplattan Storytel Reader efterfrågat är stödet för ljudböcker, som från Storytel antytts ska komma utan att något exakt skrivits i ämnet. Men i dag på förmiddagen blev det ändring på det – på företagets Instagramkonto skrivs nu följande:
Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps.
Info om detta har senare även dykt upp på produktsidan för Storytel Reader.
Precis som de skriver är det så klart en glädjande nyhet, men jag fruktar ändå att det jag skrev i mitt test av Storytel Reader förra månaden alltjämt gäller – den här funktionaliteten kan i praktiken komma att lämna många besvikna, då hårdvaran i sådana här läsplattor är ljusår ifrån det vi är vana vid i våra moderna smartphones.
Dessutom hoppas jag att de fått ordning på batteriförbrukningen innan den här mjukvaruuppdateringen kommer, för ska det spelas upp ljudböcker på läsplattan kan den inte tillåtas sluka så mycket batteri som den redan gör i dag när den enbart hanterar e-böcker. Batteritiden är väldigt mycket sämre i Storytel Reader jämfört med exempelvis en Adlibris Letto Frontlight, och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför så är fallet.
Storytels vd Jonas Tellander skriver en debattext hos Boktugg och Svensk Bokhandel i dag om hur de tänker gällande royaltyersättningen till förlag i framtiden. Då Storytel vuxit till en viktig inkomstkälla för många förlag – för några troligen till och med den enskilt viktigaste – är den förändring i utbetalningsmodellen som de tänkt sig med start nästa år något som direkt kan komma att påverka i vilken form de ger ut ljudböcker i framtiden.
Jag är ärligt talat inte tillräckligt insatt i förlagsekonomi för att ha en klar åsikt i frågan – mer än att jag principiellt så klart tycker att författare och förlag ska få vettigt betalt för sina produktioner, och jag känner inte att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om ifall Storytels modell är bättre eller sämre än de varianter som övriga streamingtjänster använder. Boktugg har en kompletterande artikel med en del (anonyma) förlagsröster där ersättningsmodellernas för- och nackdelar gås igenom.
Dock fångar en detalj mitt intresse – att Storytel från och med 2019 kommer att förändra penningmodellen på ett sätt som premierar längre böcker på bekostnad av kortare sådana, exempelvis ”episodbaserade berättelser och barnböcker”, skriver Tellander i texten.
Det där är intressant av två anledningar, tycker jag. Dels kan man se det som ett svar på en detalj i DN:s långa artikel från i mars som drog igång vårens ljudboksdebatt, där den tidigare Albert Bonniers-förläggaren Gunnar Nirstedt förutspår att det inte kommer att ges ut några sexhundrasidiga thrillers i framtiden eftersom han menar att ljudbokstjänsterna premierar kortare böcker, och dels att Storytel verkar vilja minska antalet böcker som ges ut i ett episodformat liknande deras egna Storytel Original-titlar, något som blivit betydligt vanligare de senaste två åren.
Trist dock att det här eventuellt kommer att slå mot litteraturen riktad mot barn och ungdomar, som redan i dag ofta kämpar i motvind. Visserligen skriver Tellander att barnböcker i snitt lyssnas på två gånger per kund, ”vilket säkerställer rimlig ersättning per titel”, men redan i dag borde ju detta gälla – att barnböcker ofta lyssnas på mer än en gång alltså – vilket de facto borde innebära att de med start nästa år kommer att generera mindre pengar. Har barnboksförfattare enligt Storytels sätt att se det tidigare varit överbetalda?
För personlig del tror jag inte att de här förändringarna påverkar mig i nuläget, Storytel Original-avtalen ser annorlunda ut än vanliga ljudbokskontrakt. Däremot är det väl inte omöjligt att de kan komma att förändras i framtiden, antar jag.
Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.
Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.
Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.
Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).
Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.
Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.
Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.
Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.
Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.
Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.
Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).
Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.
Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.
Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – ”Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.
En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.
Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.
Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.
Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.
Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.
Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?
Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.
Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).
Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.
Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.
Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.
Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.
Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.
Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.
Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.
Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)
Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.
(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)
Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.
Nåväl. Mina egna bryderier så:
Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.
Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.
Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.
Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.
Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.
Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.
Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.
I lördagens pappersversion av Dagens Nyheter (tror det gick ut på webben redan i går) finns en stor tipsartikel om ljudböcker i kulturdelen. Redaktionen har samlat ihop vad de menar är sommarens 33 bästa ljudböcker, som presenteras i kort notisform, och kulturchefen Björn Wiman har skrivit en krönika där han kommer ut som ljudbokslyssnare sedan fyra år tillbaka. Det senare tycker jag faktiskt inte ska förringas – det behövs fler offentliga ljudboksälskare på den litterära parnassen.
MEN. För det är klart att det kommer ett sådant, jag är ju sällan helt nöjd med tillvaron. Jag hoppas inte att det här är ett sätt för DN att känna att de nu gjort sitt när det gäller ljudböckerna, ett ”jahapp, nu har vi tipsat om sjyst sommarlyssning, bocka av ljudböckerna från att göra-listan nu”. I den debattartikel jag skrev i DN i april om ljudböckernas ställning efterlyste jag en kontinuerlig, vardaglig bevakning av det här området, och det är inte den här artikeln ett exempel på. Snarare tvärtom, faktiskt.
Med det sagt är det en bra lista de knåpat ihop med 33 kvalitativa titlar. Om jag får komma med ytterligare en invändning är det att den är väldigt traditionell i urvalet, det är uteslutande böcker som redan i tryckt form gjort avtryck på ett eller annat sätt, här återfinns inte en enda titel inom det område som lite svävande skulle kunna kallas ljudboksfenomen, det vill säga den växande flora av titlar som går oerhört bra i ljudboksform, men som gör nästintill noll avtryck i pappersform.
I konsekvensens namn bör jag erkänna att jag i min debattartikel delvis efterlyste just det DN nu gjort – nämligen att kulturredaktioner borde börja lyfta fram att en hel del kvalitativ litteratur faktiskt blir ljudböcker och att det inte bara är spänning och feelgood som kan lyssnas på. Av de tre exempel jag lyfte fram på detta i min text återfinns nu två i DN:s sommarlista (Agnes Lidbeck och Elena Ferrante). Så på det sättet är den här listan en bra ögonöppnare, den kommer säkert att bidra till att en del DN-läsare tänker jaha, finns den som ljudbok, intressant!
Men jag tycker också att ljudboksfenomenen – som exempelvis Mikael Ressem, Susan Casserfelt, Anne-Lise Boge eller Jenny Colgan – hade kunnat beredas plats på listan.
Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.
Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.
I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.
Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.
Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.
Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.
Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.
Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.
Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.
Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.
Det här med familjeabonnemangens vara eller inte vara är en ständigt småvarm potatis bland streamingtjänsterna för ljud- och e-böcker – mitt inlägg från i augusti i fjol om att Storytel införde ett familjeabonnemang light genom att tillåta att vuxen- och barnmaterial tillåts lyssnas på parallellt är alltjämt välbesökt via googleträffar.
Nu skriver Boktugg att konkurrenten Bookbeat lanserar ett riktigt familjeabonnemang och samtidigt sänker grundpriset för en användare med 20 kronor per månad. Abonnemanget kostar alltså 149 kronor för en person, och sedan kan man lägga på ytterligare familjemedlemmar, som får egna profiler, för 49 kronor/månad per person.
Konkurrenten Nextory har redan sedan tidigare ett familjeabonnemang, där upp till fyra personer kan lyssna eller läsa samtidigt för 199 kronor per månad. Fyra familjelyssnare hos Bookbeat landar alltså på 296 kronor. Frågan är dock om det är särskilt vanligt med fler än två användare i de flesta familjer, och då blir kostnaden i princip densamma hos de två tjänsterna.
Kommer Storytel att kontra på något sätt, eller tycker de sig kunna sitta still i båten? Svårt att säga, jag skulle nästan gissa att det här med Bookbeats prissänkning till 149 kronor irriterar mer än familjeabonnemanget, tidigare har de ju kostat exakt lika mycket.
Som fotnot kan inflikas att det i praktiken fortfarande verkar vara lite si och så med att endast en person kan nyttja ett Storytelabonnemang åt gången. Jag tycker mig se relativt ofta när den här frågan kommer upp i olika Facebookgrupper att många fortfarande påstår sig kunna lyssna fler än en samtidigt (på vuxenmaterial), även om det inte ska fungera.
De senaste två åren har Storytel haft en ljudkalender i december, en Storytel Original-serie i 24 halvtimmeslånga avsnitt som publicerats ett avsnitt per dag till skillnad från standarden med 10 entimmesavsnitt som alla släpps samtidigt. Fjolårets kalender Dalagatan 14 av författarduon Karina Berg Johansson och Magnus Nordin lyssnade jag på dag efter dag, och tyckte att det var en rätt trevlig mordhistoria med vissa övernaturliga inslag.
Nu rapporterar Boktugg att Storytel i år tar konceptet ett steg längre och skapar ett writers room där fyra författare som sedan tidigare skrivit Original-serier tillsammans ska utveckla och skriva serien utifrån en grundberättelse som Storytelredaktionen själva föreslagit, alltså mer liknande den metod som ofta används när manus till tv-serier skrivs. Författarna är Karin Janson (Byvalla), Felicia Welander (Önskebrunnen), Carl V Andersson (Deadline) och Magnus Abrahamsson (pod-såpan Livet x 3 åt Storyside).
Min förläggare Anna Öqvist Ragnar intervjuas i artikeln, och säger följande om författarna: – Vi har jobbat med dem tidigare och de har visat att de är bra på att samarbeta, hålla deadlines, har en gnistrande fantasi och en förmåga att hålla ihop en historia, att tänka i både korta och långa bågar samt att de skriver med mottagaren i bakhuvudet hela tiden.
Personligen inbillar jag mig att jag skulle ha oerhört svårt att skriva i grupp, jag tycker det är jobbigt att överhuvudtaget diskutera min text med någon innan den är klar (jag klarar ju inte ens av att be om hjälp gällande research), men det ska bli väldigt spännande att ta del av resultatet i december. Och roligt att de vågar tänka nytt!
MEN. För det är klart att det kommer ett sådant, jag är ju sällan helt nöjd med tillvaron. Jag hoppas inte att det här är ett sätt för DN att känna att de nu gjort sitt när det gäller ljudböckerna, ett ”jahapp, nu har vi tipsat om sjyst sommarlyssning, bocka av ljudböckerna från att göra-listan nu”.