litteratur-arkiv - Sida 40 av 44

Soundtrack of my novel #16: The blower’s daughter

Fredagar är veckans stora filmdag. Vad passar då bättre än att låta den eminenta filmkritikern Emma Gray Munthe stå för dagens bidrag?

Emma har valt ”The blower’s daughter” av Damien Rice till min låtkalender, och motiveringen följer nedan. Först vill jag dock nämna att Emma driver bloggen Shoot me while I’m happy, vanligen twittrar som @GrayMunthe men nu i dagarna är en av dem som twittrar på Stadsmissionens projekt Betalvägg för hemlösa, där man till en kostnad av 25 kronor får tillgång till twitterkontot @betalvaggen. Ett hedervärt projekt väl värt att stödja.

Emmas motivering:

För mig är det Damien Rice ”The blower’s daughter” som sammanfattar ”Vi har redan sagt hej då”. Det av några olika anledningar:

1) Jag har själv haft den som bakgrundsmusik på väg ut ur ett uselt förhållande/på väg in i ett annat, bättre/dumpad på julafton/ensam med BiB-hjärtesorg/självömkan.

2) Den är med i fantastiska ”Closer” (se om ni inte redan gjort det!) och jag minns en ungefärlig ordväxling om just den i min och Orvar Säfströms recension i ”Filmkrönikan”. Orvar gav filmen en tvåa med motiveringen att huvudkaraktärerna hade ickeproblem och var banala. Jag kontrade med ett förvånat “Men människor ÄR ju banala?!” och gav filmen en femma. För så är det ju. Vi larmar och gör oss till, skapar problem och ickeproblem, gråter, glömmer, börjar om och larmar och gör oss till igen.

And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her skies

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

And so it is
Just like you said it should be
We’ll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower’s daughter
The pupil in denial

I can’t take my eyes off you
I can’t take my eyes…

Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?

I can’t take my mind off you
I can’t take my mind…

’Til I find somebody new

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)

Soundtrack of my novel #15: Creep

Till dagens bidrag till låtkalendern vänder vi åter blickarna mot vårt grannland i öster, och låter Jeanette ”Peppe” Öhman motivera varför ”Creep” av Radiohead är en låt som sammanfattar min roman. Peppe var till nyligen chefredaktör på den finlandssvenska populärkulturtidningen Papper, som sorgligt nog utkom med sitt allra sista nummer för några veckor sedan. Hon twittrar under det något svårstavade namnet @peppepeppepeppe, bokdebuterade tidigare i år med den fina föräldraboken ”Livet & barnet”, har den privata bloggen Livet & Helsingfors och driver även en blogg om föräldraskap hos Hufvudstadsbladet.

Peppes motivering:

Jag upplever ”Vi har redan sagt hej då” som melankolisk och lite bitterljuv. Stämningen i boken fick mig genast att tänka på Radioheads ”Creep”. Huvudpersonen Filip tycker ibland själv att han är en ganska otrevlig typ. Samtidigt som han så gärna vill vara tillsammans med Iris motarbetar han sig själv. ”Creep” gör mig lite vemodig och samtidigt lycklig.

Soundtrack of my novel #14: Don’t you (Forget about me)

I dag står författaren Sandra Gustafsson för bidraget till låtkalendern. Sandra har gett ut böckerna ”Maskrosungen” och ”Svedd”, har en blogg här och finns även på Twitter som @SandraG. Sandra har valt ”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds.

Sandras motivering:

Mitt låtval, och det kom blixtsnabbt, är Simple Minds ”Don’t you (Forget about me)”.

För mig handlade boken mycket om att göra avtryck, att finnas kvar även när man lämnat, eller kanske ännu mer: att vilja finnas kvar.

Även om ett uppbrott sker med buller och bång och skrik och tandagnissel, så vill vi ha kvar en plats, vi vill vara den som gjorde skillnad, som betydde mest och vi ska ha känts, upplevts och i och med det alltid bekräftas genom den personen vi lämnat eller blivit lämnad av: vi satte spår, vi har en plats och vi finns kvar.

”Don’t you forget about me
Will you stand above me
Look my way, never love me
—
Will you recognize me
Call my name
—
As you walk on by
Will you call my name
When you walk away

Oh, will you walk away
Will walk away
—
Don’t you forget about me”

Soundtrack of my novel #13: Go now

Luciadags! Vi har redan hunnit se Tage gå i sitt första luciatåg någonsin nu på morgonen – han var utklädd till pepparkaksgubbe.

Men det hör inte riktigt till det här inlägget.

Vad som hör hit är i stället låtkalendern, som i dag har hunnit fram till nummer tretton. Dagens bidrag kommer från Kerstin Ydrefors som driver bokbloggen Eli läser och skriver, och låten hon har valt är ”Go now” av The Moody Blues.

Kerstins motivering:

Jag har alltid varit svag för melankoli, i de flesta former det kan uttrycka sig.

”Vi har redan sagt hej då” tycker jag är lite melankoli i bokform, lite sorgligt, lite humor, ett lite annat sätt att se på världen.

Steget var för mig inte långt till att koppla ihop ”Vi har redan sagt hej då” med The Moody Blues, och vilken låt skulle passa bättre än ”Go now”? När jag läste scenen i tunnelbanan kunde jag höra ”Go now” i bakhuvudet och ledsamheten kramade verkligen om mitt hjärta. Det finns både sorg och hopp och en hel del tveksamhet i ”Go now” och det tycker jag finns i ”Vi har redan sagt hej då” också, men kanske framförallt finns det så mycket känslor att dyka ner i, förundras över, vara glad åt och sörja över.

Soundtrack of my novel #12: Cheek to cheek

I dag står min hustru Johanna för bidraget till låtkalendern, hon har valt ”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights. Efter att hon skickat motiveringen till mig i fredags utväxlades följande mejlkonversation:

Från: Daniel Åberg
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:00:46
Till: Johanna Ögren

Pysen! Vilken väldigt fin och samtidigt sorgsen motivering. Bu för hur det var i början. Love you

Från: Johanna Ögren
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:02:12
Till: Daniel Åberg

Fast nu är det inte så! Det är ju det viktiga.

Från: Daniel Åberg
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:12:14
Till: Johanna Ögren

Nej men ändå. Bu för hur jag var då (men hurra för hur VI är nu).

Från: Johanna Ögren
Ämne: Re: Johannas bidrag till låtkalendern
Tid: Fredag 9 december 2011 13:13:55
Till: Daniel Åberg

Du är ju alltid långsammare än jag, så.

Johannas motivering:

Jag är naturligtvis mycket stolt över min makes bok. Det är jag. Men jag ska inte heller sticka under stol med att det också är svår läsning. För jag VET det här med fiktion kontra verklighet etc, men det finns många drag av min man i den här romanen. Jag tror att det var mycket för min skull som han bytte namn på huvudpersonen, som hette Daniel i ett tidigt utkast jag läste. Daniel och Iris kom för nära Daniel och Johanna. Men det här vet jag faktiskt inte, för jag har aldrig frågat.

På originalutgåvan av boken är det jag och Daniel som syns på omslaget. Och Tage. Han är 15 veckor gammal och ligger i min mage. Jag har en röd peruk och hade det varit några år tidigare, hade jag inte behövt låtsas ha den där sorgsna minen.

År 2008 genade jag ofta över den lilla parken mellan Fredhäll och Kristinebergs t-bana. Jag som ALDRIG lyssnar på musik hade Sahara Hotnights på ständig repeat på min iPod. Och sorgen och ilskan gungade ikapp med orden.

Face to face, cheek to cheek
You hear the pounding beat
Don’t care what´s on my baby’s mind
Face to face, cheek to cheek
Let’s leave it just like this
Right after all is said and done

Kanske gjorde Iris detsamma.

Förutom att skriva motiveringar som ger mig ont i hjärtat så är Johanna grundare av Bokhora, Gadgette och driver den privata bloggen Fashionista. Hon är dessutom @jossibaloo på Twitter.

Soundtrack of my novel #11: Ride on

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från finlandssvenske Mathias Rosenlund som är verksam som ungdomsarbetare, litteraturskribent och snart även debuterar som författare om allt går väl här i världen. Hans blogg heter Pärlgränden 8 och han twittrar under namnet @00mathias. Mathias har valt låten ”Ride on” av Christy Moore.

Mathias motivering:

Mitt val av Christy Moores ”Ride on” för den här låtkalendern kan vid första genomlyssningen verka lite udda. Den mest uppenbara diskrepansen är att ”Ride on” är en folklåt, en sång med rurala teman, medan Daniels roman är en utpräglat urban berättelse. Versraden ”Ride on, see you / I could never go with you no matter how I wanted to” ger dock uttryck för en rotlöshet som jag tycker att också finns i huvudpersonen Filip i ”Vi har redan sagt hej då”. Det som får mina tankar att vandra från boken till Christy Moores låt är den gemensamma grundtonen: det är en ton som är lite tragisk, lite sorgsen. Sinnesstämningen är svår att fånga, men ändå något att känna igen sig i. Filip har levt ett liv som har gjort att han helt enkelt inte kan anknyta till andra människor på ett djupare plan. Åtminstone inte innan det vackra slutet på boken.

Tillbaka till medeltiden

I september skrev jag ett inlägg om e-bokens framtid och de förhandlingar som pågår mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten framöver. Ett rent ut sagt genomidiotiskt förslag som ibland förts fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu läser jag i dagens Sydsvenskan att det är exakt den linje som Svenska Förläggareföreningen förespråkar. Ja men vad oväntat.

Soundtrack of my novel #10: Against all odds (Take a look at me now)

I dag är det inte bara Nobeldagen, utan också den dag då ”Vi har redan sagt hej då” inleds, även om året i boken är 2009. Romanens ”första” kapitel, som har nummer sex, startar med att Filip står och väntar på Iris för deras första dejt några minuter i sju på kvällen just den 10 december. Platsen är tunnelbaneuppgången på Sankt Eriksplan, och fiket de går till är Bönor och blad en bit upp på Sankt Eriksgatan i riktning mot Karlbergsvägen. Varken tunnelbanestationen han väntar vid eller cafét där Iris berättar sin historia är namngiven i romanen, men det var de platserna jag föreställde mig när jag skrev.

Okej, inget av det här hör egentligen inte till saken, jag ville bara nämna att i dag är en speciell dag.

Hur som helst, i dag står min vån Josefine Hådell för låtbidraget. Josefine har en väldigt sällan uppdaterad blogg – men när det väl skrivs något är det alltid fint – och twittrar också alltför sällan under namnet @joseping. Hon är även en tredjedel av Maktministeriet, där även Fredrik Wass och Julia Skott som redan bidragit till låtkalendern återfinns. Det finns därtill rykten som gör gällande att Filips vapendragare Amanda i ”Vi har redan sagt hej då” är baserad på Josefine, men i det finns ingen sanning, faktum är att jag inte ens kände Josefine när jag skrev det kapitel i vilket Amanda första gången dyker upp.

Josefine har valt låten ”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service.

Josefines motivering:

Den här låten tänker jag illustrerar hur det är att, av dumhet, feghet, passivitet eller något annat, låta något fint glida en ur händerna. Den handlar om ögonblicket när man inser vad man just missat och det efterföljande, desperata försöket att få det tillbaka. Helt enkelt, känslan av att inse något viktigt när det precis är lite, lite för sent.

Valet av Postal Services version är, förutom att den är bra, också en liten vink till romanförfattarens svaghet för musik av mer elektroniskt slag.

Eftersom det inte finns någon video till Postal Services version, bjuder jag på lite Youtubegodis från 80-talet med Phil Collins originalversion i stället.

Soundtrack of my novel #9: It’s only you

Bidrag nummer nio i låtkalendern levereras av läraren Linda Odén, som också driver bokbloggen Enligt O och på Twitter heter @LindaOde. Linda har själv en kalender i sin blogg där hon intervjuar en bokrelaterad person per dag, och en av dem som hon intervjuat är jag, så håll utkik efter mina svar. Känner jag mig själv rätt lär jag väl länka härifrån också, uppmärksamhetstörstande som jag är.

Lindas bidrag till låtkalendern är ”It’s only you” av Salem Al Fakir, en låt från hans första album från 2007. Jag hade inte någon direkt relation till Al Fakir vid den tiden, men har lyssnat mycket på honom det senaste året. Faktum är att det till stora delar beror på att hans ”Keep on walking” spelades i taxin på väg till sjukhuset när vattnet hade gått och Tage skulle födas, något som Johanna överhuvudtaget inte minns men som är ett av mina starkaste minnen från den där tisdagseftermiddagen i mars när allt började. Jag har inte kunnat släppa honom sedan dess. Al Fakir alltså. Eller ja, inte Tage heller för den delen.

Lindas motivering:

Suedes ”Animal nitrate” finns ju redan med i boken, annars hade den passat bra. Jag väljer i stället ”It’s only you” av Salem Al Fakir, som känns som en lagom deppig låt som passar stämningen i boken. Filips första riktiga kärlek är allt han kan tänka på, men en glad kärlekslåt hade inte passat. Jag sökte i stället efter en lite mer nedtonad låt. Det finns ju en part II av Salem Al Fakirs sång också, men någon part II blir det väl inte för Filip och Iris?!

Det finns ett svar på den frågan, och det är ett svar som jag inte tror att någon skulle bli riktigt klok på om jag gav det nu. Men om ett år, ja, då är jag förhoppningsvis klar med något för mig väldigt annorlunda som besvarar just det.

Soundtrack of my novel #8: The end of a love affair

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från Peter Fröberg Idling, som inte bara är rosad författare till ”Pol Pots leende” utan också är den person som vid sidan om min hustru vet absolut mest om mig. Frågan är till och med om han inte vet mer, eftersom vår vänskap går tillbaka ända till 1996, då vi var redaktörer för våra respektive studentnationers tidningar i Uppsala. Faktum är att jag tror att helgen som gick markerar 15-årsjubileet för när vi blev vänner på riktigt, då det var under ett osedvanligt blött veckoslut i början av december 1996 då vi förirrat oss till Lund som vi blev som ler och långhalm. Därefter har det rullat på, och på de ställen i mina romaner där det finns ekon av verkligheten är risken/chansen rätt stor att Peter befunnit sig vid min sida. Peter är för övrigt personen som, redan flera år innan jag började skriva den, döpte min första roman till ”Dannyboy & kärleken”, möjligen var det också så att han var den förste som kallade mig Dannyboy, men det låter jag vara osagt.

Hur som helst.

Peters bidrag till låtkalendern är ”The end of a love affair” av Stina Nordenstam. Även denna låt är precis som gårdagens synnerligen välvald utan att han kanske anat det (även om han mycket väl vet att jag gillar Stina Nordenstam). För precis som det i går fanns en del ekon av Annika Norlin i ”Vi har redan sagt hej då”, så finns det ännu mer Stina Nordenstam, även om det aldrig skrivs ut. Faktum är att hela romanen föddes ur en tanke som började gro i mig efter att ha lyssnat väldigt intensivt på Nordenstams låt ”Sharon & Hope” under en period.

So very Dannyboy, tänkte jag när jag blev tillfrågad att bidra med en låt till den här julkalendern. Och fylldes därefter av en lekfull entusiasm inför uppdraget. Men när jag väl började rannsaka mig själv, min läsning av romanen och min musiksamling tog det stopp. Jag insåg att jag inte alls sammankopplar läsning och musik. Att reducera en roman till en låt tycks mig omöjligt, eftersom den förra rymmer så mycket mer och är så mycket mer komplex än den senare. Så jag fick helt enkelt använda soundtrack-metaforen som en klivsten över till filmens värld och föreställa mig ”Vi har redan sagt hej då” som en film. Och, frågade jag mig, vilken musik skulle jag vilja höra när eftertexterna börjar rulla? Det vore kanske mer i tiden med något som helt bryter av mot slutscenen i den av nyårsfyrverkerier upplysta tunnelbanevagnen, men jag skulle ändå anse Stina Nordenstams ”The end of a love affair” vara en helt adekvat ljudfond när jag sedan sitter där i mörkret, uppfylld av vad jag just har upplevt.

För övrigt finns det nog få saker jag önskar så hett när det gäller mitt författande som att det han skriver i slutet av motiveringen någon gång blir sant.

Soundtrack of my novel #7: Long lost penpal

Det sjunde bidraget till låtkalendern kommer från Jessica Andersin. Hon är finlandssvensk, bloggar om böcker på Bokbabbel, jobbar till vardags i bokhandel i Helsingfors samt går på Twitter under namnet @jeslunds. Vi har träffats en gång, dock vare sig i Stockholm eller Helsingfors, utan på barncafét Onkel Albert i Berlin där vi hade stämt träff i våras (ja, det var vi som hade valt ställe, inte Jessica och hennes sambo som var där på semester).

Som bidrag till låtkalendern har hon valt en av Hello Saferides allra första låtar, nämligen ”Long lost penpal”. Jag tycker att det är ett passande val eftersom det finns lite Annika Norlin i ”Vi har redan sagt hej då”, visserligen inte Hello Saferide, men Säkert-frasen kommer bara leda till något ont återkommer i lite olika variationer flera gånger i romanen.

Jessicas motivering:

Jag tänker mig att Iris lyssnar på Hello Saferides låt ”Long lost penpal” en hel del. Lite sådär omedvetet, den skulle inte nå upp på hennes Topp 10 eller ens Topp 20-lista, men ifall man hade tagit sig en närmare titt på hennes playlists i iTunes hade man upptäckt att den faktiskt finns med på de flesta. Och det är inte så konstigt egentligen, för den (låten) är fin. Småmelankolisk och fin.

Blast from the past

Här jobbar man hårt på att göra en 24-delars kalender vars syfte är att lägga roman nummer två till handlingarna, och så visar det sig att det fortfarande finns lite liv i ettan. Kul!