Sitter och skriver på föräldraboken, den vindlar sig sakta framåt trots att vi borde vara klara vid det här laget. Några texter tar emot, jag försöker skriva ärligt och rannsaka mig själv och hålla mig långt borta från åh vi är så crazy och tar dagarna som de kommer och det är så un-der-bart att vara förälder. Ibland känner jag nästan att det slår över åt andra hållet, att jag måste tvinga mig till att här och där skjuta in att det faktiskt är roligt att vara pappa, bara inte så CRAZY och TOKROLIGT och MYSIGT hela tiden, som jag tycker att många sådana här skildringar brukar fastna i.
Just nu skriver jag om mina tankar kring Tages dagisstart, ett tredelat epos som jag hade tänkt skulle avsluta boken för min del, men just nu är slutar den sista texten i sådant moll att det känns som ett hån, jag vill ju inte avsluta med ett stycke där jag dömer ut mig själv som förälder, eller ja, egentligen hela det moderna samhällets föräldraskap.
Får väl hitta på en epilog av något slag där jag tar tillbaka allt.